Det finns alltså fler alternativ i politiken än att antingen avveckla staten eller införa kommunism. Ändå fastnar många i liknande dikotoma alternativ, särskilt när ståndpunkten de själva argumenterar för är väldigt radikal.
Debatten om arbetstidsförkortning är ett bra exempel på detta. Förespråkarnas första och oftast enda argument är att 5-dagarsarbetsvecka, semester, 40 timmars arbetsveckan osv. visat att "det går" att genomföra liknande förändringar utan att ekonomin går under och insinuerar att kritikerna kanske egentligen är emot också det.
Frågan är då, varför stanna vid 35 timmar? Kan vi i så fall inte gå ner till 10 timmar? Eller ännu lägre! Alla (borde) förstår att detta skulle vara omöjligt om vi samtidigt gör anspråk på att ha någon form av välfärd och välstånd. På samma sätt inser alla att den motsatta ytterligheten, säg arbetsvecka a 150 timmar inte heller är rimligt.
Då kommer vi till den grundläggande poängen som är en av de mest grundläggande idéerna som den liberala staten grundas på: samhället bör garantera vissa grundläggande fri- och rättigheter men i övrigt låta människor verka i frihet från lagstiftningstvång. I detta fall handlar det om att få sova (annars dör vi slutligen) och att undgå att i en pressad situation tvingas till någon form av praktisk slaveri.
Det finns alltså en principiell och inte bara praktisk nyansskillnad här som gör att staten varken bör gå för långt eller inte göra något alls.
Självklart finns det ingen exakthet i frågan om var gränsen går, men den finns där! För att citera en tidigare känd svensk debattör: det är som med kärlek, ibland är det svårt att avgöra om man har tillräckligt av den för att leva resten av sitt liv med en annan människa, men det motbevisar inte att kärlek inte finns.
Var går då ungefär samma gränsen? Att hävda att människor dör eller lever i slaveri idag är absurt . Att utifrån ett liberalt perspektiv därför motivera en 35 timmars arbetsvecka går helt enkelt inte.
Innebär det att vi redan idag har för generösa lagar? Den som seriöst ställer frågan så kategoriskt bör dock först svara på om vederbörande slutat slå sin mamma. Cirka 1 miljon egenföretagare jobbade långt mer än 40 timmar förra veckan. Ännu fler löntagare gjorde samma sak. Just förra veckan jobbade jag själv mer än 100 timmar. Det finns alltså en stark flexibilitet på den svenska arbetsmarknaden och det är idag nästan uteslutande i de arbetsintensiva delarna av näringslivet och offentlig sektor där arbetstiden följs slaviskt. Jag hade själv gärna sett en utveckling mot ökad flexibilitet, men i grunden är det inte den primära utmaning som svensk ekonomi står inför.
Kan vi då inte fortsätta pressa mer arbetstiden? Tillbaka till ruta 1. På ett principiellt plan är detta alltså fel. Statens syfte är inte att ständigt minska arbetstiden ner mot noll utan att garantera grundläggande rättigheter. På ett praktiskt plan kostar det enorma summor pengar!
Vissa klarar det ju!? Good for them! Om företag gör produktivitetsökningar och använder dessa till att korta arbetstiden för de anställda så skulle jag aldrig drömma om att protestera. Då sker det frivilligt och därför att det finns utrymme för det. Alla företag har inte denna möjlighet och på många arbetsplatser klarar man inte av att organisera verksamheten så att det blir möjligt. Det finns massor av idrottare som försöker vara bäst i världen, men bara några få lyckas (per definition). Samma sak gäller allt annat. Att några arbetsplatser är outstanding och lyckas med något fantastiskt är - och jag vet att denna aspekt av verkligheten provocerar - tyvärr inte ett argument för att alla kan klara det. Åtminstone inte nu. Framtiden brukar bjuda på utveckling under förutsättning att vi inte från politiskt håll förstör villkoren för företagande. Då bör det dock ske just frivilligt och "naturligt".
Självklart vore det i den bästa av alla världar fantastiskt om vi kunde jobba mindre. Tänk om vi t.ex. kunde jobba hälften så mycket! Det vill säga deltid. Vänta nu, det går ju! Märkligt nog verkar de som kämpar för arbetstidsförkortning också vara de som skyr deltid mer än pesten. Det är fritt fram för människor att välja själva hur de prioriterar sina liv. Att mer fritid står mot mindre resurser är i någon mening självklart. Detta bör inte staten reglera, mer än just de grundläggande spelreglerna.
Slutsatsen är alltså: en arbetstidsförkortning som genomdrivs tvångsmässigt är omoraliskt därför att själva iden bygger på att staten inte är en garant för grundläggande fri- och rättigheter utan en "planerare" av tillvaron i samhället. Sänkt srbetstid kan vara jättebra för vissa, sämre för andra. Låt människor själva och inte staten styra detta. Det skulle även innebära en praktisk katastrof i form av kraftigt minskat välstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar