Vinst i kombination med dålig kvalité bli valfrihetens död

Vänner som värnar valfrihet i välfärden: klarar man inte av att vara för vinst men mot vinst+dålig kvalité gör man valfriheten en stor otjänst.

Att privata företag tillåts göra vinst är en förutsättning valfriheten. Däremot är det ett komplett vansinne att som värnare av valfriheten acceptera när företag missbrukar systemet så till den grad att kvalitén åsidosätts samtidigt som det görs generösa vinstutdelningar. Det fullständigt dränerar förtroendet för själva existensen av privata utförare i välfärden.

Det går inte att försvara när ett företag ett år plockar ut hundratals miljoner ur sin välfärdsverksamhet, för att nästa år gå i konkurs. Det går inte att försvara hur gamla vanvårdas till döds samtidigt som aktieägarna får generösa utdelningar. Det går heller inte att ursäkta detta med att ”men det finns fler kommunala skolor, äldreboenden och förskolor som har ännu sämre kvalité”. Ett fel rättfärdigar inte ett annat. Man bygger inte stöd för sin ståndpunkt genom att skylla ifrån sig på att andra är sämre eller lika dåliga. Det är ett logiskt argumentationsfel som fullständigt underminerar valfriheten i välfärden. Merparten av alla privata aktörer i välfärden har medfört ett stort kvalitetslyft, mångfald och ett stort mervärde för alla. Vinst är en förutsättning för detta, ja, men blir man så ivrig i sitt försvar för systemet att man till och med försvarar bedrägligt beteende, då gör man helt enkelt sin sak mer skada än nytta.

Att våra skattepengar skulle gå till privata företag som missköter välfärden är principiellt fel. Rent praktiskt är det sannolikt också den främsta anledningen till att Alliansen förlorade väljare till de rödgröna och därmed i förlängningen förlorade valet 2014.

Det måste gå att ha två tankar i huvudet samtidigt: att å ena sidan värna valfriheten och möjligheten att låta privata aktörer i välfärden få gå med vinst. Å andra sidan att inte låta privata aktörer som bedriver en direkt undermålig verksamhet att få gå med vinst. Klarar man inte av att göra detta bör man avlägsna sig från debatten. 

Innovationsrådet kan skada svensk konkurrenskraft

Regeringens innovationsråd riskerar bli direkt kontraproduktiv. När staten och kapitalet sätter sig i samma båt resulterar det i regel i reformer som gynnar de specifika parterna som sitter vid sammanträdesbordet. Ofta på bekostnad av den generella konkurrenskraften.

 

Hur ett bra företags- och näringsklimatet ska åstadkommas brukar historiskt adresseras genom dialoger med näringslivet. Motivet är godhjärtat och bottnar i föreställningen att människor som är duktiga på att driva företag också är bäst lämpade att utröna vad som krävs för att förbättra innovations- och konkurrenskraften. Självklart är det alltid bra med dialog och gott samförstånd mellan politik och näringsliv så att samhället i ökad utsträckning ”drar åt samma håll”. Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet har på den punkten brustit i sin lyhördhet under sina 8 år vid makten. Däremot är det inte samma korporativa anda som grunderna för en bra näringspolitik byggs.

 

Alternativet till liknande ”dialoggrupper” är expertgrupper med uppgiften att presentera vetenskapligt underbyggda åtgärderna för att åstadkomma förbättringar. Detta fyller en viktig funktion. Innovationsråd i den tappning som regeringen nu tillsatt kommer i bästa fall erbjuda gott fikabröd till mötesdeltagarna. I sämsta fall kan de bli direkt skadliga för ett lands konkurrenskraft. Orsaken är att politiker och företagare tenderar till att företräda särintressen snarare än allmänintresset.

 

Politiker vill plocka poäng hos väljarna, eller rättare sagt hos sina väljare. Företagare vill att näringslivet ska tjäna mer pengar, eller rättare sagt att sina företag ska tjäna mer pengar. När ”staten och kapitalet” sätter sig i samma båt resulterar det nästan alltid i nya förslag som gynnar mötesdeltagarnas intressen, snarare än vad som är bra för samhället i sin helhet.

 

USA är ett destruktivt exempel på detta. Där pratar man i den politiska debatten ofta om att vara pro-business. I verkligheten har det dock snarare handlat om att vara pro-businesses’, alltså för enskilda företag än för företagande i allmänhet. Låt oss ta två konkreta fall.

 

Kinder egg är förbjudna i USA med den mycket krystade motiveringen att barn kan råka svälja de små leksakerna. Vad det i realiteten handlar om är att amerikanska godistillverkare inte vill släppa in konkurrenter på marknaden och därför genom politisk påverkan åstadkommit ett förbud.

 

Ett annat exempel är hydraulhissar (som ofta används vid handikappanpassning av kortare trappor). Sverige har ett världsledande företag som producerar samma hissar, men som länge saknade tillgång till den amerikanska marknaden. Orsaken till detta var att den världsledande hisstillverkaden OTIS på samma sätt som i Kinder egg exemplet lyckats få tillstånd ett förbjud.

 

Istället bör politiken verka för inrättandet av expertråd som producerar vetenskapligt underbyggda slutsatser på hur innovationskraften kan stärkas. Den utgångspunkten har Alliansen arbetat efter när t.ex. Globaliseringsrådet och det Finanspolitiska rådet tillsattes.

 

Svensk innovationskraft har också stärkts påtagligt under senare år. Enligt ”The Global Innovation Index” har Sverige rört sig från plats 12 till plats 2 mellan 2006 och 2013. Enligt EU-kommissionens ”Innovation Union Scoreboard 2014” rankas Sverige som EU:s mest innovativa land. Utvecklingen kan alltså i huvudsak bara gå i en riktning och det är nedåt.

 

Regeringens innovationsråd kommer alltså i bästa fall resultera i att några toppar i svenskt näringsliv får ett par trevliga fikastunder med Stefan Löfven och Magdalena Andersson. I värsta fall emanerar samma möten i förslag som gynnar samma storföretag, ger media poäng till S men skadar svensk konkurrenskraft i sin helhet.

 

Fredrik Schulte

Riksdagsledamot(m)

S och Magdalena Andersson(s) saknar svar om hur jobben ska bli fler

Några reflektioner från dagens debatt med finansminister Magdalena Andersson(s):

1. Hon stod helt svarslös när hon fick frågor rörande det faktum att hon och sossarna nu kommer låna till bidragshöjningar. Talet om hur hon vill ”fylla lador” är fullständigt ihåligt. Samtidigt vill hon öka utgifterna med 120 miljarder de kommande 4 åren, varav 40 kommer vara på lånade pengar.

2. Hon och hennes parti står helt handfallna när debatten handlar om att skapa jobb i den privata sektorn. S-ledamoten Börje Vestlund gick upp och höll ett anförande på temat ”ifall sänkta skatter vore det enda som spelade någon roll för företagandet så skulle väl Sverige inte ha några företag och varför vill inte M ta bort skatten då?”. Finansministern hade ett resonemang om varför man överhuvudtaget har skatt. Skattetrycket är inte det enda som avgör hur företagsklimatet ser ut. En fungerande rättsstat, transparanta lagar, avsaknaden av regelkrångel, avsaknaden av korruption m.m. är viktigare faktorer, MEN för ett land som har allt detta spelar skattetrycket roll.

Nu vill S höja skatterna på arbete och höja bidragen för de som inte jobbar så att det lönar sig sämre att arbeta. De vill göra det mindre lönsamt att utbilda sig. De vill göra det mindre lönsamt att bli entreprenör och driva företag. De vill göra det mindre lönsamt att anställa. Vi talar sammantaget om skattehöjningar på 23 miljarder. Att detta inte skulle ha någon inverkan på ekonomin är närmast absurt.

För att väga upp detta presenterade Magdalena Andersson 3 typer av åtgärder för att skapa jobb i den privata sektorn: kunskapslyft, bättre fungerande arbetsförmedling och infrastruktursatsningar. Det sistnämnda är ju bra och S föreslår 2 miljarder mer på detta än Alliansen som istället vill använda resurserna för skolan (båda satsningarna är lovvärda men vi gör lite olika prioriteringar). Hur som helst ska alltså 2 miljarder väga upp 23 miljarder i skattehöjningar – det är helt orimligt. Kunskapslyft och att arbetsförmedlingen ska fungera bättre är i sig bra ambitioner men det skapar inte några nya jobb. Även Ylva Johansson(S) var tydlig med detta.

Summa summarum så saknar sossarna HELT åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för fler jobb i det privata näringslivet.

 

3. Magdalena Andersson(S) har ägnat de senaste 3,5 åren åt att svartmåla Sverige och fortsätter på det temat för att misskreditera Alliansen. Hon gör det genom att välja ut enskilda parametrar där Sverige inte lyckats bäst i jämförelse med andra länder istället för att se helheten.  

I frågan om ett visst BNP-mått (BNP per capita i fasta priser) har välståndsökningen bara varit 1,5% sedan 2006. Det hon glömmer att nämna är att hela västvärlden har haft en svag utveckling räknat på samma sätt. Danmark har sett ett fall på 4-5% räknat på samma sätt. Då framhåller hon istället Japan och USA. Att Japan och USA har omfattande andra problem bortser hon ifrån.  

Hennes försök att svartmåla Sverige genom att lyfta statistik lösryckt ur sitt sammanhang utan att se helhetsbilden är intellektuellt ohederligt. Jag liknade under debatten Sveriges ekonomi vid Carolina Klüft. Hon är kanske inte var världsbäst på någon gren, men hon höll  toppklass i en rad friidrottsgrenar. Tittar man på ekonomin med samma helhetsperspektiv är det svårt att dra någon annan slutsats än att Sverige har haft en av västvärldens starkaste ekonomiska utvecklingar.

Högre a-kassa=större utanförskap

Det är snart dags för regeringen att lägga fram sin vårproposition samt ändringsbudget och få tvekar om att Magdalena Andersson(s) kommer vilja låna till att höja bidragen för de som inte arbetar. Samtidigt kommer de som arbetar att drabbas av höjda skatter.

Debatten om höjd a-kassan har därför på nytt börjat blossa till liv. Det sistnämnda är bra. Även fast detta är ett av socialdemokraternas mest kostsamma förslag har frågan debatterats väldigt lite de senaste åren eftersom de samtidigt gjort allt för att slippa prata om sin politik. Att frågan debatteras mer är positivt eftersom det tydliggör själva kärnan i den politiska debatten om vad vi ska ha för samhälle. Ska det löna sig att arbeta framför att leva på bidrag?

Framförallt kommer högre bidrag att leda till ett högre utanförskap. Nedan ska jag argumentera för varför och bemöta några av de vanligaste invändningarna.

Ju högre a-kassan är desto fler människor kommer välja att bidrag framför jobb!

Beror inte arbetslösheten uteslutande på hur många jobb det finns? Nej, så enkelt är det inte! Söker arbetslösa inte de lediga jobben kan vi både ha arbetslöshet OCH lediga jobb SAMTIDIGT.

Som exempel anmäldes 785.539 lediga jobb in till arbetsförmedlingen under 2014 (och då anmäls inte alla jobb dit). Samtidigt har vi en arbetslöshet på ca 430.000. Självklart är det många som byter jobb utan att däremellan bli arbetslösa. Poängen kvarstår dock. Denna ”missmatchning”, d.v.s. att arbetslösa och lediga jobb inte hittar varandra är ett i allra högsta grad påtagligt problem i stora delar av västvärlden. Att problemet finns har flera förklaringar, varav vissa är kopplade till bidragsnivåerna. Det gäller framförallt:

 

A)     Att de arbetslösa inte är kvalificerade för att ta de lediga jobben. Om ett sjukhus söker en läkare eller Ericsson söker en civilingenjör kan inte vem som helst ta samma jobb.  

B)      De jobben som finns lediga är inte tillräckligt spännande och betalar inte nämnvärt mer än att vara arbetslös.

C)      Arbetslösa söker för få jobb, t.ex. pga. att man skäms och har ångest av att vara arbetslös vilket gör att människor drabbas av dåligt självförtroende (”vad spelar det för roll, ingen vill anställa mig ändå”).

D)     Alla människor är inte helt ärliga och drivna av att alltid gör rätt för sig. Det begås mellan 1,2 till 1,4 miljoner brott varje år, allt från mord, våldtäkt, misshandel, till stöld och rån. Att tro att ALLA människor skulle vara rättfärdiga till den grad att samtliga vill göra rätt för sig när det gäller att söka jobb är…bortom det naiva.

Samtliga anledningar påverkas av hur höga bidragen är!

Ju mindre skillnaden är mellan att leva på bidrag mot att skaffa sig utbildning och jobb, desto mindre är drivkrafterna för att utbilda sig. Den som växer upp i ett samhälle där det inte är någon nämnvärd skillnad mellan att jobba och att leva på bidrag påverkas såklart av detta. Ju högre bidragen är desto mer ”kräsna” blir dessutom människor med att välja vilka jobb de söker och kan tänkas arbeta med. Alla jobb är inte roliga och utvecklande. Alla vill inte heller jobba - det finns till och med partier (MP) som vill ge människor rätt att slippa jobba (friår och medborgarlön).

Låt oss ta exemplet med de rödgrönas förslag att höja a-kassan. Taket ska höjas från 18.600 kr till 25.000 kr i månaden. Det innebär att den som tjänar 25.000 kr eller mer men som blir arbetslös får en bidragshöjning med dryga 5000 kr i månaden (80% av takhöjningen). Detta är inte minst något som bör ifrågasätta rent moraliskt. Höjer man taket i a-kassan innebär det att höjningen riktas till de med medelinkomster eller högre. Låginkomsttagare får samma a-kassa som tidigare. I flera fall kommer detta få som effekt att höginkomsttagaren som blir arbetslös får MER i bidrag än vad vissa yrkesgrupper får i lön för att slita 40 timmar i veckan.

Ju högre bidragen är desto färre jobb söker man. Vid vissa bidragsnivåer blir alternativet helt enkelt inte är så farliga. Ju fler som väljer att leva på bidrag desto fler kommer dessutom ifrågasätta värdet av att vara en av få som arbetar.

Högre bidrag och högre skatter leder till färre jobb

När det inte går att hitta anställda som är beredd att ta en viss typ av jobb kommer det (uppenbart) inte finnas några (eller åtminstone färre) företag som tillhandahåller samma tjänster. Det gör i sin tur att fler än vad som annars hade varit fallet blir arbetslösa. Ekonomin utvecklas sämre än den kunde gjort, skatteintäkterna blir lägre än vad de borde vara och utgifterna för bidragen onödigt höga. Är skatterna DESSUTOM höga medför det i sin tur att kostnaderna för företagen ökar. Blir de för höga kommer vissa tjänster bli så dyra att människor istället väljer att utföra dem själv, t.ex. som att städa. Det är därför t.ex. RUT- och ROT-reformen har haft en så positiv sysselsättningseffekt. Att detta har drabbat Sverige är alldeles uppenbart. Vi har västvärldens minsta servicesektor av ”enklare” jobb som inte kräver utbildning. Det är alla förlorare på.

