Bra men kontroversiellt 3:12 förslag

Sverige bör ha förmånliga regler för att starta och driva företag, men idag har vi ett system som gör att anställda erbjuds "micro"-delägarskap och på så sätt radikalt sänkt sin skatt utan att vara just risktagande företagare. 

Utgångspunkten måste vara att alla betalar skatt efter samma system. Bara för att du jobbar på ett företag som organiserar sig på ett speciellt sätt ska du inte få lägre skatt. Det är orättvist och krånglar till marknaden. 

För att ta några exempel: 

1. Läkaren som jobbar för praktikertjänst och är micro-delägare utan att ta ekonomisk risk får nästan 100 tusen mindre i skatt än läkaren som jobbar på KI

2. Den som går från att vara senior manager till att vara partner på en revisionsfirma och därmed erbjuds micro-delägarskap utan att ta någon ekonomisk risk, sänker över natten sin skatt med flera hundra tusen.

3. IT konsulten som jobbar på en medelstor firma och erbjuds micro-delägarskap (utan att ta någon ekonomisk risk) får klart lägre skatt än motsvarande IT konsult på Ericsson som har samma lön, utbildning och kompetens.

Nu ändrar vi detta så att reglerna blir förmånligare för riktiga företagare (som alltså får skattesänkningar) och samtidigt täpper igen "skatteplaneringsluckan" som funnits genom att sätta en gräns vid att du måste ha minst 4% delägarskap i bolaget för att kunna betraktas som risktagande företagare (investerar du pengar i ett företag kommer du fortfarande kunna lyfta en utdelning på ca 13% av ditt kapital). 

Gör vi inte detta kommer regelverket successivt haverera. Utdelningen genom detta s.k. 3:12 regelverket har ökat med flera  hundra procent sedan 2006 då de nuvarande reglerna infördes. Bromsas inte utvecklingen kommer fler och fler företag organisera sig på samma sätt och skapa ett ohållbart regelsystem.

Förslaget är reviderat för att möta den kritik som tidigare funnits. Nu blir regelverket tydlig och transparent. Det ursprungliga förslaget hade ett inslag som drabbade företag med många anställda men små vinstmarginaler som jag varit kritisk mot, men som nu alltså är borttaget.

Jag tror att vi kan utgå från att  många företag kommer "splittras upp" för att kringgå det nya regelverket. Vi kommer dock följa utvecklingen och ytterligare ändra reglerna om så krävs. 

Jag kan halvera arbetslösheten - varför oppositionens kritik mot läget på arbetsmarknaden är larv

Arbetslösheten är nu uppe i 8,5%. Jag kan halvera den till årsskiftet! Hur? Återinför den gamla sjukskrivningen, a-kassereglerna, återinföra arbetsförbud för asylsökande och ge tillbaka alla de som tidigare hade en tidsbegränsad förtidspension sina tidigare bidrag.

Då skulle ungefär 200 tusen personer som nu är arbetssökande direkt återförflyttas till bidragssystemen och arbetslösheten glida ner till Europas lägsta. Skulle Sveriges ekonomi se bättre ut då och vara bättre rustad för framtiden? Det är absurt att påstå! Tvärtom skulle det vara förödande för Sverige.

Frågan är vad oppositionen skulle säga om regeringen gjorde just detta? Helt plötsligt skulle deras ENDA argument försvinna.

Alliansen har aktivt arbetat för att få fler människor att gå från att vara undangömd i bidragsstatistiken till att söka ett jobb. Knappt 200 tusen har gjort detta. Samtidigt har - trots den värsta globala krisen på snart 100 år - dock ännu fler, dryga 200 tusen personer, fått ett jobb.

Att arbetslösheten inte är helt oförändrad jämfört med 2006 beror på att Sveriges befolkning samtidigt ökat och fler invandrare nu söker jobb istället för socialbidrag. Detta är förklaringen till att arbetslösheten ökat - om än marginellt.

Skulle en revision av personer som fick förtidspension före de nya reglerna komma fram till att säg 100.000 har arbetsförmåga skulle arbetslösheten öka över en natt till 10%. Skulle det vara ett belägg för att Svensk ekonomi på samma sätt över en natt radikalt försämrades för att fler sökte jobb? Knappast!

Arbetslösheten är antalet personer som SÖKER jobb. Det är INTE andelen av befolkningen som inte har ett jobb! Genom att flytta människor mellan att söka jobb och t.ex. vara förtidspensionär kan man alltså artificiellt öka/minska arbetslösheten.

Vi har flyttat om i statistiken för att flytta människor närmare arbetsmarknaden efter devisen att det är bättre att vara arbetslös och söka jobb än att vara arbetslös och inte söka jobb, undangömd i statistiken som förtidspensionär. Söker du jobb är sannolikheten större att du får ett i framtiden än om du inte gör det!

 

Skräpta straff för mord

Nu skärps straffet för mord ytterliggare, vilket är bra! För några år sedan höjdes det tidsbestämda straffet från 10 till 18 år (men där livstid likt tidigare är högsta straffsats). Istället för en skärpning innebar dock förändringen att domstolarna i praktiken avskaffade livstidsstraffet. Nu tydliggörs att livstid ska vara normen. Självständiga domstolar är en av rättstatens grundbultar, politiskt/ideologiskt drivna domstolar är det inte. Självständigheten innebär att huruvida en misstänkt brottslig handling verkligen står i strid med lagen eller inte ska prövas enskilt och utan inverkan av riksdag eller regering och - om så är fallet - att en på samma sätt oberoende avvägning görs var inom straffskalan brottet ifråga placerar sig i förhållande till andra brott med samma rubricering. Det innebär inte att alla eller de absolut flesta brott ska utdömas med så låga straff som lagen tillåter. Varför Svenska domstolar agerar så är obegripligt. Sannolikt är det ett uttryckt för en relativt förhärskande uppfattning bland jurister inom rättsväsendet att skrärpta straff inte har en brottspreventiv effekt. Detta går givetvis att diskutera, där min uppfattning är tydlig: högre straff leder till färre brott. Inte minst har straffet ett moraliskt värde i sig bortom vad som är brottsförebyggande effektivt. Oavsett vilket har riksdagen i demokratisk ordning beslutat om skärpta straffskalor. Detta måste domstolarna förlika sig med.

Ta dagens SCB-mätning med en nypa salt

Idag presenterades SCB:s opinionsmätning för våren 2013, som var allt annat än munter läsning för Alliansvänner. Som vanligt när det gäller opinionsmätningar är det dock trenderna och de större sammanhangen som ska studeras. Att plocka mätningar ur sitt sammanhang och inte inse att de visar olika saker vid olika skeden av en mandatperiod blir som att jämföra päron med äpplen. Valet 2010 vann Alliansen en historiskt stor seger. Ett år före låg man under med nästan 10%.

Tittar vi på dagens mätning med den dessförinnan innebär den ett tapp på -1,1% för Alliansen och en något högre ökning för de rödgröna på +1,3%. Mellanskillnaden kommer inte från soffan utan det är Sd som backar med 0,2%. Jämför vi dock med samma tid för 4 år sedan har Alliansen tappat 4,5, de rödgröna ökat med 4,2% och Sd ökat med 4,7%. Är då detta en indikator på att Alliansen ligger sämre till än förra mandatperioden och att det barkar mot valförlust? Jämför vi dock istället med SCB mätningen ett halvår senare i november 2009, alltså ännu närmare valet har Alliansen "bara" tappat 1,8%. Intressant nog har de rödgröna i en sådan jämförelse backat med 0,8% medan Sd ökat med 2,6%. I jämförelse är läget alltså inte särskilt mycket sämre än ett år före valet 2010 och man ska inte fästa för stor vikt vid mätningen. Den stora skillnaden är Sd:s framgångar.

En sak är dock oroväckande: moderaternas stora tapp på 5,3% i Stockholms stad (i Stockholms län ökar vi med 0,5%). Detta är bekymmersamt därför att det är det sämsta SCB-resultatet sedan 2006. Vart tog då väljarna vägen? Det är här intressanta att notera är att inget annat parti ensidigt gynnats av moderaternas tillbakagång. Sd har ökat med 1,2%, kd +1, fp +0,6, c+0,7, v+1,2%, s+1%, samt mp-1,6 (det sistnämnda, att mp minskar så pass mycket i sthlm stad förvånar). Det finns alltså ingen tydlig trend i förflyttningen vilket möjligen signalerar ett missnöje med moderaterna snarare än ett ökat förtroende för övriga partier. Detta är något att verkligen fundera kring. Förlorar moderaterna så mycket i Stockholms stad kommer regeringsmakten blir svårvunnen.

