måndag 2 november 2015

M:s nya migrationspolitik är något annat än vad SvD:s ledarsida och många andra migrationskritiska borgerliga debattörer vill ha

Moderaterna är nu det tydliga mittenalternativet i migrationsfrågorna, som varken ser enbart de positiva eller enbart de negativa sidorna av migration. Det är dock något helt annat än vad den högljudda borgerliga åsiktsgruppering, kanske främst företrädd av SvD:s ledarsida, står för. Det är en åsiktsgruppering som befinner sig mellan M och SD, som på ett mer fundamentalt plan är kritisk mot migration och som knappt tolererar att man säger något positivt om migration som företeelse.

De senaste veckan har jag och flera moderater kritiserats för att ”vända kappan efter vinden” i migrationsfrågorna. Under valet talade M om att ”öppna våra hjärtan” och jag själv angrepp borgerliga debattörer som sedan några år tillbaka haft ett högt och kritiskt tonläge gällande invandringen. Nu upplevs jag och moderaterna ha gjort helt om. Ja, vi har gjort många fel, ja, vi har omprövat vår politik, men nej, vi har inte ett helt ny synsätt på migrationsfrågorna. Att vissa drar den slutsatsen beror på att det på att många är låsta i en antingen-eller-föreställning om hur man ser på migrationsfrågorna. För eller emot. Bra eller dåligt. De som har samma synsätt har missförstått vad moderaternas mittenalternativ står för.

Jo, vi har gjort många fel i migrationsfrågorna
Låt mig först säga att varken jag själv eller mitt parti har tagit migrationens baksidor på tillräckligt stor allvar. Det är dock fel att påstå att vi skulle varit helt okritiska. Särskilt den oreglerade anhöriginvandringen har M alltid kritiserat, men vi har även lyft andra kritiska aspekter vilket PJ Anders Linder redogörför väl här. Samtidigt är det tydligt att vi inte agerade på samma åsikter och värderingar i regeringsställning för att tillrättalägga problemen. Istället var det enbart budskapet ”öppna våra hjärtan” som gick fram till väljarna. För detta måste vi ta ansvar, eller rättare sagt erkänna avsaknaden av ansvarstagande. Det finns flera förklaringar för varför det blev så, en är inte minst det faktum att våra åsikter på denna punkt skar sig rejält med övriga Alliansen.

Fel att tolka M:s ompositionering som en helt ny inriktning i migrationspolitiken
De förändringar som M gjort i migrationsfrågorna är däremot inte något väsensskilt annorlunda än vad vi tidigare tyckte. Det är ingen betydande ideologisk förflyttning. Den som drar den slutsatsen är låst i en föreställning om att migrationsdebatten är binär, att man antingen är man för eller så är man emot. Vi har inte övergivit idéen om öppenhet som vägledande värdeord i migrationspolitiken. Sverige behöver alltjämt fler som kommer hit och arbetar. Fler som kommer hit och studerar. Inte minst fler som kommer hit och skaffar barn. Massor med fler barn. Vi behöver på sikt påtagligt lyfta försörjningskvoten om vi ska klara framtida från 0,7 till 0,9. Vi har inte bytt linje och nu helt plötsligt börjat tycka att 30 år av migration i grunden var fel. Det är absolut så att sysselsättningsgraden för utrikesfödda är alldeles för låg på runt 64%. Utan samma 64% skulle Sverige ha mycket allvarliga ekonomiska problem.

Vi måste se problemen och lösa den akuta flyktingkrisen
Däremot finns det omfattande strukturella problem som vi måste ta på större allvar och som M blundat för. Jag pratar om utanförskapsområden och framväxten av parallellsamhällen. Utvecklingen har varit helt oacceptabel. Den som kommer hit och vill bo långsiktigt i Sverige måste arbeta och försörja sig (vilket innebär att det behövs försörjningskrav för att ta hit anhöriga och temporära uppehållstillstånd). Vi kan inte heller ha höga kostnader för vårt asylmottagande p.g.a. människor som inte har asylskäl kommer hit. Vi måste börja ha ett mer realistiskt förhållande till åldersbestämning av asylsökande. Vi måste få ner det akuta söktrycket på asylsökande för ett fungerande mottagande. Vi kan inte låta kostnader skena.

De som anklagar M för kappvändning vill något annat
Det finns en grupp borgerlig debattörer som befinner sig någonstans mellan M idag och SD. Nej, jag kommer inte med en massa löjliga rasist anklagelser, men jag konstaterar att det finns en sådan åsiktsgruppering. Jag tänker inte heller ge mig på att försöka definiera exakt vad de är ute efter. Klart är dock att de snarare är migrationskritiska än kritiska mot hur delar av migrationen fungerar idag. Det finns en tydlig implikation av att enbart tolerera migration om det rör sig om arbetskraftsinvandrare som redan har jobb när de kommer hit, som lär sig språket och som smälter in i den generella samhällsbilden utan att gör för mycket väsen av sig. Helt klart är att så fort man skriver något positivt om migration och inte enbart lyfter fram de negativa sidorna är de där och löper amok. Låt mig ta några exempel på hur det tar sig i uttryck:

1. I julas gjorde jag denna statusrad på facebook - ett försvar för öppenhet som ledord i migrationspolitik. Det var inte en appell för en oreglerad och kravlös migrationspolitik. Det skulle kunna liknas vid att jag rent generellt försvarade en politisk inriktning för lägre skatter utan att på något sätt implicera att jag därmed inte vill ha någon skatt alls. Icke desto mindre tolkades det som ett försvar för en fri och oreglerad invandring. I efterhand har den används för att anklaga mig för kappvändning i asylfrågorna. Jag har här klippt ihop hela tråden och kommenterat mina inlägg.
Hur någon som är läskunnig kan få mina inlägg till något annat än just ett försvar för migration i allmänhet är helt ofattbart. Lika ofattbart är hur man kan få det till ett okritiskt stöd för rådande ordning. Personerna som kritiserade mig har dock varken läsförståelseproblem eller är ointelligenta. Däremot är det tydligt att de har en väsentligt mer kritisk syn på migration som företeelse. Det är också tydligt att det rör sig om människor som är mycket emotionellt bundna till samma kritiska synsätt att de systematiskt reagerar extremt negativt mot varje gång någon lyfter fram positiva aspekter av migration.

