onsdag 17 juni 2015

Därför följde jag decemberöverenskommelsen

Skulle det sättas en praxis i svensk politik att det blir nyval eller regeringskris varje gång ett block inte har majoritet i riksdagen kommer Sverige att bli norra Europas svar på Italien. Det vore förödande för vårt lands ekonomi.

 

Med sin 64:e regering sedan andra världskriget kan italiensk politik närmast beskrivas som en karikatyr. Effekterna är tydliga: Sedan millennieskiftet har Italiens BNP per capita krympt med nästan åtta procent. Under samma tidsperiod har Sveriges vuxit med nästan 20 procent medan EU-genomsnittet ligger på 12,5 procent. Slår Sverige in på samma bana kommer också vi drabbas av allvarliga och strukturellt permanenta negativa ekonomiska konsekvenser. Att så skulle bli fallet har starkt forskningsstöd och ligger i linje med sunt förnuft. Få saker slår så hårt mot investeringsviljan som politisk instabilitet och osäkerhet. Eftersom inget block ser ut att få majoritet inom överskådlig framtid är risken överhängande att det är just den utvecklingen som Sverige har att se fram emot utan Decemberöverenskommelsen. Att utsätta Sverige för detta skulle tillfoga landet även mer skada än regeringens politik och är således inte i linje med moderata värderingar. 


Självklart är det retoriskt enkelt att avfärda detta som "spekulation". Inte går väl jorden under för att Alliansen avsätter Löfven? Problemet är att ett sådant agerande skulle ändra på en central princip i vårt parlamentariska regelverk: när de politiska låsningarna i riksdagen är sådana att det inte går att formera en majoritetsregering måste största block kunna regera landet. Så har svensk demokrati fungerat åtminstone sedan den uppkom för nästan 100 år sedan. Ändras den ordningen kommer vi med mycket stor sannolikhet att sätta en boll i rullning som blir mycket svår att stoppa. Ibland kan små förändringar få långtgående koncekvenser. Agerar Alliansen så mot de rödgröns kommer de rödgröna agera så mot Alliansen. 

Varför skulle ett block inte verka för att framkalla regeringskris när deras medningsmotståndare styr? Lägg då till att vi dessutom har ett valsystem som gör det svårt att bilda majoritetsregeringar. Det är som med fångarnas dilemma: bara genom samarbete och överenskommelser om att följa vissa på förhand uppsatta spelregler kan vi undvika det värsta tänkbara scenariot. 


Även om många tror/önskar att det skulle vara den enklaste saken i världen att formera en annan regering så är de åsikterna inte förankrade i verkligheten. De vanligast förekommande alternativen är antingen en blocköverskridande samlingsregering eller en Alliansregering stödd av SD. Ibland förekommer även uppfattningen att Alliansen skulle kunna regera med ”hoppande majoriteter”. 

 

Till att börja med innebär en Alliansregering som styr med ”hoppande majoriteter” i realiteten samma sak som en Alliansregering stödd av Sd. De rödgröna skulle aldrig stödja och samarbeta med en Alliansregering som med hjälp av Sd avsatt Stefan Löfven. Varför skulle de? Vad vi istället skulle se är en politisk konfliktnivå och kompromisslöshet som Sverige inte upplevt sedan 1920-talet.

 

Lika lite skulle de rödgröna acceptera att regera med Alliansens politik. Kärnan i regeringens ändringsbudget är den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken, med höjda skatter på jobb och företagande för att finansiera höjda bidrag och ineffektiv arbetsmarknadspolitik. En samlingsregering är inte möjlig med mindre än att Alliansen accepterar delar av sådan destruktiv politik. Moderaterna kommer dock aldrig kompromissa om arbetslinjen. Övriga Allianspartier har dragit samma slutsats.

 

Att inleda ett samarbete med Sd är inte heller möjligt, av framförallt två skäl. För det första därför att det, oavkortat vad man tycker, skulle slita sönder Alliansen och Alliansens partier. För det andra är inte Sd ett borgerligt parti. De är emot arbetslinjen och vill istället höja bidragen, mer än till och med Vänsterpartiet vill. De motsätter sig, och har i riksdagen stoppat, sänkningar av den statliga inkomstskatten. De är emot EU, emot NATO och försvarar och trivialiserar Putins agerande i Ukraina. Inte minst har de en kategorisk inställning i migrationsfrågorna som tar sin utgångspunkt i att Sverige ska vara ett etniskt homogent land. Det är inte heller möjligt att samarbeta med ett parti vars ledande företrädare gick med i partiet när det hade uttalat nynazistiska åsikter.

 

Av alla möjliga alternativ som ligger på bordet är därför decemberöverenskommelsen det minst dåliga. På länge sikt bör den dock ersättas av en ny voteringsordning vid budgetomröstningar, men inte i övriga riksdagsvoteringar. Taktikrösta på två budgetar i samma beslutspunkt i syfte att skapa regeringskris är ett kryphål i den svenska parlamentarismen. Det hålet kan och har exploaterats av ett populistiskt parti som inte tar ansvar för landets utveckling. I region Skåne hanterade de rödgröna situationen genom att först taktikrösta på Sd:s budget. Ska det vara genom taktikröstande och någon form av parlamentarisk ”chicken-race” som landets budget antas?

 

För att rädda Sverige från institutionaliserat politisk kaos lade jag därför lägga ner min röst i frågan om ändringsbudgeten. övriga omröstningar och inför höstens budgetomröstning, när Alliansen inte presenterar en gemensam budget, kommer jag dock som vanligt att rösta för moderaternas politik.




 

tisdag 9 juni 2015

Nej, flyktingar ska inte bo i garage

Jag föreslår inte att flyktingar ska bo i garage. Att få fler att hyra ut delar av sitt boende är något alla partier är överens om. Ett regelverk för att enkelt kunna hyra ut till asylsökande skulle avlasta bostadsmarknaden och spara kostnader i asylmottagandet. 

Alla partier i riksdagen (inklusive SD) är överens om följande:
  • Att Sverige även i framtiden ska ta emot asylsökande (konflikten handlar om hur många).
  • Att staten har ansvar för att lösa bostäder till de flyktingar som Sverige tar emot (de som kommer ska inte bo på gatan eller bygga kåkstäder).
  • Att de som fått uppehållstillstånd ska få stanna (även om flera partier tycker att det ska krävas att man har jobb för att få permanent uppehållstillstånd).

Oavsett hur många flyktingar man tycker att Sverige ska ta emot i framtiden borde alla vara överens om att de som kommer hit ska integreras på bästa sätt, komma i arbete och i minsta möjliga mån belasta skattebetalarna. Eller för den delen ökar trycket på en redan ansträngd bostadsmarknad.

Så ser det inte ut idag. Tvärtom bor ca 10.000 flyktingar på anläggningsboende som kostar enorma samhällsresurser. Många boenden drivs av företag som tjänar stora pengar på sin verksamhet, vilket av förståeliga skäl sticker i ögonen. Detta tjänar ingen på (utom möjligen Bert Karlsson).

En fjärde sak alla partier i riksdagen är överens om är:
  • Att vi ska försöka göra det enklare att hyra ut delar av sin bostad. Det kan handla om att hyra ut ett rum, ett våningsplan, ett Attefallhus, bygga om garaget till en mindre bostad osv.

Att så få människor hyr ut hela eller delar av sin bostad beror på att det inte ger så mycket pengar (mer än lägenheter i Stockholms innerstad). Samtidigt går det alltså att tjäna enorma pengar på att hyra ut ett rum på asylboenden. Ett regelverk för att hyra ut bara en bostad till flyktingar som fått uppehållstillstånd skulle det ge många fördelar:
  1. Det skulle innebära prispress på Bert Karlssons verksamhet, 
  2. Lätta på trycket på bostadsmarknaden
  3. Öka investeringsviljan i bostadssektorn (till följd av att man kan tjäna mer pengar på uthyrning), 
  4. Förbättra boendesituationen för flyktingarna som bor på transitboenden 
  5. Förhoppningsvis också bidra till att minska bostadssegregationen så att färre fastnar i redan invandrartäta utanförskapsområden.

 Jag tror inte att detta är någon mirakellösning. De stora frågorna handlar om att se till att flyktingmottagandet i framtiden fungerar bättre. Enligt min uppfattning är det krav på jobb för att ens uppehållstillstånd ska bli permanenta och att de som kommer från länder där det inte är krig utvisas inom 48 timmar istället för att belasta systemet i en utdragen asylprocess på mellan 3 till 6 månader (den s.k. "säkra land”-principen). Det i kombination med krav på att kunna försörja anhöriga som vill komma hit skulle ställa om svensk migrationspolitik och göra den långsiktigt hållbar.

Inget av detta står i motsats till mindre förändringar som underlättar integrationsprocessen, minskar kostnaderna och minskar bostadssegregationen.


Fredrik Schulte(m)