Bemötande av kritik mot Alliansens försvarspolitik

Sedan ett par år tillbaka har försvarsdebattörer på nätet och även i konventionella medier drivit tesen att Alliansen genomfört kraftiga neddragningar och så gott som avvecklat det Svenska försvaret.

 

I ett par omgångar har jag gett mig in i debatten med ståndpunkten att det är en felaktig bild av verkligheten. Nu senast häromdagen. Genast blev jag påhoppad av en rad debattörer, däribland Skipper. Tyvärr har det genomgående temat vara att komma med osakliga personangrepp, haka upp sig på detaljer och flytta fokus från huvudsak till bisak (som att försöka göra diskussionen till en tävling om vem som besitter mest teknisk kunskap om hur många plan, pansarvagnar och båtar försvaret har) istället för att debattera sakfrågan. Med detta inlägg vill jag bemöta hans argumentation.

 

1. Skönt att vi är överens om att Alliansen inte gjort nämnvärda besparingar på försvaret!

Det är glädjande att Skipper nu bytt fot och erkänner att Alliansens åtta år vid makten inte inneburit drakoniska försvarsneddragningar, utan att anslagen legat still så när som på knappa 700 miljoner, dvs. 1,6% av försvarsanslagen efter hänsyn tagits till inflation. I mitt föregående inlägg kan ni se en sammanställning av jämförelserna mellan anslagen för budgetåret 2006 och 2014.

 

I ett försök att legitimera att han tidigare försökt ge sken av att så ändå vore fallet anför han nu istället argumentationen: ” Det stora problemet var att vi var många som lurades till att rösta på det vi alla trodde var Sveriges mest försvarsvänliga parti.” Frågan då är var han fått denna föreställning ifrån? Menar han att det var ett vallöfte från Moderaterna och Alliansen att genomföra kraftiga förstärkningar av försvarsbudgeten inför valet 2006?

- Med all respekt Skipper, men du kan inte först strunta i att ta reda på vart partierna står i försvarsfrågan och sedan beklaga dig på partiet du röstade på för att de inte levde upp till dina felaktigt uppställda förväntningar. Det är minst sagt märkligt.

 

Nåväl, det är skönt att vi nu åtminstone är överens om att Alliansen INTE raserat försvaret och att försvarsanslagen legat så gott som still såhär långt under vår tid vid makten! Jag känner verkligen att jag nu äntligen fått viss upprättelse för Skippers många tidigare påhopp.

 

2. Vad borde debatten handla om

Nåväl, när vi nu är överens om att Alliansregeringens försvarsreform inte handlar om drakoniska neddragningar på försvaret vilket alltså felaktigt förespeglas, kan vi förhoppningsvis föra debatten vidare till att handla om hur försvaret bäst bör organiseras givet tillgängliga resurser. Visst, jag förstår att Skipper mfl. säkert gärna hade dubblerat, tripplat eller säkert helst önskat ännu mer resurser till försvaret. Detta är dock en helt annan debatt. Jag förstår att de blandas ihop av retoriska skäl. Onekligen är det svårt att gå från utgångspunkten ”Alliansen raserar försvaret” till ”Alliansen utökar inte försvaret” med bibehållen indignation. Inte minst då något sådant vallöfte aldrig utställts.

 

Vad finns då kvar av kritiken? Bortsett från dels de som felaktigt tror att vi genomfört omfattande besparingar, dels romantiserande dagdrömmande om en återgång till 60-talets 37 brigader uppfattar jag att kritiken i huvudsak riktar in sig mot omställningen från ett värnpliktsförsvar till ett yrkesförsvar.

 

Låt oss då se frågan utifrån premissen ”bästa möjliga pang för pengarna”, alltså hur hushåller vi bäst med de resurser försvaret har, reda ut varför försvarsreformen var korrekt.

 

3. Alliansens försvarsreform: vad vi de facto gjort

För att kort sammanfatta vad vi gjort: materielanslagen har skurits ned med 2,9 miljarder kr. I jämförelse med vår omvärld har våra anslag till försvarsmateriel varit synnerligen hög. Före 2007 låg de runt 43-44% beroende på hur man räknar. Idag ligger de på mellan 36-38% av anslagen. BlandNATO-länderna är det Turkiet som ligger i topp med 28,6%.  Av dessa har i vilket fall 1,9 kr miljarder överförts till förbandsverksamheten och 0,4 till verksamheter kopplade till FRA. Nettobesparingen som jag talade om ovan är alltså knappa 700 miljoner och har således drabbat materielanslagen.

 

4. Problembilden när Alliansen tog över

Det tidigare Svenska invasionsförsvaret var inriktat på att landet skulle försvaras med väldigt många 19 åringar. När anslagen drogs ner i början av millennieskiftet blev tanken på ett fungerande värnpliktsförsvar alltmer obsolet. Knappt en 10-del av alla män i mönstringsålder gjorde värnplikten (osäker på vad denna siffra exakt är). Min bild – som i och för sig i just detta avseende är uteslutande anekdotisk och byggd på egna samtal med försvarsanställda – var att detta i sig lamslog försvaret. Försvarets verksamhet riktade in sig på att år efter år snurra runt värnpliktsmaskineriet istället för att satsa på ett försvar som faktiskt kunde användas till något. En full mobilisering av det dåvarande invasionsförsvaret uppgavs vara 2 år. Sverige var inte heller skickat att snabbt kunna delta i internationella insatser. Därtill läckte Försvaret som ett såll. Situationen för yrkesofficerarna var endimentionellt inriktad på en karriärstege som i realiteten syftade till att bli byråkrat istället för Soldat. Otillräckligt många stannade kvar i förbandsverksamheten, vilket förstärkte det faktum att försvaret inte var praktiskt användbart. Snarare en papperstiger. Principerna för materialanskaffning var vansinniga och föreföll mer handla om ett förtäckt försvarsindustristöd där nyanskaffning av försvarssystem prioriterade före uppgradering av befintliga system och ännu ej färdigställda system prioriterades framför redan färdigutvecklade, vilket medförde att det tog enorm tid från beställning till leverans. Som ni kan läsa ovan var och är alltjämt materialanslagen orimligt höga i jämförelse med vår omvärld.

 

5. Ett användbart försvar

Före Alliansens försvarsreform var försvaret alltså knappt användbart. Vår ambition var att komma åt ovanstående problembild genom att bygga en grundläggande försvarsorganisation kring en fungerande yrkesarmé med ändamålsenlig utrustning som kan mobiliseras inom en vecka. Övertaligt materiel om inte behövdes för insats- eller utbildningsbehoven skulle avvecklas. Att lägga pengar på att underhålla vapensystem som man saknade ett behov för är ett rent slöseri.

 

Med andra ord: ryggraden i den Svenska försvarsförmågan måste vara ett modernt försvar som kan sättas in per omgående och faktiskt delta i krig. När ryssland nu moderniserar sitt försvar måste vi göra samma sak. Då kan vi inte ha ett värnpliktsförsvar dimensionerad för en väsentligt högre budget, som inte är ändamålsenlig för dagens behov och som dessutom är en dålig grund att stå på i det läge Sverige måste rusta upp.

 

6. På en punkt instämmer jag i kritiken

Kommunikationen från Moderaterna har under processen inte varit helt tydlig och stringent.

 

Kontrasten mot Allinsens arbetsmarknads och skattepolitik är tydlig. Budskapet där har inte gått att ta miste på: det lönar sig inte (och framförallt har inte lönat sig) tillräckligt att jobba, vilket gör att människor av olika skäl fastnat i bidragssystem som tar resurser från välfärden. Därför måste skatterna sänkas och bidragen sänkas för att stärka drivkrafterna för jobb.

 

Tråkigt nog kan vi inte säga samma sak gällande försvarspolitiken. Istället för att var tydlig med våra avsikter har vi försökt oss på konststycket att samtidigt som en omfattande omorganisation genomförs samtidigt dra ner på anslagen (om än ytterst marginellt på 1,6% dvs knappa 700 mkr) och förespegla att vi därmed satsat på försvaret.

