onsdag 17 juni 2015

Därför följde jag decemberöverenskommelsen

Skulle det sättas en praxis i svensk politik att det blir nyval eller regeringskris varje gång ett block inte har majoritet i riksdagen kommer Sverige att bli norra Europas svar på Italien. Det vore förödande för vårt lands ekonomi.

 

Med sin 64:e regering sedan andra världskriget kan italiensk politik närmast beskrivas som en karikatyr. Effekterna är tydliga: Sedan millennieskiftet har Italiens BNP per capita krympt med nästan åtta procent. Under samma tidsperiod har Sveriges vuxit med nästan 20 procent medan EU-genomsnittet ligger på 12,5 procent. Slår Sverige in på samma bana kommer också vi drabbas av allvarliga och strukturellt permanenta negativa ekonomiska konsekvenser. Att så skulle bli fallet har starkt forskningsstöd och ligger i linje med sunt förnuft. Få saker slår så hårt mot investeringsviljan som politisk instabilitet och osäkerhet. Eftersom inget block ser ut att få majoritet inom överskådlig framtid är risken överhängande att det är just den utvecklingen som Sverige har att se fram emot utan Decemberöverenskommelsen. Att utsätta Sverige för detta skulle tillfoga landet även mer skada än regeringens politik och är således inte i linje med moderata värderingar. 


Självklart är det retoriskt enkelt att avfärda detta som "spekulation". Inte går väl jorden under för att Alliansen avsätter Löfven? Problemet är att ett sådant agerande skulle ändra på en central princip i vårt parlamentariska regelverk: när de politiska låsningarna i riksdagen är sådana att det inte går att formera en majoritetsregering måste största block kunna regera landet. Så har svensk demokrati fungerat åtminstone sedan den uppkom för nästan 100 år sedan. Ändras den ordningen kommer vi med mycket stor sannolikhet att sätta en boll i rullning som blir mycket svår att stoppa. Ibland kan små förändringar få långtgående koncekvenser. Agerar Alliansen så mot de rödgröns kommer de rödgröna agera så mot Alliansen. 

Varför skulle ett block inte verka för att framkalla regeringskris när deras medningsmotståndare styr? Lägg då till att vi dessutom har ett valsystem som gör det svårt att bilda majoritetsregeringar. Det är som med fångarnas dilemma: bara genom samarbete och överenskommelser om att följa vissa på förhand uppsatta spelregler kan vi undvika det värsta tänkbara scenariot. 


Även om många tror/önskar att det skulle vara den enklaste saken i världen att formera en annan regering så är de åsikterna inte förankrade i verkligheten. De vanligast förekommande alternativen är antingen en blocköverskridande samlingsregering eller en Alliansregering stödd av SD. Ibland förekommer även uppfattningen att Alliansen skulle kunna regera med ”hoppande majoriteter”. 

 

Till att börja med innebär en Alliansregering som styr med ”hoppande majoriteter” i realiteten samma sak som en Alliansregering stödd av Sd. De rödgröna skulle aldrig stödja och samarbeta med en Alliansregering som med hjälp av Sd avsatt Stefan Löfven. Varför skulle de? Vad vi istället skulle se är en politisk konfliktnivå och kompromisslöshet som Sverige inte upplevt sedan 1920-talet.

 

Lika lite skulle de rödgröna acceptera att regera med Alliansens politik. Kärnan i regeringens ändringsbudget är den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken, med höjda skatter på jobb och företagande för att finansiera höjda bidrag och ineffektiv arbetsmarknadspolitik. En samlingsregering är inte möjlig med mindre än att Alliansen accepterar delar av sådan destruktiv politik. Moderaterna kommer dock aldrig kompromissa om arbetslinjen. Övriga Allianspartier har dragit samma slutsats.

 

Att inleda ett samarbete med Sd är inte heller möjligt, av framförallt två skäl. För det första därför att det, oavkortat vad man tycker, skulle slita sönder Alliansen och Alliansens partier. För det andra är inte Sd ett borgerligt parti. De är emot arbetslinjen och vill istället höja bidragen, mer än till och med Vänsterpartiet vill. De motsätter sig, och har i riksdagen stoppat, sänkningar av den statliga inkomstskatten. De är emot EU, emot NATO och försvarar och trivialiserar Putins agerande i Ukraina. Inte minst har de en kategorisk inställning i migrationsfrågorna som tar sin utgångspunkt i att Sverige ska vara ett etniskt homogent land. Det är inte heller möjligt att samarbeta med ett parti vars ledande företrädare gick med i partiet när det hade uttalat nynazistiska åsikter.

 

Av alla möjliga alternativ som ligger på bordet är därför decemberöverenskommelsen det minst dåliga. På länge sikt bör den dock ersättas av en ny voteringsordning vid budgetomröstningar, men inte i övriga riksdagsvoteringar. Taktikrösta på två budgetar i samma beslutspunkt i syfte att skapa regeringskris är ett kryphål i den svenska parlamentarismen. Det hålet kan och har exploaterats av ett populistiskt parti som inte tar ansvar för landets utveckling. I region Skåne hanterade de rödgröna situationen genom att först taktikrösta på Sd:s budget. Ska det vara genom taktikröstande och någon form av parlamentarisk ”chicken-race” som landets budget antas?

 

För att rädda Sverige från institutionaliserat politisk kaos lade jag därför lägga ner min röst i frågan om ändringsbudgeten. övriga omröstningar och inför höstens budgetomröstning, när Alliansen inte presenterar en gemensam budget, kommer jag dock som vanligt att rösta för moderaternas politik.




 

1 kommentar:

Krister Andersson sa...

Hur känns det nu då att vara 7-partist? Jag är säker på att era väljare
tyckte det var toppen att ni kapitulerade totalt till migrationspartiet.