Den rasistiska vänstern

I en debatt på facebook blev jag häromdagen påhoppad för att jag upprördes över Hamas agerande i den senaste upptrappningen med Israel. Angreppet, som kom från ett av grön ungdoms språkrör (mp:s ungdomsförbund), uttryckte ett hatiskt budskap mot "vita" människor som ansågs inte förstå Palestiniernas utsatthet (för att se inlägget: https://twitter.com/fredrikschulte/status/488631088085204992). Som ni kan se av länken beskrev jag detta som rasism.

I debatten som därefter följde på twitter satte ett antal vänsterfeministiska twittrare igång att ifrågasätta huruvida "vita" alls kan utsättas för rasism. Som svar länkade jag till Oxford dictionaries definition (http://www.oxforddictionaries.com/definition/english/racism) där (det uppenbara) tydligt framgår, dvs att rasism handlar om att tillskriva människor egenskaper och olika värde baserat på hudfärg. Därmed kan alla drabbas av rasism, dvs kollektiv bestraffning pga hudfärg.

Invändningen jag då mötes av var "du har ej tänkt på att d e vita män som haft makt över ordböcker etc & att d e därför definitionen ser ut så?"...

Iden att människor är på ett visst sätt bara för att de har en viss hudfärg är den mest vidriga moraliska uppfattning som finns. 

Den antyder att din personlighet och individualitet betyder 0 och att du är reducerad till vad du är född till. Till dina gener. Till sådant du omöjligt kan påverka själv.

Det är den intellektuella grunden för att motivera att människor med en viss hudfärg är sämre än andra. 

Det är kollektiv bestraffning! 

Ordet för att beskriva denna fruktansvärda tanke är och har alltid varit rasism. Om man nu vill att begreppet omdefinieras så att rasism ska betyda något annat, vad ska då denna vidrigaste av idéer kallas? 

Och varför vilja urvattna ett begrepp som i århundraden byggt upp en beskrivning av just det vidrigaste som finns? 

Det kan bara finnas två motiv till detta:

1. För att försöka bunta ihop rasism med åsikter som är demokratiskt legitima men som man inte tycker om. (Tex standard "logiken" från vänster att "du är inte socialist därför är du rasist"). Det är ohederligt och reducerande av faran i den verkliga rasismen som dessutom är på frammarsch.

2. Att dölja ens egna åsikters släktskap med rasism. I den socialistiska och vänsterfeministiska rörelsens fall är detta tydligt. Företrädare på alla nivåer för samma rörelser skuldbelägger (läs ägnar sig åt kollektiv bestraffning) numera dagligen människor pga hudfärg eller kön. De kallar människor med invandrarbakgrund som är liberala antirasister men meningsmotståndare för "husnegrer" eller tillskriver människor åsikter bara för att de är män, vita, heterosexuella osv. Det är samma typ av hat och kollektiv bestraffning som rasism. Hur man kan rikta hat mot människor för deras hudfärg eller sexuell läggning är obegripligt alldeles oavsett vem som är föremål för hatet. Gör man det dessutom med motivet att motverka diskriminering blir det en så uppenbar självmotsägelse och tankevurpa att det är tragikomiskt. 

Att det är så beror på det enkla faktum att socialismen, vänsterfeminismen, rasism och främlingsfientlighet i grunden bygger på samma grundläggande ide: kollektivism. 

Givetvis känns det fullständigt meningslöst att jag skrev detta blogginlägg eftersom någon intellektuellt grundad invändning inte kommer produceras av någon till vänster om mitten...

Vänsterkantring i Almedalen, tänker s ta ansvar?

Öppet brev från m politiker till s-valledaren Jan Larsson

Attacker mot demokratiska arrangemang, utbredd populism och en retorik som piskar upp en konfliktfylld politisk stämning som Sverige borde vuxit ifrån för länge sedan - svensk vänster har kantrat. En rätt alldaglig, vit heterosexuell medelålders riksdagsman som jag är sannolikt en helt ointressant samtalspartner för den nya vänstern, men nu måste s bekänna färg om de helt släppt sin tidigare ansvarskänsla.

Inför statsministerns tal igår fylldes kanten till Almedalsparken av Miljöpartister som sträckte upp plakat om att det var dags för revolution, en feministisk sådan. Tjugo minuter senare attackerar en miljöpartistisk riksdagskandidat arrangemanget.

Idag kommenterar Miljöpartiets partisekreterare händelsen med att han inte ser att kvinnan kan uteslutas. Ett parti som gör anspråk på regeringsmakten anser alltså inte att en attack på ett demokratiskt evenemang är ett hinder för att representera partiet. Detta sker dagen efter att Åsa Romson hållit ett tal där hon piskade upp hat mot män.

Händelsen inträffar efter en vår av framgång för partier som piskat upp konfliktfyllda politiska stämningar som jag och många med mig tidigare föreställt oss att vårt samhälle sedan länge mognat bort ifrån. Parallellt har vi kunnat läsa i media om flera uppmärksammade domar mot extremister.

Jan Larrson (S), du som är socialdemokraternas valledare. Du säger att Miljöpartiet är en naturlig samarbetspartner. Jag vill därför bjuda in dig på en kaffe för att diskutera den vänsterkantring hans parti gjort i synen på att ta ansvar. Han får själv välja tid och plats i Visby.

Självklart vore detta även aktuellt att diskutera med Miljöpartiet. Jag är däremot rädd för att en rätt alldaglig, vit, heterosexuell man som jag inte riktigt anses ha rätt hippfaktor för ett möte.
 

Fredrik Schulte(m),

Riksdagsledamot



https://www.facebook.com/#!/fredrik.schulte/posts/10152575868609740

Tvångsmässig sänkning av arbetstiden - därför är det en dålig idé

Det finns alltså fler alternativ i politiken än att antingen avveckla staten eller införa kommunism. Ändå fastnar många i liknande dikotoma alternativ, särskilt när ståndpunkten de själva argumenterar för är väldigt radikal.

Debatten om arbetstidsförkortning är ett bra exempel på detta. Förespråkarnas första och oftast enda argument är att 5-dagarsarbetsvecka, semester, 40 timmars arbetsveckan osv. visat att "det går" att genomföra liknande förändringar utan att ekonomin går under och insinuerar att kritikerna kanske egentligen är emot också det.

Frågan är då, varför stanna vid 35 timmar? Kan vi i så fall inte gå ner till 10 timmar? Eller ännu lägre! Alla (borde) förstår att detta skulle vara omöjligt om vi samtidigt gör anspråk på att ha någon form av välfärd och välstånd. På samma sätt inser alla att den motsatta ytterligheten, säg arbetsvecka a 150 timmar inte heller är rimligt. 

Då kommer vi till den grundläggande poängen som är en av de mest grundläggande idéerna som den liberala staten grundas på: samhället bör garantera vissa grundläggande fri- och rättigheter men i övrigt låta människor verka i frihet från lagstiftningstvång. I detta fall handlar det om att få sova (annars dör vi slutligen) och att undgå att i en pressad situation tvingas till någon form av praktisk slaveri. 

Det finns alltså en principiell och inte bara praktisk nyansskillnad här som gör att staten varken bör gå för långt eller inte göra något alls. 

Självklart finns det ingen exakthet i frågan om var gränsen går, men den finns där! För att citera en tidigare känd svensk debattör: det är som med kärlek, ibland är det svårt att avgöra om man har tillräckligt av den för att leva resten av sitt liv med en annan människa, men det motbevisar inte att kärlek inte finns.

Var går då ungefär samma gränsen? Att hävda att människor dör eller lever i slaveri idag är absurt . Att utifrån ett liberalt perspektiv därför motivera en 35 timmars arbetsvecka går helt enkelt inte. 

Innebär det att vi redan idag har för generösa lagar? Den som seriöst ställer frågan så kategoriskt bör dock först svara på om vederbörande slutat slå sin mamma. Cirka 1 miljon egenföretagare jobbade långt mer än 40 timmar förra veckan. Ännu fler löntagare gjorde samma sak. Just förra veckan jobbade jag själv mer än 100 timmar. Det finns alltså en stark flexibilitet på den svenska arbetsmarknaden och det är idag nästan uteslutande i de arbetsintensiva delarna av näringslivet och offentlig sektor där arbetstiden följs slaviskt. Jag hade själv gärna sett en utveckling mot ökad flexibilitet, men i grunden är det inte den primära utmaning som svensk ekonomi står inför. 

Kan vi då inte fortsätta pressa mer arbetstiden? Tillbaka till ruta 1. På ett principiellt plan är detta alltså fel. Statens syfte är inte att ständigt minska arbetstiden ner mot noll utan att garantera grundläggande rättigheter. På ett praktiskt plan kostar det enorma summor pengar! 

Vissa klarar det ju!? Good for them! Om företag gör produktivitetsökningar och använder dessa till att korta arbetstiden för de anställda så skulle jag aldrig drömma om att protestera. Då sker det frivilligt och därför att det finns utrymme för det. Alla företag har inte denna möjlighet och på många arbetsplatser klarar man inte av att organisera verksamheten så att det blir möjligt. Det finns massor av idrottare som försöker vara bäst i världen, men bara några få lyckas (per definition). Samma sak gäller allt annat. Att några arbetsplatser är outstanding och lyckas med något fantastiskt är - och jag vet att denna aspekt av verkligheten provocerar - tyvärr inte ett argument för att alla kan klara det. Åtminstone inte nu. Framtiden brukar bjuda på utveckling under förutsättning att vi inte från politiskt håll förstör villkoren för företagande. Då bör det dock ske just frivilligt och "naturligt". 

Självklart vore det i den bästa av alla världar fantastiskt om vi kunde jobba mindre. Tänk om vi t.ex. kunde jobba hälften så mycket! Det vill säga deltid. Vänta nu, det går ju! Märkligt nog verkar de som kämpar för arbetstidsförkortning också vara de som skyr deltid mer än pesten. Det är fritt fram för människor att välja själva hur de prioriterar sina liv. Att mer fritid står mot mindre resurser är i någon mening självklart. Detta bör inte staten reglera, mer än just de grundläggande spelreglerna. 

Slutsatsen är alltså: en arbetstidsförkortning som genomdrivs tvångsmässigt är omoraliskt därför att själva iden bygger på att staten inte är en garant för grundläggande fri- och rättigheter  utan en "planerare" av tillvaron i samhället. Sänkt srbetstid kan vara jättebra för vissa, sämre för andra. Låt människor själva och inte staten styra detta. Det skulle även innebära en praktisk katastrof i form av kraftigt minskat välstånd. 

Alliansen vs. Sossarna i satsningar på jobb och välfärd

I år efter år har sossarna föreslagit mindre pengar till välfärden än vad regeringen nu gör. Var vill de då göra av alla övriga resurser som de hoppas ta in genom höjda skatterna på arbete och företagande? Vad är det för politik som de hoppas ska skapa nya jobb? 

Såhär ser det sammanfattningsvis ut (än så länge):

- 90-dagars bidragsgaranti för arbetslösa ungdomar 5,1 miljarder

- Höjda bidrag för långtidsarbetslösa 2,0 miljarder

- Höjda bidrag för att inte arbeta 7,3 miljarder

- Mer pengar till arbetsförmedlingen 0,9 miljarder

- Bidrag till företag 3,6 miljarder

- Ökad byråkrati och övrigt 1,7 miljarder

- Infrastruktur 0,9 miljarder

- Sänkt skatt för pensionärer 1,3 miljarder

För att förenkla:

- Bidrag till de som inte arbetar: 14,4 miljarder

- Bidrag till företag 3,6 miljarder

- Sänkt skatt för att inte jobba, 1,3 miljarder

- Infrastruktur 0,9 miljarder

- Byråkrati och övrigt 1,7 miljarder 

Näe, låt oss förenkla ytterligare:

- Satsningar för att inte arbeta 15,7 miljarder

- Infrastruktur, byråkrati och övrigt 2,6 miljarder

- Bidrag till företag 3,6 miljarder

Vilka jobb ger detta? Inte ens Lövfens egna Bagdad-Bobs i riksdagen kan på allvar mena att satsningar på att människor inte ska jobba skapar jobb. Kanske skapas ett och annat av ökad byråkrati och infrastruktur. Kvar är då 3,6 miljarder i bidrag till företag. 

Vad är då det fantastiska exemplet på när bidrag till företag har skapat jobb? Vilken forskning visar att statliga pengar och styrning av näringslivet hjälper? Om så Lövfen, varför inte tiodubbla satsningen? Med ännu högre skatter? Varför inte bara låta staten ta över helt i så fall? FRAMFÖRALLT och för det andra, hur kan 22,5 miljarder i skattehöjningar på arbete och företagande kompenseras av 3,6 miljarder i bidrag? Det är fortfarande nästan 20 miljarder till näringslivet!?!?

Snälla kan någon sosse förklara? 

Så har vi då frågan om välfärden...

Regeringen har presenterat satsningar på nästan 7,5 miljarder till skola och sjukvård. Därutöver finns 1 miljard kvar som ännu inte bestämts hur de ska fördelas. Potentiellt kan det alltså bli 8,5 miljarder mer till välfärden med ett fortsatt alliansstyre.

I sina tidigare budgetar har sossarna föreslagit välfärdssatsningar om dryga 6,1 miljarder varav 2,1 miljarder är tilltänkta för sjukvården vilka också presenterades idag. Hur som helst innebär detta alltså 1,5 miljarder mer till välfärden med Alliansen. Blir det mer? 

I förra veckan presenterade s hur de vill finansiera sina satsningar, vilket enligt uppgifter i media uppgick till knappa 32 miljarder (varav 9,3 är samma åtstramningar som regeringen presenterat, resterande 22,7 är skattehöjningar på jobb och företagande). 

Om vi utgår från att tidigare s-budgetar gäller innebär det att de har knappa 3 miljarder kvar att spendera. Hälften av detta måste minst gå till välfärden för att kunna matcha Alliansen. Eventuellt behövs 2,5 miljarder. Detta blir tajt för Lövfen. En sak är dock säker, han kan inte både satsa mer på välfärden och ha ett bättre budgetsaldo än Alliansen. Sedan ska det bli intressant att se vilka deras övriga välfärdssatsningar ska bli. Även en sak är säkert även här: det blir något helt nytt som s inte föreslagit tidigare (just eftersom de inte föreslagit mer till välfärden). 

Därför ändrar vi den finanspolitiska inriktning!

De senaste veckornas politiska debatt har varit något förvirrad sedan regeringen inför vårpropositionen aviserat en nya finanspolitisk inriktningen. Kritiken kommer både utifrån men även bland egna väljare och företrädare som inte riktigt hänger med i svängarna. Motiven är som följande:

Journalister, en rad politiska aktörer till höger om  den politiska mitten och såklart oppositionen har förklarat detta att det är frågan om taktiseranden inför valet. Beskrivningen är att Alliansen nu försöker rädda det som räddas kan och genom "triangulering" värja sig mot kritiken från Svenska folket att skattesänkningar blivit för omfattande samt att andelen privata aktörer i välfärden blivit för stor. Även några av de egna företrädarna och väljarna i allmänhet har köpt denna beskrivning och klagar nu på att vi svikit våra ideal (ironiskt nog verkar samma människor samtidigt klaga högljut på den enda tidigare föreslagna bidragssänkningen som regeringen sedermera drog tillbaka).

Mest förvirrad är trots allt oppositionen över den snabba omställningen. I förra veckan hade jag en debatt med vänsterpartisten Jacob Johnson där han ordagrant sa följande:

”Hurgår det för Sverige? Svaret på den frågan beror väl på vem man frågar, och detberor väl också på hur man räknar. Anders Borg räknade senast med attunderskottet i de offentliga finanserna 2014 kommer att bli 1,9 procent av bnp,motsvarande 70 miljarder kronor. Även om han brukar säga att det går bra förSverige så börjar han låta lite bekymrad, och han pratar inte längre om hur manska använda reformutrymmet.”

Efter dagens utskott sa sossarnas vice ordf. i Skatteutskottet, Leif Jacobsson att han trodde jag visslade på internationalen och sedan raljant antydda att moderaterna nu kopierar dem. 
 

Stimulera i dåliga tider

Den stora mittenfåran av ekonomisk teori är tydlig med att efterfrågan bör stimuleras i lågkonjunktur. Keynsianism skriker då insitnktivt många på högerkanten! Den mer precisa tolkningen av vad ”stimulanser” innebär i detta hänseende är dock mer invecklat än att hela diskussionen låter sig sammanfattas genom att referera till en ekonom som för nästan 100 år sedan menade att regeringar i tuffa tider ska göra som Napoleon: ”Jag ska ge jobb åt mina mannar genom att låta dem gräva gropar och sedan gräva igen dem”.

Snarare än att bygga upp tillfälliga artificiella ekonomiska projekt handlar det förenklat beskrivet om två saker:

1. Att inte låta sjunkande skatteintäkter pga. konjunkturläget förorsaka neddragningar av den offentliga konsumtion. Uppfattningen att staten rent allmänt ska göra väsentligt mycket mindre är en helt annan fråga som inte har med konjunkturpolitik att göra och som bör avhandlas i en separat ordning. Om staten alltså spenderade 900 miljarder förra året men att årets intäkter bara uppgår till 850 miljarder pga. en lågkonjunktur bör man - med förutsättning att offentliga finanser är stabila - tillåta sig att avstå från tillfälliga besparingar.

2. Strukturellt riktiga reformer för att stärka efterfrågan. Detta handlar främst om skattesänkningar: att göra arbete, företagande, utbildning osv. mer lönsamt men även vissa typer av bidragsförstärkningar för t.ex. pensionärer i form av höjt bostadstillägg.

Syftet är alltså att när lågkonjunkturen kommer och skatteintäkterna minskar ska inte ekonomin strypas ännu mer av att politiken drar ned på välfärden och/eller höjer skatten. Tvärtom är motivet att hålla igång och lite lätt elda på ekonomin. Jacob Johnsson(v) hade med andra ord fått allt om bakfoten. Observera återigen att detta inte är samma sak som att på klassisk Keynesiansk maner massiva bygga ut tillfälliga statliga utgifter på gud vet vad. Jag tror det var Hayek som sa att ”Ingenting är så permanent som tillfälliga stimulanser”. Samma stimulanser bör vara permanenta strukturförändringar. En restriktion är alltså att när konjunkturen vänder så ska ekonomin balanseras tillbaka utan att man tvingas drar tillbaka skattesänkningarna. Människor ska veta att satsningarna är permanenta förstärkningar. Tillfälliga skattesänkningar ger t.ex. väldigt liten effekt på hushållens konsumtion (vilket t.ex. George W. Bush prövade innan han avgick).

Spara i goda tider

För att klara av att tackla dåliga tider utan att rasera offentliga finanser är det närmast självklart att man omvänt måste spara under bättre tider. Hur bör då detta ske? Första utgångspunkten är att detta görs genom att finanspolitiken är neutral, d.v.s. att ekonomin växer och genererar överskott som kan läggas på hög. I extrema fall om lågkonjunkturen varit extra långvarig kan det innebära utgiftsminskningar och skattehöjningar för att stabilisera offentliga finanser. Går det riktigt bra för ekonomin till den grad att den riskeras överhettas bör dock även detta övervägas. Det handlar återigen inte om att dra tillbaka tidigare genomförda skattesänkningar som fungerat som tillfälliga stimulanser. Tvärtom bör man i det läget på motsvarande sätt genomföra strukturellt riktiga skattehöjningar och besparingar. Inte minst skall eventuella reformer finansieras. Det innebär att ytterligare skattesänkningar eller välfärdssatsningar blir statsfinansiellt neutrala, alltså att de inte innebär att staten går back ens i det korta perspektivet.

Varför då inte bara utgiftsminskningar? Återigen därför att moderaterna är ett pragmatiskt parti och samarbetar med koalitionspartners som har svårt att hantera att enbart utgifterna skulle minska. Att göra sig omöjliga, spräcka Alliansen och i förlängningen förlora valet är inte rätt väg framåt. Personligen hade jag sluppit skattehöjningar, men verkligheten är vad den är.

Ständig förbättring

Tanken är alltså att genom konjunkturcyklerna sänka tillväxt-skadliga skatter i dåliga tider och höja inte-så-tillväxtskadliga skatter i goda tider. Genom att göra så kan man successivt förbättra ekonomins funktionssätt. Därmed kommer skattetrycket totalt sett kunna sänkas över tiden och situationen på arbetsmarknaden förbättras.

Behov av att nå överskott

Nu befinner vi oss i en ovanlig situation i bemärkelsen att vi genomlidit en långvarig lågkonjunktur som börjat tära på offentliga finanser. Vi har haft den värsta globala ekonomiska krisen sedan 2:a världskriget. Istället för en vanliga konjunkturcykel på 5 år där vi har 2-3 år av goda tider och ungefär lika många av dåliga har vi nu sett 6 år av närmast kaos. Om finanspolitiken inte är neutral, dvs. att alla prognostiserade överskott går till att ”spara i ladorna”, kommer Sverige inte att nå överskottsmålet. Som bilden nedan visar kommer vi alltså fram till 2018 inte att ha pengar över för skattesänkningar eller välfärdssatsningar med mindre än att de återföljs av motsvarande skattehöjningar och/eller utgiftsminskningar. Just därför är det detta vi föreslår. Det är alltså ingen ideologisk helomvändning eller politiskt taktiserande, utan helt enkelt en politiskt korrekt inriktning. Moderaterna är ett pragmatiskt frihetsparti som har en tydlig ideologisk riktning. Vi tänker dock inte agera oansvarsfullt för att skynda igenom att föra samhället mer i den riktningen som vi vill.

