Den försvarspolitiska debatten fortsätter

Nu har jag skrivit ett långt inlägg som är indelat i följande 12 olika rubriker. Det är både en replik till försvarsdebattören Skipper och ett försök att lite mer ingående förklara min inställning i försvarsdebatten och de argument som ofta förs fram. Jag avslutar även med att ställa några nya tillspetsade frågor till Skipper (eller andra försvarsdebattörer som önskar ge sig in i debatten, skriv dock till mig på fb så att de inte går obemärkt förbi för mig):

Innan jag går in på sakargumentationen skulle jag dock vilja göra en summerande reflektion.

Det är uppenbart att det finns gott om intelligenta och pålästa personer som deltar i försvarsdebatt. Jag förstår därför att det skapas en irritation över att dåligt insatta politiker kliver in debatten och felaktigt försöker förespegla nedskärningar som satsningar. En enorm detaljkunskap kring försvarsfrågor på ”mikroplanet”, dvs.  hur många stridsvagnar, flygplan, kulsprutor osv. som Sverige har är dock inte vad saken gäller. Det är på makroplanet som den politiska debatten i huvudsak utspelas - och bör också så göras! Där förekommer omvänt att flertalet försvarsvänner i stora delar använder sig av logiskt irrelevant argumentation.

Istället tycks många försvarsdebattörers ha synnerligen konservativa reflexer. Det var bättre för och alla förändringar är av ondo. Att omfördela resurser från materiel till personal ses som neddragningar, att ersätta värnplikten mot en yrkesarmé betraktas som att försvaret raserats, eventuell underfinansiering av den nya försvarsorganisationen används som invändning mot själva konceptet yrkesförsvar o.s.v. Rent logiska argumentations fel. Även om det vore så att jag och regeringen är helt ute och cyklar, bevisar inte försvarsdebattörernas argument detta faktum. Invändningarna är helt enkelt inte särskilt politiskt relevanta, vilket jag ska försöka belägga nedan.

Jag hade önskat att debatten istället kunde fokusera kring mer relevanta försvarspolitiska frågor som det säkerhetspolitiska läget, militärstrategiska diskussioner om vilken typ av  försvar som bäst möter framtidens hot, effektiv resursanvändning, ökad operativ förmåga osv. Istället handlar den mest om att peka finger åt politiker som inte vet hur många stridsenheter som finns i ett specifikt förband, ägna sig åt cirkelresonemang för att hävda att en återgång till det gamla är optimalt.

Nåväl, here goes:

 

1. Det är fortfarande direkt felaktigt att påstå att Alliansen ekonomiskt raserat försvaret

Jag har vid flera tillfällen under den senaste månaden skrivit att Alliansens påstådda försvarsbesparingar är en myt. I mitt tidigare inlägg kan ni läsa en mer utförlig redogörelse. Nedan har ni även en bild som schematiskt illustrerar anslagsförändringarna sedan 2006:

 

 

Under Alliansens tid vid makten har alltså nettobesparingarna justerat efter inflation varit mindre än 700 miljoner vilket motsvarar 1,6% av försvarsanslagen. Det är jämförbart med att min gamla låg- och mellanstadieskola där det idag går drygt 200 elever tvingas spara in på en halv vaktmästartjänst och lite kopieringskostnader. Att påstå att försvaret raserats ekonomiskt under de senaste 8 åren är helt enkelt bara fel.

Trots detta har flera försvarsdebattörer som Wiseman och Skipper gång på gång upprepat att –Alliansen dragit ner på försvaret. När jag nu senast ställde en raka frågan om detta till just Skipper medgav han att jag hade rätt. I nästa replik återkom han dock ånyo till anklagelser om regeringens påstådda besparingar. Ändå är det jag som anklagas jag för att inte vara påläst…

Återigen: det som i stora drag har hänt är att kostnader omfördelats från materiel till personal.

 

2. Cirkelargumentation kring försvarets ekonomi

När jag sakligt redogjort för det felaktiga i påståenden om omfattande försvarsneddragningarna har jag i huvudsak fått två olika typer av responser:

i) ”Du vet inte vad du pratar om! Har du ens gjort lumpen?”

ii) ”Anslagen är för låga”

Den första punkten är så uppenbart antiintellektuell och osakligt att det inte ens behöver bemötas. Att merparten av responsen i försvarspolitiken i allmänhet är just av sådan art har dock föranlett mig att skrivit en särskild punkt rörandes detta (rubrik 11). Lika uppenbart är att den andra punkten är ett cirkelargument:

Försvarsvän: regeringen har genomfört omfattande besparingar på försvaret!

Fredrik: nej, här har du fakta!

Försvarsvän: anslagen är för låga!

Fredrik: det tycker inte jag!

Försvarsvän: det är för att du och nya moderaterna inte ser problemen och drar ner på försvaret.

Alltså: även om Skipper mfl skulle ha rätt och jag ha fel, är hans argument ur ett logiskt hänseende inte godtagbara argumentation. De svarar på fel fråga.

 

3. Bristande logik i kritiken mot Moderaterna påstådda bristande ärlighet

Ofta möts man av försvarsvänner som känner sig lurade av moderaterna: ”ni skulle ju vara det mest försvarsvänliga partiet!?”. Skipper gjorde just detta i sina två senaste inlägg adresserade till mig. Moderaternas valmanifest är dock utgångspunkten för vilken politik vi söker förtroende för. Ingen har mig veterligen invänt mot detta eller påstått att några löften om satsningar återfanns i valmanifestet (eftersom det inte fanns några sådana). Då vi kunnat konstatera att några besparingar inte genomförts förstår jag inte vad som är problemet? Skipper hänvisar till en lång utläggning om partiets historik som försvarsvänliga. Tillägget ”nya” till vårt partinamn på affischerna inför valet 2006 kan väl knappast ha undgått någon? Vi förändrar alltså vår politik och genomför det vi lovat. Att detta ändå framkallar besvikelse hos vissa som inte tagit till sig vad vi står för är, med all respekt, Skippers problem - inte moderaternas. Om partier inte fullföljer sina löften ska de kritiseras. De kan dock inte hållas ansvariga för felaktigt ställda förväntningar. Lite eget ansvar har också väljare själva i en demokrati!

 

4. Logiskt irrelevanta argument för att bevara en höga andelen av försvarsanslagen som materielkostnader!

Sverige har kanske världens högsta andel av sina försvarsutgifter som materielkostnader. Såväl NATO:s statistik som FN:s underbygger detta. Den som ifrågasätter detta kan ringa till Dr. Bengt-Göran Berstrand på FOI som jobbar med militärekonomiska analyser. Eller bara besöka NATO:s hemsida! Skipper motiverar varför denna ordning bör bevaras med två argument:

i) Sverige har för låga försvarsanslag

ii) Anslagen kommer inte att räcka för att finansiera den försvarsorganisation som riksdagen beslutat om

Observera till att börja med att invändningarna – ånyo - inte ur logisk synvinkel adresser mitt argument. Det är alltså fördelningen mellan personal och materiel som jag menar är skev, vilket tyder på att något är fel i det svenska försvaret. Nedan ser ni en bild över hur denna fördelning ser ut baserat på statistik som NATO och Ryssland tagit fram gemensamt: 

 

Därmed kan vi slutleda att den genomsnittliga fördelningen är:

Personal: 52,6%

Matriel: 18,1%

Infrastuktur och fortifikation: 4,2%

Övriga utgifter: 25,1%

Förhållandet mellan materiel och personal är alltså nästan 1:3. I Sverige är siffrorna snudd på det omvända. Vi avviker alltså påtagligt från SAMTLIGA andra länder i världen. Vad är motivet till detta? Det svarar inte Skipper på (eller någon annan jag debatterat detta med för den delen).

