söndag 28 december 2014

"Decemberöverenskommelsen" utifrån ett konstitutionellt perspektiv

Då kritik har riktats mot att mitt tidigare inlägg var "spelteoretiskt" och inte politiskt substantiell, har jag nu formulerat problemet utifrån ett konsitutionellt perspektiv för att mer principiellt belysa konsekvenserna av alternativet till "decemberöverenskommelsen". 

Länder med proportionella val har antingen skydd för minoritetsstyre, styrs uteslutande från eller problem. 

Olika valsystem har sina respektive fördelar och nackdelar. I länder med enmansvalkretsar som i Storbritannien är det svårare för minoriteter att göra sig hörda eftersom "the winner takes it all" i varje valkrets. I länder med proportionella val däremot - som Sverige - kan åsiktsminoriteter å andra sidan få ett oproportionerligt stort genomslag (som MP haft relativt stort inflytande de senaste 20 åren trots ett genomsnittligt väljarstöd på 5%). 

Fördelarna med enmansvalkretsar är tydligt ansvarsutkrävande, tydliga alternativ i politiken och (oftast) effektiva regeringar. 

Fördelen med proportionella val är att det finns en stor flora av åsiktsalternativ i politiken att välja mellan. Den stora nackdelen är att det lätt kan bli omöjligt att styra ett land med 10 partier som alla utifrån sina väljares preferenser lovat guld (som S och V), gröna skogar (som MP) eller en vit jul (som SD). Eftersom man inte gärna kan både höja bidragen, sänka skatterna och balansera budgeten resulterar det i landet blir politiskt handlingsförlamat. Ingen får majoritet och landet kan inte styras.

För att hantera detta har vi blockpolitiken. Så har det sett ut i nästan alla Europeiska länder med proportionella val. I vissa länder och framförallt under senare decennier har detta uppluckrats tillföljd av populistiska rörelser, som SD i Sverige eller Bebbe Grillos 5 stjärnor rörelse. Då får man endera av 3 demokratimodeller:

1. "Mittenrikets förbannelse"
Med detta åsyftar jag en modell där oavsett vad man röstar på så får man i grunden samma sak: eftersom inget block/parti får egen majoritet måste man ständigt hitta nya regeringskoalitioner utifrån minsta gemensamma nämnare för att få ihop majoritet. Detta gör att i princip varje regering blir likadan innehållsmässigt. Ingen förändring av betydelse åstadkoms. Inga relevanta samhällsproblem korrigeras. Oavsett hur väljarna röstar får man konsensusregeringar som är relativt sett handlingsförlamade. Detta skapar enligt ett demokratiskt underskott och mängder med andra problem. Det finns i realiteten inga alternativ, regeringar blir inte handlingskraftiga och det blir ett otydligt ansvarsutkrävande (vem är ansvarig för den förda politiken). Inte minst öppnar det upp för populistiska krafter.

2. Kaos
Kaos med ständigt skiftandes regeringar och en osammanhängande budgetpolitik. Till exempel att ett block vinner relativ majoritet, bildar regering, förlorar budgetomröstningen, avgår, ersätts med ett svagt mindre block, som året efter förlorar sin budget, avgår, det första blocket träder åter till, lägger sin budget, förlorar osv. Effekten av detta skapar misstro till systemet, omöjliggör styrande av landet och skadar ekonomin. Kaos.

3. Negativ parlamentarism med skydd för minoritetsregeringar
Detta innebär att det går att styra trots att man saknar stöd av en majoritet. Tanken bakom detta är att skapa en demokratimodell som förenar de proportionella systemets fördelar med åsiktsmässig valfrihet utan att behöva drabbas av problemet med svaga regeringar, dåligt ansvarsutkrävande och inga reella val. Svagheten i detta system är att det går relativt enkelt att manipulera om man vill skapa kaos. 

Sverige har det sistnämnda systemet och har länge fått det att fungera väldigt bra. När nu SD valde att haverera processen skapades en konstitutionell kris. Då finns valet att antingen slå vakt om rådande ordning eller i grunden låta den brytas upp.

Att tvinga S och MP till mitten nu får som resultat att de göra samma sak mot Alliansen när vi vinner. Överblickar man inte de långsiktiga effekterna av detta missar man att vi då rör oss i rask takt rör vi oss mot modellen "mittens rikes förbannelse". Eller kaos. 

Om nu människor vill ha "mittenrikets förbannelse" bör man åtminstone vara tydlig med detta. Den kritik som nu hörs är bara emotionellt upprört och dogmatiskt förenklad.

Vissa menar nu att man kunde göra en överenskommelse med de rödgröna som man gjort men ändå gå till nyval. Detta är ett mycket naivt scenario. Av flera skäl:

i) Löfven hade ALDRIG gått med på detta. S linje var nyval eller en uppgörelse. Inte nyval och uppgörelse. Varför skulle han äventyra sin relativa majoritet som han vann för bara några månader sedan, eventuellt förlora och anpassa sig till detta? Varför skulle han ge Alliansen en ny chans i förtid? Mycket kan man säga om Löfven men om man tar honom för en idiot som gladeligen förhandlar bort sin egen makt så bör man omvärdera om det verkligen är han som är den med informationshanteringsproblem.

ii) Nyval är i grunden något mycket ovanligt och icke önskvärt eftersom det rubbar balansen i hela systemet. Det skulle driva landet mot kaos-scenariot. Antag att Alliansen vinner. Hur tror ni S gräsrötter hade känt sig då? Vad tror ni omdömet om Löfven hade blivit? De hade kastar ut honom med huvudet före och sannolikt överenskommelsen likaså. 

