torsdag 31 januari 2013

Proportionerna i försvarsdebatten är på gränsen till larviga

Är Sveriges försvar odugligt? Låt oss konsultera en oberoende tankesmedja som granskar just detta. Enligt www.globalfirepower.com rankas den Svenska försvarsförmågan på plats 25. Den kvicktänkte inser att detta är väldigt högt i förhållande till vårt invånarantal. Samtliga länder ovan oss i tabellen är invånarmässigt större än oss med undantag för Israel (som alla inser har ett geopolitiskt väsentligt tuffare läge än Sverige). Finland som delar en omfattande landsgräns med Ryssland ligger på plats 45. Frågan är då vilka länder vi ska ha ett större försvar än? Polen? Som invaderats av såväl Tyskland som Ryssland under min pappas livstid och som är 4 gånger större än oss invånarmässigt? Iran? Indien? Pakistan? Brasilien? UK? Kina? Detta är närmast löjeväckande.

Ryssland rustar, ja! Man bör dock ta i beaktan att Ryssland har omfattande säkerhetspolitiska hot mot sig i hela central och mellan asien. Den som tror att Kasakstan, Uzbekistan och alla andra "Stan-länder" är trevliga och säkra platser bör avvara en semesterresa dit för att "wake up and smell the coffey" . De är dessutom ett av världens största länder till yta, innarantal och BNP. De har ett försvar som sedan kalla kriget förfallit och som inte står i relation till DERAS hotbild. Norden tillhör dessutom inte Rysslands primära säkerhetspolitiska intressesfärer. Det finns minst 20 länder de är intresserade av att invadera innan de får för sig att ge sig på Norge och deras olja (som är den enda anledningen till att invadera Sverige). Dessutom har Ryssland en växande medelklass som snart utgör en majoritet och som inte är intresserade av krig och nationell stolthet utan tillväxt, välfärd och välstånd.

Jag är inte naiv och tycker självklart vi kontinuerligt måste bedöma det säkerhetspolitiska läget, men kom igen. Lite proportion i debatten.

För övrigt tycker jag nästan Fredrik Reinfeldt ska överväga att sluta prata med journalister från DN. Förra året skrev de rubriker om att han angrep hyresrätten när han hyllade den. Nu påstår de att han kallat försvaret ett särintresse när han inte gjort det (hans formulering var att det finns andra intressen i samhället som sjukvården och skolan som satsningar på försvaret måste vägas mot). DN, nya Aftonbladet! http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-forsvaret-ar-ett-sarintresse

onsdag 30 januari 2013

Inget rätt för Löfven

En omfattande forskningssammanställning av McKinsey för några år sedan visade att de viktigaste faktorerna för en väl fungerande grundskola är: lärarnas pedagogiska kompetens, hur tidigt man börjar i skolan, antalet timmar i skolan samt tydliga kunskapsavstämningar.

Under de senaste sex åren har Socialdemokratin drivit korståg mot: 1. Ändringar av lärarutbildningen - som uppenbart hållit väldigt låg kvalitet - med inriktning på att lågstadielärare utbildas till specialister i att lära små barn läsa, skriva och räkna. Tidigare utbildnngssystem har gett en påtaglig del av lärarna överhuvudtaget saknar utbildning i matematik (är det konstigt att eleverna inte hänger med i matteundervisningen?). 2. Motsatt sig ökade inslag av kunskap i förskolan. 3. kunskapsavstämningar och mer inslag av betyg. Därtill har man varit helt ointresserad av frågan om fler undervisningstimmar.

Nu presenterar man en ny skolpolitik (http://www.dn.se/debatt/socialdemokraterna-vill-ha-obligatorisk-gymnasieskola) som tar sikte på tvång att gå på gymnasiet och tvång att läsa teoretiska studieförberedande kurser.

Till att börja med kan man konststera att deras utgångspunkt är den raka motsatta till vad som empiriskt konstaterats är de främsta verktygen för att vända en negativ utbildnngstrend. Istället för att angripa problemen där de uppstår, dvs i grundskolan förväntar de sig att det är i gymnasieskolan som problemen löses. Även här finns det dock lite stöd för att deras lösningar är särskilt fruktbara. Att tvinga oftast skoltrötta elever att mot sin vilja genomgå gymnasiet är inte produktivt, ännu mindre är det resultatorienterande att tvinga samma elever traggla teoretiska ämnen som de inte är intresserade av. Om forskningen visar stöd för något i detta sammanhang är det att just möjligheten till lärlingsstudier och ren yrkesförberedelse är vad som är lösningen. Utslagningen från den svenska gymnasieskolan har tidigare handlat om just elever på de yrkesförberedandeprogrammen som inte klarar de teoretiska studierna (utfallet av den nya gymnasieskolan får vi vänta ytterligare några år på). Nu vill alltså Löfven återgå till den tidigare ordningen. Att införa ett gymnasietvång är därtill ett rent slag i luften eftersom, liksom Löfven själv konstatera: 99% av eleverna redan går redan i gymnasiet.

Många argumenterar då för att Sveriges framtid inte ligger i praktiska jobb utan att det är genom universitetsstudier och kunskapsmässig spjutspetskompetens som vi klarar den internationella konkurrensen. Det är dock uppenbart fel att söka motsättningar mellan dessa två inriktningar. Vi måste klara både och, av två anledningar: för det första därför att alla inte kommer vilja eller ha läggning för att bli ingenjörer, ekonomer, advokater, läkare o.s.v. För det andra därför att en rad såväl varu som tjänsteproduktion kommer under åtminstone de kommande 100 åren att kräva arbetskraft. Sverige måste klara både och! Att Lövfen sedan talar med kluven tunga när det kommer till förutsättningarna för framtida kunskapsintensivt företagande understryker hyckleriet. Han är inte ett dugg intresserad av att ge kommande grundare av framtidens facebook, google, modeföretag o.s.v. rätt skattemässiga förutsättningar för att verka i Sverige. så fort någon andas bolagsskattesäkningar, sänkningar av ägarskatter, sänkta marginalskatter vänder sig han och hans parti till klasskampsretorik.

