Skriver idag på svd brännpunkt om skatten på finansiella transaktioner som emu-länderna nu inför (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/eu-kommissionen-skonmalar-finansskatten_7866276.svd)
Enligt kommissionens egen utvärdering av skattens ekonomiska konsekvenser spås EU:s samlade BNP sjunka med knappt 2 procent vid ett införande.
Att införa en skatt på finansiella transaktioner skadar tillväxten och konkurrenskraften i EU. Att kommissionen skönmålar och inte är tydlig med skattens effekter är oroväckande och tyder på en brist på insikt om var problemen finns.
Pierre Schellekens, chef för EU-kommissionens representation i Sverige kritiserar på Brännpunkt (23/1) det svenska motståndet mot att delta i det nyligen beslutade frivilliga fördjupade samarbetet med en skatt på finansiella transaktioner (FTT). Han anser att skatten ”ligger i tiden” och beskrivs den som ett steg mot ökad ekonomisk och politisk integration med stärkt konkurrenskraft som resultat. Den svenska synnerligen negativa erfarenheten från 80-talets ”Valpskatt” anser Schellekens vidare inte applicera i sammanhanget då FTT:n är annorlunda utformad och därför inte kommer medföra att finansinstitut flyr kontinenten.
Verkligheten ser dock väldigt annorlunda ut! Enligt kommissionens egen utvärdering av skattens ekonomiska konsekvenser spås EU:s samlade BNP sjunka med knappt 2 procent vid ett införande. Möjligen är utformningen inte sådan att stora finansinstitut prompt flyttar till USA, Schweiz och Kina, men det råder ingen tvivel kring det faktum att skatten försämrar EU:s konkurrenskraft och minskar inflödet av riskkapital för att nya investeringar som skapar jobb och ökar välståndet. Ingen erkänd ekonom bestrider detta faktum. Motivet till skatten är snarare ideologisk och handlar om att straffa finanssektorn för alla de statliga garantier och lån som utställts till banksektorn. Även om få inte delar uppfattningen att det funnits och alltjämt finns strukturella problem med ett oansvarigt risktagande bland stora delar av Europas banker vilka därmed äventyrar det finansiella systemet och i förlängningen statsfinanserna, är lösningen inte en FTT. Här har i stället internationella organ som OECD berömt den svenska regeringens åtgärder med höjda kapitaltäckningskrav, inrättande av en stabilitetsfond till vilken bankerna betalar avgifter och ett tydligt system med statligt övertagande av illa skötta banker (i motsats till flertalets EU-länders lösning att skicka kravlösa blankocheckar till konkursmässiga banker).
Utgångspunkten för den svenska regeringens skattepolitik är att åtgärder måste vara samhällsekonomiskt effektiva, inte att i första hand göra ansvarslösa men kortsiktigt väljarvänliga utfall mot en impopulär finanssektor. Europa är dessutom inte i en situation där vi är bortskämda med hög tillväxt och goda ekonomiska framtidsutsikter. Läget är som bekant det diametralt motsatta. Att försämra unionens samlade konkurrenskraft är fel väg att gå.
Schellekens påstår också felaktigt att skatten behövs för att ”EU:s medlemsländer måste hitta nya inkomstkällor för att kunna stärka sina statsfinanser”. I nuläget ser dock förslaget ut att fungera som ett substitut för de deltagande medlemsstaternas EU-avgift. Skuldtyngda stater som Grekland, Portugal, Irland och Italien kommer med andra ord inte att se röken av pengarna som FTT:n inbringar. I stället kommer de användas för att bekosta jordbrukssubventioner och strukturfondens EU-bidrag. Utsatta medlemsländer kommer istället se sina övriga skatteintäkter minska när BNP faller tillföljd av den finansiella transaktionsskatten.
Den europeiska unionen behöver en nystart i ekonomisk bemärkelse. Vi behöver ökad konkurrenskraft och effektiva reformer som stärker tillväxt och sysselsättningen. EU behöver framtidstro! En skatt på finansiella transaktioner kommer innebära motsatsen och att en rad medlemsstater fortsätter i gamla hjulspår och i en felaktig tro på att det går att åstadkomma en vändning utan tuffa men nödvändiga strukturreformer. Att kommissionen inte heller talar klarspråk om den finansiella transaktionsskattens effekter och syften är ytterliggare ett exempel på att stora delar av EU alltjämt saknat insikt om vari problemen ligger – trots djup och långvarig ekonomisk kris. Detta är oroväckande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar