Varför regeringens budget föll

På vems ansvar ligger det att regeringen inte fick igenom sin budget? Liksom Magdalena Andersson (s) själv uttryckt det för ett år sedan när de rödgröna med stöd av SD bröt ut delar av den dåvarande regeringens skattepolitik ur budgeten så är det inte oppositions arbete att bära samma ansvar. Frågan är då om detta innebär att oppositionen helt saknar ansvar?

I det nya politiska läge Sverige befinner sig i är det uppenbart att svaret på den frågan är nej. Slutsatsen av detta kan dock inte vara att det ska ankomma på Alliansen att bana vägen för en budget som det tidigare kommunistiska partiet förhandlat fram.

Å ena sidan har vi idag ett politiskt landskap där det råder bred konsensus kring bärande frågor. Att reformer ska finansieras krona för krona i syfte att återföra offentliga finanser i balans är ett sådant exempel. Detta är centralt därför att det stänger möjligheten till ett reformutrymme under minst de kommande 4 åren. På samma sätt finns det en enighet kring 10 miljarder i skattehöjningar och utgiftsminskningar samt att dessa ska användas för att stärka välfärdens kärna.

Å andra sidan finns en mycket tydlig konfliktlinje kring ett antal frågor. Att lägga ned Bromma flygplats och stoppa Förbifarten, liksom idéen att omfattande skattehöjningar på jobb och företagande ska finansiera utbyggnader av bidragssystemen och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Med detta som orubbliga ingångsvärden finns det inget att förhandla om. Löfven har upprepat talat om samarbetsvilja men initierat förslag som skapat konflikt och dessutom visat kompromisslöshet kring dem. Han säger en sak men gör i realiteten motsatsen. Det är därför vi befinner oss i den situation vi nu gör.

Om det fanns en genuin vilja till samförstånd och att trygga offentliga finanser och satsningar på välfärdens kärna hade Löfven varit beredd att lägga bidragshöjningar och direkt tillväxtdödande åtgärder på framtiden i utbyte mot ett passivt accepterande av att regeringen sitter kvar. Möjligheten finns fortfarande.