onsdag 25 februari 2015

Innovationsrådet kan skada svensk konkurrenskraft

Regeringens innovationsråd riskerar bli direkt kontraproduktiv. När staten och kapitalet sätter sig i samma båt resulterar det i regel i reformer som gynnar de specifika parterna som sitter vid sammanträdesbordet. Ofta på bekostnad av den generella konkurrenskraften.
 
Hur ett bra företags- och näringsklimatet ska åstadkommas brukar historiskt adresseras genom dialoger med näringslivet. Motivet är godhjärtat och bottnar i föreställningen att människor som är duktiga på att driva företag också är bäst lämpade att utröna vad som krävs för att förbättra innovations- och konkurrenskraften. Självklart är det alltid bra med dialog och gott samförstånd mellan politik och näringsliv så att samhället i ökad utsträckning ”drar åt samma håll”. Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet har på den punkten brustit i sin lyhördhet under sina 8 år vid makten. Däremot är det inte samma korporativa anda som grunderna för en bra näringspolitik byggs.
 
Alternativet till liknande ”dialoggrupper” är expertgrupper med uppgiften att presentera vetenskapligt underbyggda åtgärderna för att åstadkomma förbättringar. Detta fyller en viktig funktion. Innovationsråd i den tappning som regeringen nu tillsatt kommer i bästa fall erbjuda gott fikabröd till mötesdeltagarna. I sämsta fall kan de bli direkt skadliga för ett lands konkurrenskraft. Orsaken är att politiker och företagare tenderar till att företräda särintressen snarare än allmänintresset.
 
Politiker vill plocka poäng hos väljarna, eller rättare sagt hos sina väljare. Företagare vill att näringslivet ska tjäna mer pengar, eller rättare sagt att sina företag ska tjäna mer pengar. När ”staten och kapitalet” sätter sig i samma båt resulterar det nästan alltid i nya förslag som gynnar mötesdeltagarnas intressen, snarare än vad som är bra för samhället i sin helhet.
 
USA är ett destruktivt exempel på detta. Där pratar man i den politiska debatten ofta om att vara pro-business. I verkligheten har det dock snarare handlat om att vara pro-businesses’, alltså för enskilda företag än för företagande i allmänhet. Låt oss ta två konkreta fall.
 
Kinder egg är förbjudna i USA med den mycket krystade motiveringen att barn kan råka svälja de små leksakerna. Vad det i realiteten handlar om är att amerikanska godistillverkare inte vill släppa in konkurrenter på marknaden och därför genom politisk påverkan åstadkommit ett förbud.
 
Ett annat exempel är hydraulhissar (som ofta används vid handikappanpassning av kortare trappor). Sverige har ett världsledande företag som producerar samma hissar, men som länge saknade tillgång till den amerikanska marknaden. Orsaken till detta var att den världsledande hisstillverkaden OTIS på samma sätt som i Kinder egg exemplet lyckats få tillstånd ett förbjud.
 
Istället bör politiken verka för inrättandet av expertråd som producerar vetenskapligt underbyggda slutsatser på hur innovationskraften kan stärkas. Den utgångspunkten har Alliansen arbetat efter när t.ex. Globaliseringsrådet och det Finanspolitiska rådet tillsattes.
 
Svensk innovationskraft har också stärkts påtagligt under senare år. Enligt ”The Global Innovation Index” har Sverige rört sig från plats 12 till plats 2 mellan 2006 och 2013. Enligt EU-kommissionens ”Innovation Union Scoreboard 2014” rankas Sverige som EU:s mest innovativa land. Utvecklingen kan alltså i huvudsak bara gå i en riktning och det är nedåt.
 
Regeringens innovationsråd kommer alltså i bästa fall resultera i att några toppar i svenskt näringsliv får ett par trevliga fikastunder med Stefan Löfven och Magdalena Andersson. I värsta fall emanerar samma möten i förslag som gynnar samma storföretag, ger media poäng till S men skadar svensk konkurrenskraft i sin helhet.
 
Fredrik Schulte
Riksdagsledamot(m)

fredag 20 februari 2015

S och Magdalena Andersson(s) saknar svar om hur jobben ska bli fler


Några reflektioner från dagens debatt med finansminister Magdalena Andersson(s):

1. Hon stod helt svarslös när hon fick frågor rörande det faktum att hon och sossarna nu kommer låna till bidragshöjningar. Talet om hur hon vill ”fylla lador” är fullständigt ihåligt. Samtidigt vill hon öka utgifterna med 120 miljarder de kommande 4 åren, varav 40 kommer vara på lånade pengar.

2. Hon och hennes parti står helt handfallna när debatten handlar om att skapa jobb i den privata sektorn. S-ledamoten Börje Vestlund gick upp och höll ett anförande på temat ”ifall sänkta skatter vore det enda som spelade någon roll för företagandet så skulle väl Sverige inte ha några företag och varför vill inte M ta bort skatten då?”. Finansministern hade ett resonemang om varför man överhuvudtaget har skatt. Skattetrycket är inte det enda som avgör hur företagsklimatet ser ut. En fungerande rättsstat, transparanta lagar, avsaknaden av regelkrångel, avsaknaden av korruption m.m. är viktigare faktorer, MEN för ett land som har allt detta spelar skattetrycket roll.

Nu vill S höja skatterna på arbete och höja bidragen för de som inte jobbar så att det lönar sig sämre att arbeta. De vill göra det mindre lönsamt att utbilda sig. De vill göra det mindre lönsamt att bli entreprenör och driva företag. De vill göra det mindre lönsamt att anställa. Vi talar sammantaget om skattehöjningar på 23 miljarder. Att detta inte skulle ha någon inverkan på ekonomin är närmast absurt.

För att väga upp detta presenterade Magdalena Andersson 3 typer av åtgärder för att skapa jobb i den privata sektorn: kunskapslyft, bättre fungerande arbetsförmedling och infrastruktursatsningar. Det sistnämnda är ju bra och S föreslår 2 miljarder mer på detta än Alliansen som istället vill använda resurserna för skolan (båda satsningarna är lovvärda men vi gör lite olika prioriteringar). Hur som helst ska alltså 2 miljarder väga upp 23 miljarder i skattehöjningar – det är helt orimligt. Kunskapslyft och att arbetsförmedlingen ska fungera bättre är i sig bra ambitioner men det skapar inte några nya jobb. Även Ylva Johansson(S) var tydlig med detta.

Summa summarum så saknar sossarna HELT åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för fler jobb i det privata näringslivet.
 
3. Magdalena Andersson(S) har ägnat de senaste 3,5 åren åt att svartmåla Sverige och fortsätter på det temat för att misskreditera Alliansen. Hon gör det genom att välja ut enskilda parametrar där Sverige inte lyckats bäst i jämförelse med andra länder istället för att se helheten.  

I frågan om ett visst BNP-mått (BNP per capita i fasta priser) har välståndsökningen bara varit 1,5% sedan 2006. Det hon glömmer att nämna är att hela västvärlden har haft en svag utveckling räknat på samma sätt. Danmark har sett ett fall på 4-5% räknat på samma sätt. Då framhåller hon istället Japan och USA. Att Japan och USA har omfattande andra problem bortser hon ifrån.  

Hennes försök att svartmåla Sverige genom att lyfta statistik lösryckt ur sitt sammanhang utan att se helhetsbilden är intellektuellt ohederligt. Jag liknade under debatten Sveriges ekonomi vid Carolina Klüft. Hon är kanske inte var världsbäst på någon gren, men hon höll  toppklass i en rad friidrottsgrenar. Tittar man på ekonomin med samma helhetsperspektiv är det svårt att dra någon annan slutsats än att Sverige har haft en av västvärldens starkaste ekonomiska utvecklingar.

tisdag 17 februari 2015

Högre a-kassa=större utanförskap

Det är snart dags för regeringen att lägga fram sin vårproposition samt ändringsbudget och få tvekar om att Magdalena Andersson(s) kommer vilja låna till att höja bidragen för de som inte arbetar. Samtidigt kommer de som arbetar att drabbas av höjda skatter.

Debatten om höjd a-kassan har därför på nytt börjat blossa till liv. Det sistnämnda är bra. Även fast detta är ett av socialdemokraternas mest kostsamma förslag har frågan debatterats väldigt lite de senaste åren eftersom de samtidigt gjort allt för att slippa prata om sin politik. Att frågan debatteras mer är positivt eftersom det tydliggör själva kärnan i den politiska debatten om vad vi ska ha för samhälle. Ska det löna sig att arbeta framför att leva på bidrag?

Framförallt kommer högre bidrag att leda till ett högre utanförskap. Nedan ska jag argumentera för varför och bemöta några av de vanligaste invändningarna.

Ju högre a-kassan är desto fler människor kommer välja att bidrag framför jobb!


Beror inte arbetslösheten uteslutande på hur många jobb det finns? Nej, så enkelt är det inte! Söker arbetslösa inte de lediga jobben kan vi både ha arbetslöshet OCH lediga jobb SAMTIDIGT.

Som exempel anmäldes 785.539 lediga jobb in till arbetsförmedlingen under 2014 (och då anmäls inte alla jobb dit). Samtidigt har vi en arbetslöshet på ca 430.000. Självklart är det många som byter jobb utan att däremellan bli arbetslösa. Poängen kvarstår dock. Denna ”missmatchning”, d.v.s. att arbetslösa och lediga jobb inte hittar varandra är ett i allra högsta grad påtagligt problem i stora delar av västvärlden. Att problemet finns har flera förklaringar, varav vissa är kopplade till bidragsnivåerna. Det gäller framförallt:
 
A)     Att de arbetslösa inte är kvalificerade för att ta de lediga jobben. Om ett sjukhus söker en läkare eller Ericsson söker en civilingenjör kan inte vem som helst ta samma jobb.  

B)      De jobben som finns lediga är inte tillräckligt spännande och betalar inte nämnvärt mer än att vara arbetslös.

C)      Arbetslösa söker för få jobb, t.ex. pga. att man skäms och har ångest av att vara arbetslös vilket gör att människor drabbas av dåligt självförtroende (”vad spelar det för roll, ingen vill anställa mig ändå”).

D)     Alla människor är inte helt ärliga och drivna av att alltid gör rätt för sig. Det begås mellan 1,2 till 1,4 miljoner brott varje år, allt från mord, våldtäkt, misshandel, till stöld och rån. Att tro att ALLA människor skulle vara rättfärdiga till den grad att samtliga vill göra rätt för sig när det gäller att söka jobb är…bortom det naiva.

Samtliga anledningar påverkas av hur höga bidragen är!

Ju mindre skillnaden är mellan att leva på bidrag mot att skaffa sig utbildning och jobb, desto mindre är drivkrafterna för att utbilda sig. Den som växer upp i ett samhälle där det inte är någon nämnvärd skillnad mellan att jobba och att leva på bidrag påverkas såklart av detta. Ju högre bidragen är desto mer ”kräsna” blir dessutom människor med att välja vilka jobb de söker och kan tänkas arbeta med. Alla jobb är inte roliga och utvecklande. Alla vill inte heller jobba - det finns till och med partier (MP) som vill ge människor rätt att slippa jobba (friår och medborgarlön).

Låt oss ta exemplet med de rödgrönas förslag att höja a-kassan. Taket ska höjas från 18.600 kr till 25.000 kr i månaden. Det innebär att den som tjänar 25.000 kr eller mer men som blir arbetslös får en bidragshöjning med dryga 5000 kr i månaden (80% av takhöjningen). Detta är inte minst något som bör ifrågasätta rent moraliskt. Höjer man taket i a-kassan innebär det att höjningen riktas till de med medelinkomster eller högre. Låginkomsttagare får samma a-kassa som tidigare. I flera fall kommer detta få som effekt att höginkomsttagaren som blir arbetslös får MER i bidrag än vad vissa yrkesgrupper får i lön för att slita 40 timmar i veckan.

Ju högre bidragen är desto färre jobb söker man. Vid vissa bidragsnivåer blir alternativet helt enkelt inte är så farliga. Ju fler som väljer att leva på bidrag desto fler kommer dessutom ifrågasätta värdet av att vara en av få som arbetar.

Högre bidrag och högre skatter leder till färre jobb


När det inte går att hitta anställda som är beredd att ta en viss typ av jobb kommer det (uppenbart) inte finnas några (eller åtminstone färre) företag som tillhandahåller samma tjänster. Det gör i sin tur att fler än vad som annars hade varit fallet blir arbetslösa. Ekonomin utvecklas sämre än den kunde gjort, skatteintäkterna blir lägre än vad de borde vara och utgifterna för bidragen onödigt höga. Är skatterna DESSUTOM höga medför det i sin tur att kostnaderna för företagen ökar. Blir de för höga kommer vissa tjänster bli så dyra att människor istället väljer att utföra dem själv, t.ex. som att städa. Det är därför t.ex. RUT- och ROT-reformen har haft en så positiv sysselsättningseffekt. Att detta har drabbat Sverige är alldeles uppenbart. Vi har västvärldens minsta servicesektor av ”enklare” jobb som inte kräver utbildning. Det är alla förlorare på.
 

Forskningsstöd


Argumentationen ovan är inte bara logisk utan har även starkt empiriskt stöd. Ett axplock är:

 

Men varför är arbetslösheten högre nu än 2006?


Om resonemanget ovan nu är så självklart, varför är inte arbetslösheten lägre nu jämfört mot 2006 efter det att Alliansen stramat åt a-kassan ? Svaret är att det beror HELT på hur man mäter.
 
Det finns 2 sätt att minska arbetslösheten:

1.       Skaffa fram nya jobb som arbetslösa tar

2.       Gömma undan arbetslösa i t.ex. förtidspension så att det inte syns i statistiken

Arbetslösheten mäter antalet/andelen som saknar och som aktivt söker jobb. Får man människor som inte har jobb att sluta söka jobb sjunker arbetslösheten. Göran Persson jobbade aktivt med det sistnämnda. Under hans tid vid makten ökade antalet förtidspensioner med 400%. Vad var det för epidemi som då drabbade Svenska folket? Framförallt, varför upphörde den i samband med Alliansen? Det berodde just på att Persson politiskt verkade för att putsa till statistiken genom förtidspensioner och sjukskrivningar. Försäkringskassans anställda fick t.o.m. bonus efter hur många de lyckades förtidspensionera. Jagvet att det låter verklighetsfrånvänt att det skulle gått till så, men lässjälva!

Alliansregeringen gjorde tvärtom det MOTSATTA, d.v.s. arbetade för att få TILLBAKA människor till arbetsmarknaden. Resultatet blev att 150.000 personer som tidigare var förtidspensionerade men hade arbetsförmåga kom tillbaka till arbetsmarknaden och ca 60.000 sjukskrivna upphörde att vara sjukskrivna.

Sverige har haft Europas högsta jobbtillväxt de senaste 8 åren med 350.000 nya jobb TROTS den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen. Att förvänta sig mer är verklighetsfrånvänt och naivt. Vilka har lyckats bättre? Antalet personer som Göran Persson gömde undan var dock många fler vilket är förklaringen till att arbetslösheten ökat. Ovanpå detta har Sverige under de senaste 8 åren haft en omfattande invandring. Eftersom Sverige länge haft svårt att få invandrare in på arbetsmarknaden har det också inneburit att antalet personer som är arbetslösa ökat.

Skulle Sverige ge tillbaka förtidspensionerna som togs tillbaka och förbjuda asylsökande att söka jobb (vilket vi tidigare gjorde) skulle arbetslösheten falla drastiskt utan att ETT ENDA jobb skapades.

Mät i antalet nya jobb har Sverige som ett av få länder alltså fått se en ökning av antalet jobb. Antalet personer som lever på bidrag har samtidigt minskat från 1 miljon till 800 tusen. Tittar man därtill på hur många som verkligen är inskrivna som arbetslösa (s.k. öppet arbetslösa i åldrar 16-64) har siffran faktiskt minskat sedan 2006.
 

Men är verkligen a-kassan ett bidrag?


I lagens mening kallas den rent semantiskt för en försäkring. Den ursprungliga tanken var att hela arbetsmarknadspolitiken inklusive a-kassan skulle finansieras genom arbetsmarknadsavgiften i arbetsgivaravgifterna. På sina blotta 2,64% av lönen inbringar de endast 43 miljarder. Kostnaden för arbetsmarknadspolitiken är dock 71 miljarder och finansieras således bara som försäkring till 60%. A-kassan fungerar alltså i all väsentlighet som ett bidrag. Det är alltså uteslutande en fråga om semantik.

Men vad händer med höginkomsttagaren som har höga levnadskostnader när hen blir arbetslös?


För det första får de flesta höginkomsttagare relativt snabbt ett nytt jobb med liknande lön. Har man överbelånat sig och inte lagt undan en sekin för sämre tider är det min privata åsikt att man bör nedgradera sitt boende. Min politiska uppfattning är att samma typ av agerande definitivt inte ska premieras av staten. Sverige har ett stort problem med en växande skuldsättning hos hushållen som vi måste ta på allvar.

Dessutom kan höginkomsttagaren försäkra sin lön. T.ex. kan jag rekommendera företaget www.jobbgarant.se. För en kostnad på 296 kr/mån kan en akademiker som tjäna 40.000 kr per månad få 80% av sin fulla inkomst i 12 månader. För 511 kr/mån kan en person som tjänar 60.000 kr per månad få samma försäkring. Det enda skälet för att höja a-kassans tak är alltså att man anser att höginkomsttagare ska slippa betala samma premie själva. Istället ska låginkomsttagaren alltså hosta upp med mer skatt. Det är som sagt djupt omoraliskt.