iii) Även om Löfven låtit sig luras. Om socialdemokratin helt plötsligt blivit en högborg av ödmjukhet och självinsikt. Att de inte längre hade haft inställningen att de har en gudomlig rätt till makten och helgat överenskommelsen. Hade Alliansen kunnat vinna? Med samma politik som i höstas fast med merparten av valmanifestet redan genomfört (alltså med ännu färre förslag och vilja)? Trots att opinionen knappt rört på sig? Trots att samhällsdebatten snudd på bara handlar om migration och Alliansen inte är mogna att ge trovärdiga besked? Utan ledarskapet Reinfeldt/Borg som sannolikt var den enda orsaken till att M inte dök under 20% gränsen? Utan att det nya ledarskapet fått en chans att sätta sin prägel och vinna ett eget mandat? Det hade varit en total KATASTROF!!! Snälla, ge mig goda argument för motsatsen! 

lördag 27 december 2014

Därför är "Decemberuppgörelsen" det minst dåliga alternativet

"Decemberuppgörelsen" mellan Alliansen och regeringen var knappast optimal men det minst dåliga alternativet. Att just analysera konsekvenserna av alternativen är centralt för att förstå detta. Politik är en evigt pågående schackmatch, inte ett barslagsmål utan konsekvenser. 

Den överenskommelse som nu slutits mellan regeringen och Alliansen har väckt en hel del arga reaktioner på högerkanten. Hur kan moderaterna passivt acceptera socialism? 

Låt oss då påminnas om att att varje handling har konsekvenser. Det är lätt att säga att man kategoriskt ska bekämpa allt man inte gillar, men frågan är vad det får för effekter i steg 2. För 1 år sedan bröt de rödgröna och SD ut och stoppade en av beståndsdelarna i dåvarande Alliansregeringens budget. Detta fick han bittert ångra för 3 veckor sedan. Vi vet alla hur det är att göra något som känns bra nu men som man ångrar bittert imorgon. Alliansens agerande nu kommer givetvis att påverka förutsättningarna för framtiden.

Därför är det viktigt att man ser bortom oneliners som "ni stödjer socialism" och analyserar utfallet av alternativa ageranden.

Givet hur det politiska landskapet nu ser ut, dvs att inget block kommer få egen majoritet det närmaste åren kan jag övergripande se 5 olika scenarion (oavsett om det blir nyval eller ej) utöver de som nu utspelar sig:

1. Den finska modellen: en regering som (efter mer eller mindre politiskt kaos) styr från den absoluta mitten (oavsett om statsministern heter Stefan, Anna eller något annat).

2. Den Italienska modellen: totalt kaosartad situation med ständigt skiftande majoriteter (till exempel att  Alliansen och de rödgröna turas om att varannat år få igenom budget och regering 

3. Alliansen bildar nu direkt en "minoritet-minoritet" regering som SD inte fäller 

4. Alliansen vinner ett nyval och bildar en regering som SD inte fäller 

Scenario 1
I det fall ett misstroendevotum riktats mot Löfven eller nyval utlyses med utgången att det parlamentariska läget består, är det uppenbart att Sverige inte kan regeras under nuvarande premisser. Ett tänkbart utfall av detta är att tillräckligt många partier tvingas in mot mitten för att bilda eller i olika grad stödja en utpräglat mitten-regering som åtnjuter majoritetsstöd. Det absolut mest sannolika då är att Alliansen splittras, troligen genom att Jan Björklund ersätts av Birgitta Ohlsson. Detta vore en fullständig katastrof som sannolikt skulle återge S sitt forna maktmonopol. Strukturellt skulle det föra Sverige långt mer vänsterut än att Löfven får rimligt fria tyglar i 3 år. Att Alliansen förblir intakt är den i särklass viktigaste garanten mot vänsterpolitik i det långa loppet. 

En annan variant är att Alliansen tvingar S+MP styr med en politik strax till vänster om Alliansens budget. Fördelen här är att vi undviker skattehöjningar. Nackdelen är att Alliansen blir aktivt uppbundna i att nå överenskommelser över blockgränserna. Detta är kanske det värsta av alla scenariot för Alliansen genom att det placerar SD i rollen som den enda facto oppositionen. Det blir också svårt för Alliansen att leverera en trovärdig samhällskritik om man en dag gör upp med regeringen för att en annan leverera en tuff oppositionspolitik.

Scenario 2
Även om det hade varit sensationellt roligt att fälla Löfven i ett misstroendevotum och på nytt bilda en Alliansregering hade glädjen varit kortvarit. Till maj för att vara exakt, då SD hade fällt den nya regeringens vårproposition och Sverige pånytt dragits in i politisk kaos. Kanske hade Löfven då kommit tillbaka. Kanske hade det dröjt till i höst och att de rödgrönas budget antas för 2016. Detta hade varit det i särklass sämsta alternativet för Sverige. Det hade skadat tilltron till systemet och ökat spelutrymmet för SD något oerhört. M hade helt förlorat sin nyvunna glans av att vara ett ansvarstagande statsbärande parti. Italien vars politik präglas av detta är ett av de sämst fungerande länderna i Europa såväl politiskt som ekonomiskt. Endast populistiska partier och människor med rättshaveristiska tendenser (som inte kan tänka bortom "ska Alliansen släppa igenom socialism") skulle föredrar detta. 

Scenarion 3
Ett alternativ är att rikta ett misstroendevotum mot Löfven och sedan bilda en Alliansregering som inte fälls av SD. För att åstadkomma detta är det uppenbart att ett sådant drag kräver en distinkt positionsförflyttning i frågan om migrationspolitiken. Detta då SD klargjort att man avser fälla varje regering som inte tillmötesgår dem. Oavsett vad man tycker om detta vore det ett enormt svek mot vad vi sa i valrörelsen. Att bryta ett sådant förtroende kommer sent glömmas. Av principiella och taktiska skäl bör svenska folket i så fall få tycka till om detta. Då är det enda rimliga att framtvinga nyval och tydligt deklarera att detta är avsikten.  Därtill skulle en sådan regering bli otroligt kraftlös. I varje konfliktsfråga med de rödgröna skulle man tvingas ha aktivt stöd av SD. Detta är något helt annat än vad som gällde förra mandatperioden och skulle antingen slita sönder Alliansen eller framtvinga ett mer aktivt samarbete med SD. Det sannolika är att både och inträffar.  Inte minst hade en sådan regering haft ett extremt litet handlingsutrymme. Särskilt med tanke på att vårt valmanifest redan avverkats. Alliansen är i stort behov av att förnya sin politik och har visar sig vara ganska dåliga på detta i majoritet. Alliansen skulle högst sannolikt drabbas av fullständig politisk utmattning inför valet 2018. Vi är i behov av att förnya vår politik och har uppvisat tveksam förmåga till detta i majoritet. 

Denna metod att förhålla sig till invandrarkritiska populistpartier tycks dessutom ge dem ännu större spelyta. I Danmark är Dansk folkparti nu största parti i mätningarna trots år av att tillmötesgå deras politik. Jag inser att det finns gott om tyckare på högerkanten som inte vill lyssna till detta, men inse åtminstone att det är djupt tveksamt att säga en sak i valet och sedan göra något helt annorlunda. 

Scenario 4
Då kommer vi slutligen till valet att just framtvinga nyval, vinna över SVMP och bilda en regering som SD inte fäller. 

Jag skriver vinna över SVMP därför att det rimligen annars skulle krävas ett mer direkt samarbete med SD för att kunna bilda regering trots att Alliansen förlorar mot de rödgröna för andra gången på 6 månader. Det skulle svärta ned Alliansen något oerhört att förlora och fortsätta regera under samma förutsättningar som i scenario 3. 

Om Alliansen vinner? Till att börja med betraktar jag detta som ett mycket osannolikt scenario. Det sannolika utfallet av en valrörelse hade varit att M minskar ännu mer. I inledningen av den ordinarie valrörelsen var vi påväg under 20-strecket. Att vi landade på dryga 23% är sannolikt till stor del tack vare den enormt starka stöd som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har som personer. Vad som hänt sedan dess är att samma personer försvunnit och en ny ledning inte hunnit förankra ett eget personligt mandat. Det byggs inte på 3 månader.

Trots en höst av kaos har opinionen rört på sig mycket lite. Det är dags att förstå att svenska folket är trötta på oss. Vi har misslyckats och måste vinna förtroende på nytt. 

Alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet är i behov av tid i opposition för att förnya sin politik. Tror man att detta kan göras på 3 månader och samtidigt behålla trovärdigheten som ett dugligt regerlingsalternativ så har man informationshanteringsproblem. Att vara dåligt förberedd och med en dåligt förankrad politik är alltså inte vägen till framgång här.

Därtill skulle Alliansen utöver att bli större än SVMP också behöva säkerställa att vår budget för 2016 går igenom, det vill säga säkra att SD inte fäller oss. Vi kan vara säker på att de rödgröna gör ALLT för att skjuta Alliansen i sank i detta läge. Genom att avisera en ompositionering före valet skulle svek-problemet i scenario 3 kunna kringgås.

Om vi bortser från själva sakfrågan, vad är det då som ska hända? Att flera SD väljare återgår till M? Antag att sensationella 4,2% kommer tillbaka. Det är vad som krävs för att spela jämt med vad de rödgröna fick i valet och nu har i opinionen. Därtill kan vi räkna med att F! tappar 2 av sina 3%. För att lyckas med att bli större än de rödgröna kommer det inte att räcka med SD-röster, vi måste locka tillbaka S och MP väljare som övergivit oss. Problemet är att dessa "mitten-väljare" lockas av MOTSATSEN till vad de före detta SD-väljarna lockas av. Och då har vi inte ens börjat diskutera själva sakfrågan. Vad är det som ska föreslås? Som hela Alliansen kan ställa upp på och som föranleder att SD inte fäller budgeten? Hägglunds utspel? SDs tillförordnade partiledare sa uttryckligen att "Detta förändrar inget". Problemet är återigen att Alliansen saknar svar här för att möta detta, inte minst förs inte migrationsdebatten på våra villkor. Detta är inga bra förutsättningar. Alls. Alliansen är helt enkelt inte redo att hantera situationen. Sannolikt hade valet dessutom handlat om just migrationsfrågan vilket otvetydigt gynnat SD (och sannolikt MP om Alliansen positionerar sig med en mer restriktiv linje). För att inte hamna i en omöjlig spagat att tillmötesgå såväl fd SD- som mittenväljare behövs andra svar och en annan spelplan. För detta behövs tid. Den sannolika utgången är alltså att SD ökar och de rödgröna befäster sin seger.

Dagens scenario
Kvar står alltså den uppgörelse som idag nåddes. Låt mig säga att jag inte tycker den är optimal. Att lägga ner min röst för att låta Löfven höja skatten känns inge vidare alls. Förhoppningsvis ska det inte behöva gå så. Att Alliansen lägger en gemensam budget för 2016 är långtifrån givet. Hur som helst hade problemet eventuellt kunnat hanteras genom att ändra propositionsordningen så att alla förslag ställd emot varandra samtidigt. Eller ännu bättre att SD inte förstört voteringsprocessen. I valrörelsen var Alliansen dessutom tydliga med budskapet att största block ska regera landet. Det var bla därför vi lade ner våra röster vid statsministervalet. 

Att få tillstånd långsiktiga spelregler för hur landet ska regeras i opposition är dessutom vad vi kämpat för i år. Det är trist nu när de rödgröna blir större men desto roligare om Alliansen blir största block 2018. Långsiktigt är detta tveklöst bäst. Inte minst tar det bort det enorma fokus på SD. 

Att säga att man inte kan bedriva oppositionspolitik under dessa förutsättningar är larv. En konstruktiv opposition handlar om att opinionsbilda för sina förslag, inte att torpedera allt annat. 

Summa summarum
De alternativa scenarion till den uppgörelse man nu slutit är väldigt dystra. För den som vill att Alliansen ska samarbeta med SD är givetvis svaret enklare. Detta är dock i min världen helt uteslutande. Då talar vi om att M skulle vara ett helt annat parti än vi är. Det går helt och fullt emot mina värderingar. Alla de som röstar på SD är inte rasister, men SD själva är det (hur man kan förneka det är häpnadsväckande). Om inte annat måste man rimligen förstå att det är omöjligt att få med hela Alliansen på detta. Då är det ärligt talat bättre att alla som har sådana åsikter helt enkelt ansluter sig till SD fult ut. 

Nu har Alliansen chansen att förnya sin politik i opposition, adressera migrationsfrågan på egna villkor och styra efter 2018 i det fall Alliansen blir större än de rödgröna. Sedan vill huvuddelen av svenska folket att politiken tar ansvar och fungerar.

onsdag 3 december 2014

Varför regeringens budget föll


På vems ansvar ligger det att regeringen inte fick igenom sin budget? Liksom Magdalena Andersson (s) själv uttryckt det för ett år sedan när de rödgröna med stöd av SD bröt ut delar av den dåvarande regeringens skattepolitik ur budgeten så är det inte oppositions arbete att bära samma ansvar. Frågan är då om detta innebär att oppositionen helt saknar ansvar?

I det nya politiska läge Sverige befinner sig i är det uppenbart att svaret på den frågan är nej. Slutsatsen av detta kan dock inte vara att det ska ankomma på Alliansen att bana vägen för en budget som det tidigare kommunistiska partiet förhandlat fram.

Å ena sidan har vi idag ett politiskt landskap där det råder bred konsensus kring bärande frågor. Att reformer ska finansieras krona för krona i syfte att återföra offentliga finanser i balans är ett sådant exempel. Detta är centralt därför att det stänger möjligheten till ett reformutrymme under minst de kommande 4 åren. På samma sätt finns det en enighet kring 10 miljarder i skattehöjningar och utgiftsminskningar samt att dessa ska användas för att stärka välfärdens kärna.

Å andra sidan finns en mycket tydlig konfliktlinje kring ett antal frågor. Att lägga ned Bromma flygplats och stoppa Förbifarten, liksom idéen att omfattande skattehöjningar på jobb och företagande ska finansiera utbyggnader av bidragssystemen och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Med detta som orubbliga ingångsvärden finns det inget att förhandla om. Löfven har upprepat talat om samarbetsvilja men initierat förslag som skapat konflikt och dessutom visat kompromisslöshet kring dem. Han säger en sak men gör i realiteten motsatsen. Det är därför vi befinner oss i den situation vi nu gör.

Om det fanns en genuin vilja till samförstånd och att trygga offentliga finanser och satsningar på välfärdens kärna hade Löfven varit beredd att lägga bidragshöjningar och direkt tillväxtdödande åtgärder på framtiden i utbyte mot ett passivt accepterande av att regeringen sitter kvar. Möjligheten finns fortfarande.

söndag 28 september 2014

MP, F! & SD är inte det bästa för miljön, jämställdheten respektive "det Svenska"

Låt oss nu reda ut lite grundläggande förhållanden:

Bara för att MP har ordet "miljö" i sitt partinamn innebär inte det att de  automatik har den bästa politiken för miljön. Bara för att F! har ordet "Feministiskt" i sitt partinamn har de inte per definition den bästa politiken för jämställdhet. Bara för att SD har ordet "Sverige" i sitt partinamn har de inte per automatik den bästa politiken för att värna det svenska.

Detta ska inte ens behöva motiveras, men ändå är det många människor som begränsar sig till så enkelspårigt tänkande. 

När politiken skärskådas är det dock snarare det precis motsatta. 

Det är genom teknisk utveckling som miljöproblemen i huvudsak adresseras. Självklart spelar politik roll, men det är som med sjukvården. Inga politiska beslut eller välfärdssatsningar i världen hade räddat min mamma från att dö i cancer om hon drabbats för 10 år sedan och inte nu i år. Helt enkelt därför att den medicinska utvecklingen inte hade kommit tillräckligt långt. MP bekämpar och är emot samma kraft som driver och skapar utveckling: tillväxt och marknadsekonomi. Den person som uppfann katalysatorn har gjort mer för miljön än alla politiker.  

Det är genom att få fler kvinnor i arbete, uppmuntra kvinnligt företagande inte minst i välfärden som skillnaderna mellan könen kan minska, vilket också kommer förändra och bryta ner diskriminerande normer och sociala strukturer. När det lika vanligt med kvinnliga chefer som manliga kommer könssterotyperna minska. F! motarbetar ekonomisk utveckling i allmänhet och speciellt för kvinnor. 6 timmars arbetsdag och chockhöjda skatter slår i synnerhet mot kvinnor. Välbeställda män kommer alltid klara sig. Det är dessutom genom att lyfta kvinnor, inte genom att skuldbelägga män som vi skapar jämlikhet. Allt annat driver män och utvecklingsmotståndare i armarna på SD. 

Värnandet av det svenska är inte att stänga gränserna och utestänga människor av annat ursprung. Den utbredda svenska toleransen och acceptansen för det olika skapar en av världens mest unika platser. Vi vet att sammanhang där människor från olika bakgrunder och olika sätt att tänka skapar den mest dynamiska och kreativa miljön där ekonomiskt utveckling och innovation frodas som mest. Genom att vara ett land för alla oavsett etnicitet, läggning eller kön har Sverige förutsättningen att vara ledande i mänsklighetens utveckling. Isolationism och den exkluderande formen av nationalism leder oss i den motsatta riktningen. Det leder till fattigdom, stagnation och inskränkthet som förstör Sverige. Det innebär inte att migration inte bör med utmaningar och att vi bör bekämpa en bidragsuppmuntrande politik som skapar utanförskap. 

Att vara för miljön, jämställdhet eller det svenska är en sak. HUR samma värden ska värnas/stärkas är något helt annat. Goda intentioner räcker inte. Som bekant leder de ofta inte alltid till en trevlig plats. 

Tjänar då samma partier ett syfte genom att de "sätter fokus" på berörda frågor? Den logiken är så vansinnig att det knappt bör bemötas, men låt gå (eftersom argumentet förekommer). Låt oss antar att min utläggning ovan stämmer och att samma partier för en politik som är direkt skadlig mot samma värden. Logiken blir alltså någon form av politisk självspäkning. Om IS startar ett "Godhetens parti" men i praktiken förordar ren ondska, bör man rösta på dem för att uppmärksamma godhet? Detta är alltså logiken. 

Snälla, tänk ett steg till. 

fredag 12 september 2014

87 miljarder i underskott med MP

Miljöpartiet är ett oansvarigt och populistiskt parti som lovar allt till alla utan att ha en politik som går ihop. I en utförlig rapport som finns länkad nedan och här har Miljöpartiets ekonomiska politik sakligt granskas med slutsatsen att ett underskott för offentliga finanser på 87 miljarder kronor i det fall den skulle få fullt genomslag under kommande mandatperiod.

Hur är detta möjligt och hur kan detta ha undgått allmänheten och den politiska debatten? Den främsta förklaringen till detta är att det är synnerligen svårt att uttolka vad det verkligen är MP föreslår. I inledningen av deras vårmotion för 2014 står det tydligt att deras höstmotion är utgångspunkten för deras budgetpolitik fast med en kort lista av förändringar. Vid en närmare granskning summerar dock inte samma förändringar till mer än en liten del av vad som krävs för att få vårmotionens siffror att gå ihop. De backar helt enkelt inte från tillräckligt många av sina tidigare löften. Totalt uppgår detta till dryga 12 miljarder:

Underskott i mkr
Utgifter som måste dras tillbaka om utgiftssidan ska gå ihop
4597
Minskade avkastningskrav statliga bolag som inte tas upp i vårmotionen
3800
Oredovisade skattehöjningar
2962
Marknadsför sin satsning på startcentraler som en miljardsatsning men 
budgeterar endast 150 mkr i höstmotionen 
1340
Totalt
12699

Detta är alltså endast effekten år 1 av deras budgetpolitik. Tar vi hänsyn till motsvarande ytterligare ökning för år 2-4 av mandatperioden ökar underskotten till dryga miljarder därutöver:
 
2015
2016
2017
Intäkter 
31573
34423
33303
Utgifter
39 549
42 598
43 645
Netto 
-7 976
-8 175
-10 342

Summerar vi allt detta och lägger till att de minskar på statens budgetteringsmarginaler för att slippa genomföra skattehöjningar som krävs för att balansera budgeten får vi ett totalt underkott på just 87 miljarder under mandatperioden.

2015
2016
2017
2018
Ackumulerat underskott
Minskad budgetteringsmarignal
 -3752
 -6324
 627
 -420
 -9869
Minskat underskott år 1 
 -12699
 -12699
 -12699
 -12699
 -50796
Ytterliggare underskott 2016-2018
 
 -7976
-8175
 -10342
 -26493
 Totalt underskott
 -16451
 -26999
 -20247
 -23461
 -87158

Det sägs att ju större lögn, desto större är sannolikheten att den blir trodd. Under senare år har Miljöpartiet skapat en aura av relativ politisk seriositet kring den egna politiken och partiet betraktas idag som en seriös och självklar regeringspartner till Socialdemokratin. Att den egna budgetpolitiken skulle vara seriöst genomarbetad förutsätts därför. Vid en närmare genomlysning kan vi konstatera att detta är långt från verkligheten.
 

måndag 21 juli 2014

Rasism är...rasism

Nu ska jag skriva något som tycks provocera svensk vänster något fruktansvärt: rasism innebär att tillskriva människor egenskaper och värdera deras människovärde baserat på hudfärg.

Om jag blir misshandlad enbart pga. att jag är etnisk "vit" svensk har jag således drabbats av rasism - en kollektiv bestraffning grundat på min hudfärg och/eller etnicitet. 

I samma sekund som vänstersocialistiska gräsrötter läser detta går dock säkringen för dem (den intellektuella internationella vänstern är däremot mer nyanserad). 

För den som inte är rätttroende socialist och anammat den vänsterfeministiska teorin om intersektionell analys, förefaller denna diskussion vara närmast absurd, men för vänstern är det på blodigt allvar.  Som "vit" anser de nämligen att jag inte KAN drabbas av rasism. Det påstås endast offer för den "strukturella rasismen" kunna göra. Endast när diskrimineringen sker på ett genomgripande sätt i hela samhället och att den då också samtidigt riktas mot minoriteter kan diskrimineringen ifråga legitimt klassas som rasism i deras värld.

Det finns flera skälen till att fullständigt avvisa detta tankesätt. Här är några: 

1. Den formella definitionen av rasism ligger i linje med min beskrivning. The Oxford dictionary erbjuder följande förklaring:

"The belief that all members of each race possess characteristics, abilities, or qualities specific to that race, especially so as to distinguish it as inferior or superior to another race or races"

I "modern" tappning uppstod rasism som ett motiv för att berättiga slaveri och imperialismen just för att andra raser inte ansågs vara "fullvärdiga" människor. Som företeelse sett går dock föraktet mot människor av annan etnicitet och hudfärg långt tillbaka i historien. Sannolikt ända tillbaka till mänsklighetens tillskapande. 

I dagens format är rasismen måhända mindre till sin omfattning, men icke desto mindre grundat på samma princip som tidigare: att  döma människor på basis av deras hudfärg och inte på deras karaktär och förmågor.

2. Deras synsätt är inte logiskt stringent. Om rasism är strukturellt förtryck baserat på hudfärg, vad är då förtryck baserat på hudfärg? Vad är den teoretiska grunden för rasism om inte det jag citerade ovan, det vill säga att döma människor på basis av deras hudfärg? Det är lite som att säga att solidaritet bara är solidaritet med en folkgrupp och att solidaritet mot en enskild person är...nått fundamentalt annorlunda. Tanken hänger inte samman.

3. Slutsatsen i punkt 2 sätter fingret på något ideologiska centralt för diskussionen: vänstern är kollektivistisk. Handlar det bara om en enskilda människor är kränkningar och brott aldrig särskilt relevanta. Bara när kränkningen är riktad mot ett kollektiv blir den intressant att bemöta för dem. Därför är just rasistiska kränkningar av mig som individ inte relevant för vänsterrörelsen. Vore jag däremot medlem av en minoritet som systematiskt kränks, ja då blir exakt samma brott plötsligt mångdubbelt värre. Individen, den enskilda människan är inte det centrala utan det strukturella maktförhållandet mellan grupper.

4. Slutsatsen i punkt 3 föranleder i sin tur en annan invändning mot det nya synsätt som gräsrotsvänstern har på rasism: lika viktigt som det är att identifiera de som diskrimineras är det att utnämna syndabockar. Det är genomgående för vänsterkollektivismen. 

Den socialistiska maktanalysen utgår alltid från att om någon diskrimineras  sker det tillförmån för någon annan. Denna annan måste krossas. Så är det med feminismen, det är inte bara kvinnor som diskrimineras, det är män som diskriminerar. Eller med marxismen, det är inte bara arbetarklassens lidande som ska adresseras utan nästan mer centralt är skuldbeläggandet av entrepenörer och företagare som skapar jobben (kapitalet). Det är inte bara "rasifierade" som diskrimineras, det är "vita" som diskriminerar.  

Helt plötsligt landar man i EXAKT samma utgångspunkt som där rasismen började: att vissa människor är på ett visst vis beroende på hudfärg/kön/socioekonomisk bakgrund. Individen existerar inte i en sådan tankevärld. Man ÄR sin hudfärg/kön/klass.

Vips så gick vänstern från att vilja adressera diskriminering av människor pga tillhörigheten till ett visst kollektiv till att skuldbelägga människor pga tillhörigheten till ett annat kollektiv. Det är EXAKT samma form av kollektivism som fascisterna och nationalsocialisterna i Sd. De senare skuldbelägger invandrare/invandrarkulturer, de förra "vita" (eller i vänsterfeminismens fall männen/manskulturen)

Det är sannolikt därför vi fått läsa i media om hur mp politiker kallat meningsmotståndare för "husnegrer", "moderaternas Arklöv", "rasförädare" osv.  Eller varför "vita" beskrivs i nedsättande ordalag. 

5. Det inbyggda behovet som vänstern har av att skuldbelägga föder ett hat som påvisar många likheter med nationalSOCIALISTERNA i Sd. De senare har sina unga arga män, de förra har i synnerhet unga arga kvinnor (men även män). Det våldsbejakande och hatiska är däremot identiskt till form (att extremvänstern är på frammarsch är dessutom tydligt). 

Slutligen försöker vänstern göra en poäng av att "omvänd rasism" förringar rasismen. Resonemanget är lika banalt som att stöld förringar mord. 

Strukturell rasism mot minoriteter är särskilt osmakligt och förkastligt i ett samhälle. Där instämmer jag fullt ut! 

Rasism innebär hat och fördomar mot människor som har en viss hudfärg. Att vissa grupper drabbats mycket värre än andra gör dock inte rasism berättigat mot de grupper som historiskt är förskonade. Varför skulle det vara så? Arvsynden?

Att svensk vänster inte kan acceptera detta måste tyda på att de har en dold hatisk agenda. Annars skulle de bara instämma i att hat riktat mot människor för deras mer eller mindre ofrivilliga kollektiva egenskaper alltid är vidrigt. Inte göra ett stort nummer av att debattera frågan. 

Rasism är...rasism

Nu ska jag skriva något som tycks provocera svensk vänster något fruktansvärt: rasism innebär att tillskriva människor egenskaper och värdera deras människovärde baserat på hudfärg.

Om jag blir misshandlad enbart pga. att jag är etnisk "vit" svensk har jag således drabbats av rasism - en kollektiv bestraffning grundat på min hudfärg och/eller etnicitet. 

I samma sekund som vänstersocialistiska gräsrötter läser detta går dock säkringen för dem (den intellektuella internationella vänstern är däremot mer nyanserad). 

För den som inte är rätttroende socialist och anammat den vänsterfeministiska teorin om intersektionell analys, förefaller denna diskussion vara närmast absurd, men för vänstern är det på blodigt allvar.  Som "vit" anser de nämligen att jag inte KAN drabbas av rasism. Det påstås endast offer för den "strukturella rasismen" kunna göra. Endast när diskrimineringen sker på ett genomgripande sätt i hela samhället och att den då också samtidigt riktas mot minoriteter kan diskrimineringen ifråga legitimt klassas som rasism i deras värld.

Det finns flera skälen till att fullständigt avvisa detta tankesätt. Här är några: 

1. Den formella definitionen av rasism ligger i linje med min beskrivning. The Oxford dictionary erbjuder följande förklaring:

"The belief that all members of each race possess characteristics, abilities, or qualities specific to that race, especially so as to distinguish it as inferior or superior to another race or races"

I "modern" tappning uppstod rasism som ett motiv för att berättiga slaveri och imperialismen just för att andra raser inte ansågs vara "fullvärdiga" människor. Som företeelse sett går dock föraktet mot människor av annan etnicitet och hudfärg långt tillbaka i historien. Sannolikt ända tillbaka till mänsklighetens tillskapande. 

I dagens format är rasismen måhända mindre till sin omfattning, men icke desto mindre grundat på samma princip som tidigare: att  döma människor på basis av deras hudfärg och inte på deras karaktär och förmågor.

2. Deras synsätt är inte logiskt stringent. Om rasism är strukturellt förtryck baserat på hudfärg, vad är då förtryck baserat på hudfärg? Vad är den teoretiska grunden för rasism om inte det jag citerade ovan, det vill säga att döma människor på basis av deras hudfärg? Det är lite som att säga att solidaritet bara är solidaritet med en folkgrupp och att solidaritet mot en enskild person är...nått fundamentalt annorlunda. Tanken hänger inte samman.

3. Slutsatsen i punkt 2 sätter fingret på något ideologiska centralt för diskussionen: vänstern är kollektivistisk. Handlar det bara om en enskilda människor är kränkningar och brott aldrig särskilt relevanta. Bara när kränkningen är riktad mot ett kollektiv blir den intressant att bemöta för dem. Därför är just rasistiska kränkningar av mig som individ inte relevant för vänsterrörelsen. Vore jag däremot medlem av en minoritet som systematiskt kränks, ja då blir exakt samma brott plötsligt mångdubbelt värre. Individen, den enskilda människan är inte det centrala utan det strukturella maktförhållandet mellan grupper.

4. Slutsatsen i punkt 3 föranleder i sin tur en annan invändning mot det nya synsätt som gräsrotsvänstern har på rasism: lika viktigt som det är att identifiera de som diskrimineras är det att utnämna syndabockar. Det är genomgående för vänsterkollektivismen. 

Den socialistiska maktanalysen utgår alltid från att om någon diskrimineras  sker det tillförmån för någon annan. Denna annan måste krossas. Så är det med feminismen, det är inte bara kvinnor som diskrimineras, det är män som diskriminerar. Eller med marxismen, det är inte bara arbetarklassens lidande som ska adresseras utan nästan mer centralt är skuldbeläggandet av entrepenörer och företagare som skapar jobben (kapitalet). Det är inte bara "rasifierade" som diskrimineras, det är "vita" som diskriminerar.  

Helt plötsligt landar man i EXAKT samma utgångspunkt som där rasismen började: att vissa människor är på ett visst vis beroende på hudfärg/kön/socioekonomisk bakgrund. Individen existerar inte i en sådan tankevärld. Man ÄR sin hudfärg/kön/klass.

Vips så gick vänstern från att vilja adressera diskriminering av människor pga tillhörigheten till ett visst kollektiv till att skuldbelägga människor pga tillhörigheten till ett annat kollektiv. Det är EXAKT samma form av kollektivism som fascisterna och nationalsocialisterna i Sd. De senare skuldbelägger invandrare/invandrarkulturer, de förra "vita" (eller i vänsterfeminismens fall männen/manskulturen)

Det är sannolikt därför vi fått läsa i media om hur mp politiker kallat meningsmotståndare för "husnegrer", "moderaternas Arklöv", "rasförädare" osv.  Eller varför "vita" beskrivs i nedsättande ordalag. 

5. Det inbyggda behovet som vänstern har av att skuldbelägga föder ett hat som påvisar många likheter med nationalSOCIALISTERNA i Sd. De senare har sina unga arga män, de förra har i synnerhet unga arga kvinnor (men även män). Det våldsbejakande och hatiska är däremot identiskt till form (att extremvänstern är på frammarsch är dessutom tydligt). 

Slutligen försöker vänstern göra en poäng av att "omvänd rasism" förringar rasismen. Resonemanget är lika banalt som att stöld förringar mord. 

Strukturell rasism mot minoriteter är särskilt osmakligt och förkastligt i ett samhälle. Där instämmer jag fullt ut! 

Rasism innebär hat och fördomar mot människor som har en viss hudfärg. Att vissa grupper drabbats mycket värre än andra gör dock inte rasism berättigat mot de grupper som historiskt är förskonade. Varför skulle det vara så? Arvsynden?

