Förneka inte integrationsproblemen, men vältra inte heller över ansvaret på oskyldiga!

Häromdagen gjorde jag en statusuppdatering på Facebook där jag staplade upp positiv statistik kring att det finns många invandrare som bidrar till att göra Sverige bättre. Den fick ganska omfattande spridning och många har undrat var statistiken kommer från. Därför har jag nu utförligt redogjort för detta i 5 separata blogginlägg (se länkarna nedan).

Där bemöter jag även kritik som riktats mot siffrorna, och då särskilt den som kommit från en person vid namn Tino Sanandaji. Detta dels då han var den som kom med de mest sakliga invändningarna, dels då jag förstått/hört att han är en aktiv invandringskritisk debattör som samtidigt är relativt respekterad.

Länkarna ifråga:

1. 750.000 utrikesfödda arbetar och betalar skatt

2. Det finns70.000 utrikes födda företagare som bidrar till att skapa 250.000 jobb

3. Av de drygt200.000 fler som fått jobb sedan 2006 (trots krisen) är 150.000 utrikes födda

4. 95% av allautlandsfödda har aldrig ens varit misstänkta för ett brott

5. Var tredjeläkare och var fjärde tandläkare är utrikes född.

När jag skrev min statusuppdatering fick jag direkt kritik för att försöka "bortförklara invandringens problem". Det var inte mitt syfte, men jag tänker inte istället vältra över ansvaret på oskyldiga. Svensk migration- och integrationspolitik har misslyckats på flera viktiga punkter och det finns mycket kvar att göra.

 

Debatten fokuserar dock alltmer kring att skuldbelägga snarare än att problemlösa. Invandrare anklagas för att i större utsträckning vara arbetslösa, leva på socialbidrag och begå brott. Att en majoritet bidrar positivt ignoreras. Ett sådant tänkande bygger på idén om kollektiv bestraffning och i förlängningen kollektivism – en ideologi som förenar socialismen, vänsterfeminism och den s.k. ”extremhögern”. De formulera alla sin politik utifrån ett sådant bestraffande grupptänkande där alla företagare/män/invandrare institutionellt anses sabotera för anställda/kvinnor/majoritetsetniciteten o.s.v.  Det är ett tänkande som bygger på förkastliga moraliska premisser.

Problem relaterat till invandringen härrör till övervägande del i strukturella ekonomiska problem. Inte i att det svenska samhället genomsyras av rasism som den kvasiintellektuella vänstern anser, eller i att det mångetniska samhället är dömt att misslyckas som de främlingsfientliga anser. Hur löser man detta? Inom kort ska jag författa ett blogginlägg på detta tema.

750 tusen utrikes födda arbetar och betalar skatt

Statistiken kommer från SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU). Siffran är givetvis inte exakt utan varierar från månad till månad och beroende på vilken åldersindelning man väljer. Den mest "generösa" estimeringen är att 760.400 utrikes födda är sysselsatta (3:e kvartalet 2013, åldersgrupp 15-74). En mer konservativa uppskattning är att 707.400 gör det (helårssiffror för 2012 och åldersgrupp 16-64).

Tino angav av någon outgrundlig anledning 730 tusen. I vilket fall beskriver han detta som "Inte särskilt imponerande" i förhållande till gruppen i sin helhet. Enligt honom innebär detta att endast 48% av utrikes födda arbetar, då gruppen totalt populeras av 1,5 miljoner. Därefter jämför han detta med gruppen inrikes födda, där han påstår att endast 15% inte arbetar. Problemet är att hans siffror är fel. Mycket fel. Alternativt har han  missförstått vad statistiken representerar.

Antalet utrikes födda är precis som han skriver ca 1,5 miljoner, men man kan inte gärna inkludera spädbarn och 100 åringar när man räknar ut sysselsättningsgraden. Speciellt märkligt blir det mot bakgrund av att han inte bedömer inrikes födda på samma sätt. Då det bor lite drygt 9.5 miljoner personer i Sverige är alltså 8 miljoner födda här om 1,5 miljoner inte är det. Antalet inrikes födda som är sysselsatta ligger på lite knappt 4 miljoner, vilket ger en sysselsättningsgrad på 48,7%. Kort och gott: om 48% av utrikes födda inte jobbar, gör 51,3% av inrikes födda inte det heller.

Den verkliga siffran för antalet utrikes födda i arbetsför ålder ligger mellan 1.159,4 och 1.304,2 tusen för 3e kvartalet 2013 beroende på om man väljer åldersspannet 16-64 eller 15-74 år. Helårssiffrorna för 2012 ligger på 1.116,4 respektive 1.258,1 tusen. Detta ger en sysselsättningsgrad på mellan 57,33% till 64,1% beroende på hur man räknar. Motsvarande siffror för inrikes födda är ligger i ett spann mellan 68,7% till 79,9% samt 67,2% till 77,5% (och alltså inte 85% som Tino tror).

Hur ska vi nu värdera detta?

Låt oss till att börja med konstatera att Tino nominellt undervärderade utlandsföddas arbetandegrad med 10-15% och överdrev inrikes föddas med 7,5-17,8%. Varför? Hans egen kommentar ”De som sprider falsk statistik i syfte att bortförklara invandringspolitikens misslyckande är inte upplysta, de är i bästa fall okunniga och i sämsta fall oärliga.” ger sannolikt en vägledande förklaring. Sysselsättningsgraden är hur som helst lägre för utrikes födda, men inte i närheten av så illa som Timo beskriver det. En tydlig majoritet av dem arbetar.

En intressant sak som slog mig när jag läste vad Tino skrev, är just uträkningen i 3:e stycket ovan. Sett som en andelen av hela befolkningsgruppen (alltså barn och gamla inräknat) är det fler utrikes födda än inrikes födda som jobbar. Uttryckt i klartext innebär detta att det förvisso finns fler invandrare i arbetsför ålder som inte jobbar, MEN det finns samtidigt färre utrikes födda pensionärer och barn som belastar de kostsamma välfärdssystemen. Frågan är då vilken grupp som är ”värst”, de som i större utsträckning inte får ett jobb eller de som i större utsträckning belastar välfärden? Ska vi räkna pengar och ören? Ser vi saken ur detta perspektiv är det mycket som talar för att inrikes födda kostar samhället mer än utrikes födda. Socialbidrag och a-kassa kostar, men en pensionär i behov av dygnet runt vård kostar desto mer. Jag har inga siffror på detta och personligen tycker jag det är fullständigt irrelevant. Man ska, för att citera Charles Murry, bedöma människor efter ”What they bring to the table”, inte efter vilken godtycklig kollektiv grupp de tillhör. Invandrare som jobbar och bidrar ska aldrig behöva drabbas av att andra invandrare inte gör det.

Ovanstående statistiska faktum belyser också vikten av arbetskraftsinvandring. Sedan 2006 är den stora demokratiska förändringen att andelen i ålderskategorin 65-74 ökat med 30%, vilket också är förklaringen till att sysselsättningen för samma grupp inte ökat mer(källa 2006, källa 2012). Vi blir allt äldre! Eftersom människor vanligtvis går i pension runt 61-63 års ålder, hade ett uteblivet sysselsättningstillskott från alla de 750.000 invandrare som arbetar inneburit en katastrof för Svensk ekonomi.

Hur som helst råder det ingen tvekan om att Sverige alltjämt har ett stort problem med att inte tillräckligt många jobbar, såväl utrikes som inrikes födda. Av ganska självklara skäl har den förra gruppen det väsentligt tuffare än den senare. Återigen har det dock varken att göra med rasism som den kvasiintellektuella vänstern tror, eller med att det multietniska samhället skulle vara dömt att misslyckas som SD m.fl. tror. Problemet härrör ur strukturella ekonomiska problem som tar sig i uttryck av att vi har västvärldens minsta servicesektor, vilken är den naturliga inkörsporten till arbetsmarknaden för utrikes födda. Detta beroende i sin tur främst på en kombination av höga marginalskatter och generösa bidragssystem tillsammans med höga ingångslöner och ett icke fungerande lärlingssystem. Sammantaget innebär det att arbetsintensiva jobb trängs ut från arbetsmarknaden. Utrikes födda och unga drabbas värst av detta.

Det finns 70.000 utrikes födda företagare som bidrar till att skapa 250.000 jobb

Om vi börjar med den första siffran så uppgår antalet utrikes födda företagare till 69,3 eller 73,3 tusen för åldersgrupperna 16-64 respektive 15-74 enligt SCB:s AKU. Som mest kan man ange siffran 75,5 tusen för 3e kvartalet i år.

De 250.000 jobben detta skapar är siffror som jag fått från arbetsmarknadsdepartementet och tyvärr inte har några länk till. Så fort jag får tillgång till detta lovar jag dock att lägga upp dem här.

Om vi hur som helst antar att denna siffra är korrekt, menar Tino ändå att det är färre jobb än vad man kan förvänta sig i förhållande till andel utrikes födda totalt sett. Trots att han även denna gång hade fel på sina siffror (och återigen inte tog hänsyn till arbetsför ålder), stämmer det att utrikes födda i mindre utsträckning är företagare än inrikes födda. Frågan är vad som är relevant att mäta?

Sett till genomsnittet av antalet jobb per företag är nämligen utrikes födda företagare lika bra eller upp till dubbelt så bra som sina inrikes födda.

Det totala antalet företag som finns i Sverige uppgår enligt SCB:s Företagsdatabas till dryga 1,3 miljoner. Dividerar vi sedan antalet jobb med antalet arbetsgivare får vi ett genomsnitt på 3,7 anställda per företag och 3,6 för utrikes födda företagare.

MEN

Om vi exkluderar de större bolagen (som i huvudsak är börsnoterade storföretag) med fler än 500 anställda, sjunker genomsnittet till 1,9 anställda per företag (då dessa bolag endast uppgår till 896 stycken samtidigt som de sysselsätter drygt 2 miljoner människor).

 

Varför skulle man då exkludera dem? En klar majoriteten av svenska storföretag har väldigt många år på nacken. Att förvänta sig att utrikes födda ska lyckas med det som ytterst få inrikes födda gjort under det senaste seklet, dvs. att starta nya Ericsson, Volvo och Handelsbanken m.m. är larvigt. Därmed finns det mycket som talar för att utrikes födda små och medelstora företag anställer fler än inrikes födda. Mycket mer.

Däremot är det korrekt att andelen utrikes födda som blir företagare är färre än för inrikes födda. Det är dock inte så konstigt. Att starta och driva ett företag är fortfarande komplicerat i Sverige och kräver ofta kontakter och kunskap om hur samhällssystemet fungerar. Att detta blir en större utmaning för utrikes födda är ganska självklart. Däremot talar alltså statistiken för att utrikes födda är duktiga företagare som bidrar minst lika mycket eller t.o.m. mer än inrikes födda entreprenörer i termer av att skapa nya jobb. Med tanke på att den reella jobbtillväxten varit så svag under de senaste 20-30 åren vore det katastrofalt att gå minste om 70.000 företag och en kvarts miljon jobb bara för att andelen företagare inte är tillräckligt hög i gruppen utrikes födda.

Av de drygt 200.000 fler som fått jobb sedan 2006 (trots krisen) är 150.000 utrikes födda

Också denna statistik kommer från SCB:s AKU. Sedan 2006 har alltså mer än dubbelt så många utrikes som inrikes födda fått jobb. Ändå menar Tino att detta är ett svagt resultat då invandringen ökat med en halv miljon sedan 2006. I vanlig ordning fick han dock siffrorna om bakfoten. Enligt SCB ökade antalet utrikes födda med 298.056 personer mellan 06 och 12 (alltså fel med nästan 170% för Tino), varav 227.000 är i åldern 16-64 och 255.000 i åldern 15-74 (Källa). Detta innebär alltså att utrikes födda har en en 10%igt högre sysselsättningsökning än inrikes födda i ålderskategorin 15-74.

Det är på gränsen till bisarrt att säga att denna sysselsättningsökning bland utrikes födda bara är ett resultat av den ökade invandringen när samma utveckling hos inrikes födda varit väsentligt lägre. Alldeles oavsett hur du räknar. Sannolikt förklaras detta till stor del av en växande servicesektorn (tack vare, ROT/RUT, sänkt krogmoms, nystartsjobb, sänkta ungdomsarbetsgivaravgifter). Syndromet känns igen från flera länder: många inrikes födda i västvärlden anser sig vara för ”fina” för att ta liknande jobb. I det läget blir vi beroende av att invandrare har en mer arbetsvillig inställning. Hur hade Sveriges ekonomi utvecklats om det var 150.000 färre som arbetat?

 
På denna punkt är det svårt att säga annat än att Tino gjorde bort sig rejält…

95% av alla utlandsfödda har aldrig ens varit misstänkta för ett allvarligt brott

Här måste jag börja med att erkänna ett misstag: jag hade för avsikt att skriva som ovan i mitt fb inlägg, d.v.s. ”…misstänkta för ett allvarligt brott”. Jag slant dock på tangenten/iphone-skärmen och utelämnade ordet ”allvarligt”. Källan till detta är i vilket samma rapport som Tino hänvisade till från Brottsförebyggande Rådet (BRÅ). Den korrekta siffran för andelen utrikes födda som registrerats som misstänkta för ett brott är precis som Tino påpekade 12%.

MEN

Bryter man ner brottsstatistiken och studerar mer allvarliga brott ser det väldigt annorlunda ut (att utrikes födda är nästan 3 gånger mer benägna att begå trafikbrott än inrikes födda – obs rattfylla inkluderas ej här - kan knappast beskrivas som ett astronomiskt samhällsproblem som motiverar att vi låter fler människor dö i krig). Då kan vi just konstatera att 95% av utrikes födda aldrig ens misstänkts för något sådant (sida 42).

Vad som är allvarliga brott kan såklart diskuteras, men allmänt skulle jag säga att de flesta betraktar tillgrepsbrott (i vilket rån och stöld ingår), brott mot liv och hälsa (mord, misshandel och dråp m.m.) samt sexualbrott tillhör samma kategori. Tittar vi specifik på våldtäkter som nät-debatten rörandes invandringen ofta kretsar kring, är det 0,22% av utrikes födda som är misstänkta för att ha begått våldtäkt eller försök till våldtäkt (sid 41).

Det mest intressanta är dock att det finns andra förklaringsmodeller för brottsbenägenhet som är mycket starkare än etnisk bakgrund. Kön t.ex. Män är i genomsnitt 3,5 gånger mer brottsbenägna än kvinnor. Tittar vi på den allvarliga brottsligheten ser det väsentligt värre ut. Personer som lever på försörjningsstöd (socialbidrag) är 6,1 gånger mer brottsbenägna än de som inte lever på bidrag. Det är 5,7 gånger vanligare att en person med endast förgymnasial utbildning misstänkts för brott (sid 35).

Det är just p.g.a. detta som BRÅ menar att SD kraftigt missbrukat brottstatistiken. Socioekonomiska förklaringar, utbildningsgrad och kön är väsentligt mer förklarande för brott än huruvida man är född i Sverige eller ej.

Ett annat sätt att se på frågan är att istället titta på vilka som utsätts för brott. Här har BRÅkonstaterat att utrikes födda löper upp till 40% högre risk att drabbas än inrikes födda. Andelen etniska svenskar som drabbas av brott är stadigt minskande och nu nere på 10%-11%.

Den mest intressanta följdfrågan som uppkommer som en logisk implikation av SD-resonemanget är dock av mer principiell karaktär. Om nu agerandet hos 5% eller låt oss t.o.m. säga 12% av utrikes födda ska avgör hur övriga 95%/88% av samma grupp bara för att de råkar dela en godtycklig kollektiv egenskap, varför då inte dra samma slutsats gällande män? Män är som grupp mer brottsbenägna än utrikes födda som grupp. Utrikes födda kvinnor begår långt färre brott än inrikes födda män. I så fall borde radikalfeministerna som menade att ”män är djur” ha rätt.

Återigen, kollektivisten som ägnar sig åt kollektiv bestraffning landar alltid i ett moraliskt dike.

 

 

Var tredje läkare och var fjärde tandläkare är utrikes född

Denna statistik kommer från SCB:s yrkesregister. Av någon anledning lyckas jag dock i skrivandets stund inte få fram siffrorna igen utan får tillsvidare nöja mig med att länka till en rapport från SKL. Den har tyvärr några år på nacken men ger ändå en tydlig bild av hur utrikes födda är klart "överrepresenterade" inom läkar och tandläkaryrket i förhållande till ”sin” andel av befolkningen.

Intressant nog kommenterades inte detta av Tino, vilket är symptomatiskt för invandringskritiker: positiv statistik förnekas, förbises och bemöts (ofta aggressivt) med att man försöker ”bortförklara alla problem med invandringen”. Visst, det har tidigare funnits ett debattklimat i Sverige där det är tabu att vara kritisk till integrationsproblemen. Nu upplever jag istället att det snarare är precis tvärtom. Man kan inte rättfärdiga kollektiv bestraffning av utrikes födda som sköter sig, jobbar hårt och bidrar till att göra Sverige till ett bättre land med att man inte fick/får kritisera problemen. Det är ingenting annat än kollektivism, d.v.s. moraliskt och intellektuellt haveri. Två fel gör inte ett rätt.

Tänk var Sverige hade varit om vi blev av med en tredjedel av våra läkare och en fjärdedel av våra tandläkare. Med tanke på att det redan idag råder problem med läkarbrist (även om Alliansen har på att påtagligt utöka antalet utbildningsplatser) är det svårt att dra någon annan slutsats än att det vore katastrof.

 

Bra men kontroversiellt 3:12 förslag

Sverige bör ha förmånliga regler för att starta och driva företag, men idag har vi ett system som gör att anställda erbjuds "micro"-delägarskap och på så sätt radikalt sänkt sin skatt utan att vara just risktagande företagare. 

Utgångspunkten måste vara att alla betalar skatt efter samma system. Bara för att du jobbar på ett företag som organiserar sig på ett speciellt sätt ska du inte få lägre skatt. Det är orättvist och krånglar till marknaden. 

För att ta några exempel: 

1. Läkaren som jobbar för praktikertjänst och är micro-delägare utan att ta ekonomisk risk får nästan 100 tusen mindre i skatt än läkaren som jobbar på KI

2. Den som går från att vara senior manager till att vara partner på en revisionsfirma och därmed erbjuds micro-delägarskap utan att ta någon ekonomisk risk, sänker över natten sin skatt med flera hundra tusen.

3. IT konsulten som jobbar på en medelstor firma och erbjuds micro-delägarskap (utan att ta någon ekonomisk risk) får klart lägre skatt än motsvarande IT konsult på Ericsson som har samma lön, utbildning och kompetens.

Nu ändrar vi detta så att reglerna blir förmånligare för riktiga företagare (som alltså får skattesänkningar) och samtidigt täpper igen "skatteplaneringsluckan" som funnits genom att sätta en gräns vid att du måste ha minst 4% delägarskap i bolaget för att kunna betraktas som risktagande företagare (investerar du pengar i ett företag kommer du fortfarande kunna lyfta en utdelning på ca 13% av ditt kapital). 

Gör vi inte detta kommer regelverket successivt haverera. Utdelningen genom detta s.k. 3:12 regelverket har ökat med flera  hundra procent sedan 2006 då de nuvarande reglerna infördes. Bromsas inte utvecklingen kommer fler och fler företag organisera sig på samma sätt och skapa ett ohållbart regelsystem.

Förslaget är reviderat för att möta den kritik som tidigare funnits. Nu blir regelverket tydlig och transparent. Det ursprungliga förslaget hade ett inslag som drabbade företag med många anställda men små vinstmarginaler som jag varit kritisk mot, men som nu alltså är borttaget.

Jag tror att vi kan utgå från att  många företag kommer "splittras upp" för att kringgå det nya regelverket. Vi kommer dock följa utvecklingen och ytterligare ändra reglerna om så krävs. 

Jag kan halvera arbetslösheten - varför oppositionens kritik mot läget på arbetsmarknaden är larv

Arbetslösheten är nu uppe i 8,5%. Jag kan halvera den till årsskiftet! Hur? Återinför den gamla sjukskrivningen, a-kassereglerna, återinföra arbetsförbud för asylsökande och ge tillbaka alla de som tidigare hade en tidsbegränsad förtidspension sina tidigare bidrag.

Då skulle ungefär 200 tusen personer som nu är arbetssökande direkt återförflyttas till bidragssystemen och arbetslösheten glida ner till Europas lägsta. Skulle Sveriges ekonomi se bättre ut då och vara bättre rustad för framtiden? Det är absurt att påstå! Tvärtom skulle det vara förödande för Sverige.

Frågan är vad oppositionen skulle säga om regeringen gjorde just detta? Helt plötsligt skulle deras ENDA argument försvinna.

Alliansen har aktivt arbetat för att få fler människor att gå från att vara undangömd i bidragsstatistiken till att söka ett jobb. Knappt 200 tusen har gjort detta. Samtidigt har - trots den värsta globala krisen på snart 100 år - dock ännu fler, dryga 200 tusen personer, fått ett jobb.

Att arbetslösheten inte är helt oförändrad jämfört med 2006 beror på att Sveriges befolkning samtidigt ökat och fler invandrare nu söker jobb istället för socialbidrag. Detta är förklaringen till att arbetslösheten ökat - om än marginellt.

Skulle en revision av personer som fick förtidspension före de nya reglerna komma fram till att säg 100.000 har arbetsförmåga skulle arbetslösheten öka över en natt till 10%. Skulle det vara ett belägg för att Svensk ekonomi på samma sätt över en natt radikalt försämrades för att fler sökte jobb? Knappast!

Arbetslösheten är antalet personer som SÖKER jobb. Det är INTE andelen av befolkningen som inte har ett jobb! Genom att flytta människor mellan att söka jobb och t.ex. vara förtidspensionär kan man alltså artificiellt öka/minska arbetslösheten.

Vi har flyttat om i statistiken för att flytta människor närmare arbetsmarknaden efter devisen att det är bättre att vara arbetslös och söka jobb än att vara arbetslös och inte söka jobb, undangömd i statistiken som förtidspensionär. Söker du jobb är sannolikheten större att du får ett i framtiden än om du inte gör det!

 

Skräpta straff för mord

Nu skärps straffet för mord ytterliggare, vilket är bra! För några år sedan höjdes det tidsbestämda straffet från 10 till 18 år (men där livstid likt tidigare är högsta straffsats). Istället för en skärpning innebar dock förändringen att domstolarna i praktiken avskaffade livstidsstraffet. Nu tydliggörs att livstid ska vara normen. Självständiga domstolar är en av rättstatens grundbultar, politiskt/ideologiskt drivna domstolar är det inte. Självständigheten innebär att huruvida en misstänkt brottslig handling verkligen står i strid med lagen eller inte ska prövas enskilt och utan inverkan av riksdag eller regering och - om så är fallet - att en på samma sätt oberoende avvägning görs var inom straffskalan brottet ifråga placerar sig i förhållande till andra brott med samma rubricering. Det innebär inte att alla eller de absolut flesta brott ska utdömas med så låga straff som lagen tillåter. Varför Svenska domstolar agerar så är obegripligt. Sannolikt är det ett uttryckt för en relativt förhärskande uppfattning bland jurister inom rättsväsendet att skrärpta straff inte har en brottspreventiv effekt. Detta går givetvis att diskutera, där min uppfattning är tydlig: högre straff leder till färre brott. Inte minst har straffet ett moraliskt värde i sig bortom vad som är brottsförebyggande effektivt. Oavsett vilket har riksdagen i demokratisk ordning beslutat om skärpta straffskalor. Detta måste domstolarna förlika sig med.

Ta dagens SCB-mätning med en nypa salt

Idag presenterades SCB:s opinionsmätning för våren 2013, som var allt annat än munter läsning för Alliansvänner. Som vanligt när det gäller opinionsmätningar är det dock trenderna och de större sammanhangen som ska studeras. Att plocka mätningar ur sitt sammanhang och inte inse att de visar olika saker vid olika skeden av en mandatperiod blir som att jämföra päron med äpplen. Valet 2010 vann Alliansen en historiskt stor seger. Ett år före låg man under med nästan 10%.

Tittar vi på dagens mätning med den dessförinnan innebär den ett tapp på -1,1% för Alliansen och en något högre ökning för de rödgröna på +1,3%. Mellanskillnaden kommer inte från soffan utan det är Sd som backar med 0,2%. Jämför vi dock med samma tid för 4 år sedan har Alliansen tappat 4,5, de rödgröna ökat med 4,2% och Sd ökat med 4,7%. Är då detta en indikator på att Alliansen ligger sämre till än förra mandatperioden och att det barkar mot valförlust? Jämför vi dock istället med SCB mätningen ett halvår senare i november 2009, alltså ännu närmare valet har Alliansen "bara" tappat 1,8%. Intressant nog har de rödgröna i en sådan jämförelse backat med 0,8% medan Sd ökat med 2,6%. I jämförelse är läget alltså inte särskilt mycket sämre än ett år före valet 2010 och man ska inte fästa för stor vikt vid mätningen. Den stora skillnaden är Sd:s framgångar.

En sak är dock oroväckande: moderaternas stora tapp på 5,3% i Stockholms stad (i Stockholms län ökar vi med 0,5%). Detta är bekymmersamt därför att det är det sämsta SCB-resultatet sedan 2006. Vart tog då väljarna vägen? Det är här intressanta att notera är att inget annat parti ensidigt gynnats av moderaternas tillbakagång. Sd har ökat med 1,2%, kd +1, fp +0,6, c+0,7, v+1,2%, s+1%, samt mp-1,6 (det sistnämnda, att mp minskar så pass mycket i sthlm stad förvånar). Det finns alltså ingen tydlig trend i förflyttningen vilket möjligen signalerar ett missnöje med moderaterna snarare än ett ökat förtroende för övriga partier. Detta är något att verkligen fundera kring. Förlorar moderaterna så mycket i Stockholms stad kommer regeringsmakten blir svårvunnen.

Summa summarum: grundförutsättningen för regeringen i mellanvalssituationer likt denna är dålig. I takt med att valet närmar sig kommer läget utjämnas när granskningen av oppositionen ökar. Däremot ligger Alliansen sämre till än för 4 år sedan. Min slutsats är att regeringen saknar det politiska initiativet. Lösningen på detta heter ytterliggare ett jobbskatteavdrag i höstens budget (om vi bortser från frågans ekonomiska effekter och bara ser till det politiskt strategiska). Det skulle flytta bollen till Alliansens planhalva och få debatten att handla om den politiska grundkonflikten i svensk politik, dvs arbetslinjens vara eller icke vara. Det skulle också syna var oppositionen står, visa på initiativ och reformkraft från Alliansen och innebära att det sista viktiga vallöftet från valet 2010 infriades. Inte minst skulle regeringen visa att man för en politik för vanligt folk när låg- och medelinkomsttagare får sänkta skatter.

Därtill skulle det vara bra för svensk ekonomi.

Angående Husby...

Även om det fortfarande var stökigt igår natt verkar nu veckans vandalisering, stenkastning mot polisen och upplopp som förekommit i Husby och andra Sthlm förorter börjar lägga sig. Vad ska man då dra för slutsats av det inträffade?

För det första är det rent ut sagt förjävligt! Handlingarna är oacceptabla, måste stoppas och straffas! Polisen måste få bättre verktyg att hantera liknande händelser i framtiden. Alldeles oavsett bakgrund och orsak finns inget utrymme för ursäktande av kriminalitet. Precis som att pappan vars dotter våldtas och mördas brutalt måste få ett straff om han mördar förövaren, går det inte att utsäkta det som inträffat med än det ena än det andra. Alldeles oavsett hur kränkt man känner sig går det inte att agera i strid med lagen och gör man det måste man vara beredd att ta konsekvenserna.

För det andra, gällande problemets orsak och hur de eventuellt förebyggs i framtiden. Här finns anledning till eftertanke och inte minst lite mer djupare reflektion än vad som tidigare gjorts. De som skyller allting på antingen sociala problem eller på att allt skulle bottna i att Sverige har för många invandrare (och därmed indirekt skuldbelägger alla de dryga 800 tusen med invandrarbakgrund som går till jobbet och bidrar till Svenskt välstånd och välfärd), förklara då gärna huvudmotiven för de ännu värre Göteborgskravallerna eller "Reclaim the Streets"-aktionerna som genomfördes av bortskämda Svenska medelklassungdomar!? Se klippet nedan! Om människor (uppenbarligen) kan bete sig så utan att komma från socialt utsatthet eller annan etnisk bakgrund bör man tänka en vända till innan sådana slutsatser dras. Gör man ändå det skulle jag säga att man är en instinktsdriven person som drar slutsatser mest baserat på att bekräfta sina egna värderingar - oavsett om de är genetiskt betingad xenofobi (ugga-bugga-skydda-min-flock) eller en medfödd dragning till socialism (buuhuu förövaren är också ett offer under kapitalismen/patriarkatet).

Detta är ytterst en fråga - precis som Göteborgskravallerna, upploppen i London härom året osv - om respektlösa ungdomar som bryter mot lagen. Kriminalitet är kriminalitet som är kriminalitet och ska straffas!

Carl Bildt gjorde rätt, fler politiker bör kommunicera med media på sina egna villkor!

Medan många hyllar honom för folklighet är Sveriges mediaelit upprörda på Carl Bildt, som först gör sig oanträffbar för att diskutera Sveriges position i kärnvapenfrågan och sedan ringer in och förklara sin ståndpunkt i Ring P1. Bildt anklagas för att på så sätt undslippa kritiska frågor och att bli grillad av en journalist som är mer initierad i frågan (stackars Alexandra Pascalidou som enligt Ekot inte verkar hålla måttet).

Problemet här -och anledningen till att fler politiker som kan bör göra som Bildt - är att få Svenska journalister är intresserad av att rapportera "sanningen" i bemärkelsen att ge en mångsidig bild av komplicerade politiska frågeställningar. Att göra ett "scoop", hänga ut beslutsfattare som valt det minst dåliga av två alternativ och därmed sätta en orättvisande bild är nästan uteslutande det överordnade målet.

Att journalister " klipper och klistrar" i intervjuer så att den som intervjuas upplevs ge svar på en annan fråga än hen defacto gör, att intervjuas i 40 minuter för ett 40 sekunders klipp där samma fråga ställs fast ur olika perspektiv för att kunna få det mest "smaskigaste" svaret, plocka svar ur sitt sammanhang o.s.v. tillhör standard.

Carl Bildt är Sveriges kanske mest garvade politiker som mer än någon är medveten om detta. Att han tar kommandot över hur mediarapporteringen är inte mer än rätt. Skulle fler politiker kommunicera med media på sinaegna villkor skulle förhoppningsvis fler journalister tvingas bli mer professionella.

Boo hu, stackars Ekot som för en gångs skull inte får bestämma hur en fråga gestaltas i media.

Följ dina drömmar, men inte på andras bekostnad

I en insändare på tidningen Barometern (http://www.barometern.se/reagera/(3724300).gm#disqus_thread) skriver en ung tjej en intressant debattartikel där hon avvisar perspektiven i jobb- och arbetsmarknadspolitiken från såväl vänster som höger. Hon konstaterar att "Vänstern vill belöna folk med arbete och högern vill bestraffa folk med detsamma" och istället efterlyser hon "fler val än att utbilda sig eller att jobba.".

Många (mig inklusive), provoceras något enormt av liknande åsikter, så varför beskrivningen "intressant"? Tjejen ifråga är uppenbart begåvad och bortser vi från våra egna värderingar, är jag övertygad om att hon sätter fingret på en central framtida politisk konflikt och utmaning.

Vad hon kräver är rätten till självförverkligande. Hon beskriver arbete som något vissa kanske uppskattar, men andra skyr. Istället borde människor helt och fullt få följa sina drömmar, allt från att ägna sig åt volontärarbete, konst, kultur och musik eller vad den enskilde nu vill spendera sin tid med. För att klara sitt uppehälle tvingas dock människor avstå från detta, vilket hon beskriver som att samhället och människan styrs av ekonomiska intressen.

Anledningen till att människor överhuvudtaget har möjlighet att ägna sitt liv åt annat än arbete eller att klara sin överlevnad beror på den ekonomiska utvecklingen och välståndsökning vårt moderna samhälle sett. Även om vi tar detta för givet idag, är det ett historiskt undantag: under mer än 99,9% av människans tid på jorden har hon levt i fattigdom och misär. Skulle alla sluta arbeta skulle undantaget upphävas och fattigdomen återvända.

Detta samband kan tyckas självklart, men problemet uppstår nu i vår tid då en tillräckligt stor del av av befolkningen fått det så pass bra att de kan försörja sina barn även i vuxen ålder. Många föräldrar inte bara kan utan gör och låter sina barn följa sina drömmar även om det inte betalar mat och husrum. Stora grupper unga tar då välståndet för givet och framförallt upphör att reflektera över att det är någon annan som betalar för samma självförverkligande. Att mamma och pappa står för sitt barn uppehälle är en sak - åtminstone är det ett frivilligt åtagande - men när den som arbetar tvingas betala för alla som vill annat än att jobba uppstår en helt annan typ av problematik. Min frihet att få göra vad jag vill utan att jobba, blir din ofrihet att arbeta för att betala mitt uppehälle.

Många hade nog avfärdat artikelförfattaren som en bortskämd liten småunge, men problemet blir alltmer utbrett. Trots en hög ungdomsarbetslöshet tvingas många branscher där ungdomar tidigare arbetat rekrytera utländsk arbetskraft. Det mest talande exemplet är bärplockningen som varje sommar lockar tiotusentals att komma till Sverige och arbeta för kollektivavtalsenliga löner.

Så gott som alla är överens om att vi gemensamt genom välfärdsstaten bör bidra till att alla får en likvärdig chans i livet och en dräglig tillvaro. Detta samhällskontrakt och samförstånd inkluderar dock inte att vissa ska arbeta för andras nöjen. Börjar liknande krav resas och politiska steg tas så som tidigare gjordes med t.ex. rutinmässiga förtidspensioner av de som inte ville arbeta, kommer välfärdsstaten för eller senare börja ifrågasättas i grunden. Det vore en mycket tragisk utveckling.

Människor ska följa sitt hjärta och förverkliga sina drömmar, men inte på andras bekostnad.

Fredrik Schulte, riksdagsledamot(m)

Därför bör inte vinster i välfärden förbjudas

Varför bör inte vinster i välfärden förbjudas?

Det enkla svaret på frågan är att vinst i välfärden är en förutsättning för valfrihet i välfärden. Logiken bakom detta resonemang är svensk vänster aldrig intresserad av att bemöta. Trots detta har debatten eskalerat till det grad att socialdemokraterna nu är i färd med att i likhet med vänsterpartiet gå till val på en klart mer restriktiv linje. Ovetande eller cyniskt medvetna om konsekvenserna blir resultatet icke desto mindre att valfrihen så gott som raseras.

Jag anser att det finns 8 olika poänger respektive invändningar som måste adresseras för att grundligt belysa frågan:

1. Frågan handlar egentligen om valfrihet!

Frågan om vinst i välfärden måste ses i ett större sammanhang. Välfärdsstatens fundament bygger på två grundstenar: en gemensamt finansierad välfärd som är likvärdigt tillgänglig för alla och valfrihet att välja mellan olika välfärdsutförare. Det vore absurt att påstå att det finns ett egenvärde i sig att slussa skattepengar vidare till privata aktörer. Att beskatta medborgare endast i ett sådant syfte saknar legitimitet. Istället handlar frågan om att tillåtandet av vinster är en förutsättning för reell valfrihet inom välfärdssektorn. Den som på ett principiellt plan vill förbjuda vinster är i grunden alltså emot valfriheten, eller åtminstone beredd att offra den, vilket jag kommer att argumentera för nedan med en enligt min uppfattning mycket enkel logik. Detta innebär inte att mer vinst ger större valfrihet - vi måste värna att människor inte beskattas i onödan - men företeelserna som sådana förutsätter varandra. För mig är valfriheten en central fråga och en nödvändighet i det moraliska berättigandet av välfärdsstaten. Det går inte att tvångsbeskatta människor och förse dem med en välfärd där de överhuvudtaget saknar möjlighet att välja och välja bort välfärdsutförare som man inte önskar använda sig av. Valfriheten är en mänsklig rättighet som, om den inte respekteras, etiskt reducerar människan från att vara en individ till att göra henne till en viljelös varelse utan möjlighet att själv fatta avgörande livsbeslut. Självklart kan man av olika skäl, i socialismens eller liknande ideologiers namn, vilja frånta individen sitt självbestämmande och särart. Då bör man dock vara tydlig med att det är just detta man gör.

2. Vinst är en förutsättning för verklig valfrihet

Hela mitt resonemang bygger på just detta att tillåtandet av vinst i välfärden är ett nödvändigt villkor för att valfriheten. Allt motståndare mot välfärdsvinster behöver göra är att motbevisa denna mycket tydliga logik, vilket ingen svensk eller internationell tyckare eller tänkare presenterat ett intellektuellt hederlig argumentation för (frågan är om någon ens försökt?), trots att våra valfrihetssystem har snart 20 år på nacken. It goes like this:

i) valfrihet förutsätter att individen har möjlighet att göra val mellan tillgängliga välfärdsutförare. Jag skriver tillgängliga eftersom det inte är valfrihet att få välja precis vad man vill, skulle jag t.ex. vilja sätta mina barn i en förskola som drivs av Daniel Suhonen vore det orimligt att påstå att jag har rätt till det.

ii) Även om jag inte har rätt till val som är helt formade efter mitt tycke och smak förutsätter valfrihet att det finns en möjlighet att andra alternativ än en aktör erbjuds för mig. Vill ingen i hela landet öppna en välfärdsverksamhet som alternativ till de offentliga kan jag inte gärna tvinga någon att göra det, det huvudsakliga är dock att det finns en möjlighet för andra aktörer att etablera sig. Därför förutsätter valfriheten i någon grad etableringsfrihet (även om det är rimligt att det offentliga ställer upp t.ex. kvalitetskrav för att en verksamhet ska få tillgång till skattemedel). Råder inte etableringsfrihet blir budskapet från det offentliga att även om någon kan bedriva en verksamhet bättre eller lika bra och erbjuda andra inriktningar än det offentliga tillåts det inte. Därmed utraderas valfriheten.

iii) Just eftersom det inte går (och dessutom står i motsats till tanken om valfrihet) att tvinga någon att starta en alternativ välfärdsverksamhet måste det finnas motiv till att människor ska göra det. Självklart är ett starkt motiv att slippa styras av kommunala byråkrater, att vara sin egen chef och så vidare tydliga motiv, men att starta ett välfärdsföretag med alla risker det är befattat med förutsätter att det finns en möjlighet till vinst. Precis som inget eller väldigt få företag i andra branscher än välfärdsbranschen skulle startas utan möjlighet till vinst, förutsätter en reell valfrihet att välfärdsföretagare kan tjäna pengar på sin verksamhet.

Valfrihet förutsätter att människor får välja mellan tillbuds stående alternativ, att det ska finnas några alternativ förutsätter att samma alternativ tillåts etablera sig och för att någon ska vilja etablera sig krävs möjlighet till ekonomisk vinning.

Ingen vinst, ingen eller åtminstone väldigt liten valfrihet. Detta är även synnerligen enkelt att empiriskt belägga. Inget land i världen som bara tillåter icke vinstdrivande verksamheter i den offentligt finansierade välfärden har några alternativ. Nämn ett sådant land/system!? Knappt i Sverige har privata aktörer någon stor del av den totala välfärdsmarkanden.

3. Valfrihet och vinst i välfräden stärker kvalitén

Långsiktigt möjliggör valfriheten och därmed möjligheten att göra vinst i välfärden att kvaliten förbättras genom att människor kommer välja bort dåliga verksamheter samt att bättre fungerande verksamheter samtidigt har möjlighet att expandera för att öppna upp för nya kunder. Resonemanget är självklart för varje annan verksamhet i en marknadsekonomi. Varför skulle samma process inte ge bästa möjliga kvalitet i välfärden?

4. Vore det inte bättre om vinsterna återinvesterades i verksamheten?

Om vinster = mindre pengar till verksamheten = sämre kvalité, då borde förlust = mer pengar till verksamheten = bättre kvalité. Då är frågan: är det så? Nej, generellt gäller det omvända. Dåligt fungerande verksamheter brukar båda vara dåliga på att ha god kvalité och att hushålla med sina resurser. Frågan bygger helt enkelt på att man inte förstått att olika verksamheter är olika bra. Tittar vi på konkurrerande företag i varje tänkbar bransch finns förklaringar till varför vissa lyckas bättre än andra. Det kan vara personalen som är mer kompetent, ledningen som är duktigare på att organisera företaget, planera för framtiden eller att de helt enkelt bara har tur att råka förutse vad människor framgent önskar. Skulle vinster tvångsmässigt återinvesteras skulle man för det första radera incitamenten för att bedriva privata välfärdsverksamheter (iii under punkt 2). Argumentet är alltså delvis ett kamouflerat angrepp mot valfriheten som sådant (varför kan man inte bara vara ärlig med detta?). För det andra skulle ett förbud mot vinst ta bort incitamenten att bedriva verksamheter bättre. Det är just tack vare möjligheten att göra vinst som ett företag försöker förbättra sig och utföra samma tjänst eller producera samma vara till en lägre kostnad. Tar man bort denna möjlighet försvinner motivet att kostandseffektivisera. Under förutsättning att alla andra konkurrerande verksamheter på samma sätt konstandseffektiviserar sig kommer konkurrensen att medföra att kvalitén ökar för att på så sätt vinna över nya kunder.

5. Är vinster i välfärden moraliskt tveksamt?

Ska vi börja med att adressera frågan på ett mer filosofiskt plan är det uppenbara svaret nej! Annars vore det överhuvudtaget oacceptabelt att någon som arbetar i välfärden har en månadslön på en krona över vad som minimalt krävs för att överleva. Lärare, läkare, tandläkare o.s.v. tjänar pengar på välfärden - många mer än vad som är absolut ”nödvändigt”. Vore det moraliskt felaktigt att tjäna pengar på välfärden är också allt arbete i välfärden som ger ersättningar utöver minimum för att överleva felaktiga. Att denna fråga skulle vara skiljd från att en företagsledare som hittar ett bra sätt att organisera en välfärdsverksamhet inte ska få tjäna pengar på sin arbetsinsats bygger på en Marxistisk samhällsanalys att det är moraliskt fel med privat ägande av produktionsmedlen. Om så inte är fallet går det inte att på något annat sätt motivera varför den smarte entrepenören inte ska få tjäna pengar på välfärd medan den duktige läkaren får det. Sedan finns det som sagt inget egenvärde i att beskatta människor för att slussa dem vidare till privata utförare. Då kunde pengarna lika väl stanna kvar hos medborgarna. Frågan är dock mer komplicerad än så eftersom välfärdsstaten förutsätter en gemensamt finansierad välfärd. Detta bygger på att staten på olika sätt beskar sina medborgare och använder dem för att erbjuda alla en rimligt likvärdig välfärd (rimligt eftersom man aldrig kan garantera att alla verksamheter är exakt identiska ens i gråsossarna och Daneil Suhunens våtdröm). Detta slår ut den naturliga prismekanismen som annars hade rått på en marknad. Därför måste staten sätta priset på en välfärdsnyttighet. Hur sätter man detta pris? Just eftersom någon markandsmekanism inte finns har priset blivit vad den kommunala verksamheten har kostat. Om en privat utförare lyckas bedriva lika bra eller bättre verksamhet till en lägre kostnad kan detta knappast vara ett problem. Tvärtom är detta något positivt och det skandalösa blir då att den offentliga verksamheten är ineffektiv eller dålig. Självklart kan vinsterna även bero på att verksamheten helt enkelt åsidosätter kvalitén vilket är oacceptabelt och problematiskt. Mer om detta i punkt 7. Den invändningen är dock ett separat problem som inte berättigar att man förbjuder väl fungerande verksamheter att vara bättre än offentliga och belönas för det. Skulle man ändå förbjuda samma verksamheter från att gå med vinst, ja då är vi tillbaka i punkt 3 och 4, d.v.s. att detta får som konsekvens att inga eller få privata aktörer finns kvar och att valfriheten utraderas samt att man därmed stoppar möjligheten till att förbättra kvaliten.

6. Vinst och valfrihet är en viktig jämstäldhetsfråga

Många kvinnor jobbar i välfärden. Även om man är radikalfeminist och vill ändra på detta kvarstår fortfarande detta faktum att kvinnor idag i större utsträckning än män söker sig till välfärdsyrken. Vi kan också vara relativt säkra på att detta förhållande lär bestå under överskådlig framtid. Därför är möjligheten att starta eget och bli en framgångsrik företagare och tjäna pengar även inom välfärdssektorn och inte bara i typiska ”manliga” verksamheter en viktig jämställdhetsfråga.

7. ”Övervinster” trots dålig kvalitet?

