Länk till min bok "En kraftfull borgerlig reformagenda för 2020-talet

På denna länk kan ni hitta min bok i PDF-format:

http://schulte.se/En_kraftfull_borgerlig_reformagenda.pdf

Därför bör böneutrop från moskeer inte tillåtas

Tänk om en stor del av landets moderater - finansiellt uppbackade av Svenskt Näringsliv - skulle montera upp massiva högtalaranläggningar runt om på taken i landets alla städer och 5 gånger om dagen under 5-10 minuter förkunnade den moderata ideologin som ”den enda sanna lära”.

Det för tanken till Nordkorea och dystopiska Sci-Fy noveller som ”1984”. Ingen skulle ta förslag om att tillåta något liknande på allvar. Ändå är det en rätt som vissa debattörer, politiker och tyckare vill ge till landets alla moskéer för att sprida islam.

Jag anser icke desto mindre att frågan om böneutrops varande eller icke varande förtjänar att tas på allvar. Dels därför att min viktigaste politiska utgångspunkt är frihet, vilket gör att jag anser att förbud och begränsningar endast bör motiveras när det verkligen är påkallat (även om det är en helt annan sak att reglera hur man får bete sig i det offentliga rummet, vilket jag motiverar mitt motstånd till böneutrop på, och att införa allmänna förbud). Dels därför att det är en omdebatterad symbolfråga i en debatt som i hög grad styrs av känslor, ryggmärgsreflexer och ogenomtänkta ståndpunkter.

Därför har jag skrivit detta MYCKET långa blogginlägg där jag utförligt redogör för hur jag kommer till min slutsats och där jag bemöter alla de argument som jag sett i debatten.

 
Det finns åtminstone två olika perspektiv att analysera frågan om böneutrop utifrån:

A.     Bör handlingen som sådan, det vill säga att montera högtalare på en högt belägen punkt i en offentlig miljö och upp till 5 gånger om dagen spela upp ett 5-10 minuter långt religiöst/politiskt budskap vara tillåten?

B.      Bör det oaktat ovanstående frågeställning ändå tillåtas eller särskilt värnas utifrån perspektiv så som att ”mångfalden bör värnas”, att det är en legitim minoritetsrättighet eller att det följer av religionsfriheten?

A. Bör handlingen ”böneutrop” som sådan vara tillåten?

Den första halvan av denna text kommer enbart att fokusera på huruvida handlingen som sådan bör vara tillåten i det offentliga rummet (alltså att säga att montera högtalare på en högt belägen punkt i en offentlig miljö och upp till 5 gånger om dagen spela upp ett 5-10 minuter långt religiöst/politiskt budskap). Frågans sociala, religiösa, identitetsmässiga och kulturella kontext, alltså aspekter som är relaterade till sådant som ”strukturell rasism”, religionsfrihet, minoriteters rättigheter osv, kommer att avhandlas därefter.

Oavsett om man anser att någonting bör förbjudas eller tillåtas av praktiska skäl eller med hänsyn till att ändra samhällets ”maktstrukturer” förtjänar alla frågeställningar relaterade till förbud och frihetsinskränkningar att avhandlas ur ett filosofiskt rationellt perspektiv, alltså ur perspektivet hur man i den bästa av världar bör förhålla sig till den. Grunden för all beslutsfattande måste vara frågor som kan relateras till vad som är rätt eller fel.

För att utröna huruvida böneutrop bör tillåtas måste man först redogöra för på vilka grunder ett förbud kan motiveras.

Några definitioner

I ett fritt samhälle är det förbud som ska motiveras och inte tvärtom. Bevisbördan åligger alltså den som vill införa ett förbud. Den motsatta utgångspunkten bygger på den antiindividualistiska utgångspunkten att ”människor finns till för staten/samhället” och inte tvärtom. När man gör detta måste man skilja på två principiellt olika aspekter av frihet:

 

1.       Statliga tvång och förbud
2.       Frihet från socialt tvingande ideologier/normer

Exempel på (1) är tex. alkoholmonopolet och försäljningsreglerna på alkohol (förbud mot att köpa alkohol när staten inte vill att du ska få göra det), förbud mot att sälja/bruka cannabis men även förbud mot moraliskt förkastliga handlingar så som mord och våldtäkt. Exempel på (2) är allt från grupptryck att påtvingas att dricka alkohol när man inte vill till islamism och annan sexistiska ideologier som vill skapa normer kring hur kvinnor ska bete sig och underordna sig mannen.

Inte sällan står (1) och (2) mot varandra. Frågan om burkaförbud är ett tydligt exempel: att förbjuda burka är ofrihet i bemärkelsen ”staten förbjuder dig att ha burka”, alltså enligt perspektiv (1). Enligt vissa människors perspektiv är det dock frihet i bemärkelsen att själva existensen av burkan är kvinnoförtryckande och ett förbud skulle ge förtryckta kvinnor mer frihet att själva forma sitt liv och inte styras av sina män/familj/klan, alltså enligt perspektiv (2).

Grundläggande filosofiska utgångspunkter: så mycket som möjligt bör vara tillåtet

Min uppfattning är nästan alltid att (1) trumfar (2), åtminstone i frågan om att använda statliga förbud. Att bedöma vad som är ofrihetliga sociala normer och tvingande ideologier lede ofta till moralism där en präktig person ska tvinga på sin livsstil på andra. Det är också i ett fritt demokratiskt samhälle upp till var och en av oss att ta ansvar för våra liv, allt från att säga nej till sociala tvång om att dricka alkohol till att - i sin ytterlighet - ta avstånd från ens familj för att de kräver av dig att du ska bära burka. Däremot ska och bör man självfallet bekämpa förtryckande normer i den allmänna sociala tillvaron genom opinionsbildning och på andra sätt angripa totalitära ideologier. Enligt min uppfattning ska man in i det yttersta undvika lag- eller regeltvång. Undantaget för detta är när en förtryckande ideologi löper påtaglig risk att få systempåverkande effekter (vad som konstituerar det sistnämnda återkommer jag till nedan).

Utgångspunkten för att motivera ett förbud tar sin utgångspunkt ur att en handling antingen är fel i sig (t.ex. ”det är alltid fel att mörda”) eller att ett förbud är motiverat utifrån att konsekvenserna av ett icke förbud blir ödesdigra för samhället om tillräckligt många utför handlingen (att legalisera innehavet av atombomber vore t.ex. uppenbart orimligt även fast ägandet av dem i sig inte kan anses vara något omoraliskt per se).  Enligt min uppfattning bör människors rätt till friheten att forma sitt eget liv vara mycket långtgående och endast motiveras när en handling står i strid med grundläggande mänskliga rättigheter, andras frihet eller som nämnts ovan när det får systempåverkande negativa konsekvenser. Förbud som inte kan grunda sig på sådana motiv är att betraktas som moralism.

 

Interaktion i det offentliga rummet skapar gränsdragninskonflikter
Din och min frihet att forma våra liv får dock inte gå ut över andras frihet. Dels handlar det om ytterlighetsexempel som att en persons eventuella vilja att mörda andra människor står i uppenbar strid med offrets frihet att forma sitt eget liv. Dels om mer komplicerade gränsdragningsfrågor där en persons handlingar blir begränsande för andra. Då åsyftas inte situationer där en person godtyckligt ogillar något någon annan gör. Kan ett förbud som sagt inte motiveras utifrån att det kränker någons mänskliga rättigheter, är direkt begränsande för någon annans frihet eller får systempåverkande negativa konsekvenser är det att betraktas som moralism. Det handlar istället om mer vardagliga konflikter som kan uppstå mellan olika intressen. Eller mer specifikt, social interaktion i det offentliga rummet. De flesta sådana konflikter kan hanteras tack vare äganderätten. Om jag älskar att göra någonting som kan inskränka på andras frihet om de kommer i kontakt med det, men i övrigt är en handling som inte är motiverat att förbjudas, hanteras frågan enkelt genom att jag gör det på min egendom.

Störande av allmän ordning

De svåraste gränsdragningarna uppstår dock i det offentliga rummet där människor dagligen interagerar med varandra. Även om man är ”frihets-taliban” som jag och vill tillåta det mesta som inte skadar någon annan är det just i det offentliga rummet partiella frihetsinskränkningar (alltså inte totala förbud utan ”lokala förbud” mot att göra något just här) är som mest motiverade.

Om min favoritsysselsättning t.ex. är att tuta med en huligantuta skulle det uppenbart gå ut över andra människor om jag går runt på stan och tutar dagarna i ända. Det skulle skrämma liv på gamla människor; kanske medföra hörselskador på vissa; göra jag det på natten så att ingen i kvarteret kan sova får det uppenbara konsekvenser på andra människors frihet osv. Att förbjuda huligantutor vore ren moralism. Problemställning hanteras då som ovan nämnts genom att jag får tuta med min huligantuta hemma hos mig där jag inte stör någon (vi antar här att jag inte har några grannar som hör mitt tutande). Poängen är dock att det är rimligt och påkallat att det finns ett regelverk för hur man får bete sig i det offentliga rummet, även om man som sagt är synnerligen frihetsälskande.

Slutsatsen av detta är att även om så mycket som möjligt bör vara tillåtet bör det finnas en allmän lagstiftning krig ”störande av allmän ordning”. Här är det väldigt svårt att dra en exakt gräns kring vad som bör vara tillåtet respektive otillåtet utan bör blir en fråga från fall till fall vad som kan tillåts var och när. Lagen bör vara så tillåtande som möjligt och inte förbjuda det som människor godtyckligt ogillar, men samtidigt ha en ”ventil” mot störande beteenden som inskränker andras frihet.

Det offentliga rummet tillhör alla och ingen

Slutsatsen ovan som motiverar en lagstiftning kring störande av allmän ordning är dock bredare än så. Man måste inse att livet i det offentliga rummet är betingat av ett diversifierad social interaktion där man får leva med att konfronteras med sådant man inte tycker om. Den som tror att man har rätt att forma det offentliga rummet efter sina egna preferenser är en moralisk narcissist och moralist. Sorlet från allmänheten och från biltrafik är t.ex. en självklar och naturlig del av mänsklig interaktion i urbana miljöer. Man får även leva med människor som gör saker som man inte tycker om, från gatumusikanter, ett gäng tonåringar som temporärt väsnas osv.

Det finns dock gränser även för detta. Det finns gränser för hur hög volym en gatumusikant får ha på sin ljudförstärkande anläggning (av samma skäl som jag inte kan gå omkring på stan och tuta med en huligantuta dagarna i ända). Skulle det dygnets alla dagar om året runt sitta en högt spelande gatumusikant i varje gatumeter så att inga mänskliga samtal mer kunde förekomma på gator och torg hade det varit påkallat även för den mest frihetsälskande libeterianen att reglera det offentliga rummet. En person eller en grupp kan inte helt ”annekterade” hela det offentliga rummet. Poängen är att det offentliga rummet tillhör alla och ingen. Där måste människor med helt olika livsval få existera och uttrycka sin personlighet fast utan att någon helt tar över stadsbilden.

Systematisk störande av allmän ordning

I gränsdragningen för vad som utgör ett stödande inslag i den offentliga miljön måste man skilja på systematiska och spontana beteenden. Att en fotbollssupporter tutar lite med en huliganpipa på stan inför ”årets viktigaste derby” är inte samma sak som att en person ägnar hela sin vakna tid åt huligantutande. Ett kortvarigt störande inslag kan också vara mindre ingripande på det offentliga rummet än en långvarig och återkommande handling som momentant mindre störande. Att grannen har fest med hög musikvolym en gång om året är sannolikt mindre störande än att hen spelar musik på medelhög volym sent på kvällen varje dag i veckan. Det må vara en trivial sanning men som i sammanhanget ändå måste påpekas: toleranströskeln måste vara lägre för systematiskt återkommande handlingar som är störande än för enstaka störande inslag som inte kan tillåtas. Ju större ”del” av det offentliga rummet en företeelse tar i anspråk desto större är sannolikheten att den utgör ett störande inslag som inte är motiverat i det offentliga rummet.

Politiska manifestationer

Att använda det offentliga rummet för politiska manifestationer är en självklar del av det demokratiska samhället. Även här gör sig dock principen att det offentliga rummet tillhör allt och ingen påkallad. Inte heller politiska manifestationer får ”ockupera” och ianspråkta hela det offentliga rummet. De måste ske på begränsade ytor och under begränsade tidsintervall. Om en politisk rörelse demonstrerar på Sergels torg kanske det inte är motiverat att tillåta en annan rörelse att demonstrera på Norrmalmstorg. Inte heller politiska manifestationer får annektera hela det offentliga rummet. Skulle Pridetråget pågå dygnet runt alla dagar i veckan i full intensitet vore det minst sagt problematiskt. Exakt var gränsen går är svår att dra men även här måste det göras en avgränsning mellan rätten att uttrycka sina politiska åsikter och att ianspråkta en för stor del av det offentliga rummet så att allt annat liv trängs undan.

Systempåverkande handlingar och verktyg för propaganda

Det mest uppenbara och kända exemplet är 20- och 30-talets fascist rörelser som använde sina manifestationer och parader för indirekt (och i slutet direkt) maktutövning i syfte att framtvinga lydnad och tränga undan allt annat liv. Politiska manifestationer i det offentliga rummet kan således inte bara bedömas utifrån perspektivet att de – liksom andra handlingar – inte får systematiskt dominera det offentliga rummet, utan att de även kan användas för att långsiktigt ändra den grundläggande samhällsordningen. Alla har rätt att offentligt manifestera sina politiska (även nazister, islamister och kommunister), men friheten att använda det offentliga rummet kan inte bli en frihet att omstörta det fria samhället.

Förtryckande ideologier tenderar ofta att dessutom bygga upp sociala normsystem som framtvingar individer till lydnad i det privata. Som jag nämnt ovan bör staten vara synnerligen restriktiv med konsekventa förbud i syfte att skydda oskyldigas indirekta frihet då det ofta bara blir en metod att tvinga på andra sin egen livsstil. Det fria samhället försvaras bäst och främst med att visa att frihet trumfar förtryck (även om det inte alltid är så enkelt). Samtidigt ska inte totalitära ideologier positivt särbehandlas vilket ger vid handen att det är rimligt att ”hellre fälla än fria” i gränsdragningsfrågor.

Sedvänjor och historisk hävd

Hade alkohol introducerats till samhället idag skulle det med stor sannolikhet ha förbjudits. Förbud och regler har ofta undantag med hänvisning till sedvänjor, tradition, normer och historisk hävd. Helt enkelt därför att det är en del av hur samhället ser ut. Som nämnts tidigare kan förbud endera motiveras i det fall en handling är fel i sig eller att samhällskonsekvensen blir för negativ om för många får utföra en handling. Den logiska följden av det sistnämnda är då att handlingen, av rättviseskäl, förbjuds för alla då det inte är rimligt att ge särrättigheter till vissa. Ett undantag för den sistnämnda principen är just historisk hävd och tradition. Man kan självfallet vilja tillåta allt, men poängen är att förbud i den mening de är motiverade kan ha undantag som motiveras av historiska och historisk hävd utan att de blir helt godtyckliga och moraliserande. Då måste det dock röra sig om handlingar som inte är fel i sig.

Vissa regler i samhället är också formade efter rådande sociala normer. Varför får man inte gå omkring helt naken på offentlig plats eller ha sexuellt umgänge på gator och torg? Jag kan inte svara på i vilken utsträckning detta är förbjudet i rättspraxis men fullt klart är att det finns legala begränsningar för vad som gäller här. Man kan på filosofisk grund fråga sig varför liknande frågor väcker särskild anstöt och regleras strängare än gatumusik som ianspråktar en större del av det offentliga rummet. Orsaken är givetvis kulturella (oavsett om kulturen bottnar i någon arvsbetingad mekanism eller inte) och således moralism. Regler bör självfallet utformas efter universella och rationellt objektiva principer och inte kulturellt godtycke, men det är närmst praktiskt omöjligt att helt befria regelverk från enskilda samhällens särart. Skulle samhällseliten framtvinga tillåtandet av saker som är djupt kulturellt rotat och väcker stark anstöt kommer det leda till reaktionära reaktioner som kan få kraftig negativ potentiellt systempåverkande inverkan. Man måste dock vara noggrann med att skilja mellan detta och ”nymoralism”, att en grupp godtyckligt vill förbjuda något de inte tycker om. Det kan finnas en svår balansgång här där det är svårt att exakt peka ut var gränsen bör dras, men det motiverar inte att gränsen helt suddas ut och man antingen fastnar i absolutistiska moralsystem som går på tvärs med hur samhället fungerar eller totalt godtycke.

Frihet att göra kontra frihet att slippa

För att sammanfatta problemställningen kring avvägningen mellan handlingsfrihet i det offentliga rummet och rätten att slippa konfronteras med störande handlingar.

-          Även med den ideologiska utgångspunkten att statliga tvång och förbud bör minimeras uppstår legitima gränsdragningsproblem kring i vilken utsträckning handlingar som annars bör vara tillåtna ändå måste begränsas i det offentliga rummet. Detta mot bakgrund av vissa former av utlevd frihet kan verka begränsande för andra människors frihet.

-          Detta föranleder principen att det offentliga rummet samtidigt tillhör alla och ingen. Med detta som utgångspunkt finns det litet eller inget principiellt utrymme för moralism att förbjuda företeelser på basis av att man ogillar dem; samtidigt måste det finnas begränsningar även för den mest frihetsälskande personen avseendes i vilken utsträckning handlingar och företeelser får ianspråkta det offentliga rummet. Ingen bör i för stor utsträckning kunna ”annektera” det offentliga rummet för sina egen intressen. Vissa saker får man således, även i ett mycket tillåtande frihetligt samhälle, utföras utanför det offentliga rummet (tex. på sin egen eller andras egendom där de tillåter det och man inte stör andra).

-          Mot den bakgrunden är det påkallat med regelverk kring ”störande av allmän ordning” som efter en sammanvägd bedömning av hur hög ljudvolym, hur stor del av den offentliga miljön man ianspråktar, hur länge och hur ofta en företeelse får förekomma i det offentliga rummet. Exakt vad som får tillåtas måste prövas i fall till fall.

-          Det finns anledning att i detta hänseende vara särskilt vaksam kring politiska manifestationer. Inte i bemärkelsen att det fria ordet och rätten att offentligt demonstrera sina åsikter på något sätt får inskränkas, utan att samma manifestationer måste begränsas så att de inte används direkt eller indirekt för politisk maktutövning. Samhället måste vara särskilt varsam när det rör sig om manifestationer av politiska ideologier som har totalitära ambitioner och där samma maktutövning kan få systempåverkande följder.

-          Förbud som motiveras utifrån principen att samhällseffekten skulle riskera bli mycket negativ om ”alla gjorde så” och som av rättviseskäl bör tillämpas konsekvent, kan ändå motivera undantag baserat på tradition, sedvänjor och historisk hävd (alkohol skulle t.ex. givet dagens syn på berusningsmedel sannolikt förbjudas).

Hur bör man se på böneutrop?
Mot denna bakgrund, hur bör man betrakta böneutrop (alltså att säga att montera högtalare på en högt belägen punkt i en offentlig miljö och upp till 5 gånger om dagen spela upp ett 5-10 minuter långt religiöst/politiskt budskap)? Böneutrop ”tickar in” samtliga kriterium för att legitimera ett ifrågasättande av huruvida samma handling är motiverad att vara tillåten i det offentliga rummet:

Det innebär en systematisk störande av allmän ordningen. Syftet med aktiviteten är att bönutropet ska nå hela staden varför man idag just använder ljudanläggningar och varför man historiskt har byggt moskéer med höga torn så att utropet ska täcka så stora ytor som möjligt och ljuda över hela staden. Det finns en tydlig politisk dimension med en indirekt maktutövande implikation i att den syftar till att skapa ett socialt tryck för att få människor att besöka moskén. Budskapet har dessutom ett mycket starkt politiskt budskap i den meningen att man förkunnar att det bara finns en sann lära och en sann gud. Några exempel på vad som kommuniceras är ”Jag vittnar om att det inte finns någon annan gud än Allah” och ”Jag vittnar om att Mohammed är Allahs profet”.

Det finns hundratusentals politiskt sekulära muslimer i Sverige som inte på något sätt ska skuldbeläggas för sin tro, men det är tydligt att flertalet muslimska organisationer och samfund är extrema och har koppling till politisk Islamism som strävar efter att tvinga på sin ideologi på andra och omkullkasta samhällsordning. Försvarare av böneutrop brukar hävda att detta är en förtäckt rasism samt att ”de flesta muslimer är sekulära”. Varför skulle då sekulära muslimer vilja ha och tycka böneutrop är så viktigt? Flera mer moderata muslimska samfund har t.ex. uttryckt att man inte önskar böneutrop av den anledningen. Även fundamentalistiska muslimska rörelser ska självklart få finnas i ett fritt samhälle och uttrycka sin tro, men varför skulle de ges rättigheter som andra rörelser eller intressen inte har?

Antag t.ex. att en stor andel av landets moderater skulle vilja montera upp högtalaranläggningar runt om i stan som 5 gånger om dagen under 5-10 minuter förkunnar ”den enda sanna läran” och vikten av att ha låga skatter. Antag att detta skulle ske med stöd av svenskt näringsliv. Då blir det många och kraftfulla ljudanläggningar. Ett sådant scenario för tanken till Nordkorea (som har just detta) och dystopiska Sci-Fy noveller som ”1984”. Om moskéer ges rätten att utföra böneutrop måste även moderater eller andra politiska rörelser få samma rätt att kommunicera sina budskap. Att man skulle göra undantag för Islam är rationellt helt ologiskt utifrån det fria samhällets principer (frågan huruvida religiösa minoritet ändå bör ges en särställning behandlas som ovan nämnts i nästa halva av denna text). Ingen annan rörelse har begärt att få sådana rättigheter idag, men skulle en gruppering beviljas samma rätt kommer det trigga andra att komma med samma krav (”får de ska vi också få”).

Ett totalförbud mot böneutrop vore dock ren moralism. I privata miljöer där det inte stör grannar måste det givetvis vara tillåtet. Likaså skulle det teoretiskt kunna finnas offentliga miljöer där det inte stör nämnvärt, t.ex. moskén i Fittja/Norsborg som tydligen är belägen mellan två motorvägar med liten eller ingen bebyggelse i närheten. Jag kan egentligen för lite om statsmiljön där för att uttala mig i detta enskilda fall, utan vill mest göra poängen att det kan finnas tillfällen där det är berättigat att tillåta böneutrop. Däremot kan inte moskéer förvänta sig att få ett ”universal”-tillstånd för en reducerad version av böneutrop i den offentliga miljön. De får som alla andra organisationer som vill göra politiska manifestationer lämna in ansökningar för varje tillfälle de ska genomföras.

Det finns alltså synnerligen goda skäl att inte bevilja tillstånd för böneutrop i det offentliga rummet. Det är den sammanvägda bedömningen av olika faktorer från frekvensen i böneutropen, ljudvolymen, det politiska budskapet, det implicita maktutövande inslaget som gör att det inte är förenligt med principen att en företeelse inte bör få uppta ett för dominerande inslag i det offentliga rummet.

Varför tillåta ”Glassbilen” och kyrkklockor?

Glassbilen har inte ett politiskt budskap. Det må vara ett systematiskt återkommande inslag, men med en låg frekvens. Tack vare att glassbilen just är mobil och ljudvolymen inte är extremt hög är dess påverkan på samhällsbilden begränsad. Det ska även tilläggas att glassbilen inte i huvudsak rör sig i utpräglat offentliga miljöer utan mer i bostadsområden. Det bör därför vara mer en fråga för bostadsägarna i de respektive områdena att avgöra snarare än att låta frågeställningen bli politisk. Upplever man att glassbilen är ett störande inslag i boendemiljön får man göra rättssak av frågan eller ta upp det med kommunen. Skulle åtskilliga företag börja ägna sig åt att använda ljud i sin marknadsföring i den offentliga miljön hade det slutligen varit befogat att reglera även detta efter samma princip som redogjorts för ovan (kring det berättigade att reglera gatumusik i det fall gatumusikanter fullständigt tog över stadsbilden). Nu är så inte fallet. Fram tills frågan om böneutrop aktualiserades har åtminstone inte jag upplevt att det varit en livlig samhällsdebatt kring glassbilens varande eller icke varande. Principiellt blir det däremot befängt att jämföra glassbilen med böneutrop.

Jämfört med kyrkklockor finns det en mycket tydliga gradskillnader. För det första är det sällan som kyrkklockorna alls ringer för att kalla människor till kyrkan (som bekant finns det bara påbud om att gå till kyrkan en gång i veckan inom kristendomen jämfört med islams fem gånger om dagen). Den primära anledningen till att kyrkklockorna ljuder är att förkunna tiden. Den funktionen är måhända överflödig i dagens samhälle, men det är likväl en del av vårt kulturarv. Skulle Sverige aldrig haft kyrkklockor historiskt och de introducerades till samhället först idag skulle regleringen av dem mycket väl kunna bli mer ingripande. Huvudpoängen här är att det implicita maktutövande inslaget i att ringa i kyrkklockor är kraftigt överdrivet. Dessutom har samma maktutövande inslag så gott som urvattnats i dagens Sverige. För det andra är det en mycket tydlig gradskillnad mellan att ringa i ringklockor och att ropa ut ett politiskt budskap över en hel stadsdel.

Glassbilen och kyrkklockorna har primärt en ”annonserande” funktion. Böneutrop har därutöver ett politiskt budskap och som redogjorts för ovan finns det skäl att vara mer återhållsam med hur politisk propaganda får kommuniceras i det offentliga rummet.

Böneutrop ”light”

Skulle det vara möjligt att tillåta böneutrop i mindre skala? Att inte använda högtalasystem, begränsa det till fredagsbönen eller högtider så som Ramadan? Detta är helt klart väsentligt mindre ingripande och väsensskilt mot den form av böneutrop som generellt tillämpas idag. Framförallt är det centrala att man får ned frekvensen och ljudvolymen så att det inte stör hela stadsdelar. Frågan om att böneutropet görs från en hög punkt skulle jag säga är relativt avgörande. Att någon gång i veckan ropa ut ett politiskt budskap utanför sin möteslokal kan inte anses vara problematiskt. Även detta måste dock prövas från fall till fall. Framförallt kan inte moskéer som sagt inte förvänta sig att få ”universal”-tillstånd för en reducerad version av böneutrop, utan får ansöka vid varje tillfälle som alla andra organisationer som vill göra politiska manifestationer – för det är just så företeelsen måste betraktas, som en politisk manifestation.

