torsdag 5 april 2018

Länk till min bok "En kraftfull borgerlig reformagenda för 2020-talet

På denna länk kan ni hitta min bok i PDF-format:

http://schulte.se/En_kraftfull_borgerlig_reformagenda.pdf

Därför bör böneutrop från moskeer inte tillåtas

Tänk om en stor del av landets moderater - finansiellt uppbackade av Svenskt Näringsliv - skulle montera upp massiva högtalaranläggningar runt om på taken i landets alla städer och 5 gånger om dagen under 5-10 minuter förkunnade den moderata ideologin som ”den enda sanna lära”.

Det för tanken till Nordkorea och dystopiska Sci-Fy noveller som ”1984”. Ingen skulle ta förslag om att tillåta något liknande på allvar. Ändå är det en rätt som vissa debattörer, politiker och tyckare vill ge till landets alla moskéer för att sprida islam.

Jag anser icke desto mindre att frågan om böneutrops varande eller icke varande förtjänar att tas på allvar. Dels därför att min viktigaste politiska utgångspunkt är frihet, vilket gör att jag anser att förbud och begränsningar endast bör motiveras när det verkligen är påkallat (även om det är en helt annan sak att reglera hur man får bete sig i det offentliga rummet, vilket jag motiverar mitt motstånd till böneutrop på, och att införa allmänna förbud). Dels därför att det är en omdebatterad symbolfråga i en debatt som i hög grad styrs av känslor, ryggmärgsreflexer och ogenomtänkta ståndpunkter.

Därför har jag skrivit detta MYCKET långa blogginlägg där jag utförligt redogör för hur jag kommer till min slutsats och där jag bemöter alla de argument som jag sett i debatten.
 
Det finns åtminstone två olika perspektiv att analysera frågan om böneutrop utifrån:

A.     Bör handlingen som sådan, det vill säga att montera högtalare på en högt belägen punkt i en offentlig miljö och upp till 5 gånger om dagen spela upp ett 5-10 minuter långt religiöst/politiskt budskap vara tillåten?

B.      Bör det oaktat ovanstående frågeställning ändå tillåtas eller särskilt värnas utifrån perspektiv så som att ”mångfalden bör värnas”, att det är en legitim minoritetsrättighet eller att det följer av religionsfriheten?


A. Bör handlingen ”böneutrop” som sådan vara tillåten?

Den första halvan av denna text kommer enbart att fokusera på huruvida handlingen som sådan bör vara tillåten i det offentliga rummet (alltså att säga att montera högtalare på en högt belägen punkt i en offentlig miljö och upp till 5 gånger om dagen spela upp ett 5-10 minuter långt religiöst/politiskt budskap). Frågans sociala, religiösa, identitetsmässiga och kulturella kontext, alltså aspekter som är relaterade till sådant som ”strukturell rasism”, religionsfrihet, minoriteters rättigheter osv, kommer att avhandlas därefter.

Oavsett om man anser att någonting bör förbjudas eller tillåtas av praktiska skäl eller med hänsyn till att ändra samhällets ”maktstrukturer” förtjänar alla frågeställningar relaterade till förbud och frihetsinskränkningar att avhandlas ur ett filosofiskt rationellt perspektiv, alltså ur perspektivet hur man i den bästa av världar bör förhålla sig till den. Grunden för all beslutsfattande måste vara frågor som kan relateras till vad som är rätt eller fel.

För att utröna huruvida böneutrop bör tillåtas måste man först redogöra för på vilka grunder ett förbud kan motiveras.

Några definitioner
I ett fritt samhälle är det förbud som ska motiveras och inte tvärtom. Bevisbördan åligger alltså den som vill införa ett förbud. Den motsatta utgångspunkten bygger på den antiindividualistiska utgångspunkten att ”människor finns till för staten/samhället” och inte tvärtom. När man gör detta måste man skilja på två principiellt olika aspekter av frihet:
 
1.       Statliga tvång och förbud
2.       Frihet från socialt tvingande ideologier/normer

Exempel på (1) är tex. alkoholmonopolet och försäljningsreglerna på alkohol (förbud mot att köpa alkohol när staten inte vill att du ska få göra det), förbud mot att sälja/bruka cannabis men även förbud mot moraliskt förkastliga handlingar så som mord och våldtäkt. Exempel på (2) är allt från grupptryck att påtvingas att dricka alkohol när man inte vill till islamism och annan sexistiska ideologier som vill skapa normer kring hur kvinnor ska bete sig och underordna sig mannen.

Inte sällan står (1) och (2) mot varandra. Frågan om burkaförbud är ett tydligt exempel: att förbjuda burka är ofrihet i bemärkelsen ”staten förbjuder dig att ha burka”, alltså enligt perspektiv (1). Enligt vissa människors perspektiv är det dock frihet i bemärkelsen att själva existensen av burkan är kvinnoförtryckande och ett förbud skulle ge förtryckta kvinnor mer frihet att själva forma sitt liv och inte styras av sina män/familj/klan, alltså enligt perspektiv (2).

Grundläggande filosofiska utgångspunkter: så mycket som möjligt bör vara tillåtet
Min uppfattning är nästan alltid att (1) trumfar (2), åtminstone i frågan om att använda statliga förbud. Att bedöma vad som är ofrihetliga sociala normer och tvingande ideologier lede ofta till moralism där en präktig person ska tvinga på sin livsstil på andra. Det är också i ett fritt demokratiskt samhälle upp till var och en av oss att ta ansvar för våra liv, allt från att säga nej till sociala tvång om att dricka alkohol till att - i sin ytterlighet - ta avstånd från ens familj för att de kräver av dig att du ska bära burka. Däremot ska och bör man självfallet bekämpa förtryckande normer i den allmänna sociala tillvaron genom opinionsbildning och på andra sätt angripa totalitära ideologier. Enligt min uppfattning ska man in i det yttersta undvika lag- eller regeltvång. Undantaget för detta är när en förtryckande ideologi löper påtaglig risk att få systempåverkande effekter (vad som konstituerar det sistnämnda återkommer jag till nedan).

Utgångspunkten för att motivera ett förbud tar sin utgångspunkt ur att en handling antingen är fel i sig (t.ex. ”det är alltid fel att mörda”) eller att ett förbud är motiverat utifrån att konsekvenserna av ett icke förbud blir ödesdigra för samhället om tillräckligt många utför handlingen (att legalisera innehavet av atombomber vore t.ex. uppenbart orimligt även fast ägandet av dem i sig inte kan anses vara något omoraliskt per se).  Enligt min uppfattning bör människors rätt till friheten att forma sitt eget liv vara mycket långtgående och endast motiveras när en handling står i strid med grundläggande mänskliga rättigheter, andras frihet eller som nämnts ovan när det får systempåverkande negativa konsekvenser. Förbud som inte kan grunda sig på sådana motiv är att betraktas som moralism.
 
Interaktion i det offentliga rummet skapar gränsdragninskonflikter
Din och min frihet att forma våra liv får dock inte gå ut över andras frihet. Dels handlar det om ytterlighetsexempel som att en persons eventuella vilja att mörda andra människor står i uppenbar strid med offrets frihet att forma sitt eget liv. Dels om mer komplicerade gränsdragningsfrågor där en persons handlingar blir begränsande för andra. Då åsyftas inte situationer där en person godtyckligt ogillar något någon annan gör. Kan ett förbud som sagt inte motiveras utifrån att det kränker någons mänskliga rättigheter, är direkt begränsande för någon annans frihet eller får systempåverkande negativa konsekvenser är det att betraktas som moralism. Det handlar istället om mer vardagliga konflikter som kan uppstå mellan olika intressen. Eller mer specifikt, social interaktion i det offentliga rummet. De flesta sådana konflikter kan hanteras tack vare äganderätten. Om jag älskar att göra någonting som kan inskränka på andras frihet om de kommer i kontakt med det, men i övrigt är en handling som inte är motiverat att förbjudas, hanteras frågan enkelt genom att jag gör det på min egendom.

Störande av allmän ordning
De svåraste gränsdragningarna uppstår dock i det offentliga rummet där människor dagligen interagerar med varandra. Även om man är ”frihets-taliban” som jag och vill tillåta det mesta som inte skadar någon annan är det just i det offentliga rummet partiella frihetsinskränkningar (alltså inte totala förbud utan ”lokala förbud” mot att göra något just här) är som mest motiverade.

Om min favoritsysselsättning t.ex. är att tuta med en huligantuta skulle det uppenbart gå ut över andra människor om jag går runt på stan och tutar dagarna i ända. Det skulle skrämma liv på gamla människor; kanske medföra hörselskador på vissa; göra jag det på natten så att ingen i kvarteret kan sova får det uppenbara konsekvenser på andra människors frihet osv. Att förbjuda huligantutor vore ren moralism. Problemställning hanteras då som ovan nämnts genom att jag får tuta med min huligantuta hemma hos mig där jag inte stör någon (vi antar här att jag inte har några grannar som hör mitt tutande). Poängen är dock att det är rimligt och påkallat att det finns ett regelverk för hur man får bete sig i det offentliga rummet, även om man som sagt är synnerligen frihetsälskande.

Slutsatsen av detta är att även om så mycket som möjligt bör vara tillåtet bör det finnas en allmän lagstiftning krig ”störande av allmän ordning”. Här är det väldigt svårt att dra en exakt gräns kring vad som bör vara tillåtet respektive otillåtet utan bör blir en fråga från fall till fall vad som kan tillåts var och när. Lagen bör vara så tillåtande som möjligt och inte förbjuda det som människor godtyckligt ogillar, men samtidigt ha en ”ventil” mot störande beteenden som inskränker andras frihet.

Det offentliga rummet tillhör alla och ingen
Slutsatsen ovan som motiverar en lagstiftning kring störande av allmän ordning är dock bredare än så. Man måste inse att livet i det offentliga rummet är betingat av ett diversifierad social interaktion där man får leva med att konfronteras med sådant man inte tycker om. Den som tror att man har rätt att forma det offentliga rummet efter sina egna preferenser är en moralisk narcissist och moralist. Sorlet från allmänheten och från biltrafik är t.ex. en självklar och naturlig del av mänsklig interaktion i urbana miljöer. Man får även leva med människor som gör saker som man inte tycker om, från gatumusikanter, ett gäng tonåringar som temporärt väsnas osv.