 

Forskningsstöd

Argumentationen ovan är inte bara logisk utan har även starkt empiriskt stöd. Ett axplock är:

·        Detstatliga institutet IFAU (Institutet för arbetsmarknads- ochutbildningspolitisk utvärdering) har konstaterat detta

·        En metasammanställning av OECD kringforskningsläget har tydligt konstaterat detta: “In the “average” OECD country,high and long-lasting unemployment benefits, high tax wedges and stringentanti-competitive product market regulation are found to increase aggregateunemployment."

·        Detär ett teoretiskt vedertaget nationalekonomiskt koncept

 

Men varför är arbetslösheten högre nu än 2006?

Om resonemanget ovan nu är så självklart, varför är inte arbetslösheten lägre nu jämfört mot 2006 efter det att Alliansen stramat åt a-kassan ? Svaret är att det beror HELT på hur man mäter.

 

Det finns 2 sätt att minska arbetslösheten:

1.       Skaffa fram nya jobb som arbetslösa tar

2.       Gömma undan arbetslösa i t.ex. förtidspension så att det inte syns i statistiken

Arbetslösheten mäter antalet/andelen som saknar och som aktivt söker jobb. Får man människor som inte har jobb att sluta söka jobb sjunker arbetslösheten. Göran Persson jobbade aktivt med det sistnämnda. Under hans tid vid makten ökade antalet förtidspensioner med 400%. Vad var det för epidemi som då drabbade Svenska folket? Framförallt, varför upphörde den i samband med Alliansen? Det berodde just på att Persson politiskt verkade för att putsa till statistiken genom förtidspensioner och sjukskrivningar. Försäkringskassans anställda fick t.o.m. bonus efter hur många de lyckades förtidspensionera. Jagvet att det låter verklighetsfrånvänt att det skulle gått till så, men lässjälva!

Alliansregeringen gjorde tvärtom det MOTSATTA, d.v.s. arbetade för att få TILLBAKA människor till arbetsmarknaden. Resultatet blev att 150.000 personer som tidigare var förtidspensionerade men hade arbetsförmåga kom tillbaka till arbetsmarknaden och ca 60.000 sjukskrivna upphörde att vara sjukskrivna.

Sverige har haft Europas högsta jobbtillväxt de senaste 8 åren med 350.000 nya jobb TROTS den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen. Att förvänta sig mer är verklighetsfrånvänt och naivt. Vilka har lyckats bättre? Antalet personer som Göran Persson gömde undan var dock många fler vilket är förklaringen till att arbetslösheten ökat. Ovanpå detta har Sverige under de senaste 8 åren haft en omfattande invandring. Eftersom Sverige länge haft svårt att få invandrare in på arbetsmarknaden har det också inneburit att antalet personer som är arbetslösa ökat.

Skulle Sverige ge tillbaka förtidspensionerna som togs tillbaka och förbjuda asylsökande att söka jobb (vilket vi tidigare gjorde) skulle arbetslösheten falla drastiskt utan att ETT ENDA jobb skapades.

Mät i antalet nya jobb har Sverige som ett av få länder alltså fått se en ökning av antalet jobb. Antalet personer som lever på bidrag har samtidigt minskat från 1 miljon till 800 tusen. Tittar man därtill på hur många som verkligen är inskrivna som arbetslösa (s.k. öppet arbetslösa i åldrar 16-64) har siffran faktiskt minskat sedan 2006.

 

Men är verkligen a-kassan ett bidrag?

I lagens mening kallas den rent semantiskt för en försäkring. Den ursprungliga tanken var att hela arbetsmarknadspolitiken inklusive a-kassan skulle finansieras genom arbetsmarknadsavgiften i arbetsgivaravgifterna. På sina blotta 2,64% av lönen inbringar de endast 43 miljarder. Kostnaden för arbetsmarknadspolitiken är dock 71 miljarder och finansieras således bara som försäkring till 60%. A-kassan fungerar alltså i all väsentlighet som ett bidrag. Det är alltså uteslutande en fråga om semantik.

Men vad händer med höginkomsttagaren som har höga levnadskostnader när hen blir arbetslös?

För det första får de flesta höginkomsttagare relativt snabbt ett nytt jobb med liknande lön. Har man överbelånat sig och inte lagt undan en sekin för sämre tider är det min privata åsikt att man bör nedgradera sitt boende. Min politiska uppfattning är att samma typ av agerande definitivt inte ska premieras av staten. Sverige har ett stort problem med en växande skuldsättning hos hushållen som vi måste ta på allvar.

Dessutom kan höginkomsttagaren försäkra sin lön. T.ex. kan jag rekommendera företaget www.jobbgarant.se. För en kostnad på 296 kr/mån kan en akademiker som tjäna 40.000 kr per månad få 80% av sin fulla inkomst i 12 månader. För 511 kr/mån kan en person som tjänar 60.000 kr per månad få samma försäkring. Det enda skälet för att höja a-kassans tak är alltså att man anser att höginkomsttagare ska slippa betala samma premie själva. Istället ska låginkomsttagaren alltså hosta upp med mer skatt. Det är som sagt djupt omoraliskt.

