Debattartikel på Brännpunkt

Skriver på Svd Brännpunkt i en replik till Timbros Malin Sahlén apropå moderaterna och Alliansens utspel inför 2015. 

Reformutrymmet är slut! Därför behöver vi spara i ladorna för att återställa statens finanser i balans. 

Varje förändring måste då finansieras. För att kunna göra grundskolan 10 årig och införa fler undervisningstimmar krävs därför besparingar och vissa mindre skattehöjningar (som inte skadar ekonomin). Att beskriva detta som att vi övergett vår ideologi är naivt!

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/timbros-naivitet-for-inte-debatten-framat_3306948.svd

https://www.facebook.com/fredrik.schulte/posts/10152295327699740

Politik handlar om prioriteringar!

”Högern har kapitulerat! Moderaterna och Alliansen går till val på skattehöjningar och irritationen bland många partimedlemmar var påtaglig”. Så lät det igår. MEN: höjd reavinstskatt vid bostadsförsäljning, ränteskatt på uppskov, trängselskatt, höjd koldioxidskatt, sänkta avdrag för privat pensionssparande, höjd alkohol- och tobaksskatt m.m. Listan över skatter som höjts av Alliansen de senaste åren är lång. Totalt har dock skattetrycket minskat dramatiskt. Mer än någon annan regering i modern tid lyckats med.

Idag föreslås tuffa besparingar på studiemedel och statlig byråkrati. Svensk vänster rasar i media och ropar på högerspöket.

Det är inte svårare än såhär:

De svåra åren är slut och nu är det dags att spara i ladorna igen! ALLA förändringar måste då finansieras. Det är en tuff omställning för många politiker som vant sig vid att vara jultomte året om (partikollegor likaså). Varken skattesänkningar eller besparingar är något vi vill göra för att jävlas, utan det handlar om prioriteringar. Politik handlar om prioriteringar! Vi prioriterar satsningar på skolan.

Borg och Reinfeldt visar nu ännu en gång att de vågar fatta tuffa beslut, utmana och visa ledarskap. Alla andra politiker i Alliansen bör nu följa deras exempel.

För egen del hade jag velat göra ännu fler besparingar och skattehöjningar för att finansiera ytterligare välfärdssatsningar OCH inkomstskattesänkningar i form av jobbskatteavdrag. Gärna sparat lite mer än vad som behövs för att nå överskott snabbare. Politik handlar dock även om kompromisser.

Nu är det tydligt vad alternativen står mellan inför valet: å ena sidan en ekonomiskt ansvarstagande mitten-höger som vågar ge det ärliga beskedet att det är dags att spara och som ändå vågar fatta tuffa beslut för att satsa på skolan utan att förstöra Svensk ekonomi. Å andra sidan har vi ett populistiskt vänsterblock som vill höja skatter som skadar ekonomin bara för att höja bidragen för de som inte jobbar och där det är omöjligt att veta vilken politik som gäller efter valet (hur mycket vänsterpartiets förslag som går igenom),

Snart pannkakslunch på riksdagen med farsgubben! Detta är en mycket bra dag!

Avslutningsvis: jag är extra glad över att det privata pensionssparandet äntligen slopas. Det har varit ett lurendrejeri som använts av banker för att skinna vanligt folk. De indikationer jag fått (ber att få återkomma på den punkten) är att även höginkomsttagare förlorat på att inte investera motsvarande pengar för egen maskin.

 

Den försvarspolitiska debatten fortsätter

Nu har jag skrivit ett långt inlägg som är indelat i följande 12 olika rubriker. Det är både en replik till försvarsdebattören Skipper och ett försök att lite mer ingående förklara min inställning i försvarsdebatten och de argument som ofta förs fram. Jag avslutar även med att ställa några nya tillspetsade frågor till Skipper (eller andra försvarsdebattörer som önskar ge sig in i debatten, skriv dock till mig på fb så att de inte går obemärkt förbi för mig):

Innan jag går in på sakargumentationen skulle jag dock vilja göra en summerande reflektion.

Det är uppenbart att det finns gott om intelligenta och pålästa personer som deltar i försvarsdebatt. Jag förstår därför att det skapas en irritation över att dåligt insatta politiker kliver in debatten och felaktigt försöker förespegla nedskärningar som satsningar. En enorm detaljkunskap kring försvarsfrågor på ”mikroplanet”, dvs.  hur många stridsvagnar, flygplan, kulsprutor osv. som Sverige har är dock inte vad saken gäller. Det är på makroplanet som den politiska debatten i huvudsak utspelas - och bör också så göras! Där förekommer omvänt att flertalet försvarsvänner i stora delar använder sig av logiskt irrelevant argumentation.

Istället tycks många försvarsdebattörers ha synnerligen konservativa reflexer. Det var bättre för och alla förändringar är av ondo. Att omfördela resurser från materiel till personal ses som neddragningar, att ersätta värnplikten mot en yrkesarmé betraktas som att försvaret raserats, eventuell underfinansiering av den nya försvarsorganisationen används som invändning mot själva konceptet yrkesförsvar o.s.v. Rent logiska argumentations fel. Även om det vore så att jag och regeringen är helt ute och cyklar, bevisar inte försvarsdebattörernas argument detta faktum. Invändningarna är helt enkelt inte särskilt politiskt relevanta, vilket jag ska försöka belägga nedan.

Jag hade önskat att debatten istället kunde fokusera kring mer relevanta försvarspolitiska frågor som det säkerhetspolitiska läget, militärstrategiska diskussioner om vilken typ av  försvar som bäst möter framtidens hot, effektiv resursanvändning, ökad operativ förmåga osv. Istället handlar den mest om att peka finger åt politiker som inte vet hur många stridsenheter som finns i ett specifikt förband, ägna sig åt cirkelresonemang för att hävda att en återgång till det gamla är optimalt.

Nåväl, here goes:

 

1. Det är fortfarande direkt felaktigt att påstå att Alliansen ekonomiskt raserat försvaret

Jag har vid flera tillfällen under den senaste månaden skrivit att Alliansens påstådda försvarsbesparingar är en myt. I mitt tidigare inlägg kan ni läsa en mer utförlig redogörelse. Nedan har ni även en bild som schematiskt illustrerar anslagsförändringarna sedan 2006:

 

 

Under Alliansens tid vid makten har alltså nettobesparingarna justerat efter inflation varit mindre än 700 miljoner vilket motsvarar 1,6% av försvarsanslagen. Det är jämförbart med att min gamla låg- och mellanstadieskola där det idag går drygt 200 elever tvingas spara in på en halv vaktmästartjänst och lite kopieringskostnader. Att påstå att försvaret raserats ekonomiskt under de senaste 8 åren är helt enkelt bara fel.

Trots detta har flera försvarsdebattörer som Wiseman och Skipper gång på gång upprepat att –Alliansen dragit ner på försvaret. När jag nu senast ställde en raka frågan om detta till just Skipper medgav han att jag hade rätt. I nästa replik återkom han dock ånyo till anklagelser om regeringens påstådda besparingar. Ändå är det jag som anklagas jag för att inte vara påläst…

Återigen: det som i stora drag har hänt är att kostnader omfördelats från materiel till personal.

 

2. Cirkelargumentation kring försvarets ekonomi

När jag sakligt redogjort för det felaktiga i påståenden om omfattande försvarsneddragningarna har jag i huvudsak fått två olika typer av responser:

i) ”Du vet inte vad du pratar om! Har du ens gjort lumpen?”

ii) ”Anslagen är för låga”

Den första punkten är så uppenbart antiintellektuell och osakligt att det inte ens behöver bemötas. Att merparten av responsen i försvarspolitiken i allmänhet är just av sådan art har dock föranlett mig att skrivit en särskild punkt rörandes detta (rubrik 11). Lika uppenbart är att den andra punkten är ett cirkelargument:

Försvarsvän: regeringen har genomfört omfattande besparingar på försvaret!

Fredrik: nej, här har du fakta!

Försvarsvän: anslagen är för låga!

Fredrik: det tycker inte jag!

Försvarsvän: det är för att du och nya moderaterna inte ser problemen och drar ner på försvaret.

Alltså: även om Skipper mfl skulle ha rätt och jag ha fel, är hans argument ur ett logiskt hänseende inte godtagbara argumentation. De svarar på fel fråga.

 

3. Bristande logik i kritiken mot Moderaterna påstådda bristande ärlighet

Ofta möts man av försvarsvänner som känner sig lurade av moderaterna: ”ni skulle ju vara det mest försvarsvänliga partiet!?”. Skipper gjorde just detta i sina två senaste inlägg adresserade till mig. Moderaternas valmanifest är dock utgångspunkten för vilken politik vi söker förtroende för. Ingen har mig veterligen invänt mot detta eller påstått att några löften om satsningar återfanns i valmanifestet (eftersom det inte fanns några sådana). Då vi kunnat konstatera att några besparingar inte genomförts förstår jag inte vad som är problemet? Skipper hänvisar till en lång utläggning om partiets historik som försvarsvänliga. Tillägget ”nya” till vårt partinamn på affischerna inför valet 2006 kan väl knappast ha undgått någon? Vi förändrar alltså vår politik och genomför det vi lovat. Att detta ändå framkallar besvikelse hos vissa som inte tagit till sig vad vi står för är, med all respekt, Skippers problem - inte moderaternas. Om partier inte fullföljer sina löften ska de kritiseras. De kan dock inte hållas ansvariga för felaktigt ställda förväntningar. Lite eget ansvar har också väljare själva i en demokrati!

 

4. Logiskt irrelevanta argument för att bevara en höga andelen av försvarsanslagen som materielkostnader!

Sverige har kanske världens högsta andel av sina försvarsutgifter som materielkostnader. Såväl NATO:s statistik som FN:s underbygger detta. Den som ifrågasätter detta kan ringa till Dr. Bengt-Göran Berstrand på FOI som jobbar med militärekonomiska analyser. Eller bara besöka NATO:s hemsida! Skipper motiverar varför denna ordning bör bevaras med två argument:

i) Sverige har för låga försvarsanslag

ii) Anslagen kommer inte att räcka för att finansiera den försvarsorganisation som riksdagen beslutat om

Observera till att börja med att invändningarna – ånyo - inte ur logisk synvinkel adresser mitt argument. Det är alltså fördelningen mellan personal och materiel som jag menar är skev, vilket tyder på att något är fel i det svenska försvaret. Nedan ser ni en bild över hur denna fördelning ser ut baserat på statistik som NATO och Ryssland tagit fram gemensamt: 

 

Därmed kan vi slutleda att den genomsnittliga fördelningen är:

Personal: 52,6%

Matriel: 18,1%

Infrastuktur och fortifikation: 4,2%

Övriga utgifter: 25,1%

Förhållandet mellan materiel och personal är alltså nästan 1:3. I Sverige är siffrorna snudd på det omvända. Vi avviker alltså påtagligt från SAMTLIGA andra länder i världen. Vad är motivet till detta? Det svarar inte Skipper på (eller någon annan jag debatterat detta med för den delen).

Intrycket jag får är att Skipper m.fl. konsekvent är emot varje besparing av någon del av försvaret. Att rationellt diskutera omfördelningar inom försvarsanslagen tycks alltså vara omöjligt. Det är lite som den skattepolitiska debatten i USA. Även fast alla är överens om att det amerikanska skattesystemet är ett lapptäcke och att det borde gå att nå en överenskommelse kring skatteoptimering (att vissa skatter höjs och andra sänks för att i mindre utsträckning skada ekonomin) blir det inte så. Förklaringen är att Tea Party-rörelsen i det närmaste vägrar höja en skatt. Av ren princip. Bara skattesänkningar finns i deras värld. Därmed går det inte att diskutera frågan på ett verklighetsrelaterat och konstruktivt sätt.

Alltså: även om Skipper skulle ha rätt och jag ha fel, är hans argument ur ett logiskt hänseende inte godtagbara invändningar. De svarar på fel fråga.

Frågan om huruvida Insatsorganisation 2014 är underfinansierad ska jag behandla nedan under punkt 6.

 

5. Varför är materielanslagen (relativt sätt) så höga i Sverige?

I stora delar är det ett dolt industristöd till Svensk försvarsindustrin! Det är inte så att vi köper väsentligt mer häftiga vapen än andra länder i relation till respektive lands försvarsanslag.

Jag har tidigare citerat offentliga utredningar som slutlett att materialanskaffningen varit vansinnig. Att nya system konsekvens prioriterats framför att uppgraderingar av gamla, att ännu ej utvecklade system prioriterats framför redan utvecklade. Detta har kraftfullt bidragit till en vansinnig resurshushållning och försvarets oförmåga att fungera operativt. Att man är beredd att acceptera detta som försvarsvän är mycket märkligt.

Långsiktigt är det heller inte förenligt med Sveriges EU-medlemskap. Första steg tas nu mot att implementera samma transparens och fria marknad för försvarsindustrin som för övriga sektorer i ekonomin. Dagens ordning kommer i en snar framtid bli juridiskt ohållbar. Detta är dessutom något vi bör välkomna! Försvarets materielanslag utnyttjas ineffektivt! Som min kompis som jobbar i försvaret sa apropå att han under en övning skulle montera upp ett tält med belysning som var egentillverkad av/för FMV: ”vi kan få 200 mer funktionsdugliga lampor på Rusta till priset av en FMV lampa”. Långsiktigt bör mer resurser flyttas över från materiel till personal i linje med övriga världen.

Att försvarsvännerna inte kan problematisera detta är ytterliggare ett exempel på att många av dem inte ser balanserat på debatten. Vore det inte bättre att resurserna användes till exempelvis fler övningar?

 

6. Är Insatsorganisation 2014 underfinansierad?

I ett måhända naivt hopp om att inte citeras ur sitt sammanhang är mitt svar på rubrikens fråga: jag har inte en susning. Jag jobbar inte med försvarsfrågor på daglig basis och saknar sådan detaljkunskap. Jag är tveksam till att någon politiker skulle besitta den, eller bör så göra för den delen. Detta är uteslutande en fråga för opolitiska tjänstemän, riksrevisionen och försvarsmakten att reda ut.

Skulle deras slutsats landa i att så är fallet, välkomnar jag att regeringen ökar försvarsanslagen, MEN, jag tänker absolut inte ta enskilda officerares bedömning av situationen (eller ens alla officerares). Att Skipper menar att det behövs anslagsökningar på exakt 5 antal miljarder är helt enkelt inte tillräckligt gott underlag för mig som beslutsfattare att basera mina ställningstaganden på (när man kommer med sådana påståenden är det dessutom klädsamt att motivera dem lite mer i detalj). Alla yrkeskårer kommer alltid argumentera för mer resurser till deras arbetsplatser. Märkväl, bedömningen ska inte göras av politiker, utan just av oberoende ”ämbetsmän”. Låt oss vänta och se kommande utvärderingar. Jag har inget problem med att backa och öka anslagen för att nå de av riksdagen uppställda mål.

Som svar på min fråga hur mycket resurser försvaret behöver svarade Skipper att frågan är felställd. Istället bör ansatsen vara vilket försvar vi behöver och anslagen komma därefter. Självklart instämmer jag i detta. Detta var dock inte vad jag avsåg. Frågan var vilket behov mina motdebattörer anser att vi har, hur mycket det kostar och hur det bör finansieras?

Ett exempel på hur vi hade kunnat arbeta mer konstruktivt vore om duktiga försvarsdebattörer kunde påvisa mer konkret vad underfinansieringen skulle bestå av så kan jag låta t.ex. riksdagens utredningstjänst granska frågan och i förlängningen försvarsdepartementet i det fal deras analyser är felaktiga.

 

7. Värnplikten kontra yrkesförsvar

Värnplikt eller yrkesförsvar, det är frågan? Eller är det verkligen så? Jag hade i igår en väldigt intressant diskussion med min kollega Göran Pettersson, Överstelöjtnant och tidigare stabschef åt ÖB (tror jag att hans titel var?). Han liknade Alliansens försvarsreform vid övergången till högertrafik – det finns alltid stora samhällsgrupper som av nostalgiska skäl motsätter sig samhällsförändringarna. Det är för övrigt är synd att Göran inte ger sig in i försvarsdebatten. Han är en av riksdagens mest intelligenta ledamöter och få personer i Sverige kan försvaret bättre.

Hursom helst, merparten av världens länder rör sig i riktning från värnplikt och mot yrkesförsvar vilket inte är en slump (jag försöker jaga reda på en sammanställning som The Economist gjorde över detta där de dessutom underströk det korrekta i utvecklingen). Regelrätta invasionskrig minskar kraftigt. Istället är det inbördeskrig, terrorism och mindre regionala dispyter som dominerar. Samtidigt innebär den ökade teknikutvecklingen att kvalité i allt högre grad slår kvantitet. Så var det förvisso redan när Conquistador landsteg i Sydamerika, ja, i någon mening sedan romarna introducerade sin sköldpads-formation eller ännu längre tillbaka. I modern tid ökar dock teknik-övertag-effekten påtagligt. I denna kontext är det närmast självklart att välutbildade professionella soldater med bra utrustning slår många värnpliktiga med dålig utrustning och undermålig träning. Ju längre teknikutvecklingen går, desto större betydelse får detta. Speciellt om trupper ska sättas in i utlandet. Denna nya försvarspolitiska atmosfär ökar dessutom kraven på mobilitet. Likaså är det uppenbart att den operativa förmågan stärks av att försvaret inte inriktar hela sin verksamhet på att utbilda så många människor som möjligt. Därför går den internationella trenden tydlig i riktning bort från värnpliktsförsvar. 

Något invasionshot mot Sverige föreligger heller inte. Inte ens territoriella dispyter hotar vårt lands integritet. Att Ryssland skulle börja bete sig mot västvärlden på samma sätt som Kinas beter sig mot sina grannar och göra anspråk på Svenskt vattenterretorium är mycket osannolikt. Våra gränser är fastställda och ömsesidigt accepterade sedan århundraden och någon olja tycks det inte finnas i östersjön, ännu mindre olja att tvista om. Att de skulle agera militärt på liknande konflikter är ännu mer avlägset, dock är det givetvis ett mer närliggande hot än en regelrätt invasion. Att då ha ett försvar med en massa dåligt utrustade värnpliktiga är knappast optimalt. I det läget skulle vi behöva militär spjutspets för att Ryssland ska avstå från angrepp efter de gjort cost-benifit analysen.

Därtill är ett professionellt och högteknologiskt försvar en bättre grund att i framtiden låta försvaret expandera utifrån i det fall att hotbilden skulle förändras. Ofta används argumentet att det tar decennier att bygga upp ett försvar. Självklart ligger det något i detta. Samtidigt är det i trygga fredstider orimligt att upprätthålla extremt höga försvarsutgifter. Att därför ha en kärna av professionella soldater som kan utvidgas successivt och i sista ledet kompletteras med ett återinförande av värnplikten är väsentligt mer rationellt än att vidmakthålla ett system med många dåligt utrustade och utbildade.

Göran Pettersson gjorde även en intressant reflektion kring att numerären i värnpliktsförsvaret som betraktats som en fördel mycket väl kan bli en belastning. Betrakta de scenarion som Försvaret utgick från under Kalla Kriget-eran. Den uppenbara målsättning för ett Sovjetiskt anfall var att så snabbt som möjligt ta sig till de Norska hamnarna för att förhindra landstigning av Amerikanska trupper. Att skicka upp 250.000 dåligt utrustade soldater medels tåg för att försvara varje kvadratmeter av Norrland skulle medföra förluster i häradet kring 8000 man om dagen. Över två veckor tills NATO skulle uppskattas vara på plats skulle nästan 100.000 svenskar ha dödats. Det kan jämföras med slaget vid Poltava då jag vill minnas att det var 6000 man som stupade. Vi lever inte längre i ett samhälle där ett sådant tillvägagångssätt skulle accepteras. Återigen, kvalité före kvantitet.

Även i det fall att Sverige skulle dubblera försvarsutgifterna för att möta en förstärkt hotbild skulle jag alltjämt vara motståndare till att värnplikten återinfördes. Det bör ses som en sista utväg. I valet mellan värnplikt och yrkesarmé måste vi därtill också ta det moraliska beaktandet av att värnplikten innebär en kraftig frihetsinskränkning mot den enskilde som endast är motiverad då det verkligen behövs.

Inga utläggningar från Skipper eller andra debattörer jag haft att göra med har principiellt invänt mot ovanstående resonemang. Alltså: även om Skipper skulle ha rätt och jag ha fel, är hans argument ur ett logiskt hänseende inte godtagbara invändningar mot min argumentation.