Det finns dock gränser även för detta. Det finns gränser för hur hög volym en gatumusikant får ha på sin ljudförstärkande anläggning (av samma skäl som jag inte kan gå omkring på stan och tuta med en huligantuta dagarna i ända). Skulle det dygnets alla dagar om året runt sitta en högt spelande gatumusikant i varje gatumeter så att inga mänskliga samtal mer kunde förekomma på gator och torg hade det varit påkallat även för den mest frihetsälskande libeterianen att reglera det offentliga rummet. En person eller en grupp kan inte helt ”annekterade” hela det offentliga rummet. Poängen är att det offentliga rummet tillhör alla och ingen. Där måste människor med helt olika livsval få existera och uttrycka sin personlighet fast utan att någon helt tar över stadsbilden.

Systematisk störande av allmän ordning
I gränsdragningen för vad som utgör ett stödande inslag i den offentliga miljön måste man skilja på systematiska och spontana beteenden. Att en fotbollssupporter tutar lite med en huliganpipa på stan inför ”årets viktigaste derby” är inte samma sak som att en person ägnar hela sin vakna tid åt huligantutande. Ett kortvarigt störande inslag kan också vara mindre ingripande på det offentliga rummet än en långvarig och återkommande handling som momentant mindre störande. Att grannen har fest med hög musikvolym en gång om året är sannolikt mindre störande än att hen spelar musik på medelhög volym sent på kvällen varje dag i veckan. Det må vara en trivial sanning men som i sammanhanget ändå måste påpekas: toleranströskeln måste vara lägre för systematiskt återkommande handlingar som är störande än för enstaka störande inslag som inte kan tillåtas. Ju större ”del” av det offentliga rummet en företeelse tar i anspråk desto större är sannolikheten att den utgör ett störande inslag som inte är motiverat i det offentliga rummet.

Politiska manifestationer
Att använda det offentliga rummet för politiska manifestationer är en självklar del av det demokratiska samhället. Även här gör sig dock principen att det offentliga rummet tillhör allt och ingen påkallad. Inte heller politiska manifestationer får ”ockupera” och ianspråkta hela det offentliga rummet. De måste ske på begränsade ytor och under begränsade tidsintervall. Om en politisk rörelse demonstrerar på Sergels torg kanske det inte är motiverat att tillåta en annan rörelse att demonstrera på Norrmalmstorg. Inte heller politiska manifestationer får annektera hela det offentliga rummet. Skulle Pridetråget pågå dygnet runt alla dagar i veckan i full intensitet vore det minst sagt problematiskt. Exakt var gränsen går är svår att dra men även här måste det göras en avgränsning mellan rätten att uttrycka sina politiska åsikter och att ianspråkta en för stor del av det offentliga rummet så att allt annat liv trängs undan.

Systempåverkande handlingar och verktyg för propaganda
Det mest uppenbara och kända exemplet är 20- och 30-talets fascist rörelser som använde sina manifestationer och parader för indirekt (och i slutet direkt) maktutövning i syfte att framtvinga lydnad och tränga undan allt annat liv. Politiska manifestationer i det offentliga rummet kan således inte bara bedömas utifrån perspektivet att de – liksom andra handlingar – inte får systematiskt dominera det offentliga rummet, utan att de även kan användas för att långsiktigt ändra den grundläggande samhällsordningen. Alla har rätt att offentligt manifestera sina politiska (även nazister, islamister och kommunister), men friheten att använda det offentliga rummet kan inte bli en frihet att omstörta det fria samhället.

Förtryckande ideologier tenderar ofta att dessutom bygga upp sociala normsystem som framtvingar individer till lydnad i det privata. Som jag nämnt ovan bör staten vara synnerligen restriktiv med konsekventa förbud i syfte att skydda oskyldigas indirekta frihet då det ofta bara blir en metod att tvinga på andra sin egen livsstil. Det fria samhället försvaras bäst och främst med att visa att frihet trumfar förtryck (även om det inte alltid är så enkelt). Samtidigt ska inte totalitära ideologier positivt särbehandlas vilket ger vid handen att det är rimligt att ”hellre fälla än fria” i gränsdragningsfrågor.

Sedvänjor och historisk hävd
Hade alkohol introducerats till samhället idag skulle det med stor sannolikhet ha förbjudits. Förbud och regler har ofta undantag med hänvisning till sedvänjor, tradition, normer och historisk hävd. Helt enkelt därför att det är en del av hur samhället ser ut. Som nämnts tidigare kan förbud endera motiveras i det fall en handling är fel i sig eller att samhällskonsekvensen blir för negativ om för många får utföra en handling. Den logiska följden av det sistnämnda är då att handlingen, av rättviseskäl, förbjuds för alla då det inte är rimligt att ge särrättigheter till vissa. Ett undantag för den sistnämnda principen är just historisk hävd och tradition. Man kan självfallet vilja tillåta allt, men poängen är att förbud i den mening de är motiverade kan ha undantag som motiveras av historiska och historisk hävd utan att de blir helt godtyckliga och moraliserande. Då måste det dock röra sig om handlingar som inte är fel i sig.

Vissa regler i samhället är också formade efter rådande sociala normer. Varför får man inte gå omkring helt naken på offentlig plats eller ha sexuellt umgänge på gator och torg? Jag kan inte svara på i vilken utsträckning detta är förbjudet i rättspraxis men fullt klart är att det finns legala begränsningar för vad som gäller här. Man kan på filosofisk grund fråga sig varför liknande frågor väcker särskild anstöt och regleras strängare än gatumusik som ianspråktar en större del av det offentliga rummet. Orsaken är givetvis kulturella (oavsett om kulturen bottnar i någon arvsbetingad mekanism eller inte) och således moralism. Regler bör självfallet utformas efter universella och rationellt objektiva principer och inte kulturellt godtycke, men det är närmst praktiskt omöjligt att helt befria regelverk från enskilda samhällens särart. Skulle samhällseliten framtvinga tillåtandet av saker som är djupt kulturellt rotat och väcker stark anstöt kommer det leda till reaktionära reaktioner som kan få kraftig negativ potentiellt systempåverkande inverkan. Man måste dock vara noggrann med att skilja mellan detta och ”nymoralism”, att en grupp godtyckligt vill förbjuda något de inte tycker om. Det kan finnas en svår balansgång här där det är svårt att exakt peka ut var gränsen bör dras, men det motiverar inte att gränsen helt suddas ut och man antingen fastnar i absolutistiska moralsystem som går på tvärs med hur samhället fungerar eller totalt godtycke.

Frihet att göra kontra frihet att slippa
För att sammanfatta problemställningen kring avvägningen mellan handlingsfrihet i det offentliga rummet och rätten att slippa konfronteras med störande handlingar.

-          Även med den ideologiska utgångspunkten att statliga tvång och förbud bör minimeras uppstår legitima gränsdragningsproblem kring i vilken utsträckning handlingar som annars bör vara tillåtna ändå måste begränsas i det offentliga rummet. Detta mot bakgrund av vissa former av utlevd frihet kan verka begränsande för andra människors frihet.

-          Detta föranleder principen att det offentliga rummet samtidigt tillhör alla och ingen. Med detta som utgångspunkt finns det litet eller inget principiellt utrymme för moralism att förbjuda företeelser på basis av att man ogillar dem; samtidigt måste det finnas begränsningar även för den mest frihetsälskande personen avseendes i vilken utsträckning handlingar och företeelser får ianspråkta det offentliga rummet. Ingen bör i för stor utsträckning kunna ”annektera” det offentliga rummet för sina egen intressen. Vissa saker får man således, även i ett mycket tillåtande frihetligt samhälle, utföras utanför det offentliga rummet (tex. på sin egen eller andras egendom där de tillåter det och man inte stör andra).

-          Mot den bakgrunden är det påkallat med regelverk kring ”störande av allmän ordning” som efter en sammanvägd bedömning av hur hög ljudvolym, hur stor del av den offentliga miljön man ianspråktar, hur länge och hur ofta en företeelse får förekomma i det offentliga rummet. Exakt vad som får tillåtas måste prövas i fall till fall.

-          Det finns anledning att i detta hänseende vara särskilt vaksam kring politiska manifestationer. Inte i bemärkelsen att det fria ordet och rätten att offentligt demonstrera sina åsikter på något sätt får inskränkas, utan att samma manifestationer måste begränsas så att de inte används direkt eller indirekt för politisk maktutövning. Samhället måste vara särskilt varsam när det rör sig om manifestationer av politiska ideologier som har totalitära ambitioner och där samma maktutövning kan få systempåverkande följder.

-          Förbud som motiveras utifrån principen att samhällseffekten skulle riskera bli mycket negativ om ”alla gjorde så” och som av rättviseskäl bör tillämpas konsekvent, kan ändå motivera undantag baserat på tradition, sedvänjor och historisk hävd (alkohol skulle t.ex. givet dagens syn på berusningsmedel sannolikt förbjudas).

Hur bör man se på böneutrop?
Mot denna bakgrund, hur bör man betrakta böneutrop (alltså att säga att montera högtalare på en högt belägen punkt i en offentlig miljö och upp till 5 gånger om dagen spela upp ett 5-10 minuter långt religiöst/politiskt budskap)? Böneutrop ”tickar in” samtliga kriterium för att legitimera ett ifrågasättande av huruvida samma handling är motiverad att vara tillåten i det offentliga rummet:

Det innebär en systematisk störande av allmän ordningen. Syftet med aktiviteten är att bönutropet ska nå hela staden varför man idag just använder ljudanläggningar och varför man historiskt har byggt moskéer med höga torn så att utropet ska täcka så stora ytor som möjligt och ljuda över hela staden. Det finns en tydlig politisk dimension med en indirekt maktutövande implikation i att den syftar till att skapa ett socialt tryck för att få människor att besöka moskén. Budskapet har dessutom ett mycket starkt politiskt budskap i den meningen att man förkunnar att det bara finns en sann lära och en sann gud. Några exempel på vad som kommuniceras är ”Jag vittnar om att det inte finns någon annan gud än Allah” och ”Jag vittnar om att Mohammed är Allahs profet”.

Det finns hundratusentals politiskt sekulära muslimer i Sverige som inte på något sätt ska skuldbeläggas för sin tro, men det är tydligt att flertalet muslimska organisationer och samfund är extrema och har koppling till politisk Islamism som strävar efter att tvinga på sin ideologi på andra och omkullkasta samhällsordning. Försvarare av böneutrop brukar hävda att detta är en förtäckt rasism samt att ”de flesta muslimer är sekulära”. Varför skulle då sekulära muslimer vilja ha och tycka böneutrop är så viktigt? Flera mer moderata muslimska samfund har t.ex. uttryckt att man inte önskar böneutrop av den anledningen. Även fundamentalistiska muslimska rörelser ska självklart få finnas i ett fritt samhälle och uttrycka sin tro, men varför skulle de ges rättigheter som andra rörelser eller intressen inte har?

Antag t.ex. att en stor andel av landets moderater skulle vilja montera upp högtalaranläggningar runt om i stan som 5 gånger om dagen under 5-10 minuter förkunnar ”den enda sanna läran” och vikten av att ha låga skatter. Antag att detta skulle ske med stöd av svenskt näringsliv. Då blir det många och kraftfulla ljudanläggningar. Ett sådant scenario för tanken till Nordkorea (som har just detta) och dystopiska Sci-Fy noveller som ”1984”. Om moskéer ges rätten att utföra böneutrop måste även moderater eller andra politiska rörelser få samma rätt att kommunicera sina budskap. Att man skulle göra undantag för Islam är rationellt helt ologiskt utifrån det fria samhällets principer (frågan huruvida religiösa minoritet ändå bör ges en särställning behandlas som ovan nämnts i nästa halva av denna text). Ingen annan rörelse har begärt att få sådana rättigheter idag, men skulle en gruppering beviljas samma rätt kommer det trigga andra att komma med samma krav (”får de ska vi också få”).

Ett totalförbud mot böneutrop vore dock ren moralism. I privata miljöer där det inte stör grannar måste det givetvis vara tillåtet. Likaså skulle det teoretiskt kunna finnas offentliga miljöer där det inte stör nämnvärt, t.ex. moskén i Fittja/Norsborg som tydligen är belägen mellan två motorvägar med liten eller ingen bebyggelse i närheten. Jag kan egentligen för lite om statsmiljön där för att uttala mig i detta enskilda fall, utan vill mest göra poängen att det kan finnas tillfällen där det är berättigat att tillåta böneutrop. Däremot kan inte moskéer förvänta sig att få ett ”universal”-tillstånd för en reducerad version av böneutrop i den offentliga miljön. De får som alla andra organisationer som vill göra politiska manifestationer lämna in ansökningar för varje tillfälle de ska genomföras.

Det finns alltså synnerligen goda skäl att inte bevilja tillstånd för böneutrop i det offentliga rummet. Det är den sammanvägda bedömningen av olika faktorer från frekvensen i böneutropen, ljudvolymen, det politiska budskapet, det implicita maktutövande inslaget som gör att det inte är förenligt med principen att en företeelse inte bör få uppta ett för dominerande inslag i det offentliga rummet.

Varför tillåta ”Glassbilen” och kyrkklockor?
Glassbilen har inte ett politiskt budskap. Det må vara ett systematiskt återkommande inslag, men med en låg frekvens. Tack vare att glassbilen just är mobil och ljudvolymen inte är extremt hög är dess påverkan på samhällsbilden begränsad. Det ska även tilläggas att glassbilen inte i huvudsak rör sig i utpräglat offentliga miljöer utan mer i bostadsområden. Det bör därför vara mer en fråga för bostadsägarna i de respektive områdena att avgöra snarare än att låta frågeställningen bli politisk. Upplever man att glassbilen är ett störande inslag i boendemiljön får man göra rättssak av frågan eller ta upp det med kommunen. Skulle åtskilliga företag börja ägna sig åt att använda ljud i sin marknadsföring i den offentliga miljön hade det slutligen varit befogat att reglera även detta efter samma princip som redogjorts för ovan (kring det berättigade att reglera gatumusik i det fall gatumusikanter fullständigt tog över stadsbilden). Nu är så inte fallet. Fram tills frågan om böneutrop aktualiserades har åtminstone inte jag upplevt att det varit en livlig samhällsdebatt kring glassbilens varande eller icke varande. Principiellt blir det däremot befängt att jämföra glassbilen med böneutrop.

Jämfört med kyrkklockor finns det en mycket tydliga gradskillnader. För det första är det sällan som kyrkklockorna alls ringer för att kalla människor till kyrkan (som bekant finns det bara påbud om att gå till kyrkan en gång i veckan inom kristendomen jämfört med islams fem gånger om dagen). Den primära anledningen till att kyrkklockorna ljuder är att förkunna tiden. Den funktionen är måhända överflödig i dagens samhälle, men det är likväl en del av vårt kulturarv. Skulle Sverige aldrig haft kyrkklockor historiskt och de introducerades till samhället först idag skulle regleringen av dem mycket väl kunna bli mer ingripande. Huvudpoängen här är att det implicita maktutövande inslaget i att ringa i kyrkklockor är kraftigt överdrivet. Dessutom har samma maktutövande inslag så gott som urvattnats i dagens Sverige. För det andra är det en mycket tydlig gradskillnad mellan att ringa i ringklockor och att ropa ut ett politiskt budskap över en hel stadsdel.

Glassbilen och kyrkklockorna har primärt en ”annonserande” funktion. Böneutrop har därutöver ett politiskt budskap och som redogjorts för ovan finns det skäl att vara mer återhållsam med hur politisk propaganda får kommuniceras i det offentliga rummet.

