Följ dina drömmar, men inte på andras bekostnad

I en insändare på tidningen Barometern (http://www.barometern.se/reagera/(3724300).gm#disqus_thread) skriver en ung tjej en intressant debattartikel där hon avvisar perspektiven i jobb- och arbetsmarknadspolitiken från såväl vänster som höger. Hon konstaterar att "Vänstern vill belöna folk med arbete och högern vill bestraffa folk med detsamma" och istället efterlyser hon "fler val än att utbilda sig eller att jobba.".

Många (mig inklusive), provoceras något enormt av liknande åsikter, så varför beskrivningen "intressant"? Tjejen ifråga är uppenbart begåvad och bortser vi från våra egna värderingar, är jag övertygad om att hon sätter fingret på en central framtida politisk konflikt och utmaning.

Vad hon kräver är rätten till självförverkligande. Hon beskriver arbete som något vissa kanske uppskattar, men andra skyr. Istället borde människor helt och fullt få följa sina drömmar, allt från att ägna sig åt volontärarbete, konst, kultur och musik eller vad den enskilde nu vill spendera sin tid med. För att klara sitt uppehälle tvingas dock människor avstå från detta, vilket hon beskriver som att samhället och människan styrs av ekonomiska intressen.

Anledningen till att människor överhuvudtaget har möjlighet att ägna sitt liv åt annat än arbete eller att klara sin överlevnad beror på den ekonomiska utvecklingen och välståndsökning vårt moderna samhälle sett. Även om vi tar detta för givet idag, är det ett historiskt undantag: under mer än 99,9% av människans tid på jorden har hon levt i fattigdom och misär. Skulle alla sluta arbeta skulle undantaget upphävas och fattigdomen återvända.

Detta samband kan tyckas självklart, men problemet uppstår nu i vår tid då en tillräckligt stor del av av befolkningen fått det så pass bra att de kan försörja sina barn även i vuxen ålder. Många föräldrar inte bara kan utan gör och låter sina barn följa sina drömmar även om det inte betalar mat och husrum. Stora grupper unga tar då välståndet för givet och framförallt upphör att reflektera över att det är någon annan som betalar för samma självförverkligande. Att mamma och pappa står för sitt barn uppehälle är en sak - åtminstone är det ett frivilligt åtagande - men när den som arbetar tvingas betala för alla som vill annat än att jobba uppstår en helt annan typ av problematik. Min frihet att få göra vad jag vill utan att jobba, blir din ofrihet att arbeta för att betala mitt uppehälle.

Många hade nog avfärdat artikelförfattaren som en bortskämd liten småunge, men problemet blir alltmer utbrett. Trots en hög ungdomsarbetslöshet tvingas många branscher där ungdomar tidigare arbetat rekrytera utländsk arbetskraft. Det mest talande exemplet är bärplockningen som varje sommar lockar tiotusentals att komma till Sverige och arbeta för kollektivavtalsenliga löner.

Så gott som alla är överens om att vi gemensamt genom välfärdsstaten bör bidra till att alla får en likvärdig chans i livet och en dräglig tillvaro. Detta samhällskontrakt och samförstånd inkluderar dock inte att vissa ska arbeta för andras nöjen. Börjar liknande krav resas och politiska steg tas så som tidigare gjordes med t.ex. rutinmässiga förtidspensioner av de som inte ville arbeta, kommer välfärdsstaten för eller senare börja ifrågasättas i grunden. Det vore en mycket tragisk utveckling.

Människor ska följa sitt hjärta och förverkliga sina drömmar, men inte på andras bekostnad.

Fredrik Schulte, riksdagsledamot(m)

Därför bör inte vinster i välfärden förbjudas

Varför bör inte vinster i välfärden förbjudas?

Det enkla svaret på frågan är att vinst i välfärden är en förutsättning för valfrihet i välfärden. Logiken bakom detta resonemang är svensk vänster aldrig intresserad av att bemöta. Trots detta har debatten eskalerat till det grad att socialdemokraterna nu är i färd med att i likhet med vänsterpartiet gå till val på en klart mer restriktiv linje. Ovetande eller cyniskt medvetna om konsekvenserna blir resultatet icke desto mindre att valfrihen så gott som raseras.

Jag anser att det finns 8 olika poänger respektive invändningar som måste adresseras för att grundligt belysa frågan:

1. Frågan handlar egentligen om valfrihet!

Frågan om vinst i välfärden måste ses i ett större sammanhang. Välfärdsstatens fundament bygger på två grundstenar: en gemensamt finansierad välfärd som är likvärdigt tillgänglig för alla och valfrihet att välja mellan olika välfärdsutförare. Det vore absurt att påstå att det finns ett egenvärde i sig att slussa skattepengar vidare till privata aktörer. Att beskatta medborgare endast i ett sådant syfte saknar legitimitet. Istället handlar frågan om att tillåtandet av vinster är en förutsättning för reell valfrihet inom välfärdssektorn. Den som på ett principiellt plan vill förbjuda vinster är i grunden alltså emot valfriheten, eller åtminstone beredd att offra den, vilket jag kommer att argumentera för nedan med en enligt min uppfattning mycket enkel logik. Detta innebär inte att mer vinst ger större valfrihet - vi måste värna att människor inte beskattas i onödan - men företeelserna som sådana förutsätter varandra. För mig är valfriheten en central fråga och en nödvändighet i det moraliska berättigandet av välfärdsstaten. Det går inte att tvångsbeskatta människor och förse dem med en välfärd där de överhuvudtaget saknar möjlighet att välja och välja bort välfärdsutförare som man inte önskar använda sig av. Valfriheten är en mänsklig rättighet som, om den inte respekteras, etiskt reducerar människan från att vara en individ till att göra henne till en viljelös varelse utan möjlighet att själv fatta avgörande livsbeslut. Självklart kan man av olika skäl, i socialismens eller liknande ideologiers namn, vilja frånta individen sitt självbestämmande och särart. Då bör man dock vara tydlig med att det är just detta man gör.

2. Vinst är en förutsättning för verklig valfrihet

Hela mitt resonemang bygger på just detta att tillåtandet av vinst i välfärden är ett nödvändigt villkor för att valfriheten. Allt motståndare mot välfärdsvinster behöver göra är att motbevisa denna mycket tydliga logik, vilket ingen svensk eller internationell tyckare eller tänkare presenterat ett intellektuellt hederlig argumentation för (frågan är om någon ens försökt?), trots att våra valfrihetssystem har snart 20 år på nacken. It goes like this:

i) valfrihet förutsätter att individen har möjlighet att göra val mellan tillgängliga välfärdsutförare. Jag skriver tillgängliga eftersom det inte är valfrihet att få välja precis vad man vill, skulle jag t.ex. vilja sätta mina barn i en förskola som drivs av Daniel Suhonen vore det orimligt att påstå att jag har rätt till det.

ii) Även om jag inte har rätt till val som är helt formade efter mitt tycke och smak förutsätter valfrihet att det finns en möjlighet att andra alternativ än en aktör erbjuds för mig. Vill ingen i hela landet öppna en välfärdsverksamhet som alternativ till de offentliga kan jag inte gärna tvinga någon att göra det, det huvudsakliga är dock att det finns en möjlighet för andra aktörer att etablera sig. Därför förutsätter valfriheten i någon grad etableringsfrihet (även om det är rimligt att det offentliga ställer upp t.ex. kvalitetskrav för att en verksamhet ska få tillgång till skattemedel). Råder inte etableringsfrihet blir budskapet från det offentliga att även om någon kan bedriva en verksamhet bättre eller lika bra och erbjuda andra inriktningar än det offentliga tillåts det inte. Därmed utraderas valfriheten.