Intrycket jag får är att Skipper m.fl. konsekvent är emot varje besparing av någon del av försvaret. Att rationellt diskutera omfördelningar inom försvarsanslagen tycks alltså vara omöjligt. Det är lite som den skattepolitiska debatten i USA. Även fast alla är överens om att det amerikanska skattesystemet är ett lapptäcke och att det borde gå att nå en överenskommelse kring skatteoptimering (att vissa skatter höjs och andra sänks för att i mindre utsträckning skada ekonomin) blir det inte så. Förklaringen är att Tea Party-rörelsen i det närmaste vägrar höja en skatt. Av ren princip. Bara skattesänkningar finns i deras värld. Därmed går det inte att diskutera frågan på ett verklighetsrelaterat och konstruktivt sätt.

Alltså: även om Skipper skulle ha rätt och jag ha fel, är hans argument ur ett logiskt hänseende inte godtagbara invändningar. De svarar på fel fråga.

Frågan om huruvida Insatsorganisation 2014 är underfinansierad ska jag behandla nedan under punkt 6.

 

5. Varför är materielanslagen (relativt sätt) så höga i Sverige?

I stora delar är det ett dolt industristöd till Svensk försvarsindustrin! Det är inte så att vi köper väsentligt mer häftiga vapen än andra länder i relation till respektive lands försvarsanslag.

Jag har tidigare citerat offentliga utredningar som slutlett att materialanskaffningen varit vansinnig. Att nya system konsekvens prioriterats framför att uppgraderingar av gamla, att ännu ej utvecklade system prioriterats framför redan utvecklade. Detta har kraftfullt bidragit till en vansinnig resurshushållning och försvarets oförmåga att fungera operativt. Att man är beredd att acceptera detta som försvarsvän är mycket märkligt.

Långsiktigt är det heller inte förenligt med Sveriges EU-medlemskap. Första steg tas nu mot att implementera samma transparens och fria marknad för försvarsindustrin som för övriga sektorer i ekonomin. Dagens ordning kommer i en snar framtid bli juridiskt ohållbar. Detta är dessutom något vi bör välkomna! Försvarets materielanslag utnyttjas ineffektivt! Som min kompis som jobbar i försvaret sa apropå att han under en övning skulle montera upp ett tält med belysning som var egentillverkad av/för FMV: ”vi kan få 200 mer funktionsdugliga lampor på Rusta till priset av en FMV lampa”. Långsiktigt bör mer resurser flyttas över från materiel till personal i linje med övriga världen.

Att försvarsvännerna inte kan problematisera detta är ytterliggare ett exempel på att många av dem inte ser balanserat på debatten. Vore det inte bättre att resurserna användes till exempelvis fler övningar?

 

6. Är Insatsorganisation 2014 underfinansierad?

I ett måhända naivt hopp om att inte citeras ur sitt sammanhang är mitt svar på rubrikens fråga: jag har inte en susning. Jag jobbar inte med försvarsfrågor på daglig basis och saknar sådan detaljkunskap. Jag är tveksam till att någon politiker skulle besitta den, eller bör så göra för den delen. Detta är uteslutande en fråga för opolitiska tjänstemän, riksrevisionen och försvarsmakten att reda ut.

Skulle deras slutsats landa i att så är fallet, välkomnar jag att regeringen ökar försvarsanslagen, MEN, jag tänker absolut inte ta enskilda officerares bedömning av situationen (eller ens alla officerares). Att Skipper menar att det behövs anslagsökningar på exakt 5 antal miljarder är helt enkelt inte tillräckligt gott underlag för mig som beslutsfattare att basera mina ställningstaganden på (när man kommer med sådana påståenden är det dessutom klädsamt att motivera dem lite mer i detalj). Alla yrkeskårer kommer alltid argumentera för mer resurser till deras arbetsplatser. Märkväl, bedömningen ska inte göras av politiker, utan just av oberoende ”ämbetsmän”. Låt oss vänta och se kommande utvärderingar. Jag har inget problem med att backa och öka anslagen för att nå de av riksdagen uppställda mål.

Som svar på min fråga hur mycket resurser försvaret behöver svarade Skipper att frågan är felställd. Istället bör ansatsen vara vilket försvar vi behöver och anslagen komma därefter. Självklart instämmer jag i detta. Detta var dock inte vad jag avsåg. Frågan var vilket behov mina motdebattörer anser att vi har, hur mycket det kostar och hur det bör finansieras?

Ett exempel på hur vi hade kunnat arbeta mer konstruktivt vore om duktiga försvarsdebattörer kunde påvisa mer konkret vad underfinansieringen skulle bestå av så kan jag låta t.ex. riksdagens utredningstjänst granska frågan och i förlängningen försvarsdepartementet i det fal deras analyser är felaktiga.

 

7. Värnplikten kontra yrkesförsvar

Värnplikt eller yrkesförsvar, det är frågan? Eller är det verkligen så? Jag hade i igår en väldigt intressant diskussion med min kollega Göran Pettersson, Överstelöjtnant och tidigare stabschef åt ÖB (tror jag att hans titel var?). Han liknade Alliansens försvarsreform vid övergången till högertrafik – det finns alltid stora samhällsgrupper som av nostalgiska skäl motsätter sig samhällsförändringarna. Det är för övrigt är synd att Göran inte ger sig in i försvarsdebatten. Han är en av riksdagens mest intelligenta ledamöter och få personer i Sverige kan försvaret bättre.

Hursom helst, merparten av världens länder rör sig i riktning från värnplikt och mot yrkesförsvar vilket inte är en slump (jag försöker jaga reda på en sammanställning som The Economist gjorde över detta där de dessutom underströk det korrekta i utvecklingen). Regelrätta invasionskrig minskar kraftigt. Istället är det inbördeskrig, terrorism och mindre regionala dispyter som dominerar. Samtidigt innebär den ökade teknikutvecklingen att kvalité i allt högre grad slår kvantitet. Så var det förvisso redan när Conquistador landsteg i Sydamerika, ja, i någon mening sedan romarna introducerade sin sköldpads-formation eller ännu längre tillbaka. I modern tid ökar dock teknik-övertag-effekten påtagligt. I denna kontext är det närmast självklart att välutbildade professionella soldater med bra utrustning slår många värnpliktiga med dålig utrustning och undermålig träning. Ju längre teknikutvecklingen går, desto större betydelse får detta. Speciellt om trupper ska sättas in i utlandet. Denna nya försvarspolitiska atmosfär ökar dessutom kraven på mobilitet. Likaså är det uppenbart att den operativa förmågan stärks av att försvaret inte inriktar hela sin verksamhet på att utbilda så många människor som möjligt. Därför går den internationella trenden tydlig i riktning bort från värnpliktsförsvar. 

Något invasionshot mot Sverige föreligger heller inte. Inte ens territoriella dispyter hotar vårt lands integritet. Att Ryssland skulle börja bete sig mot västvärlden på samma sätt som Kinas beter sig mot sina grannar och göra anspråk på Svenskt vattenterretorium är mycket osannolikt. Våra gränser är fastställda och ömsesidigt accepterade sedan århundraden och någon olja tycks det inte finnas i östersjön, ännu mindre olja att tvista om. Att de skulle agera militärt på liknande konflikter är ännu mer avlägset, dock är det givetvis ett mer närliggande hot än en regelrätt invasion. Att då ha ett försvar med en massa dåligt utrustade värnpliktiga är knappast optimalt. I det läget skulle vi behöva militär spjutspets för att Ryssland ska avstå från angrepp efter de gjort cost-benifit analysen.

Därtill är ett professionellt och högteknologiskt försvar en bättre grund att i framtiden låta försvaret expandera utifrån i det fall att hotbilden skulle förändras. Ofta används argumentet att det tar decennier att bygga upp ett försvar. Självklart ligger det något i detta. Samtidigt är det i trygga fredstider orimligt att upprätthålla extremt höga försvarsutgifter. Att därför ha en kärna av professionella soldater som kan utvidgas successivt och i sista ledet kompletteras med ett återinförande av värnplikten är väsentligt mer rationellt än att vidmakthålla ett system med många dåligt utrustade och utbildade.