Böneutrop ”light”
Skulle det vara möjligt att tillåta böneutrop i mindre skala? Att inte använda högtalasystem, begränsa det till fredagsbönen eller högtider så som Ramadan? Detta är helt klart väsentligt mindre ingripande och väsensskilt mot den form av böneutrop som generellt tillämpas idag. Framförallt är det centrala att man får ned frekvensen och ljudvolymen så att det inte stör hela stadsdelar. Frågan om att böneutropet görs från en hög punkt skulle jag säga är relativt avgörande. Att någon gång i veckan ropa ut ett politiskt budskap utanför sin möteslokal kan inte anses vara problematiskt. Även detta måste dock prövas från fall till fall. Framförallt kan inte moskéer som sagt inte förvänta sig att få ”universal”-tillstånd för en reducerad version av böneutrop, utan får ansöka vid varje tillfälle som alla andra organisationer som vill göra politiska manifestationer – för det är just så företeelsen måste betraktas, som en politisk manifestation.
 
Hur bör man juridiskt se på frågan?
Vissa har anfört invändningen att det vore juridisk oförenligt med grundlagen att totalförbjuda böneutrop. Så är givetvis fallet. Det är däremot (uppenbarligen) möjligt för kommuner att inte ge tillstånd för manifestationer av samma karaktär. Den ordningen bör bestå (med möjlighet att få sin sak prövad i domstol). Min slutsats bygger på att kommunpolitiker och tolkningen av rådande lagar så som störande av allmän ordning inte bör medge böneutrop. Som argumenterats för ovan kan man dock med hänsyn till omständigheterna tillåta det i reducerad form (med lägre volym, att det inte görs från en hög geografisk punkt så att utropet påverkar hela statsdelars ljudbild, att det sker vid enstaka tillfälle och så vidare) fast där man i princip måste lämna in ansökningar för varje tillfälle som alla andra manifestationer.


B. Bör det oaktat ovanstående frågeställning ändå tillåtas eller särskilt värnas utifrån perspektiv så som att ”mångfalden bör värnas”, att det är en legitim minoritetsrättighet eller att det följer av religionsfriheten?

Merparten av argumenten för att tillåta böneutrop tar dock inte sin utgångspunkt ur huruvida handlingen som sådan bör vara tillåten eller ej, utan att det följer ur perspektivet att ”mångfalden måste värnas”; att minoriteters rättigheter måste slås fast; att alternativet är strukturell rasism; eller att det är ett påbud som följer av religionsfriheten och så vidare.
 
”Vi måste värna mångfalden”
Spontant låter ambitionen att värna mångfald som något hedervärt, men låt oss skrapa på ytan av påståendet. I så fall bör man hylla existensen av homofobi, Nazism, de öppet våldsorienterade vänstern (tex i form av bildandet av en ”Pol Pot:istisk” kommunistiskt parti) och så vidare. Alla dessa iderörelser ökar ju mångfalden!

Finns det då ett egenvärde i sig i en mångfald av olika etniciteter? Låt oss tänka oss ett samhälle bestående av 100 individer. Är ett sådant samhälle bättre om det finns 20 olika livsstilar/religioner/etniciteter kontra om det bara finns 10? Man kan givetvis lyfta frågan till att relatera till ett samhällsstruktur-perspektiv och t.ex. anta att det förstnämnda samhället har mindre rigida normer och är mer tillåtande. Låt oss dock anta att så inte är fallet. Att det skulle finnas ett egenvärde i att utbudet av lika livsstilar och religioner är en mycket besynnerlig tanke. Ska vi i så fall uppmuntra tillskapandet av nya religioner och livsstilar från statligt håll? Visst, en värld där alla har exakt samma kultur och religion är mindre spännande och kulturellt rikt. Att det däremot omvänt skulle finnas ett egenvärde i att ha så många olika varianter som möjligt kan åtminstone inte jag motivera. Att ge människor frihet skapar också per definition en mångfald av livsstilar och religioner. Således är det friheten och människors rätt att leva sina liv som ska värnas.

Påståenden att mångfalden i sig har ett egenvärde blir en plattityd och äger på ett uppenbart sätt inte någon nämnvärd filosofisk giltighet.

Detta är ju dock sällan vad ”mångfaldsentusiasterna” egentligen fiskar efter (även om det är vad de säger). Mer specifikt grundar sig samma vurma nästan uteslutande om ett värnande av de befintliga etniska minoriteter som finns i samhället. Mångfaldsbegreppet är även något som används av borgerligt sinnade som ett kodord för att slå vakt om människors frihet att forma sitt eget liv.

Finns det då ett egenvärde i att värna de befintliga etniska minoriteternas kulturer? Varför då? Mänsklig kultur har alltid varit under förändring och det finns inget egenvärde i just de kulturyttringar som vi ser nu, utöver att man bör främja de värden som är rationellt motiverade (frihet, äganderätt osv). Att det skulle finnas ett egenvärde i att bevara just de kulturer som finns här och nu bygger på en reaktionär och nostalgisk utgångspunkt att man vill bevara världen som den är just nu.

Däremot bör människor givetvis ha rätten till sina livsval (så länge de är förenliga med lagen). Att samhället däremot skulle ha ett vidare ansvar för att bevara och framhäva kulturer är som sagt byggt på plattityder och nostalgi. Olika kulturer och etniciteter måste överleva på ”egna meriter” d.v.s. genom att människor aktivt vill upprätthålla dem. Mångfalden och dagens kulturer/etniciteter/religioner har däremot inte ett egenvärde i sig. Att på basis av mångfalt ge olika kulturer/etniciteter särrättigheter är således fel.