iii) Just eftersom det inte går (och dessutom står i motsats till tanken om valfrihet) att tvinga någon att starta en alternativ välfärdsverksamhet måste det finnas motiv till att människor ska göra det. Självklart är ett starkt motiv att slippa styras av kommunala byråkrater, att vara sin egen chef och så vidare tydliga motiv, men att starta ett välfärdsföretag med alla risker det är befattat med förutsätter att det finns en möjlighet till vinst. Precis som inget eller väldigt få företag i andra branscher än välfärdsbranschen skulle startas utan möjlighet till vinst, förutsätter en reell valfrihet att välfärdsföretagare kan tjäna pengar på sin verksamhet.

Valfrihet förutsätter att människor får välja mellan tillbuds stående alternativ, att det ska finnas några alternativ förutsätter att samma alternativ tillåts etablera sig och för att någon ska vilja etablera sig krävs möjlighet till ekonomisk vinning.

Ingen vinst, ingen eller åtminstone väldigt liten valfrihet. Detta är även synnerligen enkelt att empiriskt belägga. Inget land i världen som bara tillåter icke vinstdrivande verksamheter i den offentligt finansierade välfärden har några alternativ. Nämn ett sådant land/system!? Knappt i Sverige har privata aktörer någon stor del av den totala välfärdsmarkanden.

3. Valfrihet och vinst i välfräden stärker kvalitén

Långsiktigt möjliggör valfriheten och därmed möjligheten att göra vinst i välfärden att kvaliten förbättras genom att människor kommer välja bort dåliga verksamheter samt att bättre fungerande verksamheter samtidigt har möjlighet att expandera för att öppna upp för nya kunder. Resonemanget är självklart för varje annan verksamhet i en marknadsekonomi. Varför skulle samma process inte ge bästa möjliga kvalitet i välfärden?

4. Vore det inte bättre om vinsterna återinvesterades i verksamheten?

Om vinster = mindre pengar till verksamheten = sämre kvalité, då borde förlust = mer pengar till verksamheten = bättre kvalité. Då är frågan: är det så? Nej, generellt gäller det omvända. Dåligt fungerande verksamheter brukar båda vara dåliga på att ha god kvalité och att hushålla med sina resurser. Frågan bygger helt enkelt på att man inte förstått att olika verksamheter är olika bra. Tittar vi på konkurrerande företag i varje tänkbar bransch finns förklaringar till varför vissa lyckas bättre än andra. Det kan vara personalen som är mer kompetent, ledningen som är duktigare på att organisera företaget, planera för framtiden eller att de helt enkelt bara har tur att råka förutse vad människor framgent önskar. Skulle vinster tvångsmässigt återinvesteras skulle man för det första radera incitamenten för att bedriva privata välfärdsverksamheter (iii under punkt 2). Argumentet är alltså delvis ett kamouflerat angrepp mot valfriheten som sådant (varför kan man inte bara vara ärlig med detta?). För det andra skulle ett förbud mot vinst ta bort incitamenten att bedriva verksamheter bättre. Det är just tack vare möjligheten att göra vinst som ett företag försöker förbättra sig och utföra samma tjänst eller producera samma vara till en lägre kostnad. Tar man bort denna möjlighet försvinner motivet att kostandseffektivisera. Under förutsättning att alla andra konkurrerande verksamheter på samma sätt konstandseffektiviserar sig kommer konkurrensen att medföra att kvalitén ökar för att på så sätt vinna över nya kunder.

5. Är vinster i välfärden moraliskt tveksamt?

Ska vi börja med att adressera frågan på ett mer filosofiskt plan är det uppenbara svaret nej! Annars vore det överhuvudtaget oacceptabelt att någon som arbetar i välfärden har en månadslön på en krona över vad som minimalt krävs för att överleva. Lärare, läkare, tandläkare o.s.v. tjänar pengar på välfärden - många mer än vad som är absolut ”nödvändigt”. Vore det moraliskt felaktigt att tjäna pengar på välfärden är också allt arbete i välfärden som ger ersättningar utöver minimum för att överleva felaktiga. Att denna fråga skulle vara skiljd från att en företagsledare som hittar ett bra sätt att organisera en välfärdsverksamhet inte ska få tjäna pengar på sin arbetsinsats bygger på en Marxistisk samhällsanalys att det är moraliskt fel med privat ägande av produktionsmedlen. Om så inte är fallet går det inte att på något annat sätt motivera varför den smarte entrepenören inte ska få tjäna pengar på välfärd medan den duktige läkaren får det. Sedan finns det som sagt inget egenvärde i att beskatta människor för att slussa dem vidare till privata utförare. Då kunde pengarna lika väl stanna kvar hos medborgarna. Frågan är dock mer komplicerad än så eftersom välfärdsstaten förutsätter en gemensamt finansierad välfärd. Detta bygger på att staten på olika sätt beskar sina medborgare och använder dem för att erbjuda alla en rimligt likvärdig välfärd (rimligt eftersom man aldrig kan garantera att alla verksamheter är exakt identiska ens i gråsossarna och Daneil Suhunens våtdröm). Detta slår ut den naturliga prismekanismen som annars hade rått på en marknad. Därför måste staten sätta priset på en välfärdsnyttighet. Hur sätter man detta pris? Just eftersom någon markandsmekanism inte finns har priset blivit vad den kommunala verksamheten har kostat. Om en privat utförare lyckas bedriva lika bra eller bättre verksamhet till en lägre kostnad kan detta knappast vara ett problem. Tvärtom är detta något positivt och det skandalösa blir då att den offentliga verksamheten är ineffektiv eller dålig. Självklart kan vinsterna även bero på att verksamheten helt enkelt åsidosätter kvalitén vilket är oacceptabelt och problematiskt. Mer om detta i punkt 7. Den invändningen är dock ett separat problem som inte berättigar att man förbjuder väl fungerande verksamheter att vara bättre än offentliga och belönas för det. Skulle man ändå förbjuda samma verksamheter från att gå med vinst, ja då är vi tillbaka i punkt 3 och 4, d.v.s. att detta får som konsekvens att inga eller få privata aktörer finns kvar och att valfriheten utraderas samt att man därmed stoppar möjligheten till att förbättra kvaliten.

6. Vinst och valfrihet är en viktig jämstäldhetsfråga

Många kvinnor jobbar i välfärden. Även om man är radikalfeminist och vill ändra på detta kvarstår fortfarande detta faktum att kvinnor idag i större utsträckning än män söker sig till välfärdsyrken. Vi kan också vara relativt säkra på att detta förhållande lär bestå under överskådlig framtid. Därför är möjligheten att starta eget och bli en framgångsrik företagare och tjäna pengar även inom välfärdssektorn och inte bara i typiska ”manliga” verksamheter en viktig jämställdhetsfråga.

7. ”Övervinster” trots dålig kvalitet?

Av alla invändningar mot vinster i välfärden är detta en berättigad anmärkning och kritik. Även om valfriheten som sådan på sikt innebär att människor väljer bort dåligt fungerande verksamheter måste vi säkerställa att systemet inte utnyttjas. Detta handlar helt enkelt om att garantera att dåligt skötta verksamheter mister sina tillstånd. Frågan är dock större än så och handlar inte bara om att säkerställa att vinster inte tas ut i dåligt skötta verksamheter, utan att skattemedel överhuvudtaget inte tillåts används på ett oacceptabelt sätt. Således är det lika mycket en fråga om att offentligt drivna välfärdsverksamheter inte levererar vad man borde kunna förvänta sig av dem. Detta har tyvärr politiken misslyckats med ända sådan välfärdsstaten inrättades. Alliansen har tagit steg mot att ändra detta, men har tyvärr inte kommit tillräckligt långt. Här finns anledning till självkritik.

8. Andra problem med vinster i välfärden

Även om jag redogjort för hur systemet med vinst i välfärden är en förutsättning för valfriheten, hur den möjliggör kvalitets och effektivitetsförbättringar, att det är moraliskt försvarbart o.s.v. ger systemet upphov till rent politiska och opinionsmässiga problem som måste hanteras. Saknas legitimitet för systemet kommer valfriheten raseras. Även jag blir förbannad inte bara när företag lyfter ”övervinster” trots dålig kvalitet, utan även när marginalerna blir så stora att det är uppenbart att något är fel med systemet. I strikt logisk mening skulle man här kunna anklaga mig för att argumentera emot min egen poäng: om en företagare gör stora marginaler genom att bedriva en verksamhet med lika bra eller bättre kvalité som det offentliga fast till en radikalt lägre kostand så att de kan lyfta enorma vinster borde väl det skandalösa vara att de offentliga verksamheterna är så ineffektiva? Så är det onekligen. Problemet är icke desto mindre att samma stora vinster underminerar systemets legitimitet. Det finns många exempel på detta, nu senast hur arbetsförmedlingens upphandling av jobb-coacher gett upphov till 25%iga vinstmarginaler. Sannolikt är även Jan Emanuels klipp exempel på detta o.s.v. Eftersom välfärdsstaten är dålig på att säkerställa en rimlig kvalité i alla verksamheter, såväl offentliga som privata - vilket jag konstaterar i punkt 7 - är det inte alla gånger säkert att vinsterna är legitima. Skulle så ändå alltid vara fallet vore det rationella och riktiga att rikta kritik mot ineffektiva offentliga verksamheter. Oavsett detta kommer människor nästan oundvikligen att ändå bli förbannad och riktar sina aggressioner mot de enorma vinsterna. På så sätt blir frågan djupt politiskt problematisk. Därför måste vi gå varsamt fram, t.ex. i frågan om obligatirsk LOV vilket jag bloggat om tidigare.

Löfven - den nya Juholt eller nya Persson?

Stefan Lövfen har nu i ett tal - fyllt med mer klyschor än Håkan Juholt – lovat att ha som målsättning att Sverige ska ha Europas lägsta arbetslöshet. Självklart är det alltid bra med mål och ambitioner, men frågan är hur de tänkte nå dit? Studerar man frågan närmare och analyserar deras politik (som nästan oavkortat handlar om att höja bidragen och höja skatterna) blir slutsatsen nästan oundvikligen att det är en återgång till tidigare års mass-förtidspensioneringspolitik som man bedrev under Göran Perssons tid vid makten.   

Lägst sammanvägd arbetslöshet i EU för 2012 hade Österrike på 4,3%. För att nå samma nivå innebär det en sänkning med 4% vilket motsvarar ca 200.000 personer. Enligt Konjunkturinstitutet kommer därutöver 100.000 fler personer att ta sig ut på arbetsmarknaden fram till 2018 i slutet av nästa mandatperiod då han vid ett eventuellt maktskifte ska utkrävas ansvar för den förda poltiken. Sammantaget måste Löfven alltså förse 300.000 fler människor med jobb under 4 år.

Detta är 50% fler jobb än vad som nu ligger i Konjunkturinstitutets prognoser. Givet hur svag den internationella konjunkturen är, ter sig därför Löfvens löfte som fullständigt orealistiskt och oseriöst med mindre än att något radikalt skulle inträffa. Frågan är då, vad denna radikala omläggning av politiken skulle vara som skulle kunna frambringar en sådan radikalt bättre fungerande arbetsmarknad. Låt oss studera de bärande delarna av socialdemokratins politik och de utspel som gjorts:

1. Kraftigt höjd a-kassa för högre inkomstgrupper (d.v.s. höjt tak i a-kassan så att de som tidigare tjänat mycket pengar får högre bidrag vid arbetslöshet). En arbetslös börsmäklare skulle då få mer i bidrag för att inte jobba än en servitris som sliter 40 timmar i veckan på sitt jobb. Forskningen visar entydigt att arbetslösheten ökar om det inte lönar sig att arbeta. Om man trots detta anser att tidigare höginkomsttagare ändå ska få mer i bidrag för att inte arbete finns det inga argument överhuvudtaget, ens teoretiska, som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

2. Borttagen nedtrappning av a-kassan ju längre tid en person är arbetslös. Eftersom det finns en tydlig trend att personer som varit arbetslösa i längre än 6 månader permanenteras i utanförskap trappade Alliansen ner a-kassan efter samma tid för att markera att a-kassan inte är en livstidsförsörjning utan ett omställningsbidrag. Att detta är en korrekt åtgärd har tydlig stöd i forskningen. Om man trots detta anser att bidragen inte ska trappas av utan människor ska kunna gå arbetslösa hur länge som helst på generösa bidrag så finns det även här inga argument överhuvudtaget, ens teoretisk,a som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

3. Borttagen bortre parantes i sjukskrivningen så att man kan vara sjukskriven hur länge som helst oavsett sjukdom. Sverige hade tidigare världens högsta sjukskrivningstal trots att vi är världens friskaste folk. Uppenbart var det något fel i systemet. Det fanns också stora regionala skillnader (ett brutet ben tycktes ta 100 dagar längre tid att läka i Jämtland jämfört med Stockholm). För att en person ska kunna vara sjukskriven längre än ett år krävs särskilda skäl och en allvarlig sjukdom (tex cancer). Detta vill sossarna ta bort. Även om man stödjer detta tycker att man ska kunna vara sjuk hur länge som helst oavsett sjukdom så finns det även här inga argument överhuvudtaget, ens teoretisk,a som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

4. Införandet av en km skatter för att göra transporter dyrare. Därmed kommer priset på mjölk, blodpudding och alla andra varor bli dyrare. Även om man stödjer detta så finns det även här inga argument överhuvudtaget, ens teoretiska, som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

5. Dubblerandet av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Ungdomsarbetslösheten är hög i Sverige. Samtidigt är kostanden för att anställa ungdomar som t.ex. praktikanter synnerligen hög (i motsats till vad det är i de länder där ungdomsarbetslösheten är låg). Alliansen försöker genom trepartsamtal mellan regeringen, näringslivet och facken minska kostnaderna för att anställa unga praktikanter. Om man nu trots detta ändå vill dubbla skatten på att anställa unga så finns det även här inga argument överhuvudtaget, ens teoretiska, som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

6. Göra gymnasieskolan obligatorisk. Bara någon enstaka procent väljer bort gymnasieskolan. Att tro att det skulle minska arbetslösheten genom att tvinga skoltrötta elever att plugga är larv. Även om man ändå vill göra det så finns det även här inga argument överhuvudtaget, ens teoretiska, som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

7. Inrätta ett innovationsråd. Politiker, fack, forskare och näringsliv ska ha lite möten. Ska det skapa 300.000 jobb?

Nu har jag om möjligt missat något bärande inslag i sossarnas politik och i så fall uppskattar jag om någon upplyser mig om vad det skulle vara så ska jag kommentera det. Frågan är hurusom, vilka åtgärder åtgärder det är som sossarna vill genomföra som dramatiskt kommer förändra arbetsmarknaden till det bättre? Höjda skatter och höjda bidrag kanske är ideologiskt viktiga för sossarna, men det skapar sannerligen inga jobb. Slutsatsen blir därför att deras motiv är att återgå till den tidigare politiken: att förtidspensionera människor an mass för att sopa människor under mattan och därigenom nå målet. Bortsett från att det kommer kosta offantliga summor och äventyra tillväxt och välfärd så är det perverst.