 

Hur bör man juridiskt se på frågan?
Vissa har anfört invändningen att det vore juridisk oförenligt med grundlagen att totalförbjuda böneutrop. Så är givetvis fallet. Det är däremot (uppenbarligen) möjligt för kommuner att inte ge tillstånd för manifestationer av samma karaktär. Den ordningen bör bestå (med möjlighet att få sin sak prövad i domstol). Min slutsats bygger på att kommunpolitiker och tolkningen av rådande lagar så som störande av allmän ordning inte bör medge böneutrop. Som argumenterats för ovan kan man dock med hänsyn till omständigheterna tillåta det i reducerad form (med lägre volym, att det inte görs från en hög geografisk punkt så att utropet påverkar hela statsdelars ljudbild, att det sker vid enstaka tillfälle och så vidare) fast där man i princip måste lämna in ansökningar för varje tillfälle som alla andra manifestationer.

B. Bör det oaktat ovanstående frågeställning ändå tillåtas eller särskilt värnas utifrån perspektiv så som att ”mångfalden bör värnas”, att det är en legitim minoritetsrättighet eller att det följer av religionsfriheten?

Merparten av argumenten för att tillåta böneutrop tar dock inte sin utgångspunkt ur huruvida handlingen som sådan bör vara tillåten eller ej, utan att det följer ur perspektivet att ”mångfalden måste värnas”; att minoriteters rättigheter måste slås fast; att alternativet är strukturell rasism; eller att det är ett påbud som följer av religionsfriheten och så vidare.
 

”Vi måste värna mångfalden”

Spontant låter ambitionen att värna mångfald som något hedervärt, men låt oss skrapa på ytan av påståendet. I så fall bör man hylla existensen av homofobi, Nazism, de öppet våldsorienterade vänstern (tex i form av bildandet av en ”Pol Pot:istisk” kommunistiskt parti) och så vidare. Alla dessa iderörelser ökar ju mångfalden!

Finns det då ett egenvärde i sig i en mångfald av olika etniciteter? Låt oss tänka oss ett samhälle bestående av 100 individer. Är ett sådant samhälle bättre om det finns 20 olika livsstilar/religioner/etniciteter kontra om det bara finns 10? Man kan givetvis lyfta frågan till att relatera till ett samhällsstruktur-perspektiv och t.ex. anta att det förstnämnda samhället har mindre rigida normer och är mer tillåtande. Låt oss dock anta att så inte är fallet. Att det skulle finnas ett egenvärde i att utbudet av lika livsstilar och religioner är en mycket besynnerlig tanke. Ska vi i så fall uppmuntra tillskapandet av nya religioner och livsstilar från statligt håll? Visst, en värld där alla har exakt samma kultur och religion är mindre spännande och kulturellt rikt. Att det däremot omvänt skulle finnas ett egenvärde i att ha så många olika varianter som möjligt kan åtminstone inte jag motivera. Att ge människor frihet skapar också per definition en mångfald av livsstilar och religioner. Således är det friheten och människors rätt att leva sina liv som ska värnas.

Påståenden att mångfalden i sig har ett egenvärde blir en plattityd och äger på ett uppenbart sätt inte någon nämnvärd filosofisk giltighet.

Detta är ju dock sällan vad ”mångfaldsentusiasterna” egentligen fiskar efter (även om det är vad de säger). Mer specifikt grundar sig samma vurma nästan uteslutande om ett värnande av de befintliga etniska minoriteter som finns i samhället. Mångfaldsbegreppet är även något som används av borgerligt sinnade som ett kodord för att slå vakt om människors frihet att forma sitt eget liv.

Finns det då ett egenvärde i att värna de befintliga etniska minoriteternas kulturer? Varför då? Mänsklig kultur har alltid varit under förändring och det finns inget egenvärde i just de kulturyttringar som vi ser nu, utöver att man bör främja de värden som är rationellt motiverade (frihet, äganderätt osv). Att det skulle finnas ett egenvärde i att bevara just de kulturer som finns här och nu bygger på en reaktionär och nostalgisk utgångspunkt att man vill bevara världen som den är just nu.

Däremot bör människor givetvis ha rätten till sina livsval (så länge de är förenliga med lagen). Att samhället däremot skulle ha ett vidare ansvar för att bevara och framhäva kulturer är som sagt byggt på plattityder och nostalgi. Olika kulturer och etniciteter måste överleva på ”egna meriter” d.v.s. genom att människor aktivt vill upprätthålla dem. Mångfalden och dagens kulturer/etniciteter/religioner har däremot inte ett egenvärde i sig. Att på basis av mångfalt ge olika kulturer/etniciteter särrättigheter är således fel.

Minoritetsrättigheter

Samtidigt är just värnandet av minoriteters rättigheter något som ofta framhålls och som står fastslaget i t.ex. FN-stadgan. Det måste väl ändå vara relevant att värna om?

 

Gör man efterforskningar kring hur minoritetsrättigheter manifesterar sig Sverige blir många dock förvånade. Hur tar detta sig i uttryck i Sverige? Är det existensen av Sametinget man syftar på? Stödet till minoritetsspråk på några miljoner (vilket är ”kaffepengar” för staten)? Eller det ekonomiska stödet till trossamfund som också är mycket begränsade. I praktiken ägnar sig Sverige inte åt något nämnvärt stöd till minoriteter (det ekonomiska stödet till olika ”etniska organisationer” sker primärt på basis av att de är ungdomsorganisationer eller bildningsförbund).

I en väl fungerande demokrati finns det inget behov av särskilda rättigheter för minoriteter – friheten och alla människors lika värde löser hela den frågeställningen. Att minoriteters rättigheter finns med i t.ex. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter bygger på ett praktisk och inte ett filosofiskt motiv. Genom historien har människor förföljts, trakasserats och dödats för sin etniska och kulturella särart. Eftersom alla stater ännu inte är frihetliga demokratier som värnar alla människors lika värde finns det fortfarande ett praktiskt behov av att slå fast detta. Skulle världen bli som västvärlden och slå vakt om frihet och likhet inför lagen skulle det inte finnas något behov alls av att värna minoriteters rättigheter.

Man kan dock argumentera för att brott mot människor enbart beroende på deras etnicitet/kultur är särskilt allvarliga (t.ex. att en ”vanlig” misshandel blir mer allvarlig om det finns ett inslag av rasism). Oavsett vad man tycker om detta är det fortfarande inte ett motiv för att ha särskilda minoritetsrättigheter. Då formar man istället lagen så att brott med ”hat-motiv” bör straffas mer allvarligt.

Tvärtom bör således Sverige gå i motsatt riktning och avveckla tanken på särrättigheter för grupper. Inte minst genom att minska på bidrag och stöd till trossamfund och etniska föreningar. Kulturer måste som sagt överleva på ”egna meriter” och det kan inte vara statens uppgift att upprätthålla ideologiska strukturer (som inte sällan är frihetsbegränsande för enskilda personer). Självklart kan man dock vilja värna de formella konceptet av minoritetsrättigheter i lagen på basis av det annars kanske kommer uppstå diskriminering i det dolda i framtiden. Detta är dock ett praktiskt argument och inte ett filosofiskt.

Idén om mångkultur

Ordet ”mångkultur” ger ofta upphov till konflikter eftersom människor lägger olika innebörder i begreppet. I sin ytterlighet skiljer man på å ena sidan (1) ett tillstånd där ett samhälle innehåller samhällsmedlemmar med olika kulturella bakgrunder och å andra sidan (2) ett samhälle där olika kulturer tillåts skapa sina egna ”bubblor” med egna lagar och regler. Ofta uppstår onödiga konflikter mellan människor därför att någon som kritiserar den senare definitionen (2) upplevs av sin meningsmotståndare kritisera den förstnämnda definitionen (1). Av denna anledning föredrar jag begreppet ”mångetnisk” istället för att använda mångkultur för definition (1) i syfte att undvika förvirring och osämja byggt på semantik.  

Förenklat kan man kategorisera motstånd mot (1) som en mycket radikal uppfattning som antingen grundar sig på rasism eller på en radikal form av etnonationalism att stater bara bör bestå av en kultur därför att den kulturell mångfald skapar samhällsspänningar och konflikter (en ståndpunkt som ofta betraktas som proto-fascistisk). Omvänt kan man kategorisera ett stöd för (2) som en mycket radikal form av vänsterpolitisk identitetspolitik som t.ex. vill tillåta Sharia-lag för muslimer här i västvärlden.

Nästan alltid grundar sig stödet för den mångkulturella tanken enligt definition (2) på en blandning av den grundläggande vänsteridén att samhället bör inrättas efter de som är strukturellt underordnade; på postkolonial teori om att västvärlden strukturellt underordnar etniska minoriteter; samt den postmoderna föreställningen att ”alla kulturer är lika bra” och att det enda som är intressant är att minimera maktrelationerna mellan olika grupper. Slutsatsen blir att muslimer t.ex. bör få ges rätt att införa Sharia-lagar för muslimer, att man bör tillåta könsstympning, månggifte, olika rättigheter för män och kvinnor osv. Jag tänker inte djupdyka i att utvärdera samma teorier och frågeställningar utan bara konstatera att de är totalt vansinniga. Poängen som är värd att göra i relation till böneutrop är dock att man utifrån ett sådant mångkulturellt perspektiv säkert kan motivera införandet av böneutrop. Utifrån upplysningsidealen om alla människors lika rättigheter och likhet inför lagen är det dock komplett vansinne.

Sedvänjor från andra länder som kommer hit

Om det nu är motiverat att göra undantag från förbud baserat på sedvänjor (se tidigare avsnitt), bör inte då även undantag ges för sedvänjor som invandrare tar med sig från andra länder? För det första bör det återigen påpekas att undantag för sedvänjor aldrig kan göras för något som är moraliskt fel i sig (även om det tidigare var en sedvänja att diskriminera homosexuella i Sverige så legitimerade inte det ett undantag från lagen). Eventuella undantag får bara gälla sådant som måste förbjudas därför att samhället inte skulle fungera om ”alla gjorde så”. Som jag argumenterat för tidigare bör böneutrop inte accepteras även på andra grunder. Detta satt åt sidan så bör ändå inte resonemanget om andra länders sedvanor accepteras.

Syftet med undantag för sedvanor är inte grundat i något ”rättighetsresonemang” (att en viss grupp bör ha en särskild rättighet), utan i att samhället praktiskt ser ut så (se tidigare resonemang) och att värna vår kulturhistoria. När människor kommer till ett nytt land har man självfallet rätt att leva sitt liv i frihet så länge man följer lagen, men att kräva undantag från lagen i sitt nya land för att bevara sitt tidigare lands sedvänjor (trots att de alltså inte borde vara tillåtna) är inte acceptabelt. Man får ”ta seden dit man kommer”! Det är en stats och dess befolknings absoluta rättighet att uppställa villkoret på nyanlända att de inte kan kräva särrättigheter för att få bo där.

Jag kan dock tänka mig ett undantag: i det fall den muslimska kulturen nästan helt skulle utplånas i mellanöstern och inga kulturbevarande åtgärder kunde vidtas där, tex pga kärnvapenkrig eller ett massivt meteoritnedslag så skulle det vara motiverat att man någonstans i världen uppreste en moské och hade böneutrop. Helt enkelt för att jag anser att ett civiliserat samhälle har en skyldighet att lämna kvar och bevara mänsklighetens kulturhistoria till kommande generationer. Detta handlar inte om att gynna minoriteter utan om museiverksamhet. Som bekant är detta dock inte aktuellt utan böneutropen ljuder dagligen runt om i mellanöstern.

Religionsfrihet

Vissa har påstått att inskränkandet av böneutrop strider mot religionsfriheten. Denna ståndpunkt bygger på ett fundamentalt missförstånd kring innebörden av ”religionsfrihet”. För det första bör man dock påpeka att religionsfriheten inte är motiverad i filosofisk mening i ett fritt samhälle. Precis som övriga minoritetsrättigheter täcks de in av friheten att få leva som du själv vill. Självklart kan man vilja värna religionsfriheten som en särrättighet mot bakgrund av att den annars kanske kommer att leda till diskriminering av religiösa minoriteter i framtiden. Detta är dock ett praktiskt argument och inte ett filosofiskt. För det är andra handlar religionsfriheten om att få tro på vilken religion man vill och inte trakasseras eller diskrimineras för sin tro. Det handlar inte om att man får göra vad man vill i religionens namn. Om jag grundar en religion som säger att gud anbefaller att jag måste vara världens rikaste person innebär det ingen inskränkning av religionsfrihet om andra människor inte vill ge mig pengar (för att ta ett ytterlighetsexempel i syfte att illustrera hur principiellt bisarrt det är att tolka religionsfrihet som frihet att utöva sin religion hur man vill). Utövandet av religionsfriheten måste ske inom lagens råmärke och inte baseras på att vissa grupper ges särskilda rättigheter. Varför skulle alls religionen ha en filosofisk särställning? Böneutrop och andra praktiska appliceringar av religionen måste bedömas efter samma kritiserar som alla andra handlingar/samhällsföreteelser.

Motverka strukturell rasism

Det har funnits antydningar om att motiven till att inte tillåta böneutrop bygger på en dold strukturell rasism. Det är såklart sannolikt att många utan att reflektera över frågan vill förbjuda böneutrop på basis av medvetna eller omedvetna rasistiska motiv, men att avfärda rationella filosofiska resonemang med samma argument är en känslodriven irrationell ståndpunkt. För att återgå till ovanstående ytterlighetsexempel: om jag vore ”rasifierad” och instiftade Fredrik-religionen som bygger på att gud vill att jag ska vara världens rikaste person så är det inte rasism att inte ge mig pengar.

Att staten skulle acceptera en handling/företeelse som annars inte borde vara tillåten enbart i syfte att markera mot rasism är också i sig fel. Dessutom skulle samma inställning enbart få den motsatta effekten dvs. öka rasismen i samhället! Ger man minoriteter rättigheter som de rationellt inte borde ha skulle det bara spä på samhällsmotsättningarna. Böneutrop är dessutom något som skapar mycket negativa känslor och ger bränsle åt främlingsfientliga.

Vi kan mycket tydligt se att det irrationella värnandet av minoriteter (alltså att ge minoriteter rättigheter som de inte rationellt borde ha) snarare föder identitetspolitiken och i förlängningen leder till att majoritetsbefolkningen också börjar försöka ta tillvara på sina identitetsmässiga intressen. Valet av Trump som amerikansk president är ett mycket tydligt exempel på detta. Allt skuldbeläggande av den påstådda ”vita majoritetsbefolkningens förtryck av minoriteter” och det irrationella värnandet av minoriteter har gjort att ”vita” tillslut börjat rösta på politiker som gynnar dem som grupp. Det är en mycket skadlig utveckling men som beror på just irrationellt värnande av minoriteter och vänsterpolitisk identitetspolitik.

Böneutrop utifrån ett mångfalds-, minoritets- och religionsfrihetsperspektiv

Det är alltså inte motiverat att ge minoriteter särskilda rättigheter utifrån perspektivet att värna mångfalden, minoriteters rättigheter eller för att slå vakt om religionsfriheten..

M:s nya migrationspolitik är något annat än vad SvD:s ledarsida och många andra migrationskritiska borgerliga debattörer vill ha

Moderaterna är nu det tydliga mittenalternativet i migrationsfrågorna, som varken ser enbart de positiva eller enbart de negativa sidorna av migration. Det är dock något helt annat än vad den högljudda borgerliga åsiktsgruppering, kanske främst företrädd av SvD:s ledarsida, står för. Det är en åsiktsgruppering som befinner sig mellan M och SD, som på ett mer fundamentalt plan är kritisk mot migration och som knappt tolererar att man säger något positivt om migration som företeelse.

De senaste veckan har jag och flera moderater kritiserats för att ”vända kappan efter vinden” i migrationsfrågorna. Under valet talade M om att ”öppna våra hjärtan” och jag själv angrepp borgerliga debattörer som sedan några år tillbaka haft ett högt och kritiskt tonläge gällande invandringen. Nu upplevs jag och moderaterna ha gjort helt om. Ja, vi har gjort många fel, ja, vi har omprövat vår politik, men nej, vi har inte ett helt ny synsätt på migrationsfrågorna. Att vissa drar den slutsatsen beror på att det på att många är låsta i en antingen-eller-föreställning om hur man ser på migrationsfrågorna. För eller emot. Bra eller dåligt. De som har samma synsätt har missförstått vad moderaternas mittenalternativ står för.

Jo, vi har gjort många fel i migrationsfrågorna

Låt mig först säga att varken jag själv eller mitt parti har tagit migrationens baksidor på tillräckligt stor allvar. Det är dock fel att påstå att vi skulle varit helt okritiska. Särskilt den oreglerade anhöriginvandringen har M alltid kritiserat, men vi har även lyft andra kritiska aspekter vilket PJ Anders Linder redogörför väl här. Samtidigt är det tydligt att vi inte agerade på samma åsikter och värderingar i regeringsställning för att tillrättalägga problemen. Istället var det enbart budskapet ”öppna våra hjärtan” som gick fram till väljarna. För detta måste vi ta ansvar, eller rättare sagt erkänna avsaknaden av ansvarstagande. Det finns flera förklaringar för varför det blev så, en är inte minst det faktum att våra åsikter på denna punkt skar sig rejält med övriga Alliansen.

Fel att tolka M:s ompositionering som en helt ny inriktning i migrationspolitiken

De förändringar som M gjort i migrationsfrågorna är däremot inte något väsensskilt annorlunda än vad vi tidigare tyckte. Det är ingen betydande ideologisk förflyttning. Den som drar den slutsatsen är låst i en föreställning om att migrationsdebatten är binär, att man antingen är man för eller så är man emot. Vi har inte övergivit idéen om öppenhet som vägledande värdeord i migrationspolitiken. Sverige behöver alltjämt fler som kommer hit och arbetar. Fler som kommer hit och studerar. Inte minst fler som kommer hit och skaffar barn. Massor med fler barn. Vi behöver på sikt påtagligt lyfta försörjningskvoten om vi ska klara framtida från 0,7 till 0,9. Vi har inte bytt linje och nu helt plötsligt börjat tycka att 30 år av migration i grunden var fel. Det är absolut så att sysselsättningsgraden för utrikesfödda är alldeles för låg på runt 64%. Utan samma 64% skulle Sverige ha mycket allvarliga ekonomiska problem.

Vi måste se problemen och lösa den akuta flyktingkrisen

Däremot finns det omfattande strukturella problem som vi måste ta på större allvar och som M blundat för. Jag pratar om utanförskapsområden och framväxten av parallellsamhällen. Utvecklingen har varit helt oacceptabel. Den som kommer hit och vill bo långsiktigt i Sverige måste arbeta och försörja sig (vilket innebär att det behövs försörjningskrav för att ta hit anhöriga och temporära uppehållstillstånd). Vi kan inte heller ha höga kostnader för vårt asylmottagande p.g.a. människor som inte har asylskäl kommer hit. Vi måste börja ha ett mer realistiskt förhållande till åldersbestämning av asylsökande. Vi måste få ner det akuta söktrycket på asylsökande för ett fungerande mottagande. Vi kan inte låta kostnader skena.

De som anklagar M för kappvändning vill något annat

Det finns en grupp borgerlig debattörer som befinner sig någonstans mellan M idag och SD. Nej, jag kommer inte med en massa löjliga rasist anklagelser, men jag konstaterar att det finns en sådan åsiktsgruppering. Jag tänker inte heller ge mig på att försöka definiera exakt vad de är ute efter. Klart är dock att de snarare är migrationskritiska än kritiska mot hur delar av migrationen fungerar idag. Det finns en tydlig implikation av att enbart tolerera migration om det rör sig om arbetskraftsinvandrare som redan har jobb när de kommer hit, som lär sig språket och som smälter in i den generella samhällsbilden utan att gör för mycket väsen av sig. Helt klart är att så fort man skriver något positivt om migration och inte enbart lyfter fram de negativa sidorna är de där och löper amok. Låt mig ta några exempel på hur det tar sig i uttryck:

1. I julas gjorde jag denna statusrad på facebook - ett försvar för öppenhet som ledord i migrationspolitik. Det var inte en appell för en oreglerad och kravlös migrationspolitik. Det skulle kunna liknas vid att jag rent generellt försvarade en politisk inriktning för lägre skatter utan att på något sätt implicera att jag därmed inte vill ha någon skatt alls. Icke desto mindre tolkades det som ett försvar för en fri och oreglerad invandring. I efterhand har den används för att anklaga mig för kappvändning i asylfrågorna. Jag har här klippt ihop hela tråden och kommenterat mina inlägg.

Hur någon som är läskunnig kan få mina inlägg till något annat än just ett försvar för migration i allmänhet är helt ofattbart. Lika ofattbart är hur man kan få det till ett okritiskt stöd för rådande ordning. Personerna som kritiserade mig har dock varken läsförståelseproblem eller är ointelligenta. Däremot är det tydligt att de har en väsentligt mer kritisk syn på migration som företeelse. Det är också tydligt att det rör sig om människor som är mycket emotionellt bundna till samma kritiska synsätt att de systematiskt reagerar extremt negativt mot varje gång någon lyfter fram positiva aspekter av migration.

2. Exakt samma sak gäller kritiken av denna debattartikel jag skrev förra julen. I ingressen skriver jag just ”migration”. Ordet asyl förekommer knappt. Ändå misstolkades detta för att vara ett reservationslöst försvar för en helt fri invandring och ett gränslöst asylmottagande. Så fort man nämner att migration kan medföra något positivt är de där.

3. För 2 år sedan hade jag en sociala medier debatt med Tino Sanandadji som mynnade ut i dettablogginlägg. Bakgrunden var att jag lyfte fram positiva aspekter av migration. Återigen så var det inget reservationslöst försvar för en fri och oreglerad invandring. Kritiken lät sig dock inte vänta. Presumtionen var att jag försökte ”dölja problemen”. Att jag valde en rubrik som inleddes med ”Förneka inte integrationsproblemen…” spelade ingen roll. Så fort man nämner att migration kan medföra något positivt är de där.

4. I en replikväxlingpå SvD skriver Ivar Arpi följande: "2008 hände något. För första gången beviljades 90 000 uppehållstillstånd. Var tionde år har antalet beviljade uppehållstillstånd fördubblats. 2012-2014 var det i snitt 113 000." Det intressanta att notera är att Arpi hänvisar till antalet uppehållstillstånd. Han pratar inte om asylinvandring eller för den delen anhöriginvandring. Han inkluderar arbetskraftsinvandrare, EES-medborgare som kommer hit och jobbar eller studerar. Studenter och doktorander. Adoptioner.

Det är tydligt att det finns en åsiktsgruppering inom ramen för borgerligheten som på ett tydligt och distinkt sätt är kritik mot migration som fenomen i sig. Det handlar om något annat än M:s nya politik på området.

Moderaterna är den migrationspolitiska mitten

Låt oss tänka oss en skala över hur negativ respektive positiv man är till migration. Ytterst på den negativa skalan har vi de renodlade rasisterna, som t.ex. Svenskarnas Parti. Därefter kommer de som är reservationslöst kritiska mot nära nog all form av invandring oavsett om ”de stjäl våra jobb” eller om det rör sig om asylsökande, fast utan att ta öppet ställning för rasism. Denna position står SD:s ledningsskift för. Därefter har vi den åsiktsgruppering som jag beskrivit ovan, som kan tolerera invandring om den fungerar perfekt.

I den andra ytterligheten har vi de naiva utopisterna som tror på en helt fri och oreglerad invandring utan begränsningar och där välfärdsstaten ska fullt ut bistå alla som sätter sin tå på den Svenska gränsen. Förespråkarna av denna linje återfinns i huvudsak i F!, V och delvis i MP. Därefter har vi de som vill se fri invandring men kan motvilligt acceptera förändringar av den förda migrationspolitiken men i grunden ogillar varje inskränkning av invandringen. Här har vi mainstream MP, C, MUF, LUF och CUF. Därefter har vi de som är öppna för förändringar men som i grunden vill bevara rådande ordning. Där har vi S, FP och KD som förvisso gjort stora positionsförändringar men som alltjämt inte tänka sig mer genomgripande reformer så som en tydligare reglering av anhöriginvandringen.

I mitten står M, som ser migrationens långsiktigt positiva effekter, men som också ser problemen och utmaningarna. Som vill att den som långsiktigt ska bo i Sverige jobbar och gör rätt för sig (temporära uppehållstillstånd och försörjningskrav vid anhöriginvandring). Som vill bekämpa utanförskapsområdena (de som inte jobbar måste finna sig i att åka hem när kriget är slut i hemlandet). Som inte accepterar parallellsamhällen och kriminaliteten som följer med dem. Moderaterna måste befästa denna position. Framförallt därför att det är den rätta linjen! Det innebär att inte lägga sig platt för övriga Alliansen. Att ta politisk konflikt med de som bara ser migrationens positiva sidor så som stora delar av de rödgröna, men även att ta konflikt med de som nästan bara (eller bara) ser problemen.

Därför följde jag decemberöverenskommelsen

Skulle det sättas en praxis i svensk politik att det blir nyval eller regeringskris varje gång ett block inte har majoritet i riksdagen kommer Sverige att bli norra Europas svar på Italien. Det vore förödande för vårt lands ekonomi.

 

Med sin 64:e regering sedan andra världskriget kan italiensk politik närmast beskrivas som en karikatyr. Effekterna är tydliga: Sedan millennieskiftet har Italiens BNP per capita krympt med nästan åtta procent. Under samma tidsperiod har Sveriges vuxit med nästan 20 procent medan EU-genomsnittet ligger på 12,5 procent. Slår Sverige in på samma bana kommer också vi drabbas av allvarliga och strukturellt permanenta negativa ekonomiska konsekvenser. Att så skulle bli fallet har starkt forskningsstöd och ligger i linje med sunt förnuft. Få saker slår så hårt mot investeringsviljan som politisk instabilitet och osäkerhet. Eftersom inget block ser ut att få majoritet inom överskådlig framtid är risken överhängande att det är just den utvecklingen som Sverige har att se fram emot utan Decemberöverenskommelsen. Att utsätta Sverige för detta skulle tillfoga landet även mer skada än regeringens politik och är således inte i linje med moderata värderingar. 

Självklart är det retoriskt enkelt att avfärda detta som "spekulation". Inte går väl jorden under för att Alliansen avsätter Löfven? Problemet är att ett sådant agerande skulle ändra på en central princip i vårt parlamentariska regelverk: när de politiska låsningarna i riksdagen är sådana att det inte går att formera en majoritetsregering måste största block kunna regera landet. Så har svensk demokrati fungerat åtminstone sedan den uppkom för nästan 100 år sedan. Ändras den ordningen kommer vi med mycket stor sannolikhet att sätta en boll i rullning som blir mycket svår att stoppa. Ibland kan små förändringar få långtgående koncekvenser. Agerar Alliansen så mot de rödgröns kommer de rödgröna agera så mot Alliansen. 

Varför skulle ett block inte verka för att framkalla regeringskris när deras medningsmotståndare styr? Lägg då till att vi dessutom har ett valsystem som gör det svårt att bilda majoritetsregeringar. Det är som med fångarnas dilemma: bara genom samarbete och överenskommelser om att följa vissa på förhand uppsatta spelregler kan vi undvika det värsta tänkbara scenariot. 

Även om många tror/önskar att det skulle vara den enklaste saken i världen att formera en annan regering så är de åsikterna inte förankrade i verkligheten. De vanligast förekommande alternativen är antingen en blocköverskridande samlingsregering eller en Alliansregering stödd av SD. Ibland förekommer även uppfattningen att Alliansen skulle kunna regera med ”hoppande majoriteter”. 

 

Till att börja med innebär en Alliansregering som styr med ”hoppande majoriteter” i realiteten samma sak som en Alliansregering stödd av Sd. De rödgröna skulle aldrig stödja och samarbeta med en Alliansregering som med hjälp av Sd avsatt Stefan Löfven. Varför skulle de? Vad vi istället skulle se är en politisk konfliktnivå och kompromisslöshet som Sverige inte upplevt sedan 1920-talet.

 

Lika lite skulle de rödgröna acceptera att regera med Alliansens politik. Kärnan i regeringens ändringsbudget är den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken, med höjda skatter på jobb och företagande för att finansiera höjda bidrag och ineffektiv arbetsmarknadspolitik. En samlingsregering är inte möjlig med mindre än att Alliansen accepterar delar av sådan destruktiv politik. Moderaterna kommer dock aldrig kompromissa om arbetslinjen. Övriga Allianspartier har dragit samma slutsats.

 

Att inleda ett samarbete med Sd är inte heller möjligt, av framförallt två skäl. För det första därför att det, oavkortat vad man tycker, skulle slita sönder Alliansen och Alliansens partier. För det andra är inte Sd ett borgerligt parti. De är emot arbetslinjen och vill istället höja bidragen, mer än till och med Vänsterpartiet vill. De motsätter sig, och har i riksdagen stoppat, sänkningar av den statliga inkomstskatten. De är emot EU, emot NATO och försvarar och trivialiserar Putins agerande i Ukraina. Inte minst har de en kategorisk inställning i migrationsfrågorna som tar sin utgångspunkt i att Sverige ska vara ett etniskt homogent land. Det är inte heller möjligt att samarbeta med ett parti vars ledande företrädare gick med i partiet när det hade uttalat nynazistiska åsikter.

 

Av alla möjliga alternativ som ligger på bordet är därför decemberöverenskommelsen det minst dåliga. På länge sikt bör den dock ersättas av en ny voteringsordning vid budgetomröstningar, men inte i övriga riksdagsvoteringar. Taktikrösta på två budgetar i samma beslutspunkt i syfte att skapa regeringskris är ett kryphål i den svenska parlamentarismen. Det hålet kan och har exploaterats av ett populistiskt parti som inte tar ansvar för landets utveckling. I region Skåne hanterade de rödgröna situationen genom att först taktikrösta på Sd:s budget. Ska det vara genom taktikröstande och någon form av parlamentarisk ”chicken-race” som landets budget antas?

 

För att rädda Sverige från institutionaliserat politisk kaos lade jag därför lägga ner min röst i frågan om ändringsbudgeten. I övriga omröstningar och inför höstens budgetomröstning, när Alliansen inte presenterar en gemensam budget, kommer jag dock som vanligt att rösta för moderaternas politik.

 

Nej, flyktingar ska inte bo i garage

Jag föreslår inte att flyktingar ska bo i garage. Att få fler att hyra ut delar av sitt boende är något alla partier är överens om. Ett regelverk för att enkelt kunna hyra ut till asylsökande skulle avlasta bostadsmarknaden och spara kostnader i asylmottagandet. 

Alla partier i riksdagen (inklusive SD) är överens om följande:

• Att Sverige även i framtiden ska ta emot asylsökande (konflikten handlar om hur många).
• Att staten har ansvar för att lösa bostäder till de flyktingar som Sverige tar emot (de som kommer ska inte bo på gatan eller bygga kåkstäder).
• Att de som fått uppehållstillstånd ska få stanna (även om flera partier tycker att det ska krävas att man har jobb för att få permanent uppehållstillstånd).

Oavsett hur många flyktingar man tycker att Sverige ska ta emot i framtiden borde alla vara överens om att de som kommer hit ska integreras på bästa sätt, komma i arbete och i minsta möjliga mån belasta skattebetalarna. Eller för den delen ökar trycket på en redan ansträngd bostadsmarknad.

Så ser det inte ut idag. Tvärtom bor ca 10.000 flyktingar på anläggningsboende som kostar enorma samhällsresurser. Många boenden drivs av företag som tjänar stora pengar på sin verksamhet, vilket av förståeliga skäl sticker i ögonen. Detta tjänar ingen på (utom möjligen Bert Karlsson).

En fjärde sak alla partier i riksdagen är överens om är:

• Att vi ska försöka göra det enklare att hyra ut delar av sin bostad. Det kan handla om att hyra ut ett rum, ett våningsplan, ett Attefallhus, bygga om garaget till en mindre bostad osv.

Att så få människor hyr ut hela eller delar av sin bostad beror på att det inte ger så mycket pengar (mer än lägenheter i Stockholms innerstad). Samtidigt går det alltså att tjäna enorma pengar på att hyra ut ett rum på asylboenden. Ett regelverk för att hyra ut bara en bostad till flyktingar som fått uppehållstillstånd skulle det ge många fördelar:

1. Det skulle innebära prispress på Bert Karlssons verksamhet, 
2. Lätta på trycket på bostadsmarknaden
3. Öka investeringsviljan i bostadssektorn (till följd av att man kan tjäna mer pengar på uthyrning), 
4. Förbättra boendesituationen för flyktingarna som bor på transitboenden 
5. Förhoppningsvis också bidra till att minska bostadssegregationen så att färre fastnar i redan invandrartäta utanförskapsområden.

 Jag tror inte att detta är någon mirakellösning. De stora frågorna handlar om att se till att flyktingmottagandet i framtiden fungerar bättre. Enligt min uppfattning är det krav på jobb för att ens uppehållstillstånd ska bli permanenta och att de som kommer från länder där det inte är krig utvisas inom 48 timmar istället för att belasta systemet i en utdragen asylprocess på mellan 3 till 6 månader (den s.k. "säkra land”-principen). Det i kombination med krav på att kunna försörja anhöriga som vill komma hit skulle ställa om svensk migrationspolitik och göra den långsiktigt hållbar.

Inget av detta står i motsats till mindre förändringar som underlättar integrationsprocessen, minskar kostnaderna och minskar bostadssegregationen.

Fredrik Schulte(m)

Självkritik: Alliansen har inte förmått förklara varför vi inte fäller Löfven. Alternativen är hur som helst ännu sämre.

Dags för självkritisk!

Jag inser att försvaret för att inte fälla regeringen har varit för abstrakt och teoretisk. Inte minst har jag själv i för hög utsträckning fastnat i att försöka gå till botten med hur det parlamentariska regelverket bör fungera. Alliansens väljare vill veta varför vi inte gör allt för att stoppa Löfvens politik. 

Låt oss därför gå till kärnan av frågan, för att stoppa det som nu händer finns 4 alternativ:

1. Samarbeta med S
2. Upprepade nyval tills en majoritet formeras i riksdagen
3. Samarbeta med SD
4. Avsätta Löfven och föreslå en teknokratregering

Samtliga alternativ är dåliga, this is why:

Om S+Alliansen

Att samarbeta med S för att hålla V borta från budgetförhandlingarna är ett tänkbart alternativ, inte minst mot bakgrund av att Löfven knappt gjorde annat än att försöka locka Alliansen till samarbete i höstas. Jag är dock synnerligen tveksam till att förhandla och rösta för en halvsocialistisk bidragspolitik för att få lite mindre av den varan. Med den logiken borde vi dessutom samarbetat med S under hela efterkrigstiden. I utbyte mot liiiite mindre socialism. S har en vision för samhället som går på tvärs med Moderaternas. Jag vill inte sälja min själ och aktivt rösta för socialism. Om det finns kritik mot oss för att vi inte gör allt för att stoppa Löfven nu, förstå kritiken mot oss när vi röstar för skattehöjningar för att finansiera A-kassehöjningar. Att i brist på handlingsalternativ passivt inte agera är väsensskilt mot att aktivt kollaborera med det som är fel. 

Den som tror att S är beredd att offra MP eller regera med en Alliansbudget (typ) på vår ”nåder” lever i Underlandet. Att som t.ex. Tove Lifvendal tro att bara man får Löfven att ”söka stöd för sin politik genom att hitta en riksdagsmajoritet för sina förslag” är häpnadsväckande naivt. Löfven har en politik som han vill genomföra och anser sig ha vunnit valet. Varför skulle han låta sig tas som gisslan och ta ansvar för något halvmesyr han inte tror på? Om något visade han allvar i detta när han tillkallade till extraval.

Om nyval

Det absolut mest skadliga mot ett lands ekonomi är politisk instabilitet som skulle följa av upprepade nyval. För den som lever i en annan föreställningsvärld kan läsa detta forskningspapper från Harvard som slutleder att:

"Political instability reduces growth. This finding is very robust: it has been obtained in a model in which several other economic determinants and “regional” factors affecting growth and political stability are accounted for. Democracies do not appear to show a different growth performance than non-democracies. Also, the occurrence of a government change increases the likelihood of subsequent changes, suggesting that political instability tends to be persistent."

Konsekvenserna för jobb och företagande än t.o.m. Löfvens politik. Dessutom har ingenting hänt före valet och Alliansen står – helt ärligt – utan en slagkraftig politik. Att spela rysk roulett med Sveriges ekonomi tänker jag inte göra – än så länge åtminstone.

Om SD+Alliansen

Eftersom S+V+MP>Alliansen krävs att SD backar upp Alliansen i VARJE votering. Det är något fundamentalt annorlunda mot förra mandatperioden där vi bara förlorade när det rödgröna gick ihop med SD. SD står dessutom till vänster om S i den ekonomiska politiken. Idag var det SD och V som angrep regeringen från vänster gällande a-kassefrågan. I den frågan som är absolut viktigast för M, dvs arbetslinjen är de en värre fiende än S. SD har en fundamentalt annan vision för Sverige än Alliansen med ett monokulturellt samhälle som mål. Att göra sig fullt beroende av ett parti som står i så fundamental motsats till den egna visionen för Sverige är som att ingå regeringssamarbete med V. Moderaterna har förvisso kritik mot den förda migrationspolitiken, särskilt mot anhöriginvandringen, men det har vi inte våra Alliansvänner med oss på. Alliansen+SD är helt enkelt inte förenligt. Vi var också tydliga före valet att ett SD samarbete inte är aktuellt. Vi står vid vårt ord.

Om en teknokratregering

Av alla alternativ utöver det nuvarande är alternativet med en teknokratregering det som faktiskt är rimligt - alltså att bana vägen för en regering bestående av opolitiska tjänstemän. T.ex. skulle den här herren Per Hall kunna bli statsminister i egenskap av rättschef på Statsrådsberedningen. Calmfors finansminister, någon ambassadör utrikesminister o.s.v. Mandatet skulle ENBART vara att genomföra riksdagens beslut. Det är inte första gången detta hänt i Sverige.Louis de Geer d.y. och Oscar von Sydow var statsministrar efter demokratin infördes därför att det inte gick att bilda en politisk majoritet.

Jag utesluter inte att detta skulle kunna bli ett tänkbart scenario under mandatperioden. PROBLEMET är att en sådan lösning kan bli allt annat än en tillfällig lösning. Ska Sverige ha teknokratregeringar under de kommande decennierna om inget block får majoritet? Alliansen vill inte genomföra socialism. De rödgröna vill till varje pris genomföra socialism. SD vill till varje pris ha ett monokulturellt Sverige, ingen annan vill ha ett monokulturellt Sverige. Sannolikt skulle detta övergå till vad jag tidigare argumenterat för som ”mittenrikets förbannelse”, dvs. att den demokratiska legitimiteten blir så svag att det bildas en samlingsregering som är lika handlingsförlamad som en teknokratregering. 

Vad Alliansen bör göra

Samtliga alternativ är usla och i förhållande till dem föredrar jag att gå i opposition, presentera OCH rösta för min egen politik (vilket vi alltså kommer göra). Det kommer kunna stoppa de värsta avarterna. Är det så att ministrar struntar i riksdagens beslut bör vi rikta misstroendevotum mot dem. Gör regeringen det systematiskt kan vi överväga en teknokratregering. Annars måste det centrala vara att utveckla och opinionsbilda för en ny Allianspolitik. 

Vänsterns felaktiga verklighetsbild av tillståndet på arbetsmarknaden

Som politiker får man mycket mail, allt från vanliga hederliga medborgare som ställer frågor eller är oroade, lobbygrupper som vill påverka till regelrätta rättshaverister. Ett vanligt återkommande inslag är vänsterväljare som sett mig i en debatt och som känner ett tvingande behov av att maila mig och förklara (generellt i inte allt för sofistikerade ordalag) att jag är dum (i ordets absolut med vida mening). I undantagsfallet motiverar de sin ståndpunkt. 

I veckan fick jag ett sådant mail som på ett mycket kärnfullt sätt sammanfattar den socialdemokratiska bilden av tillståndet i Sverige efter 8 år av Alliansstyre. Såhär skrev vederbörande:

"På 8 år gick Sverige från ett stort budgetöverskott till ett stort budgetunderskott, från en arbetslöshet på ca 6 % till en arbetslöshet på ca 8 %. Ni införde en bortre parantes i sjukförsäkringen, som tvingade svårt sjuka människor från sjukpenning till försörjningsstöd. Ni förstörde a-kassan, så att arbetslösa får gå från hus och hem och bli bidragstagare och för att få försörjning tvingas de sälja allt för att få en kommunal allmosa." 

Såhär ser verkligheten ut:

Angående arbetslösheten

1. För det första var arbetslösheten 7,1% under högkonjunkturåret 2006. Att många S-debattörer hävdar siffran 6% beror på att man tidigare mätte arbetslösheten för åldersgruppen 16-64. 2007 ändrades detta till 15-74 år för att anpassa oss till EU-standarden (vilket Persson vägrade göra i syfte att dölja arbetslösheten). Se Tab1 i detta Excel-dokument från SCB.

2. Sedan 2006 har 150 tusen personer gått från förtidspension till att vara tillbaka på arbetsmarknaden. Samma sak gäller motsvarande 60 tusen personer som var långtidssjukskrivna. Många har haft svårt att också komma tillbaka i arbete. Att arbetslösheten ökat är alltså bara ett lek med ord och siffror. Det var inte så att samma människor hade jobb före 2006.

3. Sverige har sedan 2006 varit det land i västvärlden som per capita tagit emot I SÄRKLASS flest invandrare. Sedan årtionden vet vi att det tar tid för nyetablerade att ta sig in på arbetsmarknaden. Att arbetslösheten ökat är alltså bara ett lek med ord och siffror. Det var inte så att samma människor hade jobb före 2006.

4. Sedan rekordåret 2006 har världen lidit av den värsta ekonomiska krisen på 70 år. Det är fullständigt orimligt att påstå att detta inte skulle sätta några spår alls i en exportberoende ekonomi som Sverige.  

5. Sverige hade förra mandatperioden den näst bästa sysselsättningsökningen i hela västvärlden. Bara Island som hade en kraftig återhämtning sedan sin systemkollaps var bättre. Räknar man antalet nya jobb per nya invånare i arbetsför ålder (det blir inte fler jobb av att det föds fler barn eller att det blir fler pensionärer) var Sverige i särklass bäst med 9,2 nya jobb per ny person på arbetsmarknaden.

6. Sedan 1984 har antalet jobb totalt ökat med 500 tusen varav 360 tusen tillkom mellan 06 och 14. Det är ingen slump!

Summa summarum: Persson dolde arbetslösheten genom förtidspension och sjukskrivningar. Alliansen förde människor tillbaka till arbetsmarknaden vilket ökade arbetslösheten utan att människor förlorade jobb. Snarare skapades det rekordmånga jobb. Arbetslösheten skulle lätt kunna halveras om de som blev förlorade sin förtidspension fick tillbaka den. Tycker någon att det är rimligt? Arbetslösheten blev närmast ett irrelevant mått under Perssons tid vid makten.

Angående den bortre parentesen i sjukförsäkringen

Mellan 98-06 ökade förtidspensionerna och sjukskrivningarna med 400%. Vad var det för epidemi som drabbade Sverige? Sverige, med en av världens friskaste befolkningar var världens mest sjukskrivna. Det fanns enorma regionala skillnader. Försäkringskassan prövade automatiska alla som var arbetslösa mer än 1 år för förtidspension. Som exempel tog det 100 dagar längre tid för ett brutet ben att läka i Jämtland än i Stockholm. Istället för att människor som inte kunde fortsätta på sitt jobb prövades huruvida de kunde jobba i någon annan bransch förtidspensionerade de. 

De som var allvarligt sjuka i cancer eller dylikt var undantagna från den bortre tidsgränsen (även om det var några år av juridiska osäkerheter pga försäkringskassans tolkning av lagen, men detta är tillrättalagt nu). Frågan man måste ställa sig är vad är det för sjukdomar som man kan vara sjukskriven i under längre än 2,5 år utan att man bör förtidspensioneras och som inte är undantagna enligt dagens regelverk?

Angående "Ni förstörde a-kassan, så att arbetslösa får gå från hus och hem och bli

bidragstagare och för att få försörjning tvingas de sälja allt för att få en kommunal allmosa"

Taket sänktes under de första 100 dagarna med motsvarandes 3000 kr efter skatt. Den som menar att detta medförde att människor tvingades från hus och hem bör ta en verklighetscheck. Ingen som tjänade mer än 23.000 kr fick heller någon sänkt a-kassa (utöver de 3000 kr) eftersom de slog i taket. I det fall någon inte klarade av att försörja sig finns också försörjningsstöd. Lagstiftningen ändrades också för att så att fler kunde få del av det. Eftersom man före 2006 automatiskt prövades för förtidspension efter 1 år av arbetslöshet och då fick en ersättning som var ÄNNU lägre än A-kassan, är det svårt att motivera att det var särskilt många som de fakta fick sänkt ersättning.