 

8. Logiska argumentationsfel i försvaret för värnplikten

Vad är det för invändningar som anförs mot det nya personalförsörjningssystemet? Vad jag har kunnat utläsa framhålls två olika typer av argument:

i) Underfinansierad reform: att soldaterna inte får adekvat träning då reformen är underfinansierad, att försvaret därmed inte blir högteknologiskt och professionellt, att tjänstgöringsgraden är för låg för GSS/T, att det blir svårt att nå målen avseendes hur många av varje årskull som måste rekryteras (enligt Wiseman 4%  vilket tydligen är högt i internationell hänseende).

ii) Bättre soldater: detta är på temat att värnplikten utgör en bättre rekryteringsgrund, levererar försvaret med ett bättre tvärsnitt av befolkningen, gör att fler vill stanna, att värnplikten gör att fler upptäcker att Försvaret mycket väl kan vara deras framtida kall, att rekryteringsbasen för officerare har minskat radikalt o.s.v.

Att reformen är underfinansierad är INTE en invändning mot konceptet av en yrkesarmé! Tänk om argumentationen skulle överföras på andra politikområden. Säg att det i ett land inte finns någon offentlig vård och att landets parlament beslutat att inrätta en sådan. Om då resurserna vore för knapphändiga, bör man då alltigenom strunta i att ha någon offentlig vård? Återigen har vi här ett argument som inte svarar mot problemställningen. Huruvida reformen är underfinansierad eller inte och hur man i så fall bör förhålla sig till detta se punkt 6.

Sedan har vi frågan om att värnpliktssystemen ger försvaret en bättre rekryteringsgrund. Visst, i någon mening går det inte att logiskt argumentera emot att en arbetsgivare som tillåts tvinga samtliga potentiella arbetstagare att inställa sig för anställningsintervju givetvis har ett bättre urval än om det är frivilligt att söka. Fick arbetsgivaren dessutom tvinga de absolut mest lämpade att ta anställning oavkortat vad de själva tycker, är det klart att rekryteringsunderlaget blir bättre.

En rad moraliska och praktiska problem finns dock. För det första har vi det uppenbara i att värnplikten innebär en kraftig frihetsinskränkning för den som tvingas genomgå utbildningen mot sin vilja. För det andra finns likaså ett uppenbart rättviseproblemet i den tidigare godtycklighet som rådde rörandes vilka som tvingas respektive vilka som slipper genomgå värnplikten (om man nu inte återinför fullständig värnplikt för alla, kanske genom att sluta subventionera gratis högskoleutbildning? *sarkasm*). Att tvinga människor genomlida värnplikten mot sin vilja kan väl dessutom knappast skapa bättre soldater? För det tredje och viktigaste: att försvaret IDAG inte förmår attrahera tillräckligt många och tillräckligt duktiga ungdomar är INTE en invändning mot konceptet av en yrkesarmé som sådant. Uppenbarligen klarar åtskilliga länder av att göra detta utan värnplikt. Att försvaret står inför en tuff omställningsprocess som kan ta år att anpassa sig efter är naturlig. Samhällsdebatten som felaktigt förespeglat att Alliansens försvarsreform handlar om att rasera försvaret har knappast gjort saken bättre.

Att så få försvarsvännerna ens berör denna moraliska dimension utan verkar ta för givet att Försvarsmakten har rätt till 2 år av varje 19 årings liv oavkortat hotbilden bidrar till känslan av att vi har att göra med ett särintressen (OBS, jag menar INTE att försvaret är ett särintresse utan att många försvarsvänner är det).

Återigen: även om Skipper mfl. skulle ha rätt och jag ha fel, är hans argument ur ett logiskt hänseende inte godtagbara invändningar. De svarar på fel fråga.

 

9. Tvåbefällssystemet ökar Försvarsmaktens operativa förmåga och bevisar det tidigare systemets ineffektivitet

 

Under värnpliktstiden hade Försvaret en för hög andel av sina officerare i realiteten arbetandes som tjänstemän/byråkrat och inte ”på fältet”. Att detta påverkar försvarsförmågan negativt är uppenbart.

Numera har försvaret följande personalkategorier utöver civil personal och s.k. specialister (civila tjänstemän som vid tjänstgöring i insatsorganisationen konstitueras som militär personal) finns:

i) GSS/K och GSS/T: heltidsanställning under tidsbegränsade former (som mest 8 år i följd och 12 år under en 18 årsperiod) respektive deltidsanställda diton som har ersatt värnpliktiga som baspersonal.

ii) Officerare: militär tjänsteman med graden fänrik till amiral/general.

iii) Specialistofficere: militär tjänsteman med graden 1:e sergeant till regements-/flottiljförvaltare.

Utöver att ersätta värnpliktiga med hel- och deltidsanställd personal har alltså ett tvåbefälssystem inrättats. I det tidigare enbefälssystemet inriktades officerare på en chefskarriär med målet att bli tjänsteman. Det gjorde att många officerare blev kvar under en kort tid i själva förbandsverksamheten. Att detta minskade den operativa förmågan (att kriga) är uppenbart. Inrättandet av specialistofficere syftade till att skapas ett system där den anställde kan specialisera sig inom ett specifikt verksamhetsområde i förbandsverksamheten. Innan Alliansens försvarsreform fanns motsvarande ca 9100 officerare och ca 300 specialistofficerare. För att verkställa den nya försvarsinriktningen bedömer FM att det behövs 3300 officerare och 5200 specialistofficerare. Det innebär alltså en omfattande förändring där officerarnas arbetsuppgifter kraftigt förskjuts till operativa uppgifter.

Skipper försvarar den gamla ordningen med motivet att det är ”…en naturlig gång att ta steget vidare till staber, skolor och högkvarteret”. Att den tidigare ordningen gjorde att FM inte var stridsduglig tycks ha gått helt förbi. Istället skjuter han över ansvaret på politiken som ställer ”orimliga krav på myndigheten Försvarsmakten när det kommer till redovisning, uppföljning och svar på olika utredningsuppdrag”. Låt oss här bortse från det något stötande i kommentarens implikation att skattebetalarna lägger sig för mycket i hur Försvaret handskas med deras pengar som förvaltas så väl (not!). Vad är det då för administrativa pålagor som FM inte längre behöver utföra? Uppenbarligen klarar den nya försvarsorganisationen sig utan fler byråkrater. Varför tog försvaret inte själva initiativ till att inrikta fler officerare med operativt arbete? Framförallt är det inte positivt att fler officerare jobbar operativt?

 

10. En punkt där jag instämmer med Skipper:

För det första vill jag återigen instämma i kritiken mot hur mitt parti kommunicerat försvarsreformen. Att skära i numerären av stridsvagnar, stridsfordon, flygplan och fartyg och kalla det för ”satsning” har varit olämpligt och sändt ut fel signal. Det skapar bara irritation. Jag vidhåller att förändringen är helt rätt, dvs. att försvaret skall ställas om till ett modernt insatsförsvar med operativ förmåga istället för den relik till Försvarsmakt vi tidigare haft. Alliansen borde dock som sagt ha varit mer tydlig i vad man gjort och varför.

 

11. Andra logiska argumentationsfel

Jag upplever att det finns åtminstone tre frågor i samhällsdebatten där det finns stora grupper som knappt klarar av att höra sina meningsmotståndares argument: frågor rörandes invandring, feminism försvar. Yttra du åsikter om att dagens säkerhetspolitiska hotbilden inte motiverar ett starkare försvar eller att värnplikten stjälper snarare än hjälper framkallar det enorma antipatier hos en viss kategori människor. Alldeles oavsett dina argument.