Göran Pettersson gjorde även en intressant reflektion kring att numerären i värnpliktsförsvaret som betraktats som en fördel mycket väl kan bli en belastning. Betrakta de scenarion som Försvaret utgick från under Kalla Kriget-eran. Den uppenbara målsättning för ett Sovjetiskt anfall var att så snabbt som möjligt ta sig till de Norska hamnarna för att förhindra landstigning av Amerikanska trupper. Att skicka upp 250.000 dåligt utrustade soldater medels tåg för att försvara varje kvadratmeter av Norrland skulle medföra förluster i häradet kring 8000 man om dagen. Över två veckor tills NATO skulle uppskattas vara på plats skulle nästan 100.000 svenskar ha dödats. Det kan jämföras med slaget vid Poltava då jag vill minnas att det var 6000 man som stupade. Vi lever inte längre i ett samhälle där ett sådant tillvägagångssätt skulle accepteras. Återigen, kvalité före kvantitet.

Även i det fall att Sverige skulle dubblera försvarsutgifterna för att möta en förstärkt hotbild skulle jag alltjämt vara motståndare till att värnplikten återinfördes. Det bör ses som en sista utväg. I valet mellan värnplikt och yrkesarmé måste vi därtill också ta det moraliska beaktandet av att värnplikten innebär en kraftig frihetsinskränkning mot den enskilde som endast är motiverad då det verkligen behövs.

Inga utläggningar från Skipper eller andra debattörer jag haft att göra med har principiellt invänt mot ovanstående resonemang. Alltså: även om Skipper skulle ha rätt och jag ha fel, är hans argument ur ett logiskt hänseende inte godtagbara invändningar mot min argumentation.

 

8. Logiska argumentationsfel i försvaret för värnplikten

Vad är det för invändningar som anförs mot det nya personalförsörjningssystemet? Vad jag har kunnat utläsa framhålls två olika typer av argument:

i) Underfinansierad reform: att soldaterna inte får adekvat träning då reformen är underfinansierad, att försvaret därmed inte blir högteknologiskt och professionellt, att tjänstgöringsgraden är för låg för GSS/T, att det blir svårt att nå målen avseendes hur många av varje årskull som måste rekryteras (enligt Wiseman 4%  vilket tydligen är högt i internationell hänseende).

ii) Bättre soldater: detta är på temat att värnplikten utgör en bättre rekryteringsgrund, levererar försvaret med ett bättre tvärsnitt av befolkningen, gör att fler vill stanna, att värnplikten gör att fler upptäcker att Försvaret mycket väl kan vara deras framtida kall, att rekryteringsbasen för officerare har minskat radikalt o.s.v.

Att reformen är underfinansierad är INTE en invändning mot konceptet av en yrkesarmé! Tänk om argumentationen skulle överföras på andra politikområden. Säg att det i ett land inte finns någon offentlig vård och att landets parlament beslutat att inrätta en sådan. Om då resurserna vore för knapphändiga, bör man då alltigenom strunta i att ha någon offentlig vård? Återigen har vi här ett argument som inte svarar mot problemställningen. Huruvida reformen är underfinansierad eller inte och hur man i så fall bör förhålla sig till detta se punkt 6.

Sedan har vi frågan om att värnpliktssystemen ger försvaret en bättre rekryteringsgrund. Visst, i någon mening går det inte att logiskt argumentera emot att en arbetsgivare som tillåts tvinga samtliga potentiella arbetstagare att inställa sig för anställningsintervju givetvis har ett bättre urval än om det är frivilligt att söka. Fick arbetsgivaren dessutom tvinga de absolut mest lämpade att ta anställning oavkortat vad de själva tycker, är det klart att rekryteringsunderlaget blir bättre.