"Decemberöverenskommelsen" utifrån ett konstitutionellt perspektiv

Då kritik har riktats mot att mitt tidigare inlägg var "spelteoretiskt" och inte politiskt substantiell, har jag nu formulerat problemet utifrån ett konsitutionellt perspektiv för att mer principiellt belysa konsekvenserna av alternativet till "decemberöverenskommelsen". 

Länder med proportionella val har antingen skydd för minoritetsstyre, styrs uteslutande från eller problem. 

Olika valsystem har sina respektive fördelar och nackdelar. I länder med enmansvalkretsar som i Storbritannien är det svårare för minoriteter att göra sig hörda eftersom "the winner takes it all" i varje valkrets. I länder med proportionella val däremot - som Sverige - kan åsiktsminoriteter å andra sidan få ett oproportionerligt stort genomslag (som MP haft relativt stort inflytande de senaste 20 åren trots ett genomsnittligt väljarstöd på 5%). 

Fördelarna med enmansvalkretsar är tydligt ansvarsutkrävande, tydliga alternativ i politiken och (oftast) effektiva regeringar. 

Fördelen med proportionella val är att det finns en stor flora av åsiktsalternativ i politiken att välja mellan. Den stora nackdelen är att det lätt kan bli omöjligt att styra ett land med 10 partier som alla utifrån sina väljares preferenser lovat guld (som S och V), gröna skogar (som MP) eller en vit jul (som SD). Eftersom man inte gärna kan både höja bidragen, sänka skatterna och balansera budgeten resulterar det i landet blir politiskt handlingsförlamat. Ingen får majoritet och landet kan inte styras.

För att hantera detta har vi blockpolitiken. Så har det sett ut i nästan alla Europeiska länder med proportionella val. I vissa länder och framförallt under senare decennier har detta uppluckrats tillföljd av populistiska rörelser, som SD i Sverige eller Bebbe Grillos 5 stjärnor rörelse. Då får man endera av 3 demokratimodeller:

1. "Mittenrikets förbannelse"

Med detta åsyftar jag en modell där oavsett vad man röstar på så får man i grunden samma sak: eftersom inget block/parti får egen majoritet måste man ständigt hitta nya regeringskoalitioner utifrån minsta gemensamma nämnare för att få ihop majoritet. Detta gör att i princip varje regering blir likadan innehållsmässigt. Ingen förändring av betydelse åstadkoms. Inga relevanta samhällsproblem korrigeras. Oavsett hur väljarna röstar får man konsensusregeringar som är relativt sett handlingsförlamade. Detta skapar enligt ett demokratiskt underskott och mängder med andra problem. Det finns i realiteten inga alternativ, regeringar blir inte handlingskraftiga och det blir ett otydligt ansvarsutkrävande (vem är ansvarig för den förda politiken). Inte minst öppnar det upp för populistiska krafter.

2. Kaos

Kaos med ständigt skiftandes regeringar och en osammanhängande budgetpolitik. Till exempel att ett block vinner relativ majoritet, bildar regering, förlorar budgetomröstningen, avgår, ersätts med ett svagt mindre block, som året efter förlorar sin budget, avgår, det första blocket träder åter till, lägger sin budget, förlorar osv. Effekten av detta skapar misstro till systemet, omöjliggör styrande av landet och skadar ekonomin. Kaos.

3. Negativ parlamentarism med skydd för minoritetsregeringar

Detta innebär att det går att styra trots att man saknar stöd av en majoritet. Tanken bakom detta är att skapa en demokratimodell som förenar de proportionella systemets fördelar med åsiktsmässig valfrihet utan att behöva drabbas av problemet med svaga regeringar, dåligt ansvarsutkrävande och inga reella val. Svagheten i detta system är att det går relativt enkelt att manipulera om man vill skapa kaos. 

Sverige har det sistnämnda systemet och har länge fått det att fungera väldigt bra. När nu SD valde att haverera processen skapades en konstitutionell kris. Då finns valet att antingen slå vakt om rådande ordning eller i grunden låta den brytas upp.

Att tvinga S och MP till mitten nu får som resultat att de göra samma sak mot Alliansen när vi vinner. Överblickar man inte de långsiktiga effekterna av detta missar man att vi då rör oss i rask takt rör vi oss mot modellen "mittens rikes förbannelse". Eller kaos. 

Om nu människor vill ha "mittenrikets förbannelse" bör man åtminstone vara tydlig med detta. Den kritik som nu hörs är bara emotionellt upprört och dogmatiskt förenklad.