Minoritetsrättigheter
Samtidigt är just värnandet av minoriteters rättigheter något som ofta framhålls och som står fastslaget i t.ex. FN-stadgan. Det måste väl ändå vara relevant att värna om?
 
Gör man efterforskningar kring hur minoritetsrättigheter manifesterar sig Sverige blir många dock förvånade. Hur tar detta sig i uttryck i Sverige? Är det existensen av Sametinget man syftar på? Stödet till minoritetsspråk på några miljoner (vilket är ”kaffepengar” för staten)? Eller det ekonomiska stödet till trossamfund som också är mycket begränsade. I praktiken ägnar sig Sverige inte åt något nämnvärt stöd till minoriteter (det ekonomiska stödet till olika ”etniska organisationer” sker primärt på basis av att de är ungdomsorganisationer eller bildningsförbund).

I en väl fungerande demokrati finns det inget behov av särskilda rättigheter för minoriteter – friheten och alla människors lika värde löser hela den frågeställningen. Att minoriteters rättigheter finns med i t.ex. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter bygger på ett praktisk och inte ett filosofiskt motiv. Genom historien har människor förföljts, trakasserats och dödats för sin etniska och kulturella särart. Eftersom alla stater ännu inte är frihetliga demokratier som värnar alla människors lika värde finns det fortfarande ett praktiskt behov av att slå fast detta. Skulle världen bli som västvärlden och slå vakt om frihet och likhet inför lagen skulle det inte finnas något behov alls av att värna minoriteters rättigheter.

Man kan dock argumentera för att brott mot människor enbart beroende på deras etnicitet/kultur är särskilt allvarliga (t.ex. att en ”vanlig” misshandel blir mer allvarlig om det finns ett inslag av rasism). Oavsett vad man tycker om detta är det fortfarande inte ett motiv för att ha särskilda minoritetsrättigheter. Då formar man istället lagen så att brott med ”hat-motiv” bör straffas mer allvarligt.

Tvärtom bör således Sverige gå i motsatt riktning och avveckla tanken på särrättigheter för grupper. Inte minst genom att minska på bidrag och stöd till trossamfund och etniska föreningar. Kulturer måste som sagt överleva på ”egna meriter” och det kan inte vara statens uppgift att upprätthålla ideologiska strukturer (som inte sällan är frihetsbegränsande för enskilda personer). Självklart kan man dock vilja värna de formella konceptet av minoritetsrättigheter i lagen på basis av det annars kanske kommer uppstå diskriminering i det dolda i framtiden. Detta är dock ett praktiskt argument och inte ett filosofiskt.

Idén om mångkultur
Ordet ”mångkultur” ger ofta upphov till konflikter eftersom människor lägger olika innebörder i begreppet. I sin ytterlighet skiljer man på å ena sidan (1) ett tillstånd där ett samhälle innehåller samhällsmedlemmar med olika kulturella bakgrunder och å andra sidan (2) ett samhälle där olika kulturer tillåts skapa sina egna ”bubblor” med egna lagar och regler. Ofta uppstår onödiga konflikter mellan människor därför att någon som kritiserar den senare definitionen (2) upplevs av sin meningsmotståndare kritisera den förstnämnda definitionen (1). Av denna anledning föredrar jag begreppet ”mångetnisk” istället för att använda mångkultur för definition (1) i syfte att undvika förvirring och osämja byggt på semantik.  

Förenklat kan man kategorisera motstånd mot (1) som en mycket radikal uppfattning som antingen grundar sig på rasism eller på en radikal form av etnonationalism att stater bara bör bestå av en kultur därför att den kulturell mångfald skapar samhällsspänningar och konflikter (en ståndpunkt som ofta betraktas som proto-fascistisk). Omvänt kan man kategorisera ett stöd för (2) som en mycket radikal form av vänsterpolitisk identitetspolitik som t.ex. vill tillåta Sharia-lag för muslimer här i västvärlden.

Nästan alltid grundar sig stödet för den mångkulturella tanken enligt definition (2) på en blandning av den grundläggande vänsteridén att samhället bör inrättas efter de som är strukturellt underordnade; på postkolonial teori om att västvärlden strukturellt underordnar etniska minoriteter; samt den postmoderna föreställningen att ”alla kulturer är lika bra” och att det enda som är intressant är att minimera maktrelationerna mellan olika grupper. Slutsatsen blir att muslimer t.ex. bör få ges rätt att införa Sharia-lagar för muslimer, att man bör tillåta könsstympning, månggifte, olika rättigheter för män och kvinnor osv. Jag tänker inte djupdyka i att utvärdera samma teorier och frågeställningar utan bara konstatera att de är totalt vansinniga. Poängen som är värd att göra i relation till böneutrop är dock att man utifrån ett sådant mångkulturellt perspektiv säkert kan motivera införandet av böneutrop. Utifrån upplysningsidealen om alla människors lika rättigheter och likhet inför lagen är det dock komplett vansinne.

Sedvänjor från andra länder som kommer hit
Om det nu är motiverat att göra undantag från förbud baserat på sedvänjor (se tidigare avsnitt), bör inte då även undantag ges för sedvänjor som invandrare tar med sig från andra länder? För det första bör det återigen påpekas att undantag för sedvänjor aldrig kan göras för något som är moraliskt fel i sig (även om det tidigare var en sedvänja att diskriminera homosexuella i Sverige så legitimerade inte det ett undantag från lagen). Eventuella undantag får bara gälla sådant som måste förbjudas därför att samhället inte skulle fungera om ”alla gjorde så”. Som jag argumenterat för tidigare bör böneutrop inte accepteras även på andra grunder. Detta satt åt sidan så bör ändå inte resonemanget om andra länders sedvanor accepteras.