Av alla invändningar mot vinster i välfärden är detta en berättigad anmärkning och kritik. Även om valfriheten som sådan på sikt innebär att människor väljer bort dåligt fungerande verksamheter måste vi säkerställa att systemet inte utnyttjas. Detta handlar helt enkelt om att garantera att dåligt skötta verksamheter mister sina tillstånd. Frågan är dock större än så och handlar inte bara om att säkerställa att vinster inte tas ut i dåligt skötta verksamheter, utan att skattemedel överhuvudtaget inte tillåts används på ett oacceptabelt sätt. Således är det lika mycket en fråga om att offentligt drivna välfärdsverksamheter inte levererar vad man borde kunna förvänta sig av dem. Detta har tyvärr politiken misslyckats med ända sådan välfärdsstaten inrättades. Alliansen har tagit steg mot att ändra detta, men har tyvärr inte kommit tillräckligt långt. Här finns anledning till självkritik.

8. Andra problem med vinster i välfärden

Även om jag redogjort för hur systemet med vinst i välfärden är en förutsättning för valfriheten, hur den möjliggör kvalitets och effektivitetsförbättringar, att det är moraliskt försvarbart o.s.v. ger systemet upphov till rent politiska och opinionsmässiga problem som måste hanteras. Saknas legitimitet för systemet kommer valfriheten raseras. Även jag blir förbannad inte bara när företag lyfter ”övervinster” trots dålig kvalitet, utan även när marginalerna blir så stora att det är uppenbart att något är fel med systemet. I strikt logisk mening skulle man här kunna anklaga mig för att argumentera emot min egen poäng: om en företagare gör stora marginaler genom att bedriva en verksamhet med lika bra eller bättre kvalité som det offentliga fast till en radikalt lägre kostand så att de kan lyfta enorma vinster borde väl det skandalösa vara att de offentliga verksamheterna är så ineffektiva? Så är det onekligen. Problemet är icke desto mindre att samma stora vinster underminerar systemets legitimitet. Det finns många exempel på detta, nu senast hur arbetsförmedlingens upphandling av jobb-coacher gett upphov till 25%iga vinstmarginaler. Sannolikt är även Jan Emanuels klipp exempel på detta o.s.v. Eftersom välfärdsstaten är dålig på att säkerställa en rimlig kvalité i alla verksamheter, såväl offentliga som privata - vilket jag konstaterar i punkt 7 - är det inte alla gånger säkert att vinsterna är legitima. Skulle så ändå alltid vara fallet vore det rationella och riktiga att rikta kritik mot ineffektiva offentliga verksamheter. Oavsett detta kommer människor nästan oundvikligen att ändå bli förbannad och riktar sina aggressioner mot de enorma vinsterna. På så sätt blir frågan djupt politiskt problematisk. Därför måste vi gå varsamt fram, t.ex. i frågan om obligatirsk LOV vilket jag bloggat om tidigare.

Löfven - den nya Juholt eller nya Persson?

Stefan Lövfen har nu i ett tal - fyllt med mer klyschor än Håkan Juholt – lovat att ha som målsättning att Sverige ska ha Europas lägsta arbetslöshet. Självklart är det alltid bra med mål och ambitioner, men frågan är hur de tänkte nå dit? Studerar man frågan närmare och analyserar deras politik (som nästan oavkortat handlar om att höja bidragen och höja skatterna) blir slutsatsen nästan oundvikligen att det är en återgång till tidigare års mass-förtidspensioneringspolitik som man bedrev under Göran Perssons tid vid makten.   

Lägst sammanvägd arbetslöshet i EU för 2012 hade Österrike på 4,3%. För att nå samma nivå innebär det en sänkning med 4% vilket motsvarar ca 200.000 personer. Enligt Konjunkturinstitutet kommer därutöver 100.000 fler personer att ta sig ut på arbetsmarknaden fram till 2018 i slutet av nästa mandatperiod då han vid ett eventuellt maktskifte ska utkrävas ansvar för den förda poltiken. Sammantaget måste Löfven alltså förse 300.000 fler människor med jobb under 4 år.

Detta är 50% fler jobb än vad som nu ligger i Konjunkturinstitutets prognoser. Givet hur svag den internationella konjunkturen är, ter sig därför Löfvens löfte som fullständigt orealistiskt och oseriöst med mindre än att något radikalt skulle inträffa. Frågan är då, vad denna radikala omläggning av politiken skulle vara som skulle kunna frambringar en sådan radikalt bättre fungerande arbetsmarknad. Låt oss studera de bärande delarna av socialdemokratins politik och de utspel som gjorts:

1. Kraftigt höjd a-kassa för högre inkomstgrupper (d.v.s. höjt tak i a-kassan så att de som tidigare tjänat mycket pengar får högre bidrag vid arbetslöshet). En arbetslös börsmäklare skulle då få mer i bidrag för att inte jobba än en servitris som sliter 40 timmar i veckan på sitt jobb. Forskningen visar entydigt att arbetslösheten ökar om det inte lönar sig att arbeta. Om man trots detta anser att tidigare höginkomsttagare ändå ska få mer i bidrag för att inte arbete finns det inga argument överhuvudtaget, ens teoretiska, som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

2. Borttagen nedtrappning av a-kassan ju längre tid en person är arbetslös. Eftersom det finns en tydlig trend att personer som varit arbetslösa i längre än 6 månader permanenteras i utanförskap trappade Alliansen ner a-kassan efter samma tid för att markera att a-kassan inte är en livstidsförsörjning utan ett omställningsbidrag. Att detta är en korrekt åtgärd har tydlig stöd i forskningen. Om man trots detta anser att bidragen inte ska trappas av utan människor ska kunna gå arbetslösa hur länge som helst på generösa bidrag så finns det även här inga argument överhuvudtaget, ens teoretisk,a som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

3. Borttagen bortre parantes i sjukskrivningen så att man kan vara sjukskriven hur länge som helst oavsett sjukdom. Sverige hade tidigare världens högsta sjukskrivningstal trots att vi är världens friskaste folk. Uppenbart var det något fel i systemet. Det fanns också stora regionala skillnader (ett brutet ben tycktes ta 100 dagar längre tid att läka i Jämtland jämfört med Stockholm). För att en person ska kunna vara sjukskriven längre än ett år krävs särskilda skäl och en allvarlig sjukdom (tex cancer). Detta vill sossarna ta bort. Även om man stödjer detta tycker att man ska kunna vara sjuk hur länge som helst oavsett sjukdom så finns det även här inga argument överhuvudtaget, ens teoretisk,a som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

4. Införandet av en km skatter för att göra transporter dyrare. Därmed kommer priset på mjölk, blodpudding och alla andra varor bli dyrare. Även om man stödjer detta så finns det även här inga argument överhuvudtaget, ens teoretiska, som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

5. Dubblerandet av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Ungdomsarbetslösheten är hög i Sverige. Samtidigt är kostanden för att anställa ungdomar som t.ex. praktikanter synnerligen hög (i motsats till vad det är i de länder där ungdomsarbetslösheten är låg). Alliansen försöker genom trepartsamtal mellan regeringen, näringslivet och facken minska kostnaderna för att anställa unga praktikanter. Om man nu trots detta ändå vill dubbla skatten på att anställa unga så finns det även här inga argument överhuvudtaget, ens teoretiska, som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

6. Göra gymnasieskolan obligatorisk. Bara någon enstaka procent väljer bort gymnasieskolan. Att tro att det skulle minska arbetslösheten genom att tvinga skoltrötta elever att plugga är larv. Även om man ändå vill göra det så finns det även här inga argument överhuvudtaget, ens teoretiska, som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

7. Inrätta ett innovationsråd. Politiker, fack, forskare och näringsliv ska ha lite möten. Ska det skapa 300.000 jobb?

Nu har jag om möjligt missat något bärande inslag i sossarnas politik och i så fall uppskattar jag om någon upplyser mig om vad det skulle vara så ska jag kommentera det. Frågan är hurusom, vilka åtgärder åtgärder det är som sossarna vill genomföra som dramatiskt kommer förändra arbetsmarknaden till det bättre? Höjda skatter och höjda bidrag kanske är ideologiskt viktiga för sossarna, men det skapar sannerligen inga jobb. Slutsatsen blir därför att deras motiv är att återgå till den tidigare politiken: att förtidspensionera människor an mass för att sopa människor under mattan och därigenom nå målet. Bortsett från att det kommer kosta offantliga summor och äventyra tillväxt och välfärd så är det perverst.

LOV - en bra reform som trots allt inte bör bli obligatorisk

I dagarna kom den moderata arbetsgruppen "Trygga tillsammans" ut med sin rapport som bland annat kom till slutsatsen att moderaterna inte bör göra lagen om valfrihetssystem obligatorisk(LOV), vilket verkar ha retat upp en rad moderata politiker. Min uppfattning är dock att arbetsgruppen har kommit till en korrekt slutsats.

Låt mig då först säga att jag är en reservationslös anhängare av valfrihet och av uppfattningen att den bör utvecklas, vilket jag motionerat om vid upprepade tillfällen. Jag anser dock inte att just LOV:en utgör rätt lagstiftningsmässigt ramverk utan att vi måste hitta andra vägar. Jag har följande motiv:

1. Om en vårdplats kostar 100 tusen i moderata Lomma och 200 tusen i sosse-styrda Pajala men till sämre kvalitet(obs detta är ett hypotetiskt exempel inte påståenden om att det faktiskt förhåller sig så i samma kommuner), så kommer en konkurrensutsättning påtvingad av staten att innebära att privata välfärdsutförare (som är effektiva och vana att verka i tex Lomma) att under ett antal år (närmare 10 än 0) gör enorma vinster i samma kommuner. Jag är reservationslöst för utökad valfrihet. På samma sätt inser jag tillfullo att själva essensen i konkurrensen syftar till att forcera fram normala kostnadsnivåer i kommuner som Pajala, men en sådan debatt klarar vi inte politiskt. Även om moderaterna överlever en valförlust är det tveksamt om valfriheten gör det i sådant fall att svenska folkets ökande skepsis mot vinster i valfriheten ökar än mer. Det finns dessutom massvis med sådana kommuner - närmare 100 än 0 - som är socialdemokratiskt styrda och som kommer vältra över ansvaret för sina välfärdstillkortakommanden på regeringen. Nu är det möjligt att det finns många moderater som bara umgås med moderater och som inte noterat den massiva kritik mot vinster i välfärden (vilken stödds i synnerligen dystra opinionsmätningar) men verkligen ser annorlunda ut. Moderaterna kan inte spola ner vår nyvunna förtroendeställning som ett statsbärande partit som garanterar funktionalitet och legitimitet i det politiska systemet. Det är pragmatism före ideologisk renlärighet, ja, men alternativet är i detta fall vansinne.

2. Om vi löper linan ut och kringskär det kommunala självbestämmandet måste vi inse att argumenten för att en eventuell s regering inte raserar valfriheten i moderata kommuner.

Jag försöker här inte försvara initiativlöshet från alliansens sida. Utvecklingen med att sprida den valfrihetsmodell som finns i Stockholm, Halland mfl går för sakta och jag har full respekt för de som upplever en enorm frustration över avsaknad av valfrihet i s kommuner som vägrar förnya sig. Däremot kan jag inte skriva under på en strategi som påtagligt riskerar att leda debatten rätt ner i diket och i händerna på svenska socialister.

