torsdag 7 februari 2013

Jag är inte sämre än att jag kan erkänna när jag haft fel

Jag är inte sämre än att jag kan erkänna när jag haft fel och efter en hel del eftertanke på egen hand, brev och samtal (i synnerhet min barndomsvän Wilhelm som är nyligen hemkommen från Afghanistan) har jag kommit till slutsatsen att jag begått tre misstag som jag vill be om ursäkt för: 1. Som jag redan konstaterat var min statistikreferens felaktig och byggde på gamla siffror. Jag tyckte inte det var värre än att jag konstaterade detta och sedan gick vidare i diskussionen, men jag inser att det skapar upprördhet när politiker begår liknande misstag. Jag har själv i vissa sammanhang blivit frustrerad när andra politiker gjort snarlika feltramp och det är rimligt att jag ställer samma krav på mig själv. Även om den politiska debatten på nätet generellt inte ställer samma krav på faktagranskning som i traditionella medier måste jag som riksdagsledamot ta fullt ansvar för vad jag skriver. 2. Även om jag i sak tycker som jag gör i försvarsfrågorna - insatsförsvar istället för invasionsförsvar, att FM är rimligt dimensionerat, att hotbilden och utvecklingen i Ryssland inte föranleder upprustning osv - har jag uttryckt samma åsikter på ett kanske onödigt provocerande sätt. Replikerna har knappast varit på annat tema, men jag bör ha förhållit mig till frågan på ett mer ödmjukt sätt. Som sagt, jag är inte moderat av det äldre snittet som tycker att försvaret har en särställning bland svenska myndigheter. Ser ni mig uttala mig om försvarspolitik i framtiden kommer de som kritiserat mig nu sannolikt bli lika upprörda på mina åsikter även nästa gång - däremot ska ni inte behöva bli provocerade av framförandet. 3. Sist men inte minst: det var fel av mig att påstå att DN skulle lagt orden i munnen på Fredrik Reinfeldt. Även om inga nyhetscitat på honom sägandes just detta publicerats var jag inte närvarande vid pressträffen ifråga och det var fel av mig att påstå motsatsen baserat på hörsägen och gamla erfarenheter av tveksam rubriksättning.

tisdag 5 februari 2013

5 inlägg om försvarspolitik

Jag har varit med och fattat beslut om saker som många gånger varit moraliskt svåra och kontroversiella. Jag minns speciellt gången då vi för ganska många år sedan för att klara min kommuns ekonomi tvingades lägga ner "Dagcentralen" - en plats dit hemlösa kunde komma, få mat och ta en dusch. Det tyckte jag var jobbigt och förväntade mig tuff kritik. Ingen brydde sig. Däremot har jag de senaste dagarna fått kraftig kritik på sociala medier från människor jag aldrig träffat med anledning av mitt blogginlägg i torsdags där jag försvarade regeringens försvarspolitik (som riksdagen i princip beslutat om i konsensus) och gjorde en felaktig statistikreferens. Kraftig framförallt i bemärkelsen att tonläget var väldigt högt och motsatsen till trevlig, men också avseendes antalet kritiker. Samma sak brukar uppstå om man t.ex. tar Sveriges migrationspolitik i försvar. Jag har personligen väldigt svårt att se proportionerna i vad som engagerar här.

I varje fall ska jag nu med anledning av detta försöka reda ut några frågetecken i 4 inlägg utöver detta. Där ska jag redogöra för: 1. att jag gjorde fel i att referera till gammal statistik, 2) min syn på diskussionen om försvaret som särintresse och DNs agerande, 3) huruvida jag tycker som jag gör av karriärsskäl eller ej (vilket jag anklagats för), samt 4) min syn på hotbilden mot Sverige.

Sammanfattningsvis är det min åsikt att:
- försvaret är rimligt dimensionerat i förhållande till vår nuvarande säkerhetspolitiska situation och framtida hotbildsscenarion.
- vi samtidigt bör satsa mer på våra utlandstjänstgörande trupper.
- DN lade orden i munnen på Fredrik Reinfeldt
- försvaret är ett nationellt intresse
- men att det finns tydliga särintressen som nästan oavsett hur vår omvärld ser ut anser att försvaret har för lite resurser.

1. Jag refererade till gammal statistik, men det förändrar inget i sak

Jag kan i efterhand konstatera att tankesmedjan jag använde som referens för att Sveriges försvar var världens 25 största byggde på gamla siffror. Detta var fel och jag borde ha faktagranskat detta mer noggrant.

Till alla kritiker som fällt kommentarer på temat "är det såhär politiker motiverar en nedrustning?" vill jag säga: nej, så är det inte! Jag jobbar inte med försvarsfrågor. Självklart är det min uppgift att som riksdagsledamot vara orienterad i så gott som alla politiska sakområden, men den som förväntar sig att alla politiker har omfattande sak- och detaljkunskap i samtliga politikområden förväntar sig för mycket. Jag och alla andra riksdagsledamöter måste när det kommer till frågor som vi inte jobbar med dagligen i någon mån lita på våra partikollegor som gör det. Icke desto mindre borde jag faktagranskat siten jag refererade till bättre. Mitt misstag! Jag har dock svårt att förstå varför någon har anledning att bli så upprörd över att jag använde felaktig statistik. So what? Mitt enda syfte var att argumentera för att det svenska försvaret inte är odugligt och helt nedmonterat. Det var fel men förändrar inte min eller regeringens syn på den Svenska hotbilden.

Om min statistikreferensmiss överdrev den svensk försvarsförmågan gör mina kritiker det motsatta. Enligt Wikipedia ligger Sverige på plats 31 när det kommer till försvarsutgifter och plats 18 när det kommer till försvarsutgifter per capita. Därmed bör Sveriges försvar vara rimligt stort i förhållande till att vi är ett litet land uppe i den norra utkanten av världen som inte haft krig på 200 år. Länk: http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_military_expenditures

NATO ger även gott betyg till det svenska försvaret: http://www.regeringen.se/sb/d/524/a/172880?setEnableCookies=true

Någon upprörd officer som mailade mig påpekade att denna utvärdering bygger på antagandet om hur Svensk försvarsförmåga förväntas se ut 2019. Jaha? Huvudfrågan här är huruvida inriktningsbesluten och den övergripande finansieringen av Sveriges försvar är adekvat eller inte och det anser NATO att den är. Sedan återstår implementering av den nya försvarorganisationen som givetvis tar tid.

Sammantaget är försvaret inte i så dåligt skick som debatten förespeglar.

2. Försvaret, DN och särintressen

Är försvaret ett särintresse? Absolut INTE! Försvaret är ett nationellt intresse. Vad sa egentligen Fredrik Reinfeldt? Med hänvisning till tre argument anser att han inte påstod att försvaret var ett särintresse: 1. Jag vet att Fredrik genuint anser att försvaret är ett viktigt nationellt intresse. 2. Jag var förvisso inte på plats under presskonferensen ifråga, men baserat på vad jag hört från personer vars omdöme jag litar på sa han inte så. 3. Ingen tidning eller annat nyhetsmedium har citerat honom explicit sägandes detta och Svenska medier är inte är kända för att låta sanningen stå i vägen för en bra story. Vad sa han då? Baserat på faktiska nyhetscitat sa han att nya satsningar på försvaret måste vägas mot andra intressen. Jag tolkar det som att {satsningar utöver den försvarsförmåga som försvarsberedningen anser att Sverige bör ha måste betraktas som politiska prioriteringar som alla andra}. Kan man därav dra slutsatsen att försvaret är ett särintresse? Verkligen inte! Den som är av annan uppfattning får väldigt gärna göra en argumentationsanalys av citaten och motbevisa mig och jag ska byta åsikt per omgående. Jag står därför fast vid att DN lade orden i munnen på Fredrik Reinfeldt. Som sagt, jag var inte där, men det är inte första gången DN journalister gör detta. Förra året fick de ett hyllningstal som Fredrik höll till hyresrätten att framstå som ett angrepp mot samma upplåtelseform.

Gällande kritiken av ÖB vill jag tillägga att det inte är något ovanligt med generaldirektörer som argumenterar starkt för att deras egna myndigheter har för lite resurser eller befogenheter. Jag har träffat åtskilliga generaldirektörer i mina dagar och nästan alla delar just detdraget. Detts är inte konstigt utan ligger snarare i sakens natur. Jag har inte följt just ÖB mer än andra GD:ar, men har ingen anledning till att misstänka att han är annorlunda. Snarare pekar många av hans uttalanden på att han är en typisk GD i detta avseende. Skulle Svenska politiker blint lyssna till varje myndighetschef som säger att hens myndighet har för lite pengar skulle Svenska statsfinanser snabbt reduceras till grekiska nivåer av ansvarstagande.

Däremot anser jag bestämt att det finns särintressen som argumenterar och lobbar för mer resurser till försvaret som inte är motiverade ur ett allmänintresse. De märks tydligt i denna debatt. De människor som ursinnigt indignerat mailat mig och krävt ursäkter, min avgång och det ena med det tredje tycks dela ett par drag: de har ofta ett förflutet inom försvaret, är försvarsfantaster och i 99 fall av 100 av det manliga könet. Varför är kön överhuvudtaget relevant i sammanhanget? Oavsett om det är arv eller miljö, gener och testosteron eller patriarkala samhällsstrukturer (jag tror personligen att det ligger mycket i slutsatserna som dras av modern biologisk forskning där arvets betydelse framhävs), så är det ett faktum att män i väsentligt högre utsträckning har åsikter som handlar om att begränsa invandringen, satsa mer pengar på polis och försvar, hårdare straff osv. Detta medan kvinnor oftare vill satsa på välfärden, tror på vård och rehabilitering, är mer öppna för olikheter o.s.v. Jag säger inte att någon av ovan nämnda åsikter är rätt eller fel, utan vill bara göra poängen här att jag tror man bör reflektera över i vilken utsträckning man låter instinkter och intuition (må den vara biologisk eller kulturell) få ett överhand när man formar sina åsikter. För mig är det tydligt att det i detta sammanhang finns en hel del killar som jobbar, har jobbat i försvaret eller som är allmänna försvarsfantaster som inte är objektiva i sin inställning till försvarspolitiken. Graden av aggressivitet och tillmälena man drabbas av säger en hel del om att åsikterna i första hand inte är intellektuellt underbyggda.

3. Tycker jag bara detta av taktiska skäl?

Många har - i vanlig ordning - anklagat mig som relativt ung politiker för att vara en karriärist som bara tycker som jag gör för att fjäska för partitoppen. Jag har dock aldrig döljt när jag är missnöjd med regeringen. Det innebär inte att jag automatiskt utbasunerar detta i media eller röstar emot regeringen. Skulle jag mfl agera så vore det en tidsfråga innan regeringsunderlaget urholkas med ett maktskifte som följd. Att uttrycka min åsikt på sociala medier eller om någon frågar mig om min uppfattning är en annan fråga. Låt mig för trovärdighetens skull lista några punkter där jag anser att regeringen gör fel: jag tycker vi gjorde fel i att inte ställa oss bakom att al-Assad bör åtalas för krigsförbrytelser, vi gör för lite åt ränteavdragen, vi borde sänkt inkomstskatterna mer, vi gör fel i att så kraftigt ha minska skatteuttaget på bostadssektorn, vi gör fel i att inte pröva våra nya sjukskrivningsregler på de som förtidspensionerats före reformen, vi gör fel i att inte minska biståndets omfattning, vi gör fel i att inte utforma mer jämställda vårdnadsregler, vi har inte varit tillräckligt framgångsrika i att skärpa straffen tillräckligt eller få polisen att fungera.

Jag försvarar inte regeringen i allt den gör och är en av de få som under min tid i riksdagen röstat emot partilinjen. Vad jag försöker säga är att jag genuint stödjer regeringens försvarspolitik (med vissa mindre förändringar). Jag är inte gammal moderat som tycker att just försvaret är det enda undantaget från besparingar i offentlig sektor. Försvarets omfattning ska enbart dimensioneras i förhållande till hotbilden.

