tisdag 26 november 2013

Förneka inte integrationsproblemen, men vältra inte heller över ansvaret på oskyldiga!

Häromdagen gjorde jag en statusuppdatering på Facebook där jag staplade upp positiv statistik kring att det finns många invandrare som bidrar till att göra Sverige bättre. Den fick ganska omfattande spridning och många har undrat var statistiken kommer från. Därför har jag nu utförligt redogjort för detta i 5 separata blogginlägg (se länkarna nedan).

Där bemöter jag även kritik som riktats mot siffrorna, och då särskilt den som kommit från en person vid namn Tino Sanandaji. Detta dels då han var den som kom med de mest sakliga invändningarna, dels då jag förstått/hört att han är en aktiv invandringskritisk debattör som samtidigt är relativt respekterad.

Länkarna ifråga:






När jag skrev min statusuppdatering fick jag direkt kritik för att försöka "bortförklara invandringens problem". Det var inte mitt syfte, men jag tänker inte istället vältra över ansvaret på oskyldiga. Svensk migration- och integrationspolitik har misslyckats på flera viktiga punkter och det finns mycket kvar att göra.
 
Debatten fokuserar dock alltmer kring att skuldbelägga snarare än att problemlösa. Invandrare anklagas för att i större utsträckning vara arbetslösa, leva på socialbidrag och begå brott. Att en majoritet bidrar positivt ignoreras. Ett sådant tänkande bygger på idén om kollektiv bestraffning och i förlängningen kollektivism – en ideologi som förenar socialismen, vänsterfeminism och den s.k. ”extremhögern”. De formulera alla sin politik utifrån ett sådant bestraffande grupptänkande där alla företagare/män/invandrare institutionellt anses sabotera för anställda/kvinnor/majoritetsetniciteten o.s.v.  Det är ett tänkande som bygger på förkastliga moraliska premisser.

Problem relaterat till invandringen härrör till övervägande del i strukturella ekonomiska problem. Inte i att det svenska samhället genomsyras av rasism som den kvasiintellektuella vänstern anser, eller i att det mångetniska samhället är dömt att misslyckas som de främlingsfientliga anser. Hur löser man detta? Inom kort ska jag författa ett blogginlägg på detta tema.

750 tusen utrikes födda arbetar och betalar skatt

Statistiken kommer från SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU). Siffran är givetvis inte exakt utan varierar från månad till månad och beroende på vilken åldersindelning man väljer. Den mest "generösa" estimeringen är att 760.400 utrikes födda är sysselsatta (3:e kvartalet 2013, åldersgrupp 15-74). En mer konservativa uppskattning är att 707.400 gör det (helårssiffror för 2012 och åldersgrupp 16-64).

Tino angav av någon outgrundlig anledning 730 tusen. I vilket fall beskriver han detta som "Inte särskilt imponerande" i förhållande till gruppen i sin helhet. Enligt honom innebär detta att endast 48% av utrikes födda arbetar, då gruppen totalt populeras av 1,5 miljoner. Därefter jämför han detta med gruppen inrikes födda, där han påstår att endast 15% inte arbetar. Problemet är att hans siffror är fel. Mycket fel. Alternativt har han  missförstått vad statistiken representerar.

Antalet utrikes födda är precis som han skriver ca 1,5 miljoner, men man kan inte gärna inkludera spädbarn och 100 åringar när man räknar ut sysselsättningsgraden. Speciellt märkligt blir det mot bakgrund av att han inte bedömer inrikes födda på samma sätt. Då det bor lite drygt 9.5 miljoner personer i Sverige är alltså 8 miljoner födda här om 1,5 miljoner inte är det. Antalet inrikes födda som är sysselsatta ligger på lite knappt 4 miljoner, vilket ger en sysselsättningsgrad på 48,7%. Kort och gott: om 48% av utrikes födda inte jobbar, gör 51,3% av inrikes födda inte det heller.

Den verkliga siffran för antalet utrikes födda i arbetsför ålder ligger mellan 1.159,4 och 1.304,2 tusen för 3e kvartalet 2013 beroende på om man väljer åldersspannet 16-64 eller 15-74 år. Helårssiffrorna för 2012 ligger på 1.116,4 respektive 1.258,1 tusen. Detta ger en sysselsättningsgrad på mellan 57,33% till 64,1% beroende på hur man räknar. Motsvarande siffror för inrikes födda är ligger i ett spann mellan 68,7% till 79,9% samt 67,2% till 77,5% (och alltså inte 85% som Tino tror).

Hur ska vi nu värdera detta?

Låt oss till att börja med konstatera att Tino nominellt undervärderade utlandsföddas arbetandegrad med 10-15% och överdrev inrikes föddas med 7,5-17,8%. Varför? Hans egen kommentar ”De som sprider falsk statistik i syfte att bortförklara invandringspolitikens misslyckande är inte upplysta, de är i bästa fall okunniga och i sämsta fall oärliga.” ger sannolikt en vägledande förklaring. Sysselsättningsgraden är hur som helst lägre för utrikes födda, men inte i närheten av så illa som Timo beskriver det. En tydlig majoritet av dem arbetar.

En intressant sak som slog mig när jag läste vad Tino skrev, är just uträkningen i 3:e stycket ovan. Sett som en andelen av hela befolkningsgruppen (alltså barn och gamla inräknat) är det fler utrikes födda än inrikes födda som jobbar. Uttryckt i klartext innebär detta att det förvisso finns fler invandrare i arbetsför ålder som inte jobbar, MEN det finns samtidigt färre utrikes födda pensionärer och barn som belastar de kostsamma välfärdssystemen. Frågan är då vilken grupp som är ”värst”, de som i större utsträckning inte får ett jobb eller de som i större utsträckning belastar välfärden? Ska vi räkna pengar och ören? Ser vi saken ur detta perspektiv är det mycket som talar för att inrikes födda kostar samhället mer än utrikes födda. Socialbidrag och a-kassa kostar, men en pensionär i behov av dygnet runt vård kostar desto mer. Jag har inga siffror på detta och personligen tycker jag det är fullständigt irrelevant. Man ska, för att citera Charles Murry, bedöma människor efter ”What they bring to the table”, inte efter vilken godtycklig kollektiv grupp de tillhör. Invandrare som jobbar och bidrar ska aldrig behöva drabbas av att andra invandrare inte gör det.

Ovanstående statistiska faktum belyser också vikten av arbetskraftsinvandring. Sedan 2006 är den stora demokratiska förändringen att andelen i ålderskategorin 65-74 ökat med 30%, vilket också är förklaringen till att sysselsättningen för samma grupp inte ökat mer(källa 2006, källa 2012). Vi blir allt äldre! Eftersom människor vanligtvis går i pension runt 61-63 års ålder, hade ett uteblivet sysselsättningstillskott från alla de 750.000 invandrare som arbetar inneburit en katastrof för Svensk ekonomi.

Hur som helst råder det ingen tvekan om att Sverige alltjämt har ett stort problem med att inte tillräckligt många jobbar, såväl utrikes som inrikes födda. Av ganska självklara skäl har den förra gruppen det väsentligt tuffare än den senare. Återigen har det dock varken att göra med rasism som den kvasiintellektuella vänstern tror, eller med att det multietniska samhället skulle vara dömt att misslyckas som SD m.fl. tror. Problemet härrör ur strukturella ekonomiska problem som tar sig i uttryck av att vi har västvärldens minsta servicesektor, vilken är den naturliga inkörsporten till arbetsmarknaden för utrikes födda. Detta beroende i sin tur främst på en kombination av höga marginalskatter och generösa bidragssystem tillsammans med höga ingångslöner och ett icke fungerande lärlingssystem. Sammantaget innebär det att arbetsintensiva jobb trängs ut från arbetsmarknaden. Utrikes födda och unga drabbas värst av detta.

Det finns 70.000 utrikes födda företagare som bidrar till att skapa 250.000 jobb

Om vi börjar med den första siffran så uppgår antalet utrikes födda företagare till 69,3 eller 73,3 tusen för åldersgrupperna 16-64 respektive 15-74 enligt SCB:s AKU. Som mest kan man ange siffran 75,5 tusen för 3e kvartalet i år.

De 250.000 jobben detta skapar är siffror som jag fått från arbetsmarknadsdepartementet och tyvärr inte har några länk till. Så fort jag får tillgång till detta lovar jag dock att lägga upp dem här.

Om vi hur som helst antar att denna siffra är korrekt, menar Tino ändå att det är färre jobb än vad man kan förvänta sig i förhållande till andel utrikes födda totalt sett. Trots att han även denna gång hade fel på sina siffror (och återigen inte tog hänsyn till arbetsför ålder), stämmer det att utrikes födda i mindre utsträckning är företagare än inrikes födda. Frågan är vad som är relevant att mäta?

Sett till genomsnittet av antalet jobb per företag är nämligen utrikes födda företagare lika bra eller upp till dubbelt så bra som sina inrikes födda.

Det totala antalet företag som finns i Sverige uppgår enligt SCB:s Företagsdatabas till dryga 1,3 miljoner. Dividerar vi sedan antalet jobb med antalet arbetsgivare får vi ett genomsnitt på 3,7 anställda per företag och 3,6 för utrikes födda företagare.

MEN

Om vi exkluderar de större bolagen (som i huvudsak är börsnoterade storföretag) med fler än 500 anställda, sjunker genomsnittet till 1,9 anställda per företag (då dessa bolag endast uppgår till 896 stycken samtidigt som de sysselsätter drygt 2 miljoner människor).
 
Varför skulle man då exkludera dem? En klar majoriteten av svenska storföretag har väldigt många år på nacken. Att förvänta sig att utrikes födda ska lyckas med det som ytterst få inrikes födda gjort under det senaste seklet, dvs. att starta nya Ericsson, Volvo och Handelsbanken m.m. är larvigt. Därmed finns det mycket som talar för att utrikes födda små och medelstora företag anställer fler än inrikes födda. Mycket mer.

Däremot är det korrekt att andelen utrikes födda som blir företagare är färre än för inrikes födda. Det är dock inte så konstigt. Att starta och driva ett företag är fortfarande komplicerat i Sverige och kräver ofta kontakter och kunskap om hur samhällssystemet fungerar. Att detta blir en större utmaning för utrikes födda är ganska självklart. Däremot talar alltså statistiken för att utrikes födda är duktiga företagare som bidrar minst lika mycket eller t.o.m. mer än inrikes födda entreprenörer i termer av att skapa nya jobb. Med tanke på att den reella jobbtillväxten varit så svag under de senaste 20-30 åren vore det katastrofalt att gå minste om 70.000 företag och en kvarts miljon jobb bara för att andelen företagare inte är tillräckligt hög i gruppen utrikes födda.

Av de drygt 200.000 fler som fått jobb sedan 2006 (trots krisen) är 150.000 utrikes födda

Också denna statistik kommer från SCB:s AKU. Sedan 2006 har alltså mer än dubbelt så många utrikes som inrikes födda fått jobb. Ändå menar Tino att detta är ett svagt resultat då invandringen ökat med en halv miljon sedan 2006. I vanlig ordning fick han dock siffrorna om bakfoten. Enligt SCB ökade antalet utrikes födda med 298.056 personer mellan 06 och 12 (alltså fel med nästan 170% för Tino), varav 227.000 är i åldern 16-64 och 255.000 i åldern 15-74 (Källa). Detta innebär alltså att utrikes födda har en en 10%igt högre sysselsättningsökning än inrikes födda i ålderskategorin 15-74.

Det är på gränsen till bisarrt att säga att denna sysselsättningsökning bland utrikes födda bara är ett resultat av den ökade invandringen när samma utveckling hos inrikes födda varit väsentligt lägre. Alldeles oavsett hur du räknar. Sannolikt förklaras detta till stor del av en växande servicesektorn (tack vare, ROT/RUT, sänkt krogmoms, nystartsjobb, sänkta ungdomsarbetsgivaravgifter). Syndromet känns igen från flera länder: många inrikes födda i västvärlden anser sig vara för ”fina” för att ta liknande jobb. I det läget blir vi beroende av att invandrare har en mer arbetsvillig inställning. Hur hade Sveriges ekonomi utvecklats om det var 150.000 färre som arbetat?
 
På denna punkt är det svårt att säga annat än att Tino gjorde bort sig rejält…

95% av alla utlandsfödda har aldrig ens varit misstänkta för ett allvarligt brott

Här måste jag börja med att erkänna ett misstag: jag hade för avsikt att skriva som ovan i mitt fb inlägg, d.v.s. ”…misstänkta för ett allvarligt brott”. Jag slant dock på tangenten/iphone-skärmen och utelämnade ordet ”allvarligt”. Källan till detta är i vilket samma rapport som Tino hänvisade till från Brottsförebyggande Rådet (BRÅ). Den korrekta siffran för andelen utrikes födda som registrerats som misstänkta för ett brott är precis som Tino påpekade 12%.

MEN

Bryter man ner brottsstatistiken och studerar mer allvarliga brott ser det väldigt annorlunda ut (att utrikes födda är nästan 3 gånger mer benägna att begå trafikbrott än inrikes födda – obs rattfylla inkluderas ej här - kan knappast beskrivas som ett astronomiskt samhällsproblem som motiverar att vi låter fler människor dö i krig). Då kan vi just konstatera att 95% av utrikes födda aldrig ens misstänkts för något sådant (sida 42).

Vad som är allvarliga brott kan såklart diskuteras, men allmänt skulle jag säga att de flesta betraktar tillgrepsbrott (i vilket rån och stöld ingår), brott mot liv och hälsa (mord, misshandel och dråp m.m.) samt sexualbrott tillhör samma kategori. Tittar vi specifik på våldtäkter som nät-debatten rörandes invandringen ofta kretsar kring, är det 0,22% av utrikes födda som är misstänkta för att ha begått våldtäkt eller försök till våldtäkt (sid 41).

Det mest intressanta är dock att det finns andra förklaringsmodeller för brottsbenägenhet som är mycket starkare än etnisk bakgrund. Kön t.ex. Män är i genomsnitt 3,5 gånger mer brottsbenägna än kvinnor. Tittar vi på den allvarliga brottsligheten ser det väsentligt värre ut. Personer som lever på försörjningsstöd (socialbidrag) är 6,1 gånger mer brottsbenägna än de som inte lever på bidrag. Det är 5,7 gånger vanligare att en person med endast förgymnasial utbildning misstänkts för brott (sid 35).

Det är just p.g.a. detta som BRÅ menar att SD kraftigt missbrukat brottstatistiken. Socioekonomiska förklaringar, utbildningsgrad och kön är väsentligt mer förklarande för brott än huruvida man är född i Sverige eller ej.

Ett annat sätt att se på frågan är att istället titta på vilka som utsätts för brott. Här har BRÅkonstaterat att utrikes födda löper upp till 40% högre risk att drabbas än inrikes födda. Andelen etniska svenskar som drabbas av brott är stadigt minskande och nu nere på 10%-11%.

Den mest intressanta följdfrågan som uppkommer som en logisk implikation av SD-resonemanget är dock av mer principiell karaktär. Om nu agerandet hos 5% eller låt oss t.o.m. säga 12% av utrikes födda ska avgör hur övriga 95%/88% av samma grupp bara för att de råkar dela en godtycklig kollektiv egenskap, varför då inte dra samma slutsats gällande män? Män är som grupp mer brottsbenägna än utrikes födda som grupp. Utrikes födda kvinnor begår långt färre brott än inrikes födda män. I så fall borde radikalfeministerna som menade att ”män är djur” ha rätt.

Återigen, kollektivisten som ägnar sig åt kollektiv bestraffning landar alltid i ett moraliskt dike.

 

 

Var tredje läkare och var fjärde tandläkare är utrikes född

Denna statistik kommer från SCB:s yrkesregister. Av någon anledning lyckas jag dock i skrivandets stund inte få fram siffrorna igen utan får tillsvidare nöja mig med att länka till en rapport från SKL. Den har tyvärr några år på nacken men ger ändå en tydlig bild av hur utrikes födda är klart "överrepresenterade" inom läkar och tandläkaryrket i förhållande till ”sin” andel av befolkningen.

Intressant nog kommenterades inte detta av Tino, vilket är symptomatiskt för invandringskritiker: positiv statistik förnekas, förbises och bemöts (ofta aggressivt) med att man försöker ”bortförklara alla problem med invandringen”. Visst, det har tidigare funnits ett debattklimat i Sverige där det är tabu att vara kritisk till integrationsproblemen. Nu upplever jag istället att det snarare är precis tvärtom. Man kan inte rättfärdiga kollektiv bestraffning av utrikes födda som sköter sig, jobbar hårt och bidrar till att göra Sverige till ett bättre land med att man inte fick/får kritisera problemen. Det är ingenting annat än kollektivism, d.v.s. moraliskt och intellektuellt haveri. Två fel gör inte ett rätt.

Tänk var Sverige hade varit om vi blev av med en tredjedel av våra läkare och en fjärdedel av våra tandläkare. Med tanke på att det redan idag råder problem med läkarbrist (även om Alliansen har på att påtagligt utöka antalet utbildningsplatser) är det svårt att dra någon annan slutsats än att det vore katastrof.