 

 

Jag är bestämt av uppfattningen att jag hellre haft dagens försvar än det som fanns före 2006 vid ett militärt angrepp. Nu är Försvarsmakten mer funktionell med en grundstomme som går att bygga vidare på. Less is more i någon mening.

 

Istället borde vi varit tydliga med att hänga upp hela försvaret på att massproducera värnpliktiga istället för att satsa på en kvalitativ yrkesarmé är ohållbart. Att det är orimligt att vi toppar listan när det kommer till att använda sina försvarsanslag till att köpa in och underhålla vapen. Dels då försvaret inte är operationellt, dels då invasionshotet helt enkelt inte är vad det var.

 

7. Förtydligande

Jag hatar inte försvaret!

 

Några av de politiker i historien som jag beundrar mest, t.ex. Whinston Churchil eller Ronald Reagan tvekade inte att rusta och använda sina länders respektive militära makt för att besegra ondskans imperium som återfanns både i Nazityskland och Sovjet. Därtill har samtliga män i min familj sedan min farfars-farfar varit militärer utom jag, min bror och vår kusin. Min pappa är reservmajor i det Svenska försvaret och tjänstgjort utomlands i flera omgångar. Jag är mycket stolt över den familjehistorien.

 

Däremot är jag inte militärromantiserande. För mig är försvaret ett medel för att tjäna ett visst syfte: att försvara vår frihet. I det läge något sådant hot inte finns, om Ryssland och tillräckligt stora delar av världen skulle bli demokratiskt och antalet krig minskar drastiskt är jag öppen för att ytterliggare kraftigt beskära försvarets anslag. Sker däremot den omvända förändringen att hotbilden försämras – och jag håller helt öppet för att så mycket väl kan bli fallet beroende på utvecklingen i Ryssland och kanske t.o.m. Kina – är jag beredd att verka för att ställa om och använda styrkan i Svensk ekonomi till att kraftigt rusta upp vårt försvar.

 

 

8. Mina frågor till Skipper och co:

 

Tråkigt nog verkar som sagt försvarsentusiasterna vara mer intresserad av personangrepp mot mig och mitt parti istället för att diskutera frågan seriöst. Det var exakt samma sak när jag gav mig in i debatten för ett år sedan och försvarade Fredrik Reinfeldt när han blev nämnda människors måltavla.

 

I ett försök att få tillstånd en relevant försvarsdebatt tänkte jag istället ställa några frågor med anledning av vad jag skrivit och hoppas att Skipper eller andra försvarsdebattörer plockar upp handsken:

 

1. Är det rimligt att Sveriges försvarsmaterielanslag som andel av den totala försvarsbudgeten ska vara nästan 70% högre än USAs?

 

2. Är det rimligt att försvaret givet de resurser som idag spenderas ska fokusera på att utbilda så många 19 åringar som möjligt framför att ha ett operativt fungerande försvar som kan mobiliseras på kort tid och faktiskt användas till något?

 

3. Bedömer ni att framtidens krigsföring kommer vara sådan att man bör prioritera kvantitet (återigen att utbilda så många 19 åriga värnpliktiga som möjligt) framför att ha ett försvar som i sin kärna består av professionella utbildade soldater och kompetenta soldater? Gör i så fall hela västvärlden fel i att ställa om till en yrkesarmé?

 

4. Givet att anslagen är oförändrade, anser ni att försvaret så som det såg ut före Alliansregeringen, som så gott som inte kunde användas till något men som var baserat på värnplikt är att föredra framför målbilden med en välutbildad och välutrustat yrkesarme som kan mobiliserar på kort tid? Menar ni på allvar att dagens lösning är ett sämre sätt att använda pengarna på?

 

5. Tycker ni det är bra med den tidigare ordningen där den naturliga karriärtrappan handlade om att som officer sluta som byråkrat och sikta på en livstidsanställning istället för att som det Amerikanska försvaret prioritera att ha en operativt fungerande försvarsförmåga utan att behöva en lång tidsperiod för att mobilisera?

 

6. Hur stor försvarsbudget bör vi ha och hur skall eventuella satsningar finansieras? Skattehöjningar, nedskärningar i välfärden, andra besparingar?