4. Kommer ryssen?

Den centrala frågan i försvarsdebatten kokar dock ner till frågan om vilken hotbild och framtida potentiell hotbild som finns mot Sverige. Självklart går det att låta fantasin skena och spekulera om en rad scenarion som leder till att hotbilden snabbt förändras (i ett mail jag fick skrev avsändarem om förberedelser inför ett eventuellt utomjordiskt angrepp). Inom överskådlig framtid är dock de flesta överens: har vi har någon geopolitisk fiende så är det Ryssland. Frågan är då, kommer ryssen?

Nej!

För detta vill jag anföra följande argument:

1. Ryssland och det ryska samhället "västifieras"! Även om det finns mycket mer att önska av utvecklingen i Ryssland går landet i riktning mot ökad välstånd och ekonomisk integration tack vare globaliseringen. En stor bred medelklass börjar växa fram som är ointresserade av nationalism och konfrontation med omvärlden. Märkligt nog är stödet för Putin stort bland samma väljare. Logiken bakom detta är precis som i Kina: regimen erbjuder stabilitet, (relativ) ordning och växande välstånd. I utbyte får de makt. I takt med att samma medelklass växer sig stark blir samtidigt det latenta trycket från folket på makthavarna större. Stödet för Putin har tex dalat kraftigt under det senaste året och toleransen för korruptionen har minskat. Samma sak händer i Kina och vi går mot en situation där makteliten blir allt mer rädda för folket (som det ska vara). Den utbredande medelklassen vill inte ha krig, de vill ha tv-apparater, iphones, Gucci väskor, åka på semester (i bla Sverige) osv. Den långsiktiga trenden i utvecklingen i Ryssland och Kina är positiv och sannolikheten för krig minskar.

2. Norden och Sverige tillhör inte Rysslands primära intressesfär. Skulle utvecklingen i Ryssland förvärras finns det åtminstone 20 länder man skulle invadera föra Sverige. Vilka? Först på listan står givetvis de forna Sovjetrepublikerna. I nästa steg de forna öststaterna. Att Ryssland ensidigt skulle invadera enbart Sverige är ett sånt larvigt scenario att det knappt är värt att reflektera över. Varför i fridens namn skulle Ryssland vilja invadera bara Sverige?

3. Krig och ockupation kostar, såväl politiskt som ekonomiskt. Titta på Afghanistan (nu och på 80-talet för Sovjet), på Irak, Vietnam osv. Givet ovanstående är det synnerligen osannolikt att Ryssland skulle tycka att en invasion av Sverige betalar sig. Det enda tänkbara men alltmer absurda scenariot är framväxten av ett nytt kallt krig där Sverige blir ett potentiellt mål bland många. Att påstå att vi ens är i närheten av ett sådant scenario och att vi måste ha ett försvara som är förberett på att en liknande situation är galet. Att Mitt Romney hånades och snabbt tog tillbaka sitt påståendet att Ryssland skulle vara USAs största geopolitiska fiende är inte för intet. Ryssland rustar upp sitt försvar, ja, men det är rimligt i förhållande till deras hotbilder i framförallt centralasien och i förhållande till att rysk militär förfallit de senaste 20 åren. Självklart ska vi ständigt följa utvecklingen, men enligt min uppfattning är det absurt att tro att den nuvarande upprustningen är förstadiet till ett nytt kallt krig.

Min åsikt är att Svenska försvaret är ungefärligt dimensionerat givet hotbilden. Jag skriver ungefärligt därför att jag som sagt inte sitter inne på detaljkunskaper om hur försvaret fungerar. Däremot kan jag göra en rimlig egen bedömning av säkerhetsläget och i jämförelser med andra länders försvarsförmåga göra en egen bedömning av huruvida de Svenska försvarsutgifterna är rimlig. Mina slutsatser ligger i linje med regeringen. Däremot vill jag se mer satsningar på våra utlandstjänstgörande trupper som bör ha utrustning i världsklass.