Bortsett från likheten i hur dessa frågor väcker helt obalanserade reaktioner, förekommer också omfattande inslag av genetiska argumentationsfel (och andra logiska argumentations fel) (http://sv.wikipedia.org/wiki/Genetiska_argumentationsfel)

”Hur kan du som man/etnisk svensk uttalade dig om kvinnors/invandrares situation?”, ”Vad vet du? Har du ens gjort värnplikten?”, Om vi bortser från att liknande argument inte har NÅGON bäring i sak, är det intressant att reflektera över den underliggande logiken bakom nämnda sätt att resonera. Det spelar ingen roll vilka rationella argument som framförs, saknar du fel erfarenheter har du inte rätt att uttala dig. Utan att segla iväg för mycket i en filosofisk utläggning om en sådan utgångspunkt kan vi konstatera att det bygger på en anti-rationalistisk förhållande till samhällsfrågor.

Ett annat återkommande argumentaitonsfel i försvarsfrågan är att man kastar meningslös statistikfakta så som ”Vet du ens hur många stridsvagnar Sverige har?” i huvudet på sin motståndare. Med den logiken skulle bara läkare få besluta om sjukvårdspolitik, lärare om skolpolitik, byggnadsarbetare om bostadspolitik o.s.v. Det inte spelar någon roll hur böcker du läst om mänskliga anatomin, det säger ingenting om ekonomiska styrmodeller, normativa frågeställningar om verksamhetens inriktning, organisationsteori osv. Samma resonemang applicerar på försvaret. Mest detaljkunskap vinner inte.

 

12. Angående ”påhopp”

Avslutningsvis, angående de påstådda ”påhoppen och härskarteknikerna”. Här vill jag förtydliga att det inte var Skipper specifikt jag åsyftade. Tvärtom är han en av de mer sakliga försvarsdebattörerna. På Twitter har dock även han i huvudsak ägnat sig åt spydigheter. Att det finns gott av den varan är lätt att konstatera. Skipper har själv raderat i sitt eget kommentarsfällt med hänvisning till personangrepp. Nåväl, egentligen bryr jag mig inte, personangrip mig an mass! Jag föredrar såklart att mina motdebattörer gör bort sig framför att de är sakliga och sympatiska ;) Jag var hur som helst mest intresserad av att belysa hur osaklig många av angreppen mot Alliansens försvarspolitik varit.

 

13. Nya mer specifika frågor till Skipper eller andra försvarsdebattörer:

 

1. På vilken grund hänvar du att Alliansregeringen genomfört omfattande besparingar på försvaret?

2. Varför ska förhållandet mellan matriel och personal vara det omvända mot övriga världen?

3. Bör matrielanslaget fungera som ett industristöd eller optimeras för att köpa så mycket och bra vapen som möjligt?

4. kl är 2030 en fredag får komplettera im...

 

Alliansen kommer att vinna valet och sossarna får mindre än 30%!

Det blir åtminstone slutsatsen om opinionstrenderna från förra valet upprepar sig. Om vi jämför läget nu med för 4 år sedan och beaktar att Alliansen då vann med nästan 6% är de rödgrönas övertag nu inte tillräckligt om samma mönster upprepar sig. Inte minst kan vi konstatera att just socialdemokraterna tappat stöd under valåret i samtliga valrörelser sedan 80-talet (undantaget 88 och 85 där de låg stilla och valet 91 då de ökad, då från synnerligen låga siffror). Att de idag befinner sig på nivåer i paritet med just katastrofvalet 91 är knappast ett gott tecken för Löfven. Även partiets egen val general Jan Larsson har sagt att ifall deras mål på 35% ska uppnås måste de ha en bekväm fallhöjd

 

Frågan är då varför samma mönster skulle upprepa sig detta val avseendes avståndet mellan blocken och varför s inte kommer återupprepa undantaget 91 då de faktiskt gick fram under ett valår?

 

Om resonemanget ovan redogör för den ”tekniska analysen” av tidigare opinionstrender ser den ”fundamentala” analysen, dvs. vad s och de rödgröna faktiskt presenterar för konkreta sakpolitiska förslag för att adressera samhällsproblemen, alltjämt mörk ut för vänsterblocket.

 

Här är tre skäl för detta:

 

1. De rödgröna är mer splittrade än någonsin. Inte ens Löfven vet vad som händer om han vinner valet. Hur mycket av vänsterpartiets galenskaper kommer de att släppa igenom?

 

2. S har blivit ett skränigt oppositionsparti som är emot allt regeringen gör utan att ha egna lösningar.

 

3. Deras enda egentliga ide är att höja skatterna för att kunna höja bidragen till de som inte arbetar, vilket de samtidigt gör allt för att undvika att berätta för väljarna.

 

Det höll inte 2006, det höll inte 2010 och det kommer inte hålla 2014!

Bemötande av kritik mot Alliansens försvarspolitik

Sedan ett par år tillbaka har försvarsdebattörer på nätet och även i konventionella medier drivit tesen att Alliansen genomfört kraftiga neddragningar och så gott som avvecklat det Svenska försvaret.

 

I ett par omgångar har jag gett mig in i debatten med ståndpunkten att det är en felaktig bild av verkligheten. Nu senast häromdagen. Genast blev jag påhoppad av en rad debattörer, däribland Skipper. Tyvärr har det genomgående temat vara att komma med osakliga personangrepp, haka upp sig på detaljer och flytta fokus från huvudsak till bisak (som att försöka göra diskussionen till en tävling om vem som besitter mest teknisk kunskap om hur många plan, pansarvagnar och båtar försvaret har) istället för att debattera sakfrågan. Med detta inlägg vill jag bemöta hans argumentation.

 

1. Skönt att vi är överens om att Alliansen inte gjort nämnvärda besparingar på försvaret!

Det är glädjande att Skipper nu bytt fot och erkänner att Alliansens åtta år vid makten inte inneburit drakoniska försvarsneddragningar, utan att anslagen legat still så när som på knappa 700 miljoner, dvs. 1,6% av försvarsanslagen efter hänsyn tagits till inflation. I mitt föregående inlägg kan ni se en sammanställning av jämförelserna mellan anslagen för budgetåret 2006 och 2014.

 

I ett försök att legitimera att han tidigare försökt ge sken av att så ändå vore fallet anför han nu istället argumentationen: ” Det stora problemet var att vi var många som lurades till att rösta på det vi alla trodde var Sveriges mest försvarsvänliga parti.” Frågan då är var han fått denna föreställning ifrån? Menar han att det var ett vallöfte från Moderaterna och Alliansen att genomföra kraftiga förstärkningar av försvarsbudgeten inför valet 2006?

- Med all respekt Skipper, men du kan inte först strunta i att ta reda på vart partierna står i försvarsfrågan och sedan beklaga dig på partiet du röstade på för att de inte levde upp till dina felaktigt uppställda förväntningar. Det är minst sagt märkligt.

 

Nåväl, det är skönt att vi nu åtminstone är överens om att Alliansen INTE raserat försvaret och att försvarsanslagen legat så gott som still såhär långt under vår tid vid makten! Jag känner verkligen att jag nu äntligen fått viss upprättelse för Skippers många tidigare påhopp.

 

2. Vad borde debatten handla om

Nåväl, när vi nu är överens om att Alliansregeringens försvarsreform inte handlar om drakoniska neddragningar på försvaret vilket alltså felaktigt förespeglas, kan vi förhoppningsvis föra debatten vidare till att handla om hur försvaret bäst bör organiseras givet tillgängliga resurser. Visst, jag förstår att Skipper mfl. säkert gärna hade dubblerat, tripplat eller säkert helst önskat ännu mer resurser till försvaret. Detta är dock en helt annan debatt. Jag förstår att de blandas ihop av retoriska skäl. Onekligen är det svårt att gå från utgångspunkten ”Alliansen raserar försvaret” till ”Alliansen utökar inte försvaret” med bibehållen indignation. Inte minst då något sådant vallöfte aldrig utställts.

 

Vad finns då kvar av kritiken? Bortsett från dels de som felaktigt tror att vi genomfört omfattande besparingar, dels romantiserande dagdrömmande om en återgång till 60-talets 37 brigader uppfattar jag att kritiken i huvudsak riktar in sig mot omställningen från ett värnpliktsförsvar till ett yrkesförsvar.

 

Låt oss då se frågan utifrån premissen ”bästa möjliga pang för pengarna”, alltså hur hushåller vi bäst med de resurser försvaret har, reda ut varför försvarsreformen var korrekt.

 

3. Alliansens försvarsreform: vad vi de facto gjort

För att kort sammanfatta vad vi gjort: materielanslagen har skurits ned med 2,9 miljarder kr. I jämförelse med vår omvärld har våra anslag till försvarsmateriel varit synnerligen hög. Före 2007 låg de runt 43-44% beroende på hur man räknar. Idag ligger de på mellan 36-38% av anslagen. BlandNATO-länderna är det Turkiet som ligger i topp med 28,6%.  Av dessa har i vilket fall 1,9 kr miljarder överförts till förbandsverksamheten och 0,4 till verksamheter kopplade till FRA. Nettobesparingen som jag talade om ovan är alltså knappa 700 miljoner och har således drabbat materielanslagen.

 

4. Problembilden när Alliansen tog över

Det tidigare Svenska invasionsförsvaret var inriktat på att landet skulle försvaras med väldigt många 19 åringar. När anslagen drogs ner i början av millennieskiftet blev tanken på ett fungerande värnpliktsförsvar alltmer obsolet. Knappt en 10-del av alla män i mönstringsålder gjorde värnplikten (osäker på vad denna siffra exakt är). Min bild – som i och för sig i just detta avseende är uteslutande anekdotisk och byggd på egna samtal med försvarsanställda – var att detta i sig lamslog försvaret. Försvarets verksamhet riktade in sig på att år efter år snurra runt värnpliktsmaskineriet istället för att satsa på ett försvar som faktiskt kunde användas till något. En full mobilisering av det dåvarande invasionsförsvaret uppgavs vara 2 år. Sverige var inte heller skickat att snabbt kunna delta i internationella insatser. Därtill läckte Försvaret som ett såll. Situationen för yrkesofficerarna var endimentionellt inriktad på en karriärstege som i realiteten syftade till att bli byråkrat istället för Soldat. Otillräckligt många stannade kvar i förbandsverksamheten, vilket förstärkte det faktum att försvaret inte var praktiskt användbart. Snarare en papperstiger. Principerna för materialanskaffning var vansinniga och föreföll mer handla om ett förtäckt försvarsindustristöd där nyanskaffning av försvarssystem prioriterade före uppgradering av befintliga system och ännu ej färdigställda system prioriterades framför redan färdigutvecklade, vilket medförde att det tog enorm tid från beställning till leverans. Som ni kan läsa ovan var och är alltjämt materialanslagen orimligt höga i jämförelse med vår omvärld.

 

5. Ett användbart försvar

Före Alliansens försvarsreform var försvaret alltså knappt användbart. Vår ambition var att komma åt ovanstående problembild genom att bygga en grundläggande försvarsorganisation kring en fungerande yrkesarmé med ändamålsenlig utrustning som kan mobiliseras inom en vecka. Övertaligt materiel om inte behövdes för insats- eller utbildningsbehoven skulle avvecklas. Att lägga pengar på att underhålla vapensystem som man saknade ett behov för är ett rent slöseri.

 

Med andra ord: ryggraden i den Svenska försvarsförmågan måste vara ett modernt försvar som kan sättas in per omgående och faktiskt delta i krig. När ryssland nu moderniserar sitt försvar måste vi göra samma sak. Då kan vi inte ha ett värnpliktsförsvar dimensionerad för en väsentligt högre budget, som inte är ändamålsenlig för dagens behov och som dessutom är en dålig grund att stå på i det läge Sverige måste rusta upp.

 

6. På en punkt instämmer jag i kritiken

Kommunikationen från Moderaterna har under processen inte varit helt tydlig och stringent.

 

Kontrasten mot Allinsens arbetsmarknads och skattepolitik är tydlig. Budskapet där har inte gått att ta miste på: det lönar sig inte (och framförallt har inte lönat sig) tillräckligt att jobba, vilket gör att människor av olika skäl fastnat i bidragssystem som tar resurser från välfärden. Därför måste skatterna sänkas och bidragen sänkas för att stärka drivkrafterna för jobb.

 

Tråkigt nog kan vi inte säga samma sak gällande försvarspolitiken. Istället för att var tydlig med våra avsikter har vi försökt oss på konststycket att samtidigt som en omfattande omorganisation genomförs samtidigt dra ner på anslagen (om än ytterst marginellt på 1,6% dvs knappa 700 mkr) och förespegla att vi därmed satsat på försvaret.

 

 

Jag är bestämt av uppfattningen att jag hellre haft dagens försvar än det som fanns före 2006 vid ett militärt angrepp. Nu är Försvarsmakten mer funktionell med en grundstomme som går att bygga vidare på. Less is more i någon mening.

 

Istället borde vi varit tydliga med att hänga upp hela försvaret på att massproducera värnpliktiga istället för att satsa på en kvalitativ yrkesarmé är ohållbart. Att det är orimligt att vi toppar listan när det kommer till att använda sina försvarsanslag till att köpa in och underhålla vapen. Dels då försvaret inte är operationellt, dels då invasionshotet helt enkelt inte är vad det var.

 

7. Förtydligande

Jag hatar inte försvaret!

 

Några av de politiker i historien som jag beundrar mest, t.ex. Whinston Churchil eller Ronald Reagan tvekade inte att rusta och använda sina länders respektive militära makt för att besegra ondskans imperium som återfanns både i Nazityskland och Sovjet. Därtill har samtliga män i min familj sedan min farfars-farfar varit militärer utom jag, min bror och vår kusin. Min pappa är reservmajor i det Svenska försvaret och tjänstgjort utomlands i flera omgångar. Jag är mycket stolt över den familjehistorien.

 

Däremot är jag inte militärromantiserande. För mig är försvaret ett medel för att tjäna ett visst syfte: att försvara vår frihet. I det läge något sådant hot inte finns, om Ryssland och tillräckligt stora delar av världen skulle bli demokratiskt och antalet krig minskar drastiskt är jag öppen för att ytterliggare kraftigt beskära försvarets anslag. Sker däremot den omvända förändringen att hotbilden försämras – och jag håller helt öppet för att så mycket väl kan bli fallet beroende på utvecklingen i Ryssland och kanske t.o.m. Kina – är jag beredd att verka för att ställa om och använda styrkan i Svensk ekonomi till att kraftigt rusta upp vårt försvar.

 

 

8. Mina frågor till Skipper och co:

 

Tråkigt nog verkar som sagt försvarsentusiasterna vara mer intresserad av personangrepp mot mig och mitt parti istället för att diskutera frågan seriöst. Det var exakt samma sak när jag gav mig in i debatten för ett år sedan och försvarade Fredrik Reinfeldt när han blev nämnda människors måltavla.

 

I ett försök att få tillstånd en relevant försvarsdebatt tänkte jag istället ställa några frågor med anledning av vad jag skrivit och hoppas att Skipper eller andra försvarsdebattörer plockar upp handsken:

 

1. Är det rimligt att Sveriges försvarsmaterielanslag som andel av den totala försvarsbudgeten ska vara nästan 70% högre än USAs?

 

2. Är det rimligt att försvaret givet de resurser som idag spenderas ska fokusera på att utbilda så många 19 åringar som möjligt framför att ha ett operativt fungerande försvar som kan mobiliseras på kort tid och faktiskt användas till något?

 

3. Bedömer ni att framtidens krigsföring kommer vara sådan att man bör prioritera kvantitet (återigen att utbilda så många 19 åriga värnpliktiga som möjligt) framför att ha ett försvar som i sin kärna består av professionella utbildade soldater och kompetenta soldater? Gör i så fall hela västvärlden fel i att ställa om till en yrkesarmé?

 

4. Givet att anslagen är oförändrade, anser ni att försvaret så som det såg ut före Alliansregeringen, som så gott som inte kunde användas till något men som var baserat på värnplikt är att föredra framför målbilden med en välutbildad och välutrustat yrkesarme som kan mobiliserar på kort tid? Menar ni på allvar att dagens lösning är ett sämre sätt att använda pengarna på?

 

5. Tycker ni det är bra med den tidigare ordningen där den naturliga karriärtrappan handlade om att som officer sluta som byråkrat och sikta på en livstidsanställning istället för att som det Amerikanska försvaret prioritera att ha en operativt fungerande försvarsförmåga utan att behöva en lång tidsperiod för att mobilisera?

 

6. Hur stor försvarsbudget bör vi ha och hur skall eventuella satsningar finansieras? Skattehöjningar, nedskärningar i välfärden, andra besparingar?

Alliansens försvarsreform var rätt

I förrgår skrev jag på Facebook att Alliansens besparingar på försvaret endast uppgått till 2,6% av försvarsanslagen. Jag tar tillbaka det, den korrekta siffran är 1,6%, dvs. mindre än 700 miljoner kr efter justering för inflation.

 

Efter lite noggrannare granskning här jag kunnat konstatera dels att anslagsfördelningen i Statsbudgeten förändrats sedan 2006, vilket medför att man måste amstränga sig lite mer än att bara jämföra anslagen till ”6 Försvar och Samhällets Krisberedskap” för de respektive åren. Dels att det är rimligt att särredovisa de faktiska försvarsanslagen och anslagen till samhällets allmänna krisberedskap. Jag redogör mer ingående för detta under rubriken ”Anslagsförändringar mellan budgetåret 2006 och 2014”.

 

Att kritisera den förda försvarspolitiken i relation till rådande hotbild, eller kritisera ledande politiker för hur de kommunicerar är en sak. Att påstå att Alliansen skulle ha raserat försvaret är något helt annat. Rent larv för att tala klarspråk.

 

Alliansens försvarsreformer har handlat om att ställa om ett omodernt invasionsförsvar byggt på värnplikt till ett modernare insatsförsvar baserat på ett yrkesförsvar. Detta har finansierats genom att flytta kostnader för materiel till personal. Jag vill därtill bestämt minnas att Sverige dessutom hade en väldigt hög andel av sin försvarsbudget designerad till materiel, vilket motiverar en kostandsharmonisering mot omvärlden. Vågar dock inte säga detta för säkert utan ber om att få återkomma efter ytterliggare research.

 

Har detta varit bra?

Min bestämda uppfattning är ja och vill anföra två argument för detta:

 

1. Vi kan inte försvara Sverige med väldigt många 19 åringar

Ska Sverige försvaras måste vi ha ett professionellt och högteknologiskt försvar - även i ett framtida hypotetiskt scenario där en Ryskt invasion/anfall utgör ett reellt hot så som under kalla kriget (vilket det inte gör idag). Framtida Svenska är inte miljontals värnplikta med gevär. Vi behöver kompetenta utbildade soldater med bra utrustning. Det tog USA en månad och 11 dagar att krossa den Irakiska armen trots att Saddam hade nästan 400.000 man. Det tog dem EN dag att köra ut Serbien ur Kosovo. Då Ryssland moderniserar sitt försvar måste vi göra samma sak för att i framtiden kunna stå pall.

 

Visst, sedan kan man argumentera för att Irak–kriget ännu inte vunnits och att gerilla krigsföreing is the-way-to-go och att alla vuxna män (och kvinnor?) därför måste beväpnas och utbildas. Allvarligt talat, att införskaffa några miljoner kulsprutor och handgranater samt utbilda människor i att använda dem är inte 20 års projekt. I det fall att hotbilden förändras bör självfallet värnplikten återinföras, vapen produceras och distribueras som före 90-talet. Detta måste dock vara en klart sekundär del av vår försvarsförmåga även i ett sådant scenario. Utgångspunkten måste vara att det framtida Svenska försvaret ska kunna säkerställa att första och sista gången ryska soldater befann sig ovälkommet i Sverige stannar vid 1809.

 

Ryggraden i det framtida Svenska försvaret måste vara högteknologiskt och professionellt. Därför är denna omställning nödvändig. 

 

2. Det Svenska försvaret måste kunna vara brukbart för internationella insatser.

Hotbilden idag är inte sådan att ett angrepp är förestående. Däremot finns ett klart behov av ett insatsförsvar för internationella uppdrag. Även ur detta hänseende är en omställning från ett värnplikts försvar till ett yrkesförsvar nödvändig. Nuförtiden deltar Svenska soldater i riktiga krig, inte bara övar. Det är positivt för vår försvarsförmåga. Detta var inte i närheten av möjligt på samma sätt för 7 år sedan.

 

Kan vi inte göra både och?

Jag och försvarsberedningen ser inte det behovet av att behålla ett fullskaligt invasionsförsvar givet dagens hotbilden. Kring detta råder än så länge parlamentarisk majoritet. Självklart måste vi ständigt utvärdera hotbilden och vara beredda att bygga ut (alt avveckla ytterliggare*) våra reguljära försvarsförbanden för att anpassa vår försvarsförmåga.

 

Basen för Svensk försvarspolitik måste vara ett kompetens och professionellt yrkesförsvar och en stark ekonomi så att om hotbilden förändras så ska Ryssen veta att vi per omgående kan ställa om, börja utöka numerären i den stående armen, återinföra värnplikten och köpa försvarssystem för 1000 miljarder på några år.

 

*Oj, förlåt, nu var jag provokativt optimistisk att ens teoretisera om att utvecklingen i Ukraina, Arabvärlden m.m för eller senare kan drabba Putin och sann demokrati också kan komma till Ryssland.

 
 

Budgetförändringar mellan budgetåret 2006 och 2014

 

Jag har kunnat spåra följande förändringar (rätta mig gärna om jag har fel):

 

Förbandsverksamhet:

Anslagen till ”Förbandsverksamhet, beredskap och fredsfrämjande truppinsat” är nu indelat i två poster: ”Förbandsverksamhet och beredskap” samt ”Försvarsmaktens insatser internationellt”. För 2006 var anslagen 23,7 miljarder kr i dagens penningvärde (21,4 miljarder kr 2006). Idag ligger de på 25,6 miljader kr, dvs nästan 2 miljarder kr MER – en ökning på nästan 8%.

 

Försvarsmateriel

Posterna n ”Materiel, anläggningar samt forskning och teknikutveckling”, ”Totalförsvarets forskningsinstitut” Internationella materielsamarbeten, industrifrågor” består numera av följande: ”Anskaffning av materiel och anläggningar”, ”Vidmakthållande, avveckling m.m. av materiel och anläggningar”, ”Forskning och teknikutveckling”, ”Försvarsexportmyndigheten”, ”Totalförsvarets forskningsinstitut” samt ”Internationella materielsamarbeten, industrifrågor m.m.”. Där har anslagen minskat med 15% d.v.s. 2,9 miljarder kr i dagens penningvärde från 19,4 till 16,5 miljarder kr. 

 

Personalförsörjning

Kostnaderna för utbildning och rekrytering av försvarets personal har tidigare fördelat sig över anslagen till Pliktverket samt Försvarshögskolan. Idag är de utslagna över anslagen till Totalförsvarets rekryteringsmyndighet, två separata anslag till Försvarshögskolan samt ett separat anslag för kostnader för Officersutbildningen. Här har anslagen inflationsjusterat minskat med 35 miljoner kr.

 

FRA och övriga nämnder

Kostnaderna kopplade till FRA har ökat med nästan 75%, från inflatiosnjusterade 510 till 880 miljoner kr. Av dessa går ca 260 miljoner kr till Försvarsunderrättelsedomstolen och Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet, samt övriga försvarsrelaterade nämnder.

 

Krisberedskap

Samhällets krisberedskap är - och har så långt tillbaka jag kunnat söka varit bokförda – varit bokförda under Försvarsanslagen, eller rättare sagt är de båda kategoriserade under anslag 6 till ”Försvars och Samhällets krisberedskap”. Där har i vilket fall Myndigheten för samhällsskydd och beredskap tagit över uppgifterna som de tidigare anslagsposterna ”Styrelsen för psykologiskt försvar”, ”Samhällets skydd mot olyckor”, ”Krisberedskapsmyndigheten” samt ”Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom totalförsvar” avsåg att finansiera. Även ersättningen till SOS Alarm som tidigare låg under anslagen för  22.Kommunikationer, Statens strålskyddsinstitut och Kärnkraftsinspektion från 19. Regional utveckling samt Elsäkerhetsverket från 24. Näringsliv har flyttats hit. Totalt har anslagen till samhällets krisberedskap minskat med 582 miljoner från nästan 4,6 till knappa 4 miljarder kr.

 

Dolda besparingar

Slutligen ett ord om att försvaret tvingats ”ge tillbaka” upp till 2,5 miljard kronor till finansdepartementet. I det fall att pengar inte spenderas återförs de till finansen. Så är det med alla myndigheter. Försvaret kommer dock som jag förstår det att kunna nyttja en del av detta även framgent. Att Försvaret äntligen börjat gå med överskott och inte ständiga underskott är något positivt. Att kostnaderna kommer variera beroende på vilka internationella insatser riksdagen beslutar om är dessutom ganska självklart.

 

 

 

Förneka inte integrationsproblemen, men vältra inte heller över ansvaret på oskyldiga!

Häromdagen gjorde jag en statusuppdatering på Facebook där jag staplade upp positiv statistik kring att det finns många invandrare som bidrar till att göra Sverige bättre. Den fick ganska omfattande spridning och många har undrat var statistiken kommer från. Därför har jag nu utförligt redogjort för detta i 5 separata blogginlägg (se länkarna nedan).

Där bemöter jag även kritik som riktats mot siffrorna, och då särskilt den som kommit från en person vid namn Tino Sanandaji. Detta dels då han var den som kom med de mest sakliga invändningarna, dels då jag förstått/hört att han är en aktiv invandringskritisk debattör som samtidigt är relativt respekterad.

Länkarna ifråga:

1. 750.000 utrikesfödda arbetar och betalar skatt

2. Det finns70.000 utrikes födda företagare som bidrar till att skapa 250.000 jobb

3. Av de drygt200.000 fler som fått jobb sedan 2006 (trots krisen) är 150.000 utrikes födda

4. 95% av allautlandsfödda har aldrig ens varit misstänkta för ett brott

5. Var tredjeläkare och var fjärde tandläkare är utrikes född.

När jag skrev min statusuppdatering fick jag direkt kritik för att försöka "bortförklara invandringens problem". Det var inte mitt syfte, men jag tänker inte istället vältra över ansvaret på oskyldiga. Svensk migration- och integrationspolitik har misslyckats på flera viktiga punkter och det finns mycket kvar att göra.

 

Debatten fokuserar dock alltmer kring att skuldbelägga snarare än att problemlösa. Invandrare anklagas för att i större utsträckning vara arbetslösa, leva på socialbidrag och begå brott. Att en majoritet bidrar positivt ignoreras. Ett sådant tänkande bygger på idén om kollektiv bestraffning och i förlängningen kollektivism – en ideologi som förenar socialismen, vänsterfeminism och den s.k. ”extremhögern”. De formulera alla sin politik utifrån ett sådant bestraffande grupptänkande där alla företagare/män/invandrare institutionellt anses sabotera för anställda/kvinnor/majoritetsetniciteten o.s.v.  Det är ett tänkande som bygger på förkastliga moraliska premisser.

Problem relaterat till invandringen härrör till övervägande del i strukturella ekonomiska problem. Inte i att det svenska samhället genomsyras av rasism som den kvasiintellektuella vänstern anser, eller i att det mångetniska samhället är dömt att misslyckas som de främlingsfientliga anser. Hur löser man detta? Inom kort ska jag författa ett blogginlägg på detta tema.