Att svensk vänster inte kan acceptera detta måste tyda på att de har en dold hatisk agenda. Annars skulle de bara instämma i att hat riktat mot människor för deras mer eller mindre ofrivilliga kollektiva egenskaper alltid är vidrigt. Inte göra ett stort nummer av att debattera frågan. 

söndag 20 juli 2014

The Ukraine crisis

Why In my opinion the pro-Russian separatists in Ukraine are guilty of shooting down the MH17 airline, why Putin should indirectly be blamed and why the west should answer by increasing sanctions.    


*Written in English because I wrote it in a social media discussion with a Russian friend*  

Since some time back I have on a regular basis been watching Russia Today (http://rt.com/on-air/rt-america-air/). There is no doubt that perspective is extremely different from mainstream western media. It is also very clear that it is pro the Putin regime. At the same time it is very professional and watching it you could easily confuse it with CNN, BBC, Al-Jazeera or any other international news channel. In the case of the crash of the MH17 flight over Ukraine the difference is more than clear. So, what to believe?

One should never blindly trust media, no matter who or from where it is broadcasted from. The political agenda, values and beliefs of the journalists and network will always be there to some degree and journalists are not all knowing and always fully initiated to perfectly analyze situations like the Ukraine crisis. So as always, collecting facts from both sides and making your own conclusion is necessary.

I my view it is completely clear that the separatists are responsible and that Putin has played a crucial role in the conflict. But true or not, this is really not the important point.

Anyhow, to why I think it´s clear that the separatists are guilty of shooting down the plane and that Putin is indirectly responsible.

There are to separate questions here:
A) Who shot down the plane? Given location and military capacity of different actors in the region it had to be Ukraine or the separatists (or theoretically Putin himself)

B) In the case it was not the Ukraine government which part did the Putin regime play?

Here is my arguments to the first issue:
1. The plane was clearly shot down I separatist controlled areas (since that’s where the plane wreck is)

2. Satellites have registered heat trails emerging from within separatist controlled areas moving toward the plan and disappearing at the same time as the plan was shot down. Clearly this is the missile shooting down the plane

3. The separatist leader Strelkov – as it is written in the article – bragged on social media that they had taken down a military plane at the same time MH17 was shot down. When he realized his mistake he deleted the post.

4. Separatists have hindered independent investigators to do there job. They have still not seen the crash site or the black box which is claimed to have been recovered.

5. Since the separatists does not control military airplanes it is irrational for the Ukraine government to attack any planes at all.

6. The Porosjenko government is fighting for the upholding of democracy, transparency and the upholding of human rights and the rule of law so Ukraine can be a part of the west. The separatists have the opposite agenda.   

7. Ukraine has the full backing of the west. Shooting down a commercial airline could potentially change everything to the separatists and Putins advantaged. Considering the not-to-impressive-greatness of the Ukraine military, smuggling in anti-ballistic missiles into separatist controlled areas and getting away with it is almost absurd. The Ukraine government of 2001 was led by the former Soviet politician Kuchma who, if in power, would have been a agent of Putin.

Here is my arguments to the second issue:
1. Yanukovych fled Kiev on the 21st of February this year. Less then 1 week after Putins army invaded Crimea. Putin first denied this but later admitted this actually being the case. Therefore Putin has proven that he has direct interests in undermining the Ukraine sovereignty and expanding the territory under his control.  

2. Putin has re-stipulated the pre Second World War principle that the invasion of countries is legitimate if he believes any Russian nationals is mistreated.

3. Putin has repeatedly claimed that Ukraine is not a legitimate country  and that it should be a part of his domains. He has thus both in practical and ideological matter show that he wants to undermine the Ukraine sovereignty and expanding the territory under his control.  

4. Putin has consequently supported separatists both politically and with military material.

5. This way of conduct from Putin is well documented in several other conflicts. Paying thugs and extreme nationalists to stir up uprising was done in Estonia and Latvia, in Moldova, in Georgia and now Ukraine with the explicit intention of creating a situation where he could legitimize intervention.

6. Putin has in almost every political action in his career shown that he despises democracy and the rule of law. That he considers the democratic world to be not his partners but his nemesis.

 
This said, I believe Putin is really upset it happened. It is accidents like this that will create problems for him and his plan. In the long run this can be the beginning of his fall.

Either he backs down and looses Ukraine which will tarnish his reputation as a tuff guy leader that wins his battles. Plus the fact that a Ukraine moving westwards and thus becoming a richer and nicer place to live in probably will create more legitimacy for the pro democracy movement I Russia.

Or he continuous on and gets more and more isolated with severe hits on Russian economy duo to sanctions creating big problems for him. A Putin without oil and gas money and without the access to the markets of west will be a not so popular Putin.

Let´s for the sake of argument imagine that the Ukraine government smuggled ABM:s into separatist controlled areas and shot down the plane in an extremely risky conspiracy to “frame” the separatists and Putin. Let´s furthermore assume the will succeed and that Russia will suffer from sanctions and isolation. In a moral sense it would be wrong that the real perpetrators got away, but it would not change the fact that it would still just be yet another of thousands of good reasons (valid for many years) for the Russian people to get rid of its public enemy number one: Vladimir Putin.

Putin is in almost every sense a Bond-like-arch-evil-dictator causing suffer and pain to the Russian people and the people of Ukraine. The thing that makes me most sad about this is that he seems to in some sense have regained the confidence of the Russian people buy playing nationalistic chords. Nevertheless in my view this is not actions of Russia, but actions of the dictator Putin.