En rad moraliska och praktiska problem finns dock. För det första har vi det uppenbara i att värnplikten innebär en kraftig frihetsinskränkning för den som tvingas genomgå utbildningen mot sin vilja. För det andra finns likaså ett uppenbart rättviseproblemet i den tidigare godtycklighet som rådde rörandes vilka som tvingas respektive vilka som slipper genomgå värnplikten (om man nu inte återinför fullständig värnplikt för alla, kanske genom att sluta subventionera gratis högskoleutbildning? *sarkasm*). Att tvinga människor genomlida värnplikten mot sin vilja kan väl dessutom knappast skapa bättre soldater? För det tredje och viktigaste: att försvaret IDAG inte förmår attrahera tillräckligt många och tillräckligt duktiga ungdomar är INTE en invändning mot konceptet av en yrkesarmé som sådant. Uppenbarligen klarar åtskilliga länder av att göra detta utan värnplikt. Att försvaret står inför en tuff omställningsprocess som kan ta år att anpassa sig efter är naturlig. Samhällsdebatten som felaktigt förespeglat att Alliansens försvarsreform handlar om att rasera försvaret har knappast gjort saken bättre.

Att så få försvarsvännerna ens berör denna moraliska dimension utan verkar ta för givet att Försvarsmakten har rätt till 2 år av varje 19 årings liv oavkortat hotbilden bidrar till känslan av att vi har att göra med ett särintressen (OBS, jag menar INTE att försvaret är ett särintresse utan att många försvarsvänner är det).

Återigen: även om Skipper mfl. skulle ha rätt och jag ha fel, är hans argument ur ett logiskt hänseende inte godtagbara invändningar. De svarar på fel fråga.

 

9. Tvåbefällssystemet ökar Försvarsmaktens operativa förmåga och bevisar det tidigare systemets ineffektivitet

 

Under värnpliktstiden hade Försvaret en för hög andel av sina officerare i realiteten arbetandes som tjänstemän/byråkrat och inte ”på fältet”. Att detta påverkar försvarsförmågan negativt är uppenbart.

Numera har försvaret följande personalkategorier utöver civil personal och s.k. specialister (civila tjänstemän som vid tjänstgöring i insatsorganisationen konstitueras som militär personal) finns:

i) GSS/K och GSS/T: heltidsanställning under tidsbegränsade former (som mest 8 år i följd och 12 år under en 18 årsperiod) respektive deltidsanställda diton som har ersatt värnpliktiga som baspersonal.

ii) Officerare: militär tjänsteman med graden fänrik till amiral/general.

iii) Specialistofficere: militär tjänsteman med graden 1:e sergeant till regements-/flottiljförvaltare.

Utöver att ersätta värnpliktiga med hel- och deltidsanställd personal har alltså ett tvåbefälssystem inrättats. I det tidigare enbefälssystemet inriktades officerare på en chefskarriär med målet att bli tjänsteman. Det gjorde att många officerare blev kvar under en kort tid i själva förbandsverksamheten. Att detta minskade den operativa förmågan (att kriga) är uppenbart. Inrättandet av specialistofficere syftade till att skapas ett system där den anställde kan specialisera sig inom ett specifikt verksamhetsområde i förbandsverksamheten. Innan Alliansens försvarsreform fanns motsvarande ca 9100 officerare och ca 300 specialistofficerare. För att verkställa den nya försvarsinriktningen bedömer FM att det behövs 3300 officerare och 5200 specialistofficerare. Det innebär alltså en omfattande förändring där officerarnas arbetsuppgifter kraftigt förskjuts till operativa uppgifter.

Skipper försvarar den gamla ordningen med motivet att det är ”…en naturlig gång att ta steget vidare till staber, skolor och högkvarteret”. Att den tidigare ordningen gjorde att FM inte var stridsduglig tycks ha gått helt förbi. Istället skjuter han över ansvaret på politiken som ställer ”orimliga krav på myndigheten Försvarsmakten när det kommer till redovisning, uppföljning och svar på olika utredningsuppdrag”. Låt oss här bortse från det något stötande i kommentarens implikation att skattebetalarna lägger sig för mycket i hur Försvaret handskas med deras pengar som förvaltas så väl (not!). Vad är det då för administrativa pålagor som FM inte längre behöver utföra? Uppenbarligen klarar den nya försvarsorganisationen sig utan fler byråkrater. Varför tog försvaret inte själva initiativ till att inrikta fler officerare med operativt arbete? Framförallt är det inte positivt att fler officerare jobbar operativt?

 

10. En punkt där jag instämmer med Skipper:

För det första vill jag återigen instämma i kritiken mot hur mitt parti kommunicerat försvarsreformen. Att skära i numerären av stridsvagnar, stridsfordon, flygplan och fartyg och kalla det för ”satsning” har varit olämpligt och sändt ut fel signal. Det skapar bara irritation. Jag vidhåller att förändringen är helt rätt, dvs. att försvaret skall ställas om till ett modernt insatsförsvar med operativ förmåga istället för den relik till Försvarsmakt vi tidigare haft. Alliansen borde dock som sagt ha varit mer tydlig i vad man gjort och varför.

 

11. Andra logiska argumentationsfel

Jag upplever att det finns åtminstone tre frågor i samhällsdebatten där det finns stora grupper som knappt klarar av att höra sina meningsmotståndares argument: frågor rörandes invandring, feminism försvar. Yttra du åsikter om att dagens säkerhetspolitiska hotbilden inte motiverar ett starkare försvar eller att värnplikten stjälper snarare än hjälper framkallar det enorma antipatier hos en viss kategori människor. Alldeles oavsett dina argument.

Bortsett från likheten i hur dessa frågor väcker helt obalanserade reaktioner, förekommer också omfattande inslag av genetiska argumentationsfel (och andra logiska argumentations fel) (http://sv.wikipedia.org/wiki/Genetiska_argumentationsfel)

”Hur kan du som man/etnisk svensk uttalade dig om kvinnors/invandrares situation?”, ”Vad vet du? Har du ens gjort värnplikten?”, Om vi bortser från att liknande argument inte har NÅGON bäring i sak, är det intressant att reflektera över den underliggande logiken bakom nämnda sätt att resonera. Det spelar ingen roll vilka rationella argument som framförs, saknar du fel erfarenheter har du inte rätt att uttala dig. Utan att segla iväg för mycket i en filosofisk utläggning om en sådan utgångspunkt kan vi konstatera att det bygger på en anti-rationalistisk förhållande till samhällsfrågor.

Ett annat återkommande argumentaitonsfel i försvarsfrågan är att man kastar meningslös statistikfakta så som ”Vet du ens hur många stridsvagnar Sverige har?” i huvudet på sin motståndare. Med den logiken skulle bara läkare få besluta om sjukvårdspolitik, lärare om skolpolitik, byggnadsarbetare om bostadspolitik o.s.v. Det inte spelar någon roll hur böcker du läst om mänskliga anatomin, det säger ingenting om ekonomiska styrmodeller, normativa frågeställningar om verksamhetens inriktning, organisationsteori osv. Samma resonemang applicerar på försvaret. Mest detaljkunskap vinner inte.

 

12. Angående ”påhopp”

Avslutningsvis, angående de påstådda ”påhoppen och härskarteknikerna”. Här vill jag förtydliga att det inte var Skipper specifikt jag åsyftade. Tvärtom är han en av de mer sakliga försvarsdebattörerna. På Twitter har dock även han i huvudsak ägnat sig åt spydigheter. Att det finns gott av den varan är lätt att konstatera. Skipper har själv raderat i sitt eget kommentarsfällt med hänvisning till personangrepp. Nåväl, egentligen bryr jag mig inte, personangrip mig an mass! Jag föredrar såklart att mina motdebattörer gör bort sig framför att de är sakliga och sympatiska ;) Jag var hur som helst mest intresserad av att belysa hur osaklig många av angreppen mot Alliansens försvarspolitik varit.

 

13. Nya mer specifika frågor till Skipper eller andra försvarsdebattörer:

 

1. På vilken grund hänvar du att Alliansregeringen genomfört omfattande besparingar på försvaret?

2. Varför ska förhållandet mellan matriel och personal vara det omvända mot övriga världen?

3. Bör matrielanslaget fungera som ett industristöd eller optimeras för att köpa så mycket och bra vapen som möjligt?

4. kl är 2030 en fredag får komplettera im...