 

Frågan kvarstår dock: om vi går mot mer normala tider bör vi inte återgå till en mer normal finanspolitik och därmed motivera en mer expansiv linje än ”krona för krona finansiering”? Kan vi då inte strunta i detta med anledning av att statsskulden ändå är så låg? Nej! Detta av flera skäl. Inte minst därför att statstkulden den inte är så låg som antyds.

Vi har numera förbundit oss till en EU-överenskommelse om att förpliktiga oss till att ganska aggressivt amortera vår statsskuld i det fall den hamnar över 66%. Visst, vi ligger idag på strax under 40% vilket borde ge oss dryga 26% att spela med? Låt oss då minnas att vi kom synnerligen lindrigt undan från finanskrisen. Det går snabbt när det kraschar. Larv kanske någon säger och påpekar det orimliga i att två omfattande finanskriser följer efter varandra på rad. Detta är förvisso sant, även om åtskilliga länder i Europa skjutit en stor del av problemen på framtid. Frågan är dock vad som skulle hända om bostadsbubblan sprack rejält i Sverige? Jag håller personligen inte det för särskilt sannolikt (även om jag ett par gånger i veckan av privatekonomiska skäl har magsår över den eventuella risken för detta).

Icke desto mindre kan vi inte slösar bort vår statsfinansiella ”pole position”! I det läge att bubblan spricker, tar med sig någon eller några av de Svenska storbankerna och därmed omöjliggöra ytterligare stimulanser. Den Svenska statsskulden är i jämförelse låg, men inte tillräckligt låg för att säkerställa framtida adekvata skyddsvallar.

 

Är vi verkligen påväg mot bättre tider?

"Arbetslösheten är trots allt relativt hög och vi har deflation, hur kan ni ropa hej och tala om bättre tider?"

Som jag nämnde ovan befinner vi oss i ett udda läge vilket ansträngt offentliga finanser. Dessutom pekar åtskilliga tecknen mot att vi går mot bättre tider. Åtminstone tider där hot om ekonomisk kollaps av Euro-zonen inte tillhör vardagen. Portugal, Irland, Island har framgångsrikt emittera statspapper. Italien, Spanien och Frankrike har kunnat ropa faran över, åtminstone gällande hoten om systemkollaps. Även Grekland har stabiliseras. Vi går kort och gott mot mer normala tider. Inte minst är tillväxtsiffrorna och de långa räntorna som väger in marknadens förväntningar högre än för 2-3 år sedan.

Men arbetslösheten och inflationen då?

Först bör man komma ihåg en sak: Alliansens arbetsutbudsstimulerande reformer har utökat arbetskraften med mer än 300 tusen personer. De som är arbetslösa idag är alltså inte i huvudsak de som var arbetslösa för 8 år sedan, utan det är i stor utsträckning personer som tidigare var förtidspensionerade, sjukskrivna, levde på försörjningsstöd o.s.v. Många står inför utmaningar som delvis ligger bortom vad konjunkturstimulanser kan ge. Jag försöker härmed inte säga att de inte spelar roll eller att samma människor är dömda till evigt arbetslöshet. Absolut inte, 200 tusen fler har fått jobb sedan 2006! Jag försöker endast nyansera diskussionen kring huruvida arbetslösheten verkligen är hög i jämförelse med t.ex. 2006. Skulle regeringen bara för att taktisera inför valet ge tillbaka förtidspensioner (sjuk- och aktivitetsstöd) åt alla de nu arbetslösa som tidigare hade samma stöd, skulle arbetslösheten nästintill halvera över natten. Helt plötsligt skulle de som idag motiverar en mer expansiv finanspolitik med sin egen logik kräva det omvända.

Frågan om den höga arbetslösheten, inflationen eller rättare sagt deflationen och den än så länge svaga tillväxten bör hanteras på mer konventionellt sätt: genom penningpolitiken.

Penning- och finanspolitik på tvärs med varandra

Jag tror att det är i studielitteraturen till grundkursen i makroekonomi (på SU) där de illustrerar med det (ny)klassiska exemplet från när Clinton blevpresident hur penning- och finanspolitik i vissa situationer kan och bör verka i olika riktningar . Efter flera år av sjunkande arbetslöshet ökade den förhållandevis skarpt när Clinton tillträdde. Inflationens och tillväxtens utveckling var i jämförelse med tiden efter mitten på sextiotalet likaså låg och allt talade för en expansiv finanspolitik.

Samtidigt hade statsskulden ökat markant sedan 70-talet. Vägen fram som just kommit att bli ett föregångsexempel är hur å ena sidan Bill Clinton och Newt Gingrich tillsammans vände underskott till överskott samtidigt som Alan Greenspan å andra sidan genom en expansiv penningpolitik adresserade frågorna om arbetslösheten och tillväxten.

Sverige befinner sig nu i ett läge som påminner om detta, om än inte med samma allvarsgrad.

 

Vägen fram

Summa summarum: regering och riksdag bör framgent föra en icke expansiv finanspolitik samtidigt som riksbanken alltjämt bör fortsätta med en expansiv penningpolitik.

Jag skriver alltjämt därför att man måste vara en otroligt historielös för att påstå att den svenska räntan nu är hög. Visst, andra länder har en än mer expansiv penningpolitik, men Sverige ligger också generellt bättre till än de flesta. Visst, vi har fortfarande en relativt hög arbetslöshet som ligger runt EU-genomsnittet, men som jag redogjorde ovan är detta alltså mer en orsak av strukturella förändringar av arbetsmarknadens funktionssätt än konjunktureffekter.

Hur var det med den förestående bostadsbubblan?

Låt mig ännu en gång påtala att jag inte tror att det blir någon bubbla. Våra välkapitaliserade banker kommer alltjämt vara behjälpliga i att förse bolånekunder med förmånliga lån och den låga byggtakten samt reglerade hyresmarknaden kommer begränsa utbudet. Åtminstone i det korta och medellånga perspektivet. Jag försöker härmed inte vifta bort problemet. Tvärtom ser jag den ökade skuldsättningen hos hushållen som Sveriges ekonomiskt sett mest allvarsamma problem vilket jag även påtalat vid flertalet tillfällen, tex på SvD Brännpunkt. Detta bör dock inte lösas medels penningpolitiken. När penningpolitik blir ett verktyg för att korrigera för allmänpolitiska misslyckanden slutar det illa (som i USA under upptakten till finanskrisen). Penningpolitiken ska fokusera på inflationen och indirekt tillväxten!

Hur löser vi då bostadsproblemen? Givetvis bör vi fortsätta arbetet med att reformera bostadsmarknaden: underlätta andrahandsuthyrningen ytterligare, inför fri hyressättning för nybyggen (utvidga regelverket för presumtionshyror), villkora infrastruktursatsningar till kommuner och regioner med att det byggs bostäder, minska regelbördan genom PBL, slopa kommunala särkrav, minska överklagandemöjligheterna, påföra kommuner viten för långa ledtider m.m. Allt detta är på gång och kommer genomföras nästa mandatperiod om Alliansen vinner valet. Därutöver bör vi successivt minska och allra helst fasa ut ränteavdragen, släppa hyressättningen fri för nya hyresgäster m.m. Givetvis beklagar även jag mig över att detta inte skett tidigare och att det är först i mitten av denna mandatperiod som arbetet tilltagit. Att gråta över spilld mjölk tjänar dock inget till.

Jobb eller bidrag?

Jag har precis kommit tillbaka till kontoret efter att ha talat arbetsmarknadspolitik på en moderatutbildning och värmer nu upp inför Agendadebatten - sannolikt på samma huvudtema - mellan Reinfeldt och Löfven.

Valets kommer handla om huruvida det går bra för Sverige med den nuvarande inriktningen eller om vi ska återgå till den tidigare socialdemokratiska politiken? Jag säger den tidigare socialdemokratiska politiken därför att Lövfen och Socialdemokraterna föreslår exakt samma sak som Persson och Sahlin efter honom: att höja skatterna på arbete för att kraftfullt bygga ut bidragen. Även om de försöker ge sken av att det är välfärden de satsar på gick 60% i deras senaste budget bidrag. Därtill hade de inte täckning för de resterande 40%.

