Därför ändrar vi den finanspolitiska inriktning!

De senaste veckornas politiska debatt har varit något förvirrad sedan regeringen inför vårpropositionen aviserat en nya finanspolitisk inriktningen. Kritiken kommer både utifrån men även bland egna väljare och företrädare som inte riktigt hänger med i svängarna. Motiven är som följande:

Journalister, en rad politiska aktörer till höger om  den politiska mitten och såklart oppositionen har förklarat detta att det är frågan om taktiseranden inför valet. Beskrivningen är att Alliansen nu försöker rädda det som räddas kan och genom "triangulering" värja sig mot kritiken från Svenska folket att skattesänkningar blivit för omfattande samt att andelen privata aktörer i välfärden blivit för stor. Även några av de egna företrädarna och väljarna i allmänhet har köpt denna beskrivning och klagar nu på att vi svikit våra ideal (ironiskt nog verkar samma människor samtidigt klaga högljut på den enda tidigare föreslagna bidragssänkningen som regeringen sedermera drog tillbaka).

Mest förvirrad är trots allt oppositionen över den snabba omställningen. I förra veckan hade jag en debatt med vänsterpartisten Jacob Johnson där han ordagrant sa följande:

”Hurgår det för Sverige? Svaret på den frågan beror väl på vem man frågar, och detberor väl också på hur man räknar. Anders Borg räknade senast med attunderskottet i de offentliga finanserna 2014 kommer att bli 1,9 procent av bnp,motsvarande 70 miljarder kronor. Även om han brukar säga att det går bra förSverige så börjar han låta lite bekymrad, och han pratar inte längre om hur manska använda reformutrymmet.”

Efter dagens utskott sa sossarnas vice ordf. i Skatteutskottet, Leif Jacobsson att han trodde jag visslade på internationalen och sedan raljant antydda att moderaterna nu kopierar dem. 
 

Stimulera i dåliga tider

Den stora mittenfåran av ekonomisk teori är tydlig med att efterfrågan bör stimuleras i lågkonjunktur. Keynsianism skriker då insitnktivt många på högerkanten! Den mer precisa tolkningen av vad ”stimulanser” innebär i detta hänseende är dock mer invecklat än att hela diskussionen låter sig sammanfattas genom att referera till en ekonom som för nästan 100 år sedan menade att regeringar i tuffa tider ska göra som Napoleon: ”Jag ska ge jobb åt mina mannar genom att låta dem gräva gropar och sedan gräva igen dem”.

Snarare än att bygga upp tillfälliga artificiella ekonomiska projekt handlar det förenklat beskrivet om två saker:

1. Att inte låta sjunkande skatteintäkter pga. konjunkturläget förorsaka neddragningar av den offentliga konsumtion. Uppfattningen att staten rent allmänt ska göra väsentligt mycket mindre är en helt annan fråga som inte har med konjunkturpolitik att göra och som bör avhandlas i en separat ordning. Om staten alltså spenderade 900 miljarder förra året men att årets intäkter bara uppgår till 850 miljarder pga. en lågkonjunktur bör man - med förutsättning att offentliga finanser är stabila - tillåta sig att avstå från tillfälliga besparingar.

2. Strukturellt riktiga reformer för att stärka efterfrågan. Detta handlar främst om skattesänkningar: att göra arbete, företagande, utbildning osv. mer lönsamt men även vissa typer av bidragsförstärkningar för t.ex. pensionärer i form av höjt bostadstillägg.

Syftet är alltså att när lågkonjunkturen kommer och skatteintäkterna minskar ska inte ekonomin strypas ännu mer av att politiken drar ned på välfärden och/eller höjer skatten. Tvärtom är motivet att hålla igång och lite lätt elda på ekonomin. Jacob Johnsson(v) hade med andra ord fått allt om bakfoten. Observera återigen att detta inte är samma sak som att på klassisk Keynesiansk maner massiva bygga ut tillfälliga statliga utgifter på gud vet vad. Jag tror det var Hayek som sa att ”Ingenting är så permanent som tillfälliga stimulanser”. Samma stimulanser bör vara permanenta strukturförändringar. En restriktion är alltså att när konjunkturen vänder så ska ekonomin balanseras tillbaka utan att man tvingas drar tillbaka skattesänkningarna. Människor ska veta att satsningarna är permanenta förstärkningar. Tillfälliga skattesänkningar ger t.ex. väldigt liten effekt på hushållens konsumtion (vilket t.ex. George W. Bush prövade innan han avgick).

Spara i goda tider

För att klara av att tackla dåliga tider utan att rasera offentliga finanser är det närmast självklart att man omvänt måste spara under bättre tider. Hur bör då detta ske? Första utgångspunkten är att detta görs genom att finanspolitiken är neutral, d.v.s. att ekonomin växer och genererar överskott som kan läggas på hög. I extrema fall om lågkonjunkturen varit extra långvarig kan det innebära utgiftsminskningar och skattehöjningar för att stabilisera offentliga finanser. Går det riktigt bra för ekonomin till den grad att den riskeras överhettas bör dock även detta övervägas. Det handlar återigen inte om att dra tillbaka tidigare genomförda skattesänkningar som fungerat som tillfälliga stimulanser. Tvärtom bör man i det läget på motsvarande sätt genomföra strukturellt riktiga skattehöjningar och besparingar. Inte minst skall eventuella reformer finansieras. Det innebär att ytterligare skattesänkningar eller välfärdssatsningar blir statsfinansiellt neutrala, alltså att de inte innebär att staten går back ens i det korta perspektivet.

Varför då inte bara utgiftsminskningar? Återigen därför att moderaterna är ett pragmatiskt parti och samarbetar med koalitionspartners som har svårt att hantera att enbart utgifterna skulle minska. Att göra sig omöjliga, spräcka Alliansen och i förlängningen förlora valet är inte rätt väg framåt. Personligen hade jag sluppit skattehöjningar, men verkligheten är vad den är.

Ständig förbättring

Tanken är alltså att genom konjunkturcyklerna sänka tillväxt-skadliga skatter i dåliga tider och höja inte-så-tillväxtskadliga skatter i goda tider. Genom att göra så kan man successivt förbättra ekonomins funktionssätt. Därmed kommer skattetrycket totalt sett kunna sänkas över tiden och situationen på arbetsmarknaden förbättras.

Behov av att nå överskott

Nu befinner vi oss i en ovanlig situation i bemärkelsen att vi genomlidit en långvarig lågkonjunktur som börjat tära på offentliga finanser. Vi har haft den värsta globala ekonomiska krisen sedan 2:a världskriget. Istället för en vanliga konjunkturcykel på 5 år där vi har 2-3 år av goda tider och ungefär lika många av dåliga har vi nu sett 6 år av närmast kaos. Om finanspolitiken inte är neutral, dvs. att alla prognostiserade överskott går till att ”spara i ladorna”, kommer Sverige inte att nå överskottsmålet. Som bilden nedan visar kommer vi alltså fram till 2018 inte att ha pengar över för skattesänkningar eller välfärdssatsningar med mindre än att de återföljs av motsvarande skattehöjningar och/eller utgiftsminskningar. Just därför är det detta vi föreslår. Det är alltså ingen ideologisk helomvändning eller politiskt taktiserande, utan helt enkelt en politiskt korrekt inriktning. Moderaterna är ett pragmatiskt frihetsparti som har en tydlig ideologisk riktning. Vi tänker dock inte agera oansvarsfullt för att skynda igenom att föra samhället mer i den riktningen som vi vill.

 

Frågan kvarstår dock: om vi går mot mer normala tider bör vi inte återgå till en mer normal finanspolitik och därmed motivera en mer expansiv linje än ”krona för krona finansiering”? Kan vi då inte strunta i detta med anledning av att statsskulden ändå är så låg? Nej! Detta av flera skäl. Inte minst därför att statstkulden den inte är så låg som antyds.

Vi har numera förbundit oss till en EU-överenskommelse om att förpliktiga oss till att ganska aggressivt amortera vår statsskuld i det fall den hamnar över 66%. Visst, vi ligger idag på strax under 40% vilket borde ge oss dryga 26% att spela med? Låt oss då minnas att vi kom synnerligen lindrigt undan från finanskrisen. Det går snabbt när det kraschar. Larv kanske någon säger och påpekar det orimliga i att två omfattande finanskriser följer efter varandra på rad. Detta är förvisso sant, även om åtskilliga länder i Europa skjutit en stor del av problemen på framtid. Frågan är dock vad som skulle hända om bostadsbubblan sprack rejält i Sverige? Jag håller personligen inte det för särskilt sannolikt (även om jag ett par gånger i veckan av privatekonomiska skäl har magsår över den eventuella risken för detta).

Icke desto mindre kan vi inte slösar bort vår statsfinansiella ”pole position”! I det läge att bubblan spricker, tar med sig någon eller några av de Svenska storbankerna och därmed omöjliggöra ytterligare stimulanser. Den Svenska statsskulden är i jämförelse låg, men inte tillräckligt låg för att säkerställa framtida adekvata skyddsvallar.

 

Är vi verkligen påväg mot bättre tider?

"Arbetslösheten är trots allt relativt hög och vi har deflation, hur kan ni ropa hej och tala om bättre tider?"

Som jag nämnde ovan befinner vi oss i ett udda läge vilket ansträngt offentliga finanser. Dessutom pekar åtskilliga tecknen mot att vi går mot bättre tider. Åtminstone tider där hot om ekonomisk kollaps av Euro-zonen inte tillhör vardagen. Portugal, Irland, Island har framgångsrikt emittera statspapper. Italien, Spanien och Frankrike har kunnat ropa faran över, åtminstone gällande hoten om systemkollaps. Även Grekland har stabiliseras. Vi går kort och gott mot mer normala tider. Inte minst är tillväxtsiffrorna och de långa räntorna som väger in marknadens förväntningar högre än för 2-3 år sedan.

Men arbetslösheten och inflationen då?

Först bör man komma ihåg en sak: Alliansens arbetsutbudsstimulerande reformer har utökat arbetskraften med mer än 300 tusen personer. De som är arbetslösa idag är alltså inte i huvudsak de som var arbetslösa för 8 år sedan, utan det är i stor utsträckning personer som tidigare var förtidspensionerade, sjukskrivna, levde på försörjningsstöd o.s.v. Många står inför utmaningar som delvis ligger bortom vad konjunkturstimulanser kan ge. Jag försöker härmed inte säga att de inte spelar roll eller att samma människor är dömda till evigt arbetslöshet. Absolut inte, 200 tusen fler har fått jobb sedan 2006! Jag försöker endast nyansera diskussionen kring huruvida arbetslösheten verkligen är hög i jämförelse med t.ex. 2006. Skulle regeringen bara för att taktisera inför valet ge tillbaka förtidspensioner (sjuk- och aktivitetsstöd) åt alla de nu arbetslösa som tidigare hade samma stöd, skulle arbetslösheten nästintill halvera över natten. Helt plötsligt skulle de som idag motiverar en mer expansiv finanspolitik med sin egen logik kräva det omvända.

Frågan om den höga arbetslösheten, inflationen eller rättare sagt deflationen och den än så länge svaga tillväxten bör hanteras på mer konventionellt sätt: genom penningpolitiken.

Penning- och finanspolitik på tvärs med varandra

Jag tror att det är i studielitteraturen till grundkursen i makroekonomi (på SU) där de illustrerar med det (ny)klassiska exemplet från när Clinton blevpresident hur penning- och finanspolitik i vissa situationer kan och bör verka i olika riktningar . Efter flera år av sjunkande arbetslöshet ökade den förhållandevis skarpt när Clinton tillträdde. Inflationens och tillväxtens utveckling var i jämförelse med tiden efter mitten på sextiotalet likaså låg och allt talade för en expansiv finanspolitik.

Samtidigt hade statsskulden ökat markant sedan 70-talet. Vägen fram som just kommit att bli ett föregångsexempel är hur å ena sidan Bill Clinton och Newt Gingrich tillsammans vände underskott till överskott samtidigt som Alan Greenspan å andra sidan genom en expansiv penningpolitik adresserade frågorna om arbetslösheten och tillväxten.

Sverige befinner sig nu i ett läge som påminner om detta, om än inte med samma allvarsgrad.

 

Vägen fram

Summa summarum: regering och riksdag bör framgent föra en icke expansiv finanspolitik samtidigt som riksbanken alltjämt bör fortsätta med en expansiv penningpolitik.

Jag skriver alltjämt därför att man måste vara en otroligt historielös för att påstå att den svenska räntan nu är hög. Visst, andra länder har en än mer expansiv penningpolitik, men Sverige ligger också generellt bättre till än de flesta. Visst, vi har fortfarande en relativt hög arbetslöshet som ligger runt EU-genomsnittet, men som jag redogjorde ovan är detta alltså mer en orsak av strukturella förändringar av arbetsmarknadens funktionssätt än konjunktureffekter.

Hur var det med den förestående bostadsbubblan?

Låt mig ännu en gång påtala att jag inte tror att det blir någon bubbla. Våra välkapitaliserade banker kommer alltjämt vara behjälpliga i att förse bolånekunder med förmånliga lån och den låga byggtakten samt reglerade hyresmarknaden kommer begränsa utbudet. Åtminstone i det korta och medellånga perspektivet. Jag försöker härmed inte vifta bort problemet. Tvärtom ser jag den ökade skuldsättningen hos hushållen som Sveriges ekonomiskt sett mest allvarsamma problem vilket jag även påtalat vid flertalet tillfällen, tex på SvD Brännpunkt. Detta bör dock inte lösas medels penningpolitiken. När penningpolitik blir ett verktyg för att korrigera för allmänpolitiska misslyckanden slutar det illa (som i USA under upptakten till finanskrisen). Penningpolitiken ska fokusera på inflationen och indirekt tillväxten!

Hur löser vi då bostadsproblemen? Givetvis bör vi fortsätta arbetet med att reformera bostadsmarknaden: underlätta andrahandsuthyrningen ytterligare, inför fri hyressättning för nybyggen (utvidga regelverket för presumtionshyror), villkora infrastruktursatsningar till kommuner och regioner med att det byggs bostäder, minska regelbördan genom PBL, slopa kommunala särkrav, minska överklagandemöjligheterna, påföra kommuner viten för långa ledtider m.m. Allt detta är på gång och kommer genomföras nästa mandatperiod om Alliansen vinner valet. Därutöver bör vi successivt minska och allra helst fasa ut ränteavdragen, släppa hyressättningen fri för nya hyresgäster m.m. Givetvis beklagar även jag mig över att detta inte skett tidigare och att det är först i mitten av denna mandatperiod som arbetet tilltagit. Att gråta över spilld mjölk tjänar dock inget till.