2. Exakt samma sak gäller kritiken av denna debattartikel jag skrev förra julen. I ingressen skriver jag just ”migration”. Ordet asyl förekommer knappt. Ändå misstolkades detta för att vara ett reservationslöst försvar för en helt fri invandring och ett gränslöst asylmottagande. Så fort man nämner att migration kan medföra något positivt är de där.

3. För 2 år sedan hade jag en sociala medier debatt med Tino Sanandadji som mynnade ut i dettablogginlägg. Bakgrunden var att jag lyfte fram positiva aspekter av migration. Återigen så var det inget reservationslöst försvar för en fri och oreglerad invandring. Kritiken lät sig dock inte vänta. Presumtionen var att jag försökte ”dölja problemen”. Att jag valde en rubrik som inleddes med ”Förneka inte integrationsproblemen…” spelade ingen roll. Så fort man nämner att migration kan medföra något positivt är de där.

4. I en replikväxlingpå SvD skriver Ivar Arpi följande: "2008 hände något. För första gången beviljades 90 000 uppehållstillstånd. Var tionde år har antalet beviljade uppehållstillstånd fördubblats. 2012-2014 var det i snitt 113 000.Det intressanta att notera är att Arpi hänvisar till antalet uppehållstillstånd. Han pratar inte om asylinvandring eller för den delen anhöriginvandring. Han inkluderar arbetskraftsinvandrare, EES-medborgare som kommer hit och jobbar eller studerar. Studenter och doktorander. Adoptioner.

Det är tydligt att det finns en åsiktsgruppering inom ramen för borgerligheten som på ett tydligt och distinkt sätt är kritik mot migration som fenomen i sig. Det handlar om något annat än M:s nya politik på området.

Moderaterna är den migrationspolitiska mitten
Låt oss tänka oss en skala över hur negativ respektive positiv man är till migration. Ytterst på den negativa skalan har vi de renodlade rasisterna, som t.ex. Svenskarnas Parti. Därefter kommer de som är reservationslöst kritiska mot nära nog all form av invandring oavsett om ”de stjäl våra jobb” eller om det rör sig om asylsökande, fast utan att ta öppet ställning för rasism. Denna position står SD:s ledningsskift för. Därefter har vi den åsiktsgruppering som jag beskrivit ovan, som kan tolerera invandring om den fungerar perfekt.

I den andra ytterligheten har vi de naiva utopisterna som tror på en helt fri och oreglerad invandring utan begränsningar och där välfärdsstaten ska fullt ut bistå alla som sätter sin tå på den Svenska gränsen. Förespråkarna av denna linje återfinns i huvudsak i F!, V och delvis i MP. Därefter har vi de som vill se fri invandring men kan motvilligt acceptera förändringar av den förda migrationspolitiken men i grunden ogillar varje inskränkning av invandringen. Här har vi mainstream MP, C, MUF, LUF och CUF. Därefter har vi de som är öppna för förändringar men som i grunden vill bevara rådande ordning. Där har vi S, FP och KD som förvisso gjort stora positionsförändringar men som alltjämt inte tänka sig mer genomgripande reformer så som en tydligare reglering av anhöriginvandringen.

I mitten står M, som ser migrationens långsiktigt positiva effekter, men som också ser problemen och utmaningarna. Som vill att den som långsiktigt ska bo i Sverige jobbar och gör rätt för sig (temporära uppehållstillstånd och försörjningskrav vid anhöriginvandring). Som vill bekämpa utanförskapsområdena (de som inte jobbar måste finna sig i att åka hem när kriget är slut i hemlandet). Som inte accepterar parallellsamhällen och kriminaliteten som följer med dem. Moderaterna måste befästa denna position. Framförallt därför att det är den rätta linjen! Det innebär att inte lägga sig platt för övriga Alliansen. Att ta politisk konflikt med de som bara ser migrationens positiva sidor så som stora delar av de rödgröna, men även att ta konflikt med de som nästan bara (eller bara) ser problemen.

onsdag 17 juni 2015

Därför följde jag decemberöverenskommelsen

Skulle det sättas en praxis i svensk politik att det blir nyval eller regeringskris varje gång ett block inte har majoritet i riksdagen kommer Sverige att bli norra Europas svar på Italien. Det vore förödande för vårt lands ekonomi.

 

Med sin 64:e regering sedan andra världskriget kan italiensk politik närmast beskrivas som en karikatyr. Effekterna är tydliga: Sedan millennieskiftet har Italiens BNP per capita krympt med nästan åtta procent. Under samma tidsperiod har Sveriges vuxit med nästan 20 procent medan EU-genomsnittet ligger på 12,5 procent. Slår Sverige in på samma bana kommer också vi drabbas av allvarliga och strukturellt permanenta negativa ekonomiska konsekvenser. Att så skulle bli fallet har starkt forskningsstöd och ligger i linje med sunt förnuft. Få saker slår så hårt mot investeringsviljan som politisk instabilitet och osäkerhet. Eftersom inget block ser ut att få majoritet inom överskådlig framtid är risken överhängande att det är just den utvecklingen som Sverige har att se fram emot utan Decemberöverenskommelsen. Att utsätta Sverige för detta skulle tillfoga landet även mer skada än regeringens politik och är således inte i linje med moderata värderingar. 


Självklart är det retoriskt enkelt att avfärda detta som "spekulation". Inte går väl jorden under för att Alliansen avsätter Löfven? Problemet är att ett sådant agerande skulle ändra på en central princip i vårt parlamentariska regelverk: när de politiska låsningarna i riksdagen är sådana att det inte går att formera en majoritetsregering måste största block kunna regera landet. Så har svensk demokrati fungerat åtminstone sedan den uppkom för nästan 100 år sedan. Ändras den ordningen kommer vi med mycket stor sannolikhet att sätta en boll i rullning som blir mycket svår att stoppa. Ibland kan små förändringar få långtgående koncekvenser. Agerar Alliansen så mot de rödgröns kommer de rödgröna agera så mot Alliansen. 

Varför skulle ett block inte verka för att framkalla regeringskris när deras medningsmotståndare styr? Lägg då till att vi dessutom har ett valsystem som gör det svårt att bilda majoritetsregeringar. Det är som med fångarnas dilemma: bara genom samarbete och överenskommelser om att följa vissa på förhand uppsatta spelregler kan vi undvika det värsta tänkbara scenariot. 


Även om många tror/önskar att det skulle vara den enklaste saken i världen att formera en annan regering så är de åsikterna inte förankrade i verkligheten. De vanligast förekommande alternativen är antingen en blocköverskridande samlingsregering eller en Alliansregering stödd av SD. Ibland förekommer även uppfattningen att Alliansen skulle kunna regera med ”hoppande majoriteter”. 

 

Till att börja med innebär en Alliansregering som styr med ”hoppande majoriteter” i realiteten samma sak som en Alliansregering stödd av Sd. De rödgröna skulle aldrig stödja och samarbeta med en Alliansregering som med hjälp av Sd avsatt Stefan Löfven. Varför skulle de? Vad vi istället skulle se är en politisk konfliktnivå och kompromisslöshet som Sverige inte upplevt sedan 1920-talet.

 

Lika lite skulle de rödgröna acceptera att regera med Alliansens politik. Kärnan i regeringens ändringsbudget är den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken, med höjda skatter på jobb och företagande för att finansiera höjda bidrag och ineffektiv arbetsmarknadspolitik. En samlingsregering är inte möjlig med mindre än att Alliansen accepterar delar av sådan destruktiv politik. Moderaterna kommer dock aldrig kompromissa om arbetslinjen. Övriga Allianspartier har dragit samma slutsats.

 

Att inleda ett samarbete med Sd är inte heller möjligt, av framförallt två skäl. För det första därför att det, oavkortat vad man tycker, skulle slita sönder Alliansen och Alliansens partier. För det andra är inte Sd ett borgerligt parti. De är emot arbetslinjen och vill istället höja bidragen, mer än till och med Vänsterpartiet vill. De motsätter sig, och har i riksdagen stoppat, sänkningar av den statliga inkomstskatten. De är emot EU, emot NATO och försvarar och trivialiserar Putins agerande i Ukraina. Inte minst har de en kategorisk inställning i migrationsfrågorna som tar sin utgångspunkt i att Sverige ska vara ett etniskt homogent land. Det är inte heller möjligt att samarbeta med ett parti vars ledande företrädare gick med i partiet när det hade uttalat nynazistiska åsikter.

 

Av alla möjliga alternativ som ligger på bordet är därför decemberöverenskommelsen det minst dåliga. På länge sikt bör den dock ersättas av en ny voteringsordning vid budgetomröstningar, men inte i övriga riksdagsvoteringar. Taktikrösta på två budgetar i samma beslutspunkt i syfte att skapa regeringskris är ett kryphål i den svenska parlamentarismen. Det hålet kan och har exploaterats av ett populistiskt parti som inte tar ansvar för landets utveckling. I region Skåne hanterade de rödgröna situationen genom att först taktikrösta på Sd:s budget. Ska det vara genom taktikröstande och någon form av parlamentarisk ”chicken-race” som landets budget antas?

 

För att rädda Sverige från institutionaliserat politisk kaos lade jag därför lägga ner min röst i frågan om ändringsbudgeten. övriga omröstningar och inför höstens budgetomröstning, när Alliansen inte presenterar en gemensam budget, kommer jag dock som vanligt att rösta för moderaternas politik.




 

tisdag 9 juni 2015

Nej, flyktingar ska inte bo i garage

Jag föreslår inte att flyktingar ska bo i garage. Att få fler att hyra ut delar av sitt boende är något alla partier är överens om. Ett regelverk för att enkelt kunna hyra ut till asylsökande skulle avlasta bostadsmarknaden och spara kostnader i asylmottagandet. 

Alla partier i riksdagen (inklusive SD) är överens om följande:
  • Att Sverige även i framtiden ska ta emot asylsökande (konflikten handlar om hur många).
  • Att staten har ansvar för att lösa bostäder till de flyktingar som Sverige tar emot (de som kommer ska inte bo på gatan eller bygga kåkstäder).
  • Att de som fått uppehållstillstånd ska få stanna (även om flera partier tycker att det ska krävas att man har jobb för att få permanent uppehållstillstånd).

Oavsett hur många flyktingar man tycker att Sverige ska ta emot i framtiden borde alla vara överens om att de som kommer hit ska integreras på bästa sätt, komma i arbete och i minsta möjliga mån belasta skattebetalarna. Eller för den delen ökar trycket på en redan ansträngd bostadsmarknad.

Så ser det inte ut idag. Tvärtom bor ca 10.000 flyktingar på anläggningsboende som kostar enorma samhällsresurser. Många boenden drivs av företag som tjänar stora pengar på sin verksamhet, vilket av förståeliga skäl sticker i ögonen. Detta tjänar ingen på (utom möjligen Bert Karlsson).

En fjärde sak alla partier i riksdagen är överens om är:
  • Att vi ska försöka göra det enklare att hyra ut delar av sin bostad. Det kan handla om att hyra ut ett rum, ett våningsplan, ett Attefallhus, bygga om garaget till en mindre bostad osv.

Att så få människor hyr ut hela eller delar av sin bostad beror på att det inte ger så mycket pengar (mer än lägenheter i Stockholms innerstad). Samtidigt går det alltså att tjäna enorma pengar på att hyra ut ett rum på asylboenden. Ett regelverk för att hyra ut bara en bostad till flyktingar som fått uppehållstillstånd skulle det ge många fördelar:
  1. Det skulle innebära prispress på Bert Karlssons verksamhet, 
  2. Lätta på trycket på bostadsmarknaden
  3. Öka investeringsviljan i bostadssektorn (till följd av att man kan tjäna mer pengar på uthyrning), 
  4. Förbättra boendesituationen för flyktingarna som bor på transitboenden 
  5. Förhoppningsvis också bidra till att minska bostadssegregationen så att färre fastnar i redan invandrartäta utanförskapsområden.

 Jag tror inte att detta är någon mirakellösning. De stora frågorna handlar om att se till att flyktingmottagandet i framtiden fungerar bättre. Enligt min uppfattning är det krav på jobb för att ens uppehållstillstånd ska bli permanenta och att de som kommer från länder där det inte är krig utvisas inom 48 timmar istället för att belasta systemet i en utdragen asylprocess på mellan 3 till 6 månader (den s.k. "säkra land”-principen). Det i kombination med krav på att kunna försörja anhöriga som vill komma hit skulle ställa om svensk migrationspolitik och göra den långsiktigt hållbar.

Inget av detta står i motsats till mindre förändringar som underlättar integrationsprocessen, minskar kostnaderna och minskar bostadssegregationen.


Fredrik Schulte(m)

fredag 17 april 2015

Självkritik: Alliansen har inte förmått förklara varför vi inte fäller Löfven. Alternativen är hur som helst ännu sämre.

Dags för självkritisk!

Jag inser att försvaret för att inte fälla regeringen har varit för abstrakt och teoretisk. Inte minst har jag själv i för hög utsträckning fastnat i att försöka gå till botten med hur det parlamentariska regelverket bör fungera. Alliansens väljare vill veta varför vi inte gör allt för att stoppa Löfvens politik. 

Låt oss därför gå till kärnan av frågan, för att stoppa det som nu händer finns 4 alternativ:
  1. Samarbeta med S
  2. Upprepade nyval tills en majoritet formeras i riksdagen
  3. Samarbeta med SD
  4. Avsätta Löfven och föreslå en teknokratregering
Samtliga alternativ är dåliga, this is why:


Om S+Alliansen
Att samarbeta med S för att hålla V borta från budgetförhandlingarna är ett tänkbart alternativ, inte minst mot bakgrund av att Löfven knappt gjorde annat än att försöka locka Alliansen till samarbete i höstas. Jag är dock synnerligen tveksam till att förhandla och rösta för en halvsocialistisk bidragspolitik för att få lite mindre av den varan. Med den logiken borde vi dessutom samarbetat med S under hela efterkrigstiden. I utbyte mot liiiite mindre socialism. S har en vision för samhället som går på tvärs med Moderaternas. Jag vill inte sälja min själ och aktivt rösta för socialism. Om det finns kritik mot oss för att vi inte gör allt för att stoppa Löfven nu, förstå kritiken mot oss när vi röstar för skattehöjningar för att finansiera A-kassehöjningar. Att i brist på handlingsalternativ passivt inte agera är väsensskilt mot att aktivt kollaborera med det som är fel. 

Den som tror att S är beredd att offra MP eller regera med en Alliansbudget (typ) på vår ”nåder” lever i Underlandet. Att som t.ex. Tove Lifvendal tro att bara man får Löfven att ”söka stöd för sin politik genom att hitta en riksdagsmajoritet för sina förslag” är häpnadsväckande naivt. Löfven har en politik som han vill genomföra och anser sig ha vunnit valet. Varför skulle han låta sig tas som gisslan och ta ansvar för något halvmesyr han inte tror på? Om något visade han allvar i detta när han tillkallade till extraval.


Om nyval
Det absolut mest skadliga mot ett lands ekonomi är politisk instabilitet som skulle följa av upprepade nyval. För den som lever i en annan föreställningsvärld kan läsa detta forskningspapper från Harvard som slutleder att:

"Political instability reduces growth. This finding is very robust: it has been obtained in a model in which several other economic determinants and “regional” factors affecting growth and political stability are accounted for. Democracies do not appear to show a different growth performance than non-democracies. Also, the occurrence of a government change increases the likelihood of subsequent changes, suggesting that political instability tends to be persistent."

Konsekvenserna för jobb och företagande än t.o.m. Löfvens politik. Dessutom har ingenting hänt före valet och Alliansen står – helt ärligt – utan en slagkraftig politik. Att spela rysk roulett med Sveriges ekonomi tänker jag inte göra – än så länge åtminstone.


Om SD+Alliansen
Eftersom S+V+MP>Alliansen krävs att SD backar upp Alliansen i VARJE votering. Det är något fundamentalt annorlunda mot förra mandatperioden där vi bara förlorade när det rödgröna gick ihop med SD. SD står dessutom till vänster om S i den ekonomiska politiken. Idag var det SD och V som angrep regeringen från vänster gällande a-kassefrågan. I den frågan som är absolut viktigast för M, dvs arbetslinjen är de en värre fiende än S. SD har en fundamentalt annan vision för Sverige än Alliansen med ett monokulturellt samhälle som mål. Att göra sig fullt beroende av ett parti som står i så fundamental motsats till den egna visionen för Sverige är som att ingå regeringssamarbete med V. Moderaterna har förvisso kritik mot den förda migrationspolitiken, särskilt mot anhöriginvandringen, men det har vi inte våra Alliansvänner med oss på. Alliansen+SD är helt enkelt inte förenligt. Vi var också tydliga före valet att ett SD samarbete inte är aktuellt. Vi står vid vårt ord.


Om en teknokratregering
Av alla alternativ utöver det nuvarande är alternativet med en teknokratregering det som faktiskt är rimligt - alltså att bana vägen för en regering bestående av opolitiska tjänstemän. T.ex. skulle den här herren Per Hall kunna bli statsminister i egenskap av rättschef på Statsrådsberedningen. Calmfors finansminister, någon ambassadör utrikesminister o.s.v. Mandatet skulle ENBART vara att genomföra riksdagens beslut. Det är inte första gången detta hänt i Sverige.Louis de Geer d.y. och Oscar von Sydow var statsministrar efter demokratin infördes därför att det inte gick att bilda en politisk majoritet.

Jag utesluter inte att detta skulle kunna bli ett tänkbart scenario under mandatperioden. PROBLEMET är att en sådan lösning kan bli allt annat än en tillfällig lösning. Ska Sverige ha teknokratregeringar under de kommande decennierna om inget block får majoritet? Alliansen vill inte genomföra socialism. De rödgröna vill till varje pris genomföra socialism. SD vill till varje pris ha ett monokulturellt Sverige, ingen annan vill ha ett monokulturellt Sverige. Sannolikt skulle detta övergå till vad jag tidigare argumenterat för som ”mittenrikets förbannelse”, dvs. att den demokratiska legitimiteten blir så svag att det bildas en samlingsregering som är lika handlingsförlamad som en teknokratregering. 


Vad Alliansen bör göra
Samtliga alternativ är usla och i förhållande till dem föredrar jag att gå i opposition, presentera OCH rösta för min egen politik (vilket vi alltså kommer göra). Det kommer kunna stoppa de värsta avarterna. Är det så att ministrar struntar i riksdagens beslut bör vi rikta misstroendevotum mot dem. Gör regeringen det systematiskt kan vi överväga en teknokratregering. Annars måste det centrala vara att utveckla och opinionsbilda för en ny Allianspolitik. 


onsdag 25 mars 2015

Vänsterns felaktiga verklighetsbild av tillståndet på arbetsmarknaden

Som politiker får man mycket mail, allt från vanliga hederliga medborgare som ställer frågor eller är oroade, lobbygrupper som vill påverka till regelrätta rättshaverister. Ett vanligt återkommande inslag är vänsterväljare som sett mig i en debatt och som känner ett tvingande behov av att maila mig och förklara (generellt i inte allt för sofistikerade ordalag) att jag är dum (i ordets absolut med vida mening). I undantagsfallet motiverar de sin ståndpunkt. 

I veckan fick jag ett sådant mail som på ett mycket kärnfullt sätt sammanfattar den socialdemokratiska bilden av tillståndet i Sverige efter 8 år av Alliansstyre. Såhär skrev vederbörande:

"På 8 år gick Sverige från ett stort budgetöverskott till ett stort budgetunderskott, från en arbetslöshet på ca 6 % till en arbetslöshet på ca 8 %. Ni införde en bortre parantes i sjukförsäkringen, som tvingade svårt sjuka människor från sjukpenning till försörjningsstöd. Ni förstörde a-kassan, så att arbetslösa får gå från hus och hem och bli bidragstagare och för att få försörjning tvingas de sälja allt för att få en kommunal allmosa." 

Såhär ser verkligheten ut:

Angående arbetslösheten

1. För det första var arbetslösheten 7,1% under högkonjunkturåret 2006. Att många S-debattörer hävdar siffran 6% beror på att man tidigare mätte arbetslösheten för åldersgruppen 16-64. 2007 ändrades detta till 15-74 år för att anpassa oss till EU-standarden (vilket Persson vägrade göra i syfte att dölja arbetslösheten). Se Tab1 i detta Excel-dokument från SCB.

2. Sedan 2006 har 150 tusen personer gått från förtidspension till att vara tillbaka på arbetsmarknaden. Samma sak gäller motsvarande 60 tusen personer som var långtidssjukskrivna. Många har haft svårt att också komma tillbaka i arbete. Att arbetslösheten ökat är alltså bara ett lek med ord och siffror. Det var inte så att samma människor hade jobb före 2006.

3. Sverige har sedan 2006 varit det land i västvärlden som per capita tagit emot I SÄRKLASS flest invandrare. Sedan årtionden vet vi att det tar tid för nyetablerade att ta sig in på arbetsmarknaden. Att arbetslösheten ökat är alltså bara ett lek med ord och siffror. Det var inte så att samma människor hade jobb före 2006.


4. Sedan rekordåret 2006 har världen lidit av den värsta ekonomiska krisen på 70 år. Det är fullständigt orimligt att påstå att detta inte skulle sätta några spår alls i en exportberoende ekonomi som Sverige.  

5. Sverige hade förra mandatperioden den näst bästa sysselsättningsökningen i hela västvärlden. Bara Island som hade en kraftig återhämtning sedan sin systemkollaps var bättre. Räknar man antalet nya jobb per nya invånare i arbetsför ålder (det blir inte fler jobb av att det föds fler barn eller att det blir fler pensionärer) var Sverige i särklass bäst med 9,2 nya jobb per ny person på arbetsmarknaden.

6. Sedan 1984 har antalet jobb totalt ökat med 500 tusen varav 360 tusen tillkom mellan 06 och 14. Det är ingen slump!

Summa summarum: Persson dolde arbetslösheten genom förtidspension och sjukskrivningar. Alliansen förde människor tillbaka till arbetsmarknaden vilket ökade arbetslösheten utan att människor förlorade jobb. Snarare skapades det rekordmånga jobb. Arbetslösheten skulle lätt kunna halveras om de som blev förlorade sin förtidspension fick tillbaka den. Tycker någon att det är rimligt? Arbetslösheten blev närmast ett irrelevant mått under Perssons tid vid makten.

Angående den bortre parentesen i sjukförsäkringen

Mellan 98-06 ökade förtidspensionerna och sjukskrivningarna med 400%. Vad var det för epidemi som drabbade Sverige? Sverige, med en av världens friskaste befolkningar var världens mest sjukskrivna. Det fanns enorma regionala skillnader. Försäkringskassan prövade automatiska alla som var arbetslösa mer än 1 år för förtidspension. Som exempel tog det 100 dagar längre tid för ett brutet ben att läka i Jämtland än i Stockholm. Istället för att människor som inte kunde fortsätta på sitt jobb prövades huruvida de kunde jobba i någon annan bransch förtidspensionerade de. 

De som var allvarligt sjuka i cancer eller dylikt var undantagna från den bortre tidsgränsen (även om det var några år av juridiska osäkerheter pga försäkringskassans tolkning av lagen, men detta är tillrättalagt nu). Frågan man måste ställa sig är vad är det för sjukdomar som man kan vara sjukskriven i under längre än 2,5 år utan att man bör förtidspensioneras och som inte är undantagna enligt dagens regelverk?

Angående "Ni förstörde a-kassan, så att arbetslösa får gå från hus och hem och bli
bidragstagare och för att få försörjning tvingas de sälja allt för att få en kommunal allmosa"

Taket sänktes under de första 100 dagarna med motsvarandes 3000 kr efter skatt. Den som menar att detta medförde att människor tvingades från hus och hem bör ta en verklighetscheck. Ingen som tjänade mer än 23.000 kr fick heller någon sänkt a-kassa (utöver de 3000 kr) eftersom de slog i taket. I det fall någon inte klarade av att försörja sig finns också försörjningsstöd. Lagstiftningen ändrades också för att så att fler kunde få del av det. Eftersom man före 2006 automatiskt prövades för förtidspension efter 1 år av arbetslöshet och då fick en ersättning som var ÄNNU lägre än A-kassan, är det svårt att motivera att det var särskilt många som de fakta fick sänkt ersättning.





lördag 7 mars 2015

Alliansen förlorade inte valet p.g.a. SD:s framfart utan på att "mittenväljarna" gick till de rödgröna

Det finns en allmänna föreställning om att Alliansen förlorade valet p.g.a. tappet till SD. Detta är dock i stora delar en myt. Även om Alliansen behållit precis varje väljare som lämnade för SD hade ändå Stefan Löfven(S) sannolikt blivit statsminister genom att de rödgröna vann slaget om ”mittenväljarna”.

För att göra en bra analys kring hur Alliansen ska resa sig inför valet 2018 är det viktigt att ha en klar bild av vad som gick fel 2014. Hos många finns en föreställning att förlusten bottnar i ett stort tapp till SD. Det är lätt att bedras av valresultatet: 
  • Alliansen -9,9%
  • SD +7,2%
  • De rödgröna +-0 (+3 inkl F!)

Slutsatsen att väljarna i huvudsak gick direkt från Alliansen till SD. Visst skedde detta i stor utsträckning, men väljarströmmarna är väsentligt mer komplexa än så (till att börja med kan det vara värt att reflektera över självklarheten i att förstagångsväljarna per definition inte röstade 2010 och sistagångsväljarna då på samma sätt inte röstade nu, vilket påverkar flödena). Jag har noggrant studerat vallokalsundersökningen Valu och SCB:s opinionsmätningar och uppskattat väljarflödena. Min slutsats är att Alliansen tappade 4%-5%-enheter till de rödgröna och (i mycket ringa mängd) till F!, samt 4%-enheter till SD. Mycket förenklat kan man säga att flödena ungefärligen ser ut som följande:



Då Alliansen totalt samlade ihop 39,4% och de rödgröna 43,6%, d.v.s. 4,2% mer, hade det alltså inte räckt med att behålla väljarna som gick till SD för att stoppa en rödgrön valseger.

Hade Alliansen därmed hållit kvar 2,2%-enheter av mittenväljarna som bytte block till de rödgröna skulle en tredje mandatperiod varit säkrad. Självklart hade det varit bra om väljarflödet till SD också kunnat begränsas, men poängen här är att det centrala trots allt borde varit att hålla kvar åtminstone 2,2% mittenväljare. Utöver att vara vägen till valseger är de sannolikt mer lätthanterligt än att stoppa 4% väljare som köpt SD:s populistiska och missnöjespolitiska framfart. Vi vet dessutom att en mycket stor andel av SD:s väljare fattade beslut om partival långt före valet. Mittenväljarna var mer osäkra.

Jag försöker nu inte bortförklara problemen med svensk migrationspolitisk. Däremot måste man hålla sig till fakta när man gör sina politiska analyser av vad som gick snett. Slutsatsen blir då att den centrala konfliktlinjen i Svensk politik står alltjämt mellan höger och vänster. Här ligger utmaningen i att ha bättre och tydligare besked kring hur jobben kan bli fler och att hantera den frågan som sannolikt var den främsta orsaken till att Alliansen förlorade valet: vinst i välfärd. Min grundläggande syn gällande det sistnämnda kan ni läsa här.


Hur jag räknat fram väljarströmmarna mellan 2010 och 2014

Jag har granskat väljarflödena mellan de två senaste riksdagsvalen genom att mer ingående titta på vallokalsundersökningen Valu och SCB:s opinionsmätningar. Såhär har jag räknat. 

Till att börja med är det viktigt att påtala att detta är uppskattningar och ingen exakt sanning, men den ger ändå en tydlig bild av hur väljarflödena ser ut.

Hur har jag då gjort mina uppskattningar? Låt oss börja med att konstatera två självklarheter: förstagångsväljarna och sistagångsväljarna från 2010 har inte rört sig till eller från något parti. Därför måste vi först avgöra hur många av respektive partiers valresultat som är förstagångsväljare för att sedan avgöra vilka som rört sig vart.

Valet 2014 hade enligt SCB 442.346 förstagångsväljare. Under samma period beviljades också 126.072 personer svenskt medborgarskap. Totalt rör det sig om nästa 570 tusen nya väljare som saknade rösträtt 2010. Då valmanskåren 2014 utgjordes av 7.330.432 personer motsvarar dessa nya väljare 7,8%-enheter. Om vi antar att valdeltagandet för dessa är ungefärligen den samma för dessa personer som för genomsnittet (antagligen är det något lägre, men poängen här är inte att få exakta siffror utan som sagt uppskattningar). Enligt Valu fördelades deras röster enligt mittenkolumnen nedan, vilket ger en fördelning av samma 7,8%-enheter som den högra tabellen visar.

%-fördelning av ej röstberättigade 2010
%-enheter 1:a gångsväljare
V
9%
0,7%
S
20%
1,6%
MP
15%
1,2%
C
7%
0,5%
FP
7%
0,5%
KD
4%
0,3%
M
18%
1,4%
SD
8%
0,6%
FI
10%
0,8%
Övr
2%
0,2%

Om vi subtraherar andelen nya väljare från valresultatet får vi hur många procentenheter som utgörs av ”gamla” väljare, d.v.s. de som också röstade i valet 2010.
%-enheter 1:a gångsväljare
Valresultat
"Gamla" väljare
V
0,7%
5,7%
5,0%
S
1,6%
31,0%
29,4%
MP
1,2%
6,9%
5,7%
C
0,5%
6,1%
5,6%
FP
0,5%
5,4%
4,9%
KD
0,3%
4,6%
4,3%
M
1,4%
23,3%
21,9%
SD
0,6%
12,9%
12,3%
FI
0,8%
3,1%
2,3%
Övr
0,2%
1,0%
0,8%

Återigen enligt Valu fördelade sig dessa ”gamla” väljare enligt följande. Tabellen ska alltså tolkas så att V förlorade 14% av sina tidigare väljare från valet 2010 till S, men vann 6% av S väljare från 2010.
Partival i riksdagsvalet 2014
Partival 2010
V
S
MP
C
FP
KD
M
SD
FI
Övr
Summa
V
57%
14%
5%
1%
0%
0%
0%
2%
20%
1%
100%
S
6%
78%
4%
1%
1%
0%
2%
5%
3%
0%
100%
MP
10%
13%
50%
2%
1%
1%
3%
1%
19%
1%
101%
C
1%
7%
7%
55%
7%
6%
12%
3%
2%
1%
101%
FP
1%
11%
4%
11%
43%
5%
17%
5%
3%
1%
101%
KD
1%
7%
4%
6%
6%
58%
13%
4%
1%
0%
100%
M
1%
8%
3%
6%
7%
4%
63%
8%
1%
0%
101%
SD
1%
13%
0%
0%
1%
1%
3%
79%
1%
1%
100%
FI
9%
6%
9%
0%
1%
0%
2%
2%
69%
2%
100%
Övr
9%
12%
7%
6%
3%
1%
2%
9%
9%
42%
100%

Vad jag sedan gjorde var att låta Excel räkna ut hur många procentenheter detta motsvarar i samtliga flöden. Om V som fick 5,6% i valet 2010, förlorade 14% till S innebär det 0,8%-enheter. S, som istället fick 30,7% 2010 och förlorade 6% till V förlorade därmed å sin sida 1,8%. Efter jag gjort denna kalkyl summerade jag hur många procentenheter detta blev för respektive parti. Eftersom alla väljare som röstade 2010 inte röstade 2014 innebär det att denna summering blir för hög. Därför räknade jag istället ut hur %-enheterna fördelade sig och multiplicerade det med andelen ”gamla” väljare som respektive parti fick (alltså det vi räknade ut tidigare). Om vi återigen tar V som exempel summerade den första uträkningen till 6,4%. Eftersom 1,8%-enheter kom från S motsvarar det 29% av V:s ”gamla” väljare. Totalt var denna kategori uppskattad till 5%, vilket alltså innebär att uppskattningsvis 1,4%-enheter väljare lämnade S för V 2014 (29% av 5%).
Det innebär att vi får följande fördelning (där inget nämnvärt väljarflöde över 0,05%-enheter förekommer har ingen siffra skrivits ut):
Partival i riksdagsvalet 2014
Partival 2010
V
S
MP
C
FP
KD
M
SD
FI
Övr
V
0,8%
0,2%
0,1%
0,6%
0,1%
S
1,4%
1,0%
0,2%
0,2%
0,6%
2,0%
0,5%
MP
0,6%
0,9%
0,1%
0,2%
0,1%
0,7%
0,1%
C
0,4%
0,4%
0,3%
0,3%
0,8%
0,3%
0,1%
0,1%
FP
0,8%
0,2%
0,6%
0,3%
1,2%
0,5%
0,1%
0,1%
KD
0,4%
0,2%
0,3%
0,3%
0,7%
0,3%
M
0,2%
2,3%
0,7%
1,4%
1,6%
1,0%
3,1%
0,2%
SD
0,7%
0,2%
0,1%
FI
Övr
0,1%
0,1%
0,1%
0,5%

Sedan är det bara att räkna ut nettoflödet, alltså i fallet V och S subtrahera de 1,4%-enheter som gick från S till V med de 0,8%-enheterna som gick motsatt väg. Alltså var nettoflödet från S till V 0,7%. Summerat får vi följande nettoflöden (en positiv siffra indikerar att det första partiet tar väljare från det andra och vice versa).
V
S
0,7%
C
FP
0,3%
V
MP
0,3%
C
KD
0,0%
V
FI
-0,6%
C
M
0,7%
V
M
0,2%
C
SD
-0,3%
V
SD
-0,1%
C
FI
-0,1%
S
MP
-0,1%
C
Övr
-0,1%
S
C
0,2%
FP
KD
0,0%
S
FP
0,5%
FP
M
0,4%
S
KD
0,4%
FP
SD
-0,5%
S
M
1,7%
FP
FI
-0,1%
S
SD
-1,3%
FP
Övr
-0,1%
S
FI
-0,5%
KD
M
0,3%
S
Övr
0,1%
KD
SD
-0,3%
MP
C
0,3%
M
SD
-3,0%
MP
FP
0,2%
M
FI
-0,2%
MP
KD
0,2%
MP
M
0,5%
MP
SD
-0,1%
MP
FI
-0,7%
MP
Övr
-0,1%

Vi kan då dra slutsatsen att Alliansens väljare 2014 ungefärligen ser ut som följande:
·         Väljare som röstade på Alliansen 2010: 34,9%
·         Väljare som röstade på de rödgröna 2010: 1,4%
·         Väljare som röstade på SD 2010: 0,2%
·         Förstagångsväljare: 2,6%

För de rödgröna såg det ut som följande:
·         Väljare som röstade på de rödgröna 2010: 33,5%
·         Väljare som röstade på Alliansen 2010: 5,7%
·         Väljare som röstade på SD 2010: 0,7%
·         Förstagångsväljare: 3,2%

Totalt kan vi summera nettoflödena enligt följande
Väljare i %-enheter som gick från:
·         Från Alliansen till de rödgröna: 4,3%-enheter
·         Från Alliansen till SD: 4%-enheter
·         Från Alliansen till F!: 0,3%-enheter
·         Från de rödgröna till SD: 1,5%
·         Från de rödgröna till F!: 1,8%

Tittar vi istället på SCB:s undersökning från i maj 2014 var resultatet då:
Stöd enligt mätningen
Valresultat 2014
Skillnad
C
5%
6,1%
1,2%
FP
5%
5,4%
0,1%
M
23%
23,3%
0,6%
KD
4%
4,6%
0,7%
S
35%
31,0%
-4,3%
V
8%
5,7%
-2,3%
MP
8%
6,9%
-1,1%
SD
8%
12,9%
4,8%
övr
4%
3,1%

Tittar vi på sida 9 och 10 där man kan se hur väljarflödena ser ut var resultatet då:¨
SCB maj 14
Valu
Diff
Alliansen till Rödgröna
-6,8%
-4,3%
2,5%
Alliansen till SD
-2,5%
-4,0%
-1,5%
Alliansen till F!
-1,0%
-0,3%
0,7%
Rödgröna till SD
0,0%
-1,5%
-1,5%
Rödgröna till F!
-0,6%
-1,8%
-1,2%


Jämför vi denna mätning med Valu och det faktiska valresultatet kan vi snabbt konstatera att stödet för S var kraftigt överdrivet och SD:s på motsvarande sätt kraftigt underdrivet. Alliansen låg dock sämre till i mätningen än vad valresultatet sedan landade i och V och MP var båda överskattade. Därför är det rimliga att anta att Alliansen mellan maj 2014 och valet hämtade tillbaka väljare från de rödgröna och F!, att de rödgröna förlorade väljare till F! och båda blocken förlorade till SD. Därmed blir trenderna i båda mätningarna likartade, d.v.s. att Alliansen tappade runt 4% till SD, mellan 4-5% till de rödgröna och F! samt att de rödgröna förlorade runt 2% till SD respektive F!