Jag är inte sämre än att jag kan erkänna när jag haft fel

Jag är inte sämre än att jag kan erkänna när jag haft fel och efter en hel del eftertanke på egen hand, brev och samtal (i synnerhet min barndomsvän Wilhelm som är nyligen hemkommen från Afghanistan) har jag kommit till slutsatsen att jag begått tre misstag som jag vill be om ursäkt för: 1. Som jag redan konstaterat var min statistikreferens felaktig och byggde på gamla siffror. Jag tyckte inte det var värre än att jag konstaterade detta och sedan gick vidare i diskussionen, men jag inser att det skapar upprördhet när politiker begår liknande misstag. Jag har själv i vissa sammanhang blivit frustrerad när andra politiker gjort snarlika feltramp och det är rimligt att jag ställer samma krav på mig själv. Även om den politiska debatten på nätet generellt inte ställer samma krav på faktagranskning som i traditionella medier måste jag som riksdagsledamot ta fullt ansvar för vad jag skriver. 2. Även om jag i sak tycker som jag gör i försvarsfrågorna - insatsförsvar istället för invasionsförsvar, att FM är rimligt dimensionerat, att hotbilden och utvecklingen i Ryssland inte föranleder upprustning osv - har jag uttryckt samma åsikter på ett kanske onödigt provocerande sätt. Replikerna har knappast varit på annat tema, men jag bör ha förhållit mig till frågan på ett mer ödmjukt sätt. Som sagt, jag är inte moderat av det äldre snittet som tycker att försvaret har en särställning bland svenska myndigheter. Ser ni mig uttala mig om försvarspolitik i framtiden kommer de som kritiserat mig nu sannolikt bli lika upprörda på mina åsikter även nästa gång - däremot ska ni inte behöva bli provocerade av framförandet. 3. Sist men inte minst: det var fel av mig att påstå att DN skulle lagt orden i munnen på Fredrik Reinfeldt. Även om inga nyhetscitat på honom sägandes just detta publicerats var jag inte närvarande vid pressträffen ifråga och det var fel av mig att påstå motsatsen baserat på hörsägen och gamla erfarenheter av tveksam rubriksättning.

5 inlägg om försvarspolitik

Jag har varit med och fattat beslut om saker som många gånger varit moraliskt svåra och kontroversiella. Jag minns speciellt gången då vi för ganska många år sedan för att klara min kommuns ekonomi tvingades lägga ner "Dagcentralen" - en plats dit hemlösa kunde komma, få mat och ta en dusch. Det tyckte jag var jobbigt och förväntade mig tuff kritik. Ingen brydde sig. Däremot har jag de senaste dagarna fått kraftig kritik på sociala medier från människor jag aldrig träffat med anledning av mitt blogginlägg i torsdags där jag försvarade regeringens försvarspolitik (som riksdagen i princip beslutat om i konsensus) och gjorde en felaktig statistikreferens. Kraftig framförallt i bemärkelsen att tonläget var väldigt högt och motsatsen till trevlig, men också avseendes antalet kritiker. Samma sak brukar uppstå om man t.ex. tar Sveriges migrationspolitik i försvar. Jag har personligen väldigt svårt att se proportionerna i vad som engagerar här.

I varje fall ska jag nu med anledning av detta försöka reda ut några frågetecken i 4 inlägg utöver detta. Där ska jag redogöra för: 1. att jag gjorde fel i att referera till gammal statistik, 2) min syn på diskussionen om försvaret som särintresse och DNs agerande, 3) huruvida jag tycker som jag gör av karriärsskäl eller ej (vilket jag anklagats för), samt 4) min syn på hotbilden mot Sverige.

Sammanfattningsvis är det min åsikt att:
- försvaret är rimligt dimensionerat i förhållande till vår nuvarande säkerhetspolitiska situation och framtida hotbildsscenarion.
- vi samtidigt bör satsa mer på våra utlandstjänstgörande trupper.
- DN lade orden i munnen på Fredrik Reinfeldt
- försvaret är ett nationellt intresse
- men att det finns tydliga särintressen som nästan oavsett hur vår omvärld ser ut anser att försvaret har för lite resurser.

1. Jag refererade till gammal statistik, men det förändrar inget i sak

Jag kan i efterhand konstatera att tankesmedjan jag använde som referens för att Sveriges försvar var världens 25 största byggde på gamla siffror. Detta var fel och jag borde ha faktagranskat detta mer noggrant.

Till alla kritiker som fällt kommentarer på temat "är det såhär politiker motiverar en nedrustning?" vill jag säga: nej, så är det inte! Jag jobbar inte med försvarsfrågor. Självklart är det min uppgift att som riksdagsledamot vara orienterad i så gott som alla politiska sakområden, men den som förväntar sig att alla politiker har omfattande sak- och detaljkunskap i samtliga politikområden förväntar sig för mycket. Jag och alla andra riksdagsledamöter måste när det kommer till frågor som vi inte jobbar med dagligen i någon mån lita på våra partikollegor som gör det. Icke desto mindre borde jag faktagranskat siten jag refererade till bättre. Mitt misstag! Jag har dock svårt att förstå varför någon har anledning att bli så upprörd över att jag använde felaktig statistik. So what? Mitt enda syfte var att argumentera för att det svenska försvaret inte är odugligt och helt nedmonterat. Det var fel men förändrar inte min eller regeringens syn på den Svenska hotbilden.

Om min statistikreferensmiss överdrev den svensk försvarsförmågan gör mina kritiker det motsatta. Enligt Wikipedia ligger Sverige på plats 31 när det kommer till försvarsutgifter och plats 18 när det kommer till försvarsutgifter per capita. Därmed bör Sveriges försvar vara rimligt stort i förhållande till att vi är ett litet land uppe i den norra utkanten av världen som inte haft krig på 200 år. Länk: http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_military_expenditures

NATO ger även gott betyg till det svenska försvaret: http://www.regeringen.se/sb/d/524/a/172880?setEnableCookies=true

Någon upprörd officer som mailade mig påpekade att denna utvärdering bygger på antagandet om hur Svensk försvarsförmåga förväntas se ut 2019. Jaha? Huvudfrågan här är huruvida inriktningsbesluten och den övergripande finansieringen av Sveriges försvar är adekvat eller inte och det anser NATO att den är. Sedan återstår implementering av den nya försvarorganisationen som givetvis tar tid.

Sammantaget är försvaret inte i så dåligt skick som debatten förespeglar.

2. Försvaret, DN och särintressen

Är försvaret ett särintresse? Absolut INTE! Försvaret är ett nationellt intresse. Vad sa egentligen Fredrik Reinfeldt? Med hänvisning till tre argument anser att han inte påstod att försvaret var ett särintresse: 1. Jag vet att Fredrik genuint anser att försvaret är ett viktigt nationellt intresse. 2. Jag var förvisso inte på plats under presskonferensen ifråga, men baserat på vad jag hört från personer vars omdöme jag litar på sa han inte så. 3. Ingen tidning eller annat nyhetsmedium har citerat honom explicit sägandes detta och Svenska medier är inte är kända för att låta sanningen stå i vägen för en bra story. Vad sa han då? Baserat på faktiska nyhetscitat sa han att nya satsningar på försvaret måste vägas mot andra intressen. Jag tolkar det som att {satsningar utöver den försvarsförmåga som försvarsberedningen anser att Sverige bör ha måste betraktas som politiska prioriteringar som alla andra}. Kan man därav dra slutsatsen att försvaret är ett särintresse? Verkligen inte! Den som är av annan uppfattning får väldigt gärna göra en argumentationsanalys av citaten och motbevisa mig och jag ska byta åsikt per omgående. Jag står därför fast vid att DN lade orden i munnen på Fredrik Reinfeldt. Som sagt, jag var inte där, men det är inte första gången DN journalister gör detta. Förra året fick de ett hyllningstal som Fredrik höll till hyresrätten att framstå som ett angrepp mot samma upplåtelseform.

Gällande kritiken av ÖB vill jag tillägga att det inte är något ovanligt med generaldirektörer som argumenterar starkt för att deras egna myndigheter har för lite resurser eller befogenheter. Jag har träffat åtskilliga generaldirektörer i mina dagar och nästan alla delar just detdraget. Detts är inte konstigt utan ligger snarare i sakens natur. Jag har inte följt just ÖB mer än andra GD:ar, men har ingen anledning till att misstänka att han är annorlunda. Snarare pekar många av hans uttalanden på att han är en typisk GD i detta avseende. Skulle Svenska politiker blint lyssna till varje myndighetschef som säger att hens myndighet har för lite pengar skulle Svenska statsfinanser snabbt reduceras till grekiska nivåer av ansvarstagande.

Däremot anser jag bestämt att det finns särintressen som argumenterar och lobbar för mer resurser till försvaret som inte är motiverade ur ett allmänintresse. De märks tydligt i denna debatt. De människor som ursinnigt indignerat mailat mig och krävt ursäkter, min avgång och det ena med det tredje tycks dela ett par drag: de har ofta ett förflutet inom försvaret, är försvarsfantaster och i 99 fall av 100 av det manliga könet. Varför är kön överhuvudtaget relevant i sammanhanget? Oavsett om det är arv eller miljö, gener och testosteron eller patriarkala samhällsstrukturer (jag tror personligen att det ligger mycket i slutsatserna som dras av modern biologisk forskning där arvets betydelse framhävs), så är det ett faktum att män i väsentligt högre utsträckning har åsikter som handlar om att begränsa invandringen, satsa mer pengar på polis och försvar, hårdare straff osv. Detta medan kvinnor oftare vill satsa på välfärden, tror på vård och rehabilitering, är mer öppna för olikheter o.s.v. Jag säger inte att någon av ovan nämnda åsikter är rätt eller fel, utan vill bara göra poängen här att jag tror man bör reflektera över i vilken utsträckning man låter instinkter och intuition (må den vara biologisk eller kulturell) få ett överhand när man formar sina åsikter. För mig är det tydligt att det i detta sammanhang finns en hel del killar som jobbar, har jobbat i försvaret eller som är allmänna försvarsfantaster som inte är objektiva i sin inställning till försvarspolitiken. Graden av aggressivitet och tillmälena man drabbas av säger en hel del om att åsikterna i första hand inte är intellektuellt underbyggda.

3. Tycker jag bara detta av taktiska skäl?

Många har - i vanlig ordning - anklagat mig som relativt ung politiker för att vara en karriärist som bara tycker som jag gör för att fjäska för partitoppen. Jag har dock aldrig döljt när jag är missnöjd med regeringen. Det innebär inte att jag automatiskt utbasunerar detta i media eller röstar emot regeringen. Skulle jag mfl agera så vore det en tidsfråga innan regeringsunderlaget urholkas med ett maktskifte som följd. Att uttrycka min åsikt på sociala medier eller om någon frågar mig om min uppfattning är en annan fråga. Låt mig för trovärdighetens skull lista några punkter där jag anser att regeringen gör fel: jag tycker vi gjorde fel i att inte ställa oss bakom att al-Assad bör åtalas för krigsförbrytelser, vi gör för lite åt ränteavdragen, vi borde sänkt inkomstskatterna mer, vi gör fel i att så kraftigt ha minska skatteuttaget på bostadssektorn, vi gör fel i att inte pröva våra nya sjukskrivningsregler på de som förtidspensionerats före reformen, vi gör fel i att inte minska biståndets omfattning, vi gör fel i att inte utforma mer jämställda vårdnadsregler, vi har inte varit tillräckligt framgångsrika i att skärpa straffen tillräckligt eller få polisen att fungera.