Som stöd för sin linje kommer i vilket fall s hävda att arbetslösheten ökat. Det har den! Samtidigt har utanförskapet (antalet människor som lever på bidrag) minskat från dryga 1 miljon till knappt 800 tusen. Hur kan bidragen minska samtidigt som arbetslösheten går upp något?

Förenklat hänger det ihop på följande sätt:

300 tusen personer som tidigare inte ens sökte jobb utan befann sig i utanförskap som sjukskriven, förtidspensionera o.s.v. har idag tagit sig tillbaka till arbetsmarknaden. 200 av dem har fått jobb och 100 tusen söker fortfarande (vilket gör att arbetslösheten ökat). Det är en enorm förbättring som saknar motsvarighet under de senaste 25 åren i snart sagt hela västvärlden. Därtill har det inträffat under en tid då världsekonomin drabbats av den största krisen sedan 2:a världskriget.

Det är långtifrån tillräckligt, men när har en regering i Sverige eller någon annanstans i västvärlden åstadkommit något liknande? Framförallt, hur kan man motivera givet detta, givet forskning och givet sunt förnuft att kraftfullt höja skatterna på det som skapar arbete för att höja bidragen?

Rätt eller fel av regeringen att dra tillbaka förslaget om att sänka studiebidrag?

Jag har försvarat det ursprungliga förslaget vid åtskilliga tillfällen (facebook och blogginlägg) och därför har jag (redan) fått mail på temat ”Vad ska du nu säga du som försvarat förslaget som Bagdad Bob?”. Såhär ser jag på saken:

Jag har byggt min argumentation på nedanstående logik och att huvudsaken för moderaterna som ett pragmatisk mitten-högerparti under nästa mandatperiod bör vara:

A)     Att det överordnade målet att nå överskott i de offentliga finanserna uppnås

B)      Att alla reformer därför måste finansieras (krona för krona)

C)      Att vi måste genomföra satsningar på grundskolan

D)     Att syftet med våra förslag på skattehöjningar och besparingar till 100% bygger på att kunna förena ovanstående, alltså så att A+B+C=SANT

E)      Att de skattehöjningar och besparingar vi genomför är strukturellt riktiga

Exakt vad E består av är en bisak, ett medlet för att nå målen. Gällande själva studiebidragssänkningen har jag sagt följande:

1.       Att det faktum att fribeloppet och studiemedlet totalt sett höjs samt att skatterna sänkts motiverar bidragssänkningen

2.       Att jag ur ett ideologiskt perspektiv dessutom tycker att bidragsminskningen i sig är korrekt (för att jag är frihetligt höger och snål med bidrag).

3.       Att jag icke desto mindre hellre prioriterat andra besparingar

Om regeringen anser att A-E kan uppfyllas utan studiebidragsminskningen så fine. Det gör inte att jag tycker att det ideologiskt är riktigt att dra tillbaka sänkningen, men det är inte så att det nu är mitt förstfödde barn som offras. Det finns en maaaaaaassa saker som jag varit med och beslutat om under årens lopp som jag inte anser är ideologiskt riktiga. Som pragmatiker har jag inga problem med att acceptera - tvärtom jag tycker det är riktigt! Det centrala är att den huvudsakliga samhällsinriktningen är korrekt. Helst hade jag sett att besparingen fanns kvar men det är fortfarande en bisak.

Ur ett rent taktiskt perspektiv är dock jag delad. Om det är så att regeringen lägger fram ett annat förslag som skapar tydlig konflikt med sossarna tror jag att det kan vara korrekt att dra tillbaka förslaget. Då menar jag alltså en besparing som är riktig och så pass kontroversiell att Löfven skulle sparka bakut, men inte för kontroversiellt för att stora väljargrupper skulle vända oss ryggen. Som jag skrivit tidigare skulle detta sätta oss i en situation som innebär att sossarna får väldigt svårt att matcha våra välfärdssatsningar. Hamnar vi inte i ett sådant läge, utan att s mer eller mindre köper samtliga våra besparingar och därmed kan satsa lika mycket på skolan som vi så är vårt utgångsläge sämre. Speciellt tråkigt tycker jag det vore om tillbakadragandet bara är en eftergift för särintressen (i detta fall studenter).