Summa summarum: grundförutsättningen för regeringen i mellanvalssituationer likt denna är dålig. I takt med att valet närmar sig kommer läget utjämnas när granskningen av oppositionen ökar. Däremot ligger Alliansen sämre till än för 4 år sedan. Min slutsats är att regeringen saknar det politiska initiativet. Lösningen på detta heter ytterliggare ett jobbskatteavdrag i höstens budget (om vi bortser från frågans ekonomiska effekter och bara ser till det politiskt strategiska). Det skulle flytta bollen till Alliansens planhalva och få debatten att handla om den politiska grundkonflikten i svensk politik, dvs arbetslinjens vara eller icke vara. Det skulle också syna var oppositionen står, visa på initiativ och reformkraft från Alliansen och innebära att det sista viktiga vallöftet från valet 2010 infriades. Inte minst skulle regeringen visa att man för en politik för vanligt folk när låg- och medelinkomsttagare får sänkta skatter.

Därtill skulle det vara bra för svensk ekonomi.

Angående Husby...

Även om det fortfarande var stökigt igår natt verkar nu veckans vandalisering, stenkastning mot polisen och upplopp som förekommit i Husby och andra Sthlm förorter börjar lägga sig. Vad ska man då dra för slutsats av det inträffade?

För det första är det rent ut sagt förjävligt! Handlingarna är oacceptabla, måste stoppas och straffas! Polisen måste få bättre verktyg att hantera liknande händelser i framtiden. Alldeles oavsett bakgrund och orsak finns inget utrymme för ursäktande av kriminalitet. Precis som att pappan vars dotter våldtas och mördas brutalt måste få ett straff om han mördar förövaren, går det inte att utsäkta det som inträffat med än det ena än det andra. Alldeles oavsett hur kränkt man känner sig går det inte att agera i strid med lagen och gör man det måste man vara beredd att ta konsekvenserna.

För det andra, gällande problemets orsak och hur de eventuellt förebyggs i framtiden. Här finns anledning till eftertanke och inte minst lite mer djupare reflektion än vad som tidigare gjorts. De som skyller allting på antingen sociala problem eller på att allt skulle bottna i att Sverige har för många invandrare (och därmed indirekt skuldbelägger alla de dryga 800 tusen med invandrarbakgrund som går till jobbet och bidrar till Svenskt välstånd och välfärd), förklara då gärna huvudmotiven för de ännu värre Göteborgskravallerna eller "Reclaim the Streets"-aktionerna som genomfördes av bortskämda Svenska medelklassungdomar!? Se klippet nedan! Om människor (uppenbarligen) kan bete sig så utan att komma från socialt utsatthet eller annan etnisk bakgrund bör man tänka en vända till innan sådana slutsatser dras. Gör man ändå det skulle jag säga att man är en instinktsdriven person som drar slutsatser mest baserat på att bekräfta sina egna värderingar - oavsett om de är genetiskt betingad xenofobi (ugga-bugga-skydda-min-flock) eller en medfödd dragning till socialism (buuhuu förövaren är också ett offer under kapitalismen/patriarkatet).

Detta är ytterst en fråga - precis som Göteborgskravallerna, upploppen i London härom året osv - om respektlösa ungdomar som bryter mot lagen. Kriminalitet är kriminalitet som är kriminalitet och ska straffas!

Carl Bildt gjorde rätt, fler politiker bör kommunicera med media på sina egna villkor!

Medan många hyllar honom för folklighet är Sveriges mediaelit upprörda på Carl Bildt, som först gör sig oanträffbar för att diskutera Sveriges position i kärnvapenfrågan och sedan ringer in och förklara sin ståndpunkt i Ring P1. Bildt anklagas för att på så sätt undslippa kritiska frågor och att bli grillad av en journalist som är mer initierad i frågan (stackars Alexandra Pascalidou som enligt Ekot inte verkar hålla måttet).

Problemet här -och anledningen till att fler politiker som kan bör göra som Bildt - är att få Svenska journalister är intresserad av att rapportera "sanningen" i bemärkelsen att ge en mångsidig bild av komplicerade politiska frågeställningar. Att göra ett "scoop", hänga ut beslutsfattare som valt det minst dåliga av två alternativ och därmed sätta en orättvisande bild är nästan uteslutande det överordnade målet.