Jag försvarar inte regeringen i allt den gör och är en av de få som under min tid i riksdagen röstat emot partilinjen. Vad jag försöker säga är att jag genuint stödjer regeringens försvarspolitik (med vissa mindre förändringar). Jag är inte gammal moderat som tycker att just försvaret är det enda undantaget från besparingar i offentlig sektor. Försvarets omfattning ska enbart dimensioneras i förhållande till hotbilden.

4. Kommer ryssen?

Den centrala frågan i försvarsdebatten kokar dock ner till frågan om vilken hotbild och framtida potentiell hotbild som finns mot Sverige. Självklart går det att låta fantasin skena och spekulera om en rad scenarion som leder till att hotbilden snabbt förändras (i ett mail jag fick skrev avsändarem om förberedelser inför ett eventuellt utomjordiskt angrepp). Inom överskådlig framtid är dock de flesta överens: har vi har någon geopolitisk fiende så är det Ryssland. Frågan är då, kommer ryssen?

Nej!

För detta vill jag anföra följande argument:

1. Ryssland och det ryska samhället "västifieras"! Även om det finns mycket mer att önska av utvecklingen i Ryssland går landet i riktning mot ökad välstånd och ekonomisk integration tack vare globaliseringen. En stor bred medelklass börjar växa fram som är ointresserade av nationalism och konfrontation med omvärlden. Märkligt nog är stödet för Putin stort bland samma väljare. Logiken bakom detta är precis som i Kina: regimen erbjuder stabilitet, (relativ) ordning och växande välstånd. I utbyte får de makt. I takt med att samma medelklass växer sig stark blir samtidigt det latenta trycket från folket på makthavarna större. Stödet för Putin har tex dalat kraftigt under det senaste året och toleransen för korruptionen har minskat. Samma sak händer i Kina och vi går mot en situation där makteliten blir allt mer rädda för folket (som det ska vara). Den utbredande medelklassen vill inte ha krig, de vill ha tv-apparater, iphones, Gucci väskor, åka på semester (i bla Sverige) osv. Den långsiktiga trenden i utvecklingen i Ryssland och Kina är positiv och sannolikheten för krig minskar.

2. Norden och Sverige tillhör inte Rysslands primära intressesfär. Skulle utvecklingen i Ryssland förvärras finns det åtminstone 20 länder man skulle invadera föra Sverige. Vilka? Först på listan står givetvis de forna Sovjetrepublikerna. I nästa steg de forna öststaterna. Att Ryssland ensidigt skulle invadera enbart Sverige är ett sånt larvigt scenario att det knappt är värt att reflektera över. Varför i fridens namn skulle Ryssland vilja invadera bara Sverige?

3. Krig och ockupation kostar, såväl politiskt som ekonomiskt. Titta på Afghanistan (nu och på 80-talet för Sovjet), på Irak, Vietnam osv. Givet ovanstående är det synnerligen osannolikt att Ryssland skulle tycka att en invasion av Sverige betalar sig. Det enda tänkbara men alltmer absurda scenariot är framväxten av ett nytt kallt krig där Sverige blir ett potentiellt mål bland många. Att påstå att vi ens är i närheten av ett sådant scenario och att vi måste ha ett försvara som är förberett på att en liknande situation är galet. Att Mitt Romney hånades och snabbt tog tillbaka sitt påståendet att Ryssland skulle vara USAs största geopolitiska fiende är inte för intet. Ryssland rustar upp sitt försvar, ja, men det är rimligt i förhållande till deras hotbilder i framförallt centralasien och i förhållande till att rysk militär förfallit de senaste 20 åren. Självklart ska vi ständigt följa utvecklingen, men enligt min uppfattning är det absurt att tro att den nuvarande upprustningen är förstadiet till ett nytt kallt krig.

Min åsikt är att Svenska försvaret är ungefärligt dimensionerat givet hotbilden. Jag skriver ungefärligt därför att jag som sagt inte sitter inne på detaljkunskaper om hur försvaret fungerar. Däremot kan jag göra en rimlig egen bedömning av säkerhetsläget och i jämförelser med andra länders försvarsförmåga göra en egen bedömning av huruvida de Svenska försvarsutgifterna är rimlig. Mina slutsatser ligger i linje med regeringen. Däremot vill jag se mer satsningar på våra utlandstjänstgörande trupper som bör ha utrustning i världsklass.

Proportionerna i försvarsdebatten är på gränsen till larviga

Är Sveriges försvar odugligt? Låt oss konsultera en oberoende tankesmedja som granskar just detta. Enligt www.globalfirepower.com rankas den Svenska försvarsförmågan på plats 25. Den kvicktänkte inser att detta är väldigt högt i förhållande till vårt invånarantal. Samtliga länder ovan oss i tabellen är invånarmässigt större än oss med undantag för Israel (som alla inser har ett geopolitiskt väsentligt tuffare läge än Sverige). Finland som delar en omfattande landsgräns med Ryssland ligger på plats 45. Frågan är då vilka länder vi ska ha ett större försvar än? Polen? Som invaderats av såväl Tyskland som Ryssland under min pappas livstid och som är 4 gånger större än oss invånarmässigt? Iran? Indien? Pakistan? Brasilien? UK? Kina? Detta är närmast löjeväckande.

Ryssland rustar, ja! Man bör dock ta i beaktan att Ryssland har omfattande säkerhetspolitiska hot mot sig i hela central och mellan asien. Den som tror att Kasakstan, Uzbekistan och alla andra "Stan-länder" är trevliga och säkra platser bör avvara en semesterresa dit för att "wake up and smell the coffey" . De är dessutom ett av världens största länder till yta, innarantal och BNP. De har ett försvar som sedan kalla kriget förfallit och som inte står i relation till DERAS hotbild. Norden tillhör dessutom inte Rysslands primära säkerhetspolitiska intressesfärer. Det finns minst 20 länder de är intresserade av att invadera innan de får för sig att ge sig på Norge och deras olja (som är den enda anledningen till att invadera Sverige). Dessutom har Ryssland en växande medelklass som snart utgör en majoritet och som inte är intresserade av krig och nationell stolthet utan tillväxt, välfärd och välstånd.

Jag är inte naiv och tycker självklart vi kontinuerligt måste bedöma det säkerhetspolitiska läget, men kom igen. Lite proportion i debatten.

För övrigt tycker jag nästan Fredrik Reinfeldt ska överväga att sluta prata med journalister från DN. Förra året skrev de rubriker om att han angrep hyresrätten när han hyllade den. Nu påstår de att han kallat försvaret ett särintresse när han inte gjort det (hans formulering var att det finns andra intressen i samhället som sjukvården och skolan som satsningar på försvaret måste vägas mot). DN, nya Aftonbladet! http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-forsvaret-ar-ett-sarintresse

Inget rätt för Löfven

En omfattande forskningssammanställning av McKinsey för några år sedan visade att de viktigaste faktorerna för en väl fungerande grundskola är: lärarnas pedagogiska kompetens, hur tidigt man börjar i skolan, antalet timmar i skolan samt tydliga kunskapsavstämningar.

Under de senaste sex åren har Socialdemokratin drivit korståg mot: 1. Ändringar av lärarutbildningen - som uppenbart hållit väldigt låg kvalitet - med inriktning på att lågstadielärare utbildas till specialister i att lära små barn läsa, skriva och räkna. Tidigare utbildnngssystem har gett en påtaglig del av lärarna överhuvudtaget saknar utbildning i matematik (är det konstigt att eleverna inte hänger med i matteundervisningen?). 2. Motsatt sig ökade inslag av kunskap i förskolan. 3. kunskapsavstämningar och mer inslag av betyg. Därtill har man varit helt ointresserad av frågan om fler undervisningstimmar.

Nu presenterar man en ny skolpolitik (http://www.dn.se/debatt/socialdemokraterna-vill-ha-obligatorisk-gymnasieskola) som tar sikte på tvång att gå på gymnasiet och tvång att läsa teoretiska studieförberedande kurser.

Till att börja med kan man konststera att deras utgångspunkt är den raka motsatta till vad som empiriskt konstaterats är de främsta verktygen för att vända en negativ utbildnngstrend. Istället för att angripa problemen där de uppstår, dvs i grundskolan förväntar de sig att det är i gymnasieskolan som problemen löses. Även här finns det dock lite stöd för att deras lösningar är särskilt fruktbara. Att tvinga oftast skoltrötta elever att mot sin vilja genomgå gymnasiet är inte produktivt, ännu mindre är det resultatorienterande att tvinga samma elever traggla teoretiska ämnen som de inte är intresserade av. Om forskningen visar stöd för något i detta sammanhang är det att just möjligheten till lärlingsstudier och ren yrkesförberedelse är vad som är lösningen. Utslagningen från den svenska gymnasieskolan har tidigare handlat om just elever på de yrkesförberedandeprogrammen som inte klarar de teoretiska studierna (utfallet av den nya gymnasieskolan får vi vänta ytterligare några år på). Nu vill alltså Löfven återgå till den tidigare ordningen. Att införa ett gymnasietvång är därtill ett rent slag i luften eftersom, liksom Löfven själv konstatera: 99% av eleverna redan går redan i gymnasiet.

Många argumenterar då för att Sveriges framtid inte ligger i praktiska jobb utan att det är genom universitetsstudier och kunskapsmässig spjutspetskompetens som vi klarar den internationella konkurrensen. Det är dock uppenbart fel att söka motsättningar mellan dessa två inriktningar. Vi måste klara både och, av två anledningar: för det första därför att alla inte kommer vilja eller ha läggning för att bli ingenjörer, ekonomer, advokater, läkare o.s.v. För det andra därför att en rad såväl varu som tjänsteproduktion kommer under åtminstone de kommande 100 åren att kräva arbetskraft. Sverige måste klara både och! Att Lövfen sedan talar med kluven tunga när det kommer till förutsättningarna för framtida kunskapsintensivt företagande understryker hyckleriet. Han är inte ett dugg intresserad av att ge kommande grundare av framtidens facebook, google, modeföretag o.s.v. rätt skattemässiga förutsättningar för att verka i Sverige. så fort någon andas bolagsskattesäkningar, sänkningar av ägarskatter, sänkta marginalskatter vänder sig han och hans parti till klasskampsretorik.

Detta är ännu ett exempel på att Sossarna inte har en fungerande analys av Sveriges framtida utmaningar och lösningarna på dem.

Calmfors har - föga förvånande - rätt i sin ekonomiska men inte i sin politiska analys

Lars Calmfors skriver idag förtjänstfullt på DN:s ledarsida om jobbskatteavdragets positiva effekt på sysselsättningen(http://www.dn.se/ledare/kolumner/nej-till-nytt-jobbskatteavdrag). Utländska erfarenheter av motsvarande reformer pekar tydligt på detta och jobbskatteavdraget som sådant är den kanske mest genomlysta Svenska skattereformen någonsin där samma resultat kan konstateras. Spiken i kistan för kritikerna kom med analysen av hur sysselsättningen bland 65-plusare förändrats efter att det förstärkta jobbskatteavdraget infördes för samma grupp - sysselsättningsökning har varit påtaglig. Gott så.

Därefter argumenterar dock Calmfors för att självfinansieringsgraden hos jobbskatteavdraget är lägre än förväntat. Hans poäng blir därför i någon bemärkelse att jobbskatteavdraget kostar mer än det smakar. Då Konjunkturinstitutet beräknar att staten måste skjuta till ca 70 miljarder mellan 2015-17 för att klara överskottsmålet finns i vart fall inget utrymme för ytterligare jobbskatteavdrag, menar Calmfors. På åtminstone två punkter har han fel:

1. Om vi nu är överens om att jobbskatteavdraget har en positiv sysselsättningseffekt, vad är det som säger att detta eventuella finansieringsgap ska lösas genom ökade skatter på arbete? För den delen kan man fråga sig på vilken grund Calmfors antar att ett potentiellt 5e jobbskatteavdrag ska underskottsfinansieras och inte kompenseras av andra - mindre skadliga - skatter alternativt med utgiftssänkningar? Skattedebatten bör i ökad utsträckning handla om hur skattesystemet optimeras, dvs hur tillväxtskadliga skatter ersätts med mindre tillväxtskadliga skatter.

2.Analyserna av jobbskatteavdragets självfinansieringsgrad är inte samstämmiga. Calmfors hänvisar till de mest dystra analyserna. Oavsett är det ett faktum att Svenska staten trots 4 jobbskatteavdrag på närmare 100 miljarder ökat sina intäkter på skatt av arbete ökat sedan 2006. Vi får därtill också utgå från att finanskrisen och statsskuldskrisen hållit dessa siffror nedtryckta införhållande till ett normalkonjunkturläge.

Calmfors kan vara lugn med att nuvarande regering inte kommer att agera för att rasera offentliga finanser. Om det undgått honom att just statsfinansiell balans varit en central del av Alliansens ekonomiskpolitiska agenda och att ett 5e jobbskatteavdrag varit villkorad av att ekonomiskt utrymme finns - ja då borde Calmfors sependera mer tid på att läsa snarare än att skriva i DN. Eller bara fortsätta vara nationalekonom och inte politisk bedömare.

EU-kommissionen är oärlig med sin beskrivning av Tobinskatten

Skriver idag på svd brännpunkt om skatten på finansiella transaktioner som emu-länderna nu inför (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/eu-kommissionen-skonmalar-finansskatten_7866276.svd)

Enligt kommissionens egen utvärdering av skattens ekonomiska konsekvenser spås EU:s samlade BNP sjunka med knappt 2 procent vid ett införande.

Att införa en skatt på finansiella transaktioner skadar tillväxten och konkurrenskraften i EU. Att kommissionen skönmålar och inte är tydlig med skattens effekter är oroväckande och tyder på en brist på insikt om var problemen finns.
Pierre Schellekens, chef för EU-kommissionens representation i Sverige kritiserar på Brännpunkt (23/1) det svenska motståndet mot att delta i det nyligen beslutade frivilliga fördjupade samarbetet med en skatt på finansiella transaktioner (FTT). Han anser att skatten ”ligger i tiden” och beskrivs den som ett steg mot ökad ekonomisk och politisk integration med stärkt konkurrenskraft som resultat. Den svenska synnerligen negativa erfarenheten från 80-talets ”Valpskatt” anser Schellekens vidare inte applicera i sammanhanget då FTT:n är annorlunda utformad och därför inte kommer medföra att finansinstitut flyr kontinenten.

Verkligheten ser dock väldigt annorlunda ut! Enligt kommissionens egen utvärdering av skattens ekonomiska konsekvenser spås EU:s samlade BNP sjunka med knappt 2 procent vid ett införande. Möjligen är utformningen inte sådan att stora finansinstitut prompt flyttar till USA, Schweiz och Kina, men det råder ingen tvivel kring det faktum att skatten försämrar EU:s konkurrenskraft och minskar inflödet av riskkapital för att nya investeringar som skapar jobb och ökar välståndet. Ingen erkänd ekonom bestrider detta faktum. Motivet till skatten är snarare ideologisk och handlar om att straffa finanssektorn för alla de statliga garantier och lån som utställts till banksektorn. Även om få inte delar uppfattningen att det funnits och alltjämt finns strukturella problem med ett oansvarigt risktagande bland stora delar av Europas banker vilka därmed äventyrar det finansiella systemet och i förlängningen statsfinanserna, är lösningen inte en FTT. Här har i stället internationella organ som OECD berömt den svenska regeringens åtgärder med höjda kapitaltäckningskrav, inrättande av en stabilitetsfond till vilken bankerna betalar avgifter och ett tydligt system med statligt övertagande av illa skötta banker (i motsats till flertalets EU-länders lösning att skicka kravlösa blankocheckar till konkursmässiga banker).

Utgångspunkten för den svenska regeringens skattepolitik är att åtgärder måste vara samhällsekonomiskt effektiva, inte att i första hand göra ansvarslösa men kortsiktigt väljarvänliga utfall mot en impopulär finanssektor. Europa är dessutom inte i en situation där vi är bortskämda med hög tillväxt och goda ekonomiska framtidsutsikter. Läget är som bekant det diametralt motsatta. Att försämra unionens samlade konkurrenskraft är fel väg att gå.

Schellekens påstår också felaktigt att skatten behövs för att ”EU:s medlemsländer måste hitta nya inkomstkällor för att kunna stärka sina statsfinanser”. I nuläget ser dock förslaget ut att fungera som ett substitut för de deltagande medlemsstaternas EU-avgift. Skuldtyngda stater som Grekland, Portugal, Irland och Italien kommer med andra ord inte att se röken av pengarna som FTT:n inbringar. I stället kommer de användas för att bekosta jordbrukssubventioner och strukturfondens EU-bidrag. Utsatta medlemsländer kommer istället se sina övriga skatteintäkter minska när BNP faller tillföljd av den finansiella transaktionsskatten.

Den europeiska unionen behöver en nystart i ekonomisk bemärkelse. Vi behöver ökad konkurrenskraft och effektiva reformer som stärker tillväxt och sysselsättningen. EU behöver framtidstro! En skatt på finansiella transaktioner kommer innebära motsatsen och att en rad medlemsstater fortsätter i gamla hjulspår och i en felaktig tro på att det går att åstadkomma en vändning utan tuffa men nödvändiga strukturreformer. Att kommissionen inte heller talar klarspråk om den finansiella transaktionsskattens effekter och syften är ytterliggare ett exempel på att stora delar av EU alltjämt saknat insikt om vari problemen ligger – trots djup och långvarig ekonomisk kris. Detta är oroväckande.

Upplopp är förståligt i förtryckande, korrupta diktaturer. Inte i Sverige.

Möjligen är det jag som börjar bli gammal, men jag tycker denna text av två tjejer som deltog i "instagram-upploppen" i Göteborg för någon månad sedan är otroligt provocerande. Aldrig i historien har människan haft det så bra och haft sådana möjligheter och valfrihet som idag. Ändå tar de sig friheten att delta i upplopp, förstöra och skrämma upp omgivningen. Sedan ska det vara synd om dem när samhället och polisen reagera. Självklart kan man som utomstående inte avgöra huruvida polisen agerade korrekt eller inte i just denna situation, men vad hade man förväntat sig? Att sedan skylla ifrån sig med att ingen bryr sig är bara ren bortskämdhet. Att försök göra det till en generationsfråga balanserar på gränsen till det patetiska. 99,99% av alla ungdomar delar inte i några upplopp. Väx upp och ta ansvar för era liv!

En bild säger mer än 1000 ord: http://www.drunktiki.com/wp-content/plugins/imageExtractor/thumb/400x220-why-people-riot-338x500.png

http://mobil.aftonbladet.se/kultur/article16131454.ab?partner=wwwredirect

Lögner behövs inte i försvaret för en human och öppen migrationspolitik

Frågan om migration är numera en av de mest diskuterade politiska frågorna. Det är också en av de mest polariserande. Från båda ”sidor” haglar anklagelser mot meningsmotståndarna. Min uppfattning är att Sverige – liksom idag - bör vara ett land med en öppen men kontrollerad invandring. Vi bör bevara vår nuvarande generösa arbetskraftinvandring och bör alltjämt ur ett humanistiskt perspektiv vara ett land med ett generös flyktingmottagande. Även om jag har rad synpunkter på hur systemet kan förbättras är jag för den grundläggande inriktningen på Svensk migrationspolitik. Det går samtidigt inte att förneka att svensk invandringspolitik resulterat i en rad samhällsproblem som vi inte bör blunda för, men min åsikt är att detta inte beror på invandringen som sådan utan på mottagandet och de svenska systemet för hur man hanterar problemen. Att det fram tills för några år sedan enbart gick att komma till Sverige som asylsökande samt att man då belades med arbetsförbud - i kombination med en generösa bidragspolitik - ligger i roten till problemet. Att människor kommer till Sverige från olika kulturer är däremot något som jag anser berikar Sverige. Däremot måste debatten föras på ett seriöst sätt med korrekta argument. Bara för att man brinner starkt för öppna gränser, alla människors lika värde o.s.v. går det inte att ljuga ihop fakta och argument som inte stämmer. Därför tycker jag dagens DN debatt av Tino Sanandaji (http://www.dn.se/debatt/oserios-debattbok-bakom-forslaget-om-fri-invandring) är ett positivt inslag i debatten. Jag har inte läst debattboken han refererar till och är inte i position att utvärdera vad som är och inte är sakmässigt korrekt. Jag är dock trygg i min argumentation för en generös arbetskrafts- och asylinvandring och tycker – liksom i alla andra debatter - att man bör hålla sig till sakmässigt korrekta påståenden. Klarar man inte av att försvara sin politik med hederliga argument ska man omvärdera sin ståndpunkt – allt annat kommer bara att alienera väljarna.

Rätt att se över skyddet för de som drabbas av oseriösa byggare

Jag är sälland långsint, men det kommer dröja många år innan jag förlåter Villägarnas riksförbund för att de startade en massiv kampanj mot att alliansen inte sänkte boendeskatterna tillräckligt i samband med att vi avvecklade fastighetsskatten (som innebar 8 miljarder i uteblivna skatteintäkter). Gång på gång visar de dessutom visat att de är en utpräglad särintresserörelse som tar lite eller inget allmänintresse, t.ex. när de nu senast närmast dogmatiskt försvarar ränteavdragen trots hushållens oroväckande skuldsättning.

 

På DN-debatt (http://www.dn.se/debatt/smahuskopare-maste-fa-battre-konsumentskydd)

har de dock en viktig poäng, även om jag inte delar deras slutsats. Många konsumenter står maktlösa mot byggföretag som inte lever upp till sina åtaganden. Det är ingen slump att det finns TV-prg som byggfällan och fuskbyggarna. Personligen har jag många vänner och har pratat med tonvis med människor som haft problem med hantverkare vid renoveringar. Konsumentskyddet måste stärkas när man inte lever upp till sina kontraktsmässiga åtaganden. Villaägarna föreslår nu att man gör rättsprocesser billigare för att fler ska våga processa. Det är inte rätt lösning. För det första riskerar det att få motsatt effekt, d.v.s. att byggare blir snabbare med att hota med rättsprocesser och vanligt folk som inte är insatt i regelverket betalar i rädsla för vad en rättegång kan innebära. För det andra blir det svårmotiverat varför just en typ av civilrättsliga rättegångar ska subventioneras av staten. Istället måste lagen skärpas liksom granskningen av branschen. Branschens ”självreglering” är tyvärr så gott som fullständigt icke fungerande. T.ex. bör en granskningsnämnd tillsättas som kan utställa varningar och i förlängningen ge verksamhetsförbud mot att jobba i branschen för de aktörer som inte sköter sig.