M:s nya migrationspolitik är något annat än vad SvD:s ledarsida och många andra migrationskritiska borgerliga debattörer vill ha

Moderaterna är nu det tydliga mittenalternativet i migrationsfrågorna, som varken ser enbart de positiva eller enbart de negativa sidorna av migration. Det är dock något helt annat än vad den högljudda borgerliga åsiktsgruppering, kanske främst företrädd av SvD:s ledarsida, står för. Det är en åsiktsgruppering som befinner sig mellan M och SD, som på ett mer fundamentalt plan är kritisk mot migration och som knappt tolererar att man säger något positivt om migration som företeelse.

De senaste veckan har jag och flera moderater kritiserats för att ”vända kappan efter vinden” i migrationsfrågorna. Under valet talade M om att ”öppna våra hjärtan” och jag själv angrepp borgerliga debattörer som sedan några år tillbaka haft ett högt och kritiskt tonläge gällande invandringen. Nu upplevs jag och moderaterna ha gjort helt om. Ja, vi har gjort många fel, ja, vi har omprövat vår politik, men nej, vi har inte ett helt ny synsätt på migrationsfrågorna. Att vissa drar den slutsatsen beror på att det på att många är låsta i en antingen-eller-föreställning om hur man ser på migrationsfrågorna. För eller emot. Bra eller dåligt. De som har samma synsätt har missförstått vad moderaternas mittenalternativ står för.

Jo, vi har gjort många fel i migrationsfrågorna

Låt mig först säga att varken jag själv eller mitt parti har tagit migrationens baksidor på tillräckligt stor allvar. Det är dock fel att påstå att vi skulle varit helt okritiska. Särskilt den oreglerade anhöriginvandringen har M alltid kritiserat, men vi har även lyft andra kritiska aspekter vilket PJ Anders Linder redogörför väl här. Samtidigt är det tydligt att vi inte agerade på samma åsikter och värderingar i regeringsställning för att tillrättalägga problemen. Istället var det enbart budskapet ”öppna våra hjärtan” som gick fram till väljarna. För detta måste vi ta ansvar, eller rättare sagt erkänna avsaknaden av ansvarstagande. Det finns flera förklaringar för varför det blev så, en är inte minst det faktum att våra åsikter på denna punkt skar sig rejält med övriga Alliansen.

Fel att tolka M:s ompositionering som en helt ny inriktning i migrationspolitiken

De förändringar som M gjort i migrationsfrågorna är däremot inte något väsensskilt annorlunda än vad vi tidigare tyckte. Det är ingen betydande ideologisk förflyttning. Den som drar den slutsatsen är låst i en föreställning om att migrationsdebatten är binär, att man antingen är man för eller så är man emot. Vi har inte övergivit idéen om öppenhet som vägledande värdeord i migrationspolitiken. Sverige behöver alltjämt fler som kommer hit och arbetar. Fler som kommer hit och studerar. Inte minst fler som kommer hit och skaffar barn. Massor med fler barn. Vi behöver på sikt påtagligt lyfta försörjningskvoten om vi ska klara framtida från 0,7 till 0,9. Vi har inte bytt linje och nu helt plötsligt börjat tycka att 30 år av migration i grunden var fel. Det är absolut så att sysselsättningsgraden för utrikesfödda är alldeles för låg på runt 64%. Utan samma 64% skulle Sverige ha mycket allvarliga ekonomiska problem.

Vi måste se problemen och lösa den akuta flyktingkrisen

Däremot finns det omfattande strukturella problem som vi måste ta på större allvar och som M blundat för. Jag pratar om utanförskapsområden och framväxten av parallellsamhällen. Utvecklingen har varit helt oacceptabel. Den som kommer hit och vill bo långsiktigt i Sverige måste arbeta och försörja sig (vilket innebär att det behövs försörjningskrav för att ta hit anhöriga och temporära uppehållstillstånd). Vi kan inte heller ha höga kostnader för vårt asylmottagande p.g.a. människor som inte har asylskäl kommer hit. Vi måste börja ha ett mer realistiskt förhållande till åldersbestämning av asylsökande. Vi måste få ner det akuta söktrycket på asylsökande för ett fungerande mottagande. Vi kan inte låta kostnader skena.

De som anklagar M för kappvändning vill något annat

Det finns en grupp borgerlig debattörer som befinner sig någonstans mellan M idag och SD. Nej, jag kommer inte med en massa löjliga rasist anklagelser, men jag konstaterar att det finns en sådan åsiktsgruppering. Jag tänker inte heller ge mig på att försöka definiera exakt vad de är ute efter. Klart är dock att de snarare är migrationskritiska än kritiska mot hur delar av migrationen fungerar idag. Det finns en tydlig implikation av att enbart tolerera migration om det rör sig om arbetskraftsinvandrare som redan har jobb när de kommer hit, som lär sig språket och som smälter in i den generella samhällsbilden utan att gör för mycket väsen av sig. Helt klart är att så fort man skriver något positivt om migration och inte enbart lyfter fram de negativa sidorna är de där och löper amok. Låt mig ta några exempel på hur det tar sig i uttryck:

1. I julas gjorde jag denna statusrad på facebook - ett försvar för öppenhet som ledord i migrationspolitik. Det var inte en appell för en oreglerad och kravlös migrationspolitik. Det skulle kunna liknas vid att jag rent generellt försvarade en politisk inriktning för lägre skatter utan att på något sätt implicera att jag därmed inte vill ha någon skatt alls. Icke desto mindre tolkades det som ett försvar för en fri och oreglerad invandring. I efterhand har den används för att anklaga mig för kappvändning i asylfrågorna. Jag har här klippt ihop hela tråden och kommenterat mina inlägg.

Hur någon som är läskunnig kan få mina inlägg till något annat än just ett försvar för migration i allmänhet är helt ofattbart. Lika ofattbart är hur man kan få det till ett okritiskt stöd för rådande ordning. Personerna som kritiserade mig har dock varken läsförståelseproblem eller är ointelligenta. Däremot är det tydligt att de har en väsentligt mer kritisk syn på migration som företeelse. Det är också tydligt att det rör sig om människor som är mycket emotionellt bundna till samma kritiska synsätt att de systematiskt reagerar extremt negativt mot varje gång någon lyfter fram positiva aspekter av migration.

2. Exakt samma sak gäller kritiken av denna debattartikel jag skrev förra julen. I ingressen skriver jag just ”migration”. Ordet asyl förekommer knappt. Ändå misstolkades detta för att vara ett reservationslöst försvar för en helt fri invandring och ett gränslöst asylmottagande. Så fort man nämner att migration kan medföra något positivt är de där.

3. För 2 år sedan hade jag en sociala medier debatt med Tino Sanandadji som mynnade ut i dettablogginlägg. Bakgrunden var att jag lyfte fram positiva aspekter av migration. Återigen så var det inget reservationslöst försvar för en fri och oreglerad invandring. Kritiken lät sig dock inte vänta. Presumtionen var att jag försökte ”dölja problemen”. Att jag valde en rubrik som inleddes med ”Förneka inte integrationsproblemen…” spelade ingen roll. Så fort man nämner att migration kan medföra något positivt är de där.

4. I en replikväxlingpå SvD skriver Ivar Arpi följande: "2008 hände något. För första gången beviljades 90 000 uppehållstillstånd. Var tionde år har antalet beviljade uppehållstillstånd fördubblats. 2012-2014 var det i snitt 113 000." Det intressanta att notera är att Arpi hänvisar till antalet uppehållstillstånd. Han pratar inte om asylinvandring eller för den delen anhöriginvandring. Han inkluderar arbetskraftsinvandrare, EES-medborgare som kommer hit och jobbar eller studerar. Studenter och doktorander. Adoptioner.

Det är tydligt att det finns en åsiktsgruppering inom ramen för borgerligheten som på ett tydligt och distinkt sätt är kritik mot migration som fenomen i sig. Det handlar om något annat än M:s nya politik på området.

Moderaterna är den migrationspolitiska mitten

Låt oss tänka oss en skala över hur negativ respektive positiv man är till migration. Ytterst på den negativa skalan har vi de renodlade rasisterna, som t.ex. Svenskarnas Parti. Därefter kommer de som är reservationslöst kritiska mot nära nog all form av invandring oavsett om ”de stjäl våra jobb” eller om det rör sig om asylsökande, fast utan att ta öppet ställning för rasism. Denna position står SD:s ledningsskift för. Därefter har vi den åsiktsgruppering som jag beskrivit ovan, som kan tolerera invandring om den fungerar perfekt.

I den andra ytterligheten har vi de naiva utopisterna som tror på en helt fri och oreglerad invandring utan begränsningar och där välfärdsstaten ska fullt ut bistå alla som sätter sin tå på den Svenska gränsen. Förespråkarna av denna linje återfinns i huvudsak i F!, V och delvis i MP. Därefter har vi de som vill se fri invandring men kan motvilligt acceptera förändringar av den förda migrationspolitiken men i grunden ogillar varje inskränkning av invandringen. Här har vi mainstream MP, C, MUF, LUF och CUF. Därefter har vi de som är öppna för förändringar men som i grunden vill bevara rådande ordning. Där har vi S, FP och KD som förvisso gjort stora positionsförändringar men som alltjämt inte tänka sig mer genomgripande reformer så som en tydligare reglering av anhöriginvandringen.

I mitten står M, som ser migrationens långsiktigt positiva effekter, men som också ser problemen och utmaningarna. Som vill att den som långsiktigt ska bo i Sverige jobbar och gör rätt för sig (temporära uppehållstillstånd och försörjningskrav vid anhöriginvandring). Som vill bekämpa utanförskapsområdena (de som inte jobbar måste finna sig i att åka hem när kriget är slut i hemlandet). Som inte accepterar parallellsamhällen och kriminaliteten som följer med dem. Moderaterna måste befästa denna position. Framförallt därför att det är den rätta linjen! Det innebär att inte lägga sig platt för övriga Alliansen. Att ta politisk konflikt med de som bara ser migrationens positiva sidor så som stora delar av de rödgröna, men även att ta konflikt med de som nästan bara (eller bara) ser problemen.