Syftet med undantag för sedvanor är inte grundat i något ”rättighetsresonemang” (att en viss grupp bör ha en särskild rättighet), utan i att samhället praktiskt ser ut så (se tidigare resonemang) och att värna vår kulturhistoria. När människor kommer till ett nytt land har man självfallet rätt att leva sitt liv i frihet så länge man följer lagen, men att kräva undantag från lagen i sitt nya land för att bevara sitt tidigare lands sedvänjor (trots att de alltså inte borde vara tillåtna) är inte acceptabelt. Man får ”ta seden dit man kommer”! Det är en stats och dess befolknings absoluta rättighet att uppställa villkoret på nyanlända att de inte kan kräva särrättigheter för att få bo där.

Jag kan dock tänka mig ett undantag: i det fall den muslimska kulturen nästan helt skulle utplånas i mellanöstern och inga kulturbevarande åtgärder kunde vidtas där, tex pga kärnvapenkrig eller ett massivt meteoritnedslag så skulle det vara motiverat att man någonstans i världen uppreste en moské och hade böneutrop. Helt enkelt för att jag anser att ett civiliserat samhälle har en skyldighet att lämna kvar och bevara mänsklighetens kulturhistoria till kommande generationer. Detta handlar inte om att gynna minoriteter utan om museiverksamhet. Som bekant är detta dock inte aktuellt utan böneutropen ljuder dagligen runt om i mellanöstern.

Religionsfrihet
Vissa har påstått att inskränkandet av böneutrop strider mot religionsfriheten. Denna ståndpunkt bygger på ett fundamentalt missförstånd kring innebörden av ”religionsfrihet”. För det första bör man dock påpeka att religionsfriheten inte är motiverad i filosofisk mening i ett fritt samhälle. Precis som övriga minoritetsrättigheter täcks de in av friheten att få leva som du själv vill. Självklart kan man vilja värna religionsfriheten som en särrättighet mot bakgrund av att den annars kanske kommer att leda till diskriminering av religiösa minoriteter i framtiden. Detta är dock ett praktiskt argument och inte ett filosofiskt. För det är andra handlar religionsfriheten om att få tro på vilken religion man vill och inte trakasseras eller diskrimineras för sin tro. Det handlar inte om att man får göra vad man vill i religionens namn. Om jag grundar en religion som säger att gud anbefaller att jag måste vara världens rikaste person innebär det ingen inskränkning av religionsfrihet om andra människor inte vill ge mig pengar (för att ta ett ytterlighetsexempel i syfte att illustrera hur principiellt bisarrt det är att tolka religionsfrihet som frihet att utöva sin religion hur man vill). Utövandet av religionsfriheten måste ske inom lagens råmärke och inte baseras på att vissa grupper ges särskilda rättigheter. Varför skulle alls religionen ha en filosofisk särställning? Böneutrop och andra praktiska appliceringar av religionen måste bedömas efter samma kritiserar som alla andra handlingar/samhällsföreteelser.

Motverka strukturell rasism
Det har funnits antydningar om att motiven till att inte tillåta böneutrop bygger på en dold strukturell rasism. Det är såklart sannolikt att många utan att reflektera över frågan vill förbjuda böneutrop på basis av medvetna eller omedvetna rasistiska motiv, men att avfärda rationella filosofiska resonemang med samma argument är en känslodriven irrationell ståndpunkt. För att återgå till ovanstående ytterlighetsexempel: om jag vore ”rasifierad” och instiftade Fredrik-religionen som bygger på att gud vill att jag ska vara världens rikaste person så är det inte rasism att inte ge mig pengar.

Att staten skulle acceptera en handling/företeelse som annars inte borde vara tillåten enbart i syfte att markera mot rasism är också i sig fel. Dessutom skulle samma inställning enbart få den motsatta effekten dvs. öka rasismen i samhället! Ger man minoriteter rättigheter som de rationellt inte borde ha skulle det bara spä på samhällsmotsättningarna. Böneutrop är dessutom något som skapar mycket negativa känslor och ger bränsle åt främlingsfientliga.

Vi kan mycket tydligt se att det irrationella värnandet av minoriteter (alltså att ge minoriteter rättigheter som de inte rationellt borde ha) snarare föder identitetspolitiken och i förlängningen leder till att majoritetsbefolkningen också börjar försöka ta tillvara på sina identitetsmässiga intressen. Valet av Trump som amerikansk president är ett mycket tydligt exempel på detta. Allt skuldbeläggande av den påstådda ”vita majoritetsbefolkningens förtryck av minoriteter” och det irrationella värnandet av minoriteter har gjort att ”vita” tillslut börjat rösta på politiker som gynnar dem som grupp. Det är en mycket skadlig utveckling men som beror på just irrationellt värnande av minoriteter och vänsterpolitisk identitetspolitik.

Böneutrop utifrån ett mångfalds-, minoritets- och religionsfrihetsperspektiv
Det är alltså inte motiverat att ge minoriteter särskilda rättigheter utifrån perspektivet att värna mångfalden, minoriteters rättigheter eller för att slå vakt om religionsfriheten..