Vissa menar nu att man kunde göra en överenskommelse med de rödgröna som man gjort men ändå gå till nyval. Detta är ett mycket naivt scenario. Av flera skäl:

i) Löfven hade ALDRIG gått med på detta. S linje var nyval eller en uppgörelse. Inte nyval och uppgörelse. Varför skulle han äventyra sin relativa majoritet som han vann för bara några månader sedan, eventuellt förlora och anpassa sig till detta? Varför skulle han ge Alliansen en ny chans i förtid? Mycket kan man säga om Löfven men om man tar honom för en idiot som gladeligen förhandlar bort sin egen makt så bör man omvärdera om det verkligen är han som är den med informationshanteringsproblem.

ii) Nyval är i grunden något mycket ovanligt och icke önskvärt eftersom det rubbar balansen i hela systemet. Det skulle driva landet mot kaos-scenariot. Antag att Alliansen vinner. Hur tror ni S gräsrötter hade känt sig då? Vad tror ni omdömet om Löfven hade blivit? De hade kastar ut honom med huvudet före och sannolikt överenskommelsen likaså. 

iii) Även om Löfven låtit sig luras. Om socialdemokratin helt plötsligt blivit en högborg av ödmjukhet och självinsikt. Att de inte längre hade haft inställningen att de har en gudomlig rätt till makten och helgat överenskommelsen. Hade Alliansen kunnat vinna? Med samma politik som i höstas fast med merparten av valmanifestet redan genomfört (alltså med ännu färre förslag och vilja)? Trots att opinionen knappt rört på sig? Trots att samhällsdebatten snudd på bara handlar om migration och Alliansen inte är mogna att ge trovärdiga besked? Utan ledarskapet Reinfeldt/Borg som sannolikt var den enda orsaken till att M inte dök under 20% gränsen? Utan att det nya ledarskapet fått en chans att sätta sin prägel och vinna ett eget mandat? Det hade varit en total KATASTROF!!! Snälla, ge mig goda argument för motsatsen! 

Därför är "Decemberuppgörelsen" det minst dåliga alternativet

"Decemberuppgörelsen" mellan Alliansen och regeringen var knappast optimal men det minst dåliga alternativet. Att just analysera konsekvenserna av alternativen är centralt för att förstå detta. Politik är en evigt pågående schackmatch, inte ett barslagsmål utan konsekvenser. 

Den överenskommelse som nu slutits mellan regeringen och Alliansen har väckt en hel del arga reaktioner på högerkanten. Hur kan moderaterna passivt acceptera socialism? 

Låt oss då påminnas om att att varje handling har konsekvenser. Det är lätt att säga att man kategoriskt ska bekämpa allt man inte gillar, men frågan är vad det får för effekter i steg 2. För 1 år sedan bröt de rödgröna och SD ut och stoppade en av beståndsdelarna i dåvarande Alliansregeringens budget. Detta fick han bittert ångra för 3 veckor sedan. Vi vet alla hur det är att göra något som känns bra nu men som man ångrar bittert imorgon. Alliansens agerande nu kommer givetvis att påverka förutsättningarna för framtiden.

Därför är det viktigt att man ser bortom oneliners som "ni stödjer socialism" och analyserar utfallet av alternativa ageranden.

Givet hur det politiska landskapet nu ser ut, dvs att inget block kommer få egen majoritet det närmaste åren kan jag övergripande se 5 olika scenarion (oavsett om det blir nyval eller ej) utöver de som nu utspelar sig:

1. Den finska modellen: en regering som (efter mer eller mindre politiskt kaos) styr från den absoluta mitten (oavsett om statsministern heter Stefan, Anna eller något annat).

2. Den Italienska modellen: totalt kaosartad situation med ständigt skiftande majoriteter (till exempel att  Alliansen och de rödgröna turas om att varannat år få igenom budget och regering 

3. Alliansen bildar nu direkt en "minoritet-minoritet" regering som SD inte fäller 

4. Alliansen vinner ett nyval och bildar en regering som SD inte fäller 

Scenario 1

I det fall ett misstroendevotum riktats mot Löfven eller nyval utlyses med utgången att det parlamentariska läget består, är det uppenbart att Sverige inte kan regeras under nuvarande premisser. Ett tänkbart utfall av detta är att tillräckligt många partier tvingas in mot mitten för att bilda eller i olika grad stödja en utpräglat mitten-regering som åtnjuter majoritetsstöd. Det absolut mest sannolika då är att Alliansen splittras, troligen genom att Jan Björklund ersätts av Birgitta Ohlsson. Detta vore en fullständig katastrof som sannolikt skulle återge S sitt forna maktmonopol. Strukturellt skulle det föra Sverige långt mer vänsterut än att Löfven får rimligt fria tyglar i 3 år. Att Alliansen förblir intakt är den i särklass viktigaste garanten mot vänsterpolitik i det långa loppet. 

En annan variant är att Alliansen tvingar S+MP styr med en politik strax till vänster om Alliansens budget. Fördelen här är att vi undviker skattehöjningar. Nackdelen är att Alliansen blir aktivt uppbundna i att nå överenskommelser över blockgränserna. Detta är kanske det värsta av alla scenariot för Alliansen genom att det placerar SD i rollen som den enda facto oppositionen. Det blir också svårt för Alliansen att leverera en trovärdig samhällskritik om man en dag gör upp med regeringen för att en annan leverera en tuff oppositionspolitik.

Scenario 2

Även om det hade varit sensationellt roligt att fälla Löfven i ett misstroendevotum och på nytt bilda en Alliansregering hade glädjen varit kortvarit. Till maj för att vara exakt, då SD hade fällt den nya regeringens vårproposition och Sverige pånytt dragits in i politisk kaos. Kanske hade Löfven då kommit tillbaka. Kanske hade det dröjt till i höst och att de rödgrönas budget antas för 2016. Detta hade varit det i särklass sämsta alternativet för Sverige. Det hade skadat tilltron till systemet och ökat spelutrymmet för SD något oerhört. M hade helt förlorat sin nyvunna glans av att vara ett ansvarstagande statsbärande parti. Italien vars politik präglas av detta är ett av de sämst fungerande länderna i Europa såväl politiskt som ekonomiskt. Endast populistiska partier och människor med rättshaveristiska tendenser (som inte kan tänka bortom "ska Alliansen släppa igenom socialism") skulle föredrar detta. 

Scenarion 3

Ett alternativ är att rikta ett misstroendevotum mot Löfven och sedan bilda en Alliansregering som inte fälls av SD. För att åstadkomma detta är det uppenbart att ett sådant drag kräver en distinkt positionsförflyttning i frågan om migrationspolitiken. Detta då SD klargjort att man avser fälla varje regering som inte tillmötesgår dem. Oavsett vad man tycker om detta vore det ett enormt svek mot vad vi sa i valrörelsen. Att bryta ett sådant förtroende kommer sent glömmas. Av principiella och taktiska skäl bör svenska folket i så fall få tycka till om detta. Då är det enda rimliga att framtvinga nyval och tydligt deklarera att detta är avsikten.  Därtill skulle en sådan regering bli otroligt kraftlös. I varje konfliktsfråga med de rödgröna skulle man tvingas ha aktivt stöd av SD. Detta är något helt annat än vad som gällde förra mandatperioden och skulle antingen slita sönder Alliansen eller framtvinga ett mer aktivt samarbete med SD. Det sannolika är att både och inträffar.  Inte minst hade en sådan regering haft ett extremt litet handlingsutrymme. Särskilt med tanke på att vårt valmanifest redan avverkats. Alliansen är i stort behov av att förnya sin politik och har visar sig vara ganska dåliga på detta i majoritet. Alliansen skulle högst sannolikt drabbas av fullständig politisk utmattning inför valet 2018. Vi är i behov av att förnya vår politik och har uppvisat tveksam förmåga till detta i majoritet. 

Denna metod att förhålla sig till invandrarkritiska populistpartier tycks dessutom ge dem ännu större spelyta. I Danmark är Dansk folkparti nu största parti i mätningarna trots år av att tillmötesgå deras politik. Jag inser att det finns gott om tyckare på högerkanten som inte vill lyssna till detta, men inse åtminstone att det är djupt tveksamt att säga en sak i valet och sedan göra något helt annorlunda. 

Scenario 4

Då kommer vi slutligen till valet att just framtvinga nyval, vinna över SVMP och bilda en regering som SD inte fäller. 

Jag skriver vinna över SVMP därför att det rimligen annars skulle krävas ett mer direkt samarbete med SD för att kunna bilda regering trots att Alliansen förlorar mot de rödgröna för andra gången på 6 månader. Det skulle svärta ned Alliansen något oerhört att förlora och fortsätta regera under samma förutsättningar som i scenario 3. 

Om Alliansen vinner? Till att börja med betraktar jag detta som ett mycket osannolikt scenario. Det sannolika utfallet av en valrörelse hade varit att M minskar ännu mer. I inledningen av den ordinarie valrörelsen var vi påväg under 20-strecket. Att vi landade på dryga 23% är sannolikt till stor del tack vare den enormt starka stöd som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har som personer. Vad som hänt sedan dess är att samma personer försvunnit och en ny ledning inte hunnit förankra ett eget personligt mandat. Det byggs inte på 3 månader.

Trots en höst av kaos har opinionen rört på sig mycket lite. Det är dags att förstå att svenska folket är trötta på oss. Vi har misslyckats och måste vinna förtroende på nytt. 

Alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet är i behov av tid i opposition för att förnya sin politik. Tror man att detta kan göras på 3 månader och samtidigt behålla trovärdigheten som ett dugligt regerlingsalternativ så har man informationshanteringsproblem. Att vara dåligt förberedd och med en dåligt förankrad politik är alltså inte vägen till framgång här.

Därtill skulle Alliansen utöver att bli större än SVMP också behöva säkerställa att vår budget för 2016 går igenom, det vill säga säkra att SD inte fäller oss. Vi kan vara säker på att de rödgröna gör ALLT för att skjuta Alliansen i sank i detta läge. Genom att avisera en ompositionering före valet skulle svek-problemet i scenario 3 kunna kringgås.

Om vi bortser från själva sakfrågan, vad är det då som ska hända? Att flera SD väljare återgår till M? Antag att sensationella 4,2% kommer tillbaka. Det är vad som krävs för att spela jämt med vad de rödgröna fick i valet och nu har i opinionen. Därtill kan vi räkna med att F! tappar 2 av sina 3%. För att lyckas med att bli större än de rödgröna kommer det inte att räcka med SD-röster, vi måste locka tillbaka S och MP väljare som övergivit oss. Problemet är att dessa "mitten-väljare" lockas av MOTSATSEN till vad de före detta SD-väljarna lockas av. Och då har vi inte ens börjat diskutera själva sakfrågan. Vad är det som ska föreslås? Som hela Alliansen kan ställa upp på och som föranleder att SD inte fäller budgeten? Hägglunds utspel? SDs tillförordnade partiledare sa uttryckligen att "Detta förändrar inget". Problemet är återigen att Alliansen saknar svar här för att möta detta, inte minst förs inte migrationsdebatten på våra villkor. Detta är inga bra förutsättningar. Alls. Alliansen är helt enkelt inte redo att hantera situationen. Sannolikt hade valet dessutom handlat om just migrationsfrågan vilket otvetydigt gynnat SD (och sannolikt MP om Alliansen positionerar sig med en mer restriktiv linje). För att inte hamna i en omöjlig spagat att tillmötesgå såväl fd SD- som mittenväljare behövs andra svar och en annan spelplan. För detta behövs tid. Den sannolika utgången är alltså att SD ökar och de rödgröna befäster sin seger.

Dagens scenario

Kvar står alltså den uppgörelse som idag nåddes. Låt mig säga att jag inte tycker den är optimal. Att lägga ner min röst för att låta Löfven höja skatten känns inge vidare alls. Förhoppningsvis ska det inte behöva gå så. Att Alliansen lägger en gemensam budget för 2016 är långtifrån givet. Hur som helst hade problemet eventuellt kunnat hanteras genom att ändra propositionsordningen så att alla förslag ställd emot varandra samtidigt. Eller ännu bättre att SD inte förstört voteringsprocessen. I valrörelsen var Alliansen dessutom tydliga med budskapet att största block ska regera landet. Det var bla därför vi lade ner våra röster vid statsministervalet. 

Att få tillstånd långsiktiga spelregler för hur landet ska regeras i opposition är dessutom vad vi kämpat för i år. Det är trist nu när de rödgröna blir större men desto roligare om Alliansen blir största block 2018. Långsiktigt är detta tveklöst bäst. Inte minst tar det bort det enorma fokus på SD. 

Att säga att man inte kan bedriva oppositionspolitik under dessa förutsättningar är larv. En konstruktiv opposition handlar om att opinionsbilda för sina förslag, inte att torpedera allt annat. 

Summa summarum

De alternativa scenarion till den uppgörelse man nu slutit är väldigt dystra. För den som vill att Alliansen ska samarbeta med SD är givetvis svaret enklare. Detta är dock i min världen helt uteslutande. Då talar vi om att M skulle vara ett helt annat parti än vi är. Det går helt och fullt emot mina värderingar. Alla de som röstar på SD är inte rasister, men SD själva är det (hur man kan förneka det är häpnadsväckande). Om inte annat måste man rimligen förstå att det är omöjligt att få med hela Alliansen på detta. Då är det ärligt talat bättre att alla som har sådana åsikter helt enkelt ansluter sig till SD fult ut. 

Nu har Alliansen chansen att förnya sin politik i opposition, adressera migrationsfrågan på egna villkor och styra efter 2018 i det fall Alliansen blir större än de rödgröna. Sedan vill huvuddelen av svenska folket att politiken tar ansvar och fungerar.

Varför regeringens budget föll

På vems ansvar ligger det att regeringen inte fick igenom sin budget? Liksom Magdalena Andersson (s) själv uttryckt det för ett år sedan när de rödgröna med stöd av SD bröt ut delar av den dåvarande regeringens skattepolitik ur budgeten så är det inte oppositions arbete att bära samma ansvar. Frågan är då om detta innebär att oppositionen helt saknar ansvar?

I det nya politiska läge Sverige befinner sig i är det uppenbart att svaret på den frågan är nej. Slutsatsen av detta kan dock inte vara att det ska ankomma på Alliansen att bana vägen för en budget som det tidigare kommunistiska partiet förhandlat fram.

Å ena sidan har vi idag ett politiskt landskap där det råder bred konsensus kring bärande frågor. Att reformer ska finansieras krona för krona i syfte att återföra offentliga finanser i balans är ett sådant exempel. Detta är centralt därför att det stänger möjligheten till ett reformutrymme under minst de kommande 4 åren. På samma sätt finns det en enighet kring 10 miljarder i skattehöjningar och utgiftsminskningar samt att dessa ska användas för att stärka välfärdens kärna.

Å andra sidan finns en mycket tydlig konfliktlinje kring ett antal frågor. Att lägga ned Bromma flygplats och stoppa Förbifarten, liksom idéen att omfattande skattehöjningar på jobb och företagande ska finansiera utbyggnader av bidragssystemen och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Med detta som orubbliga ingångsvärden finns det inget att förhandla om. Löfven har upprepat talat om samarbetsvilja men initierat förslag som skapat konflikt och dessutom visat kompromisslöshet kring dem. Han säger en sak men gör i realiteten motsatsen. Det är därför vi befinner oss i den situation vi nu gör.

Om det fanns en genuin vilja till samförstånd och att trygga offentliga finanser och satsningar på välfärdens kärna hade Löfven varit beredd att lägga bidragshöjningar och direkt tillväxtdödande åtgärder på framtiden i utbyte mot ett passivt accepterande av att regeringen sitter kvar. Möjligheten finns fortfarande.