Att journalister " klipper och klistrar" i intervjuer så att den som intervjuas upplevs ge svar på en annan fråga än hen defacto gör, att intervjuas i 40 minuter för ett 40 sekunders klipp där samma fråga ställs fast ur olika perspektiv för att kunna få det mest "smaskigaste" svaret, plocka svar ur sitt sammanhang o.s.v. tillhör standard.

Carl Bildt är Sveriges kanske mest garvade politiker som mer än någon är medveten om detta. Att han tar kommandot över hur mediarapporteringen är inte mer än rätt. Skulle fler politiker kommunicera med media på sinaegna villkor skulle förhoppningsvis fler journalister tvingas bli mer professionella.

Boo hu, stackars Ekot som för en gångs skull inte får bestämma hur en fråga gestaltas i media.

Följ dina drömmar, men inte på andras bekostnad

I en insändare på tidningen Barometern (http://www.barometern.se/reagera/(3724300).gm#disqus_thread) skriver en ung tjej en intressant debattartikel där hon avvisar perspektiven i jobb- och arbetsmarknadspolitiken från såväl vänster som höger. Hon konstaterar att "Vänstern vill belöna folk med arbete och högern vill bestraffa folk med detsamma" och istället efterlyser hon "fler val än att utbilda sig eller att jobba.".

Många (mig inklusive), provoceras något enormt av liknande åsikter, så varför beskrivningen "intressant"? Tjejen ifråga är uppenbart begåvad och bortser vi från våra egna värderingar, är jag övertygad om att hon sätter fingret på en central framtida politisk konflikt och utmaning.

Vad hon kräver är rätten till självförverkligande. Hon beskriver arbete som något vissa kanske uppskattar, men andra skyr. Istället borde människor helt och fullt få följa sina drömmar, allt från att ägna sig åt volontärarbete, konst, kultur och musik eller vad den enskilde nu vill spendera sin tid med. För att klara sitt uppehälle tvingas dock människor avstå från detta, vilket hon beskriver som att samhället och människan styrs av ekonomiska intressen.

Anledningen till att människor överhuvudtaget har möjlighet att ägna sitt liv åt annat än arbete eller att klara sin överlevnad beror på den ekonomiska utvecklingen och välståndsökning vårt moderna samhälle sett. Även om vi tar detta för givet idag, är det ett historiskt undantag: under mer än 99,9% av människans tid på jorden har hon levt i fattigdom och misär. Skulle alla sluta arbeta skulle undantaget upphävas och fattigdomen återvända.

Detta samband kan tyckas självklart, men problemet uppstår nu i vår tid då en tillräckligt stor del av av befolkningen fått det så pass bra att de kan försörja sina barn även i vuxen ålder. Många föräldrar inte bara kan utan gör och låter sina barn följa sina drömmar även om det inte betalar mat och husrum. Stora grupper unga tar då välståndet för givet och framförallt upphör att reflektera över att det är någon annan som betalar för samma självförverkligande. Att mamma och pappa står för sitt barn uppehälle är en sak - åtminstone är det ett frivilligt åtagande - men när den som arbetar tvingas betala för alla som vill annat än att jobba uppstår en helt annan typ av problematik. Min frihet att få göra vad jag vill utan att jobba, blir din ofrihet att arbeta för att betala mitt uppehälle.

Många hade nog avfärdat artikelförfattaren som en bortskämd liten småunge, men problemet blir alltmer utbrett. Trots en hög ungdomsarbetslöshet tvingas många branscher där ungdomar tidigare arbetat rekrytera utländsk arbetskraft. Det mest talande exemplet är bärplockningen som varje sommar lockar tiotusentals att komma till Sverige och arbeta för kollektivavtalsenliga löner.

Så gott som alla är överens om att vi gemensamt genom välfärdsstaten bör bidra till att alla får en likvärdig chans i livet och en dräglig tillvaro. Detta samhällskontrakt och samförstånd inkluderar dock inte att vissa ska arbeta för andras nöjen. Börjar liknande krav resas och politiska steg tas så som tidigare gjordes med t.ex. rutinmässiga förtidspensioner av de som inte ville arbeta, kommer välfärdsstaten för eller senare börja ifrågasättas i grunden. Det vore en mycket tragisk utveckling.

Människor ska följa sitt hjärta och förverkliga sina drömmar, men inte på andras bekostnad.

Fredrik Schulte, riksdagsledamot(m)