Detta är ännu ett exempel på att Sossarna inte har en fungerande analys av Sveriges framtida utmaningar och lösningarna på dem.

tisdag 29 januari 2013

Calmfors har - föga förvånande - rätt i sin ekonomiska men inte i sin politiska analys

Lars Calmfors skriver idag förtjänstfullt på DN:s ledarsida om jobbskatteavdragets positiva effekt på sysselsättningen(http://www.dn.se/ledare/kolumner/nej-till-nytt-jobbskatteavdrag). Utländska erfarenheter av motsvarande reformer pekar tydligt på detta och jobbskatteavdraget som sådant är den kanske mest genomlysta Svenska skattereformen någonsin där samma resultat kan konstateras. Spiken i kistan för kritikerna kom med analysen av hur sysselsättningen bland 65-plusare förändrats efter att det förstärkta jobbskatteavdraget infördes för samma grupp - sysselsättningsökning har varit påtaglig. Gott så.

Därefter argumenterar dock Calmfors för att självfinansieringsgraden hos jobbskatteavdraget är lägre än förväntat. Hans poäng blir därför i någon bemärkelse att jobbskatteavdraget kostar mer än det smakar. Då Konjunkturinstitutet beräknar att staten måste skjuta till ca 70 miljarder mellan 2015-17 för att klara överskottsmålet finns i vart fall inget utrymme för ytterligare jobbskatteavdrag, menar Calmfors. På åtminstone två punkter har han fel:

1. Om vi nu är överens om att jobbskatteavdraget har en positiv sysselsättningseffekt, vad är det som säger att detta eventuella finansieringsgap ska lösas genom ökade skatter på arbete? För den delen kan man fråga sig på vilken grund Calmfors antar att ett potentiellt 5e jobbskatteavdrag ska underskottsfinansieras och inte kompenseras av andra - mindre skadliga - skatter alternativt med utgiftssänkningar? Skattedebatten bör i ökad utsträckning handla om hur skattesystemet optimeras, dvs hur tillväxtskadliga skatter ersätts med mindre tillväxtskadliga skatter.

2.Analyserna av jobbskatteavdragets självfinansieringsgrad är inte samstämmiga. Calmfors hänvisar till de mest dystra analyserna. Oavsett är det ett faktum att Svenska staten trots 4 jobbskatteavdrag på närmare 100 miljarder ökat sina intäkter på skatt av arbete ökat sedan 2006. Vi får därtill också utgå från att finanskrisen och statsskuldskrisen hållit dessa siffror nedtryckta införhållande till ett normalkonjunkturläge.

Calmfors kan vara lugn med att nuvarande regering inte kommer att agera för att rasera offentliga finanser. Om det undgått honom att just statsfinansiell balans varit en central del av Alliansens ekonomiskpolitiska agenda och att ett 5e jobbskatteavdrag varit villkorad av att ekonomiskt utrymme finns - ja då borde Calmfors sependera mer tid på att läsa snarare än att skriva i DN. Eller bara fortsätta vara nationalekonom och inte politisk bedömare.

måndag 28 januari 2013

EU-kommissionen är oärlig med sin beskrivning av Tobinskatten

Skriver idag på svd brännpunkt om skatten på finansiella transaktioner som emu-länderna nu inför (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/eu-kommissionen-skonmalar-finansskatten_7866276.svd)

Enligt kommissionens egen utvärdering av skattens ekonomiska konsekvenser spås EU:s samlade BNP sjunka med knappt 2 procent vid ett införande.

Att införa en skatt på finansiella transaktioner skadar tillväxten och konkurrenskraften i EU. Att kommissionen skönmålar och inte är tydlig med skattens effekter är oroväckande och tyder på en brist på insikt om var problemen finns.
Pierre Schellekens, chef för EU-kommissionens representation i Sverige kritiserar på Brännpunkt (23/1) det svenska motståndet mot att delta i det nyligen beslutade frivilliga fördjupade samarbetet med en skatt på finansiella transaktioner (FTT). Han anser att skatten ”ligger i tiden” och beskrivs den som ett steg mot ökad ekonomisk och politisk integration med stärkt konkurrenskraft som resultat. Den svenska synnerligen negativa erfarenheten från 80-talets ”Valpskatt” anser Schellekens vidare inte applicera i sammanhanget då FTT:n är annorlunda utformad och därför inte kommer medföra att finansinstitut flyr kontinenten.

Verkligheten ser dock väldigt annorlunda ut! Enligt kommissionens egen utvärdering av skattens ekonomiska konsekvenser spås EU:s samlade BNP sjunka med knappt 2 procent vid ett införande. Möjligen är utformningen inte sådan att stora finansinstitut prompt flyttar till USA, Schweiz och Kina, men det råder ingen tvivel kring det faktum att skatten försämrar EU:s konkurrenskraft och minskar inflödet av riskkapital för att nya investeringar som skapar jobb och ökar välståndet. Ingen erkänd ekonom bestrider detta faktum. Motivet till skatten är snarare ideologisk och handlar om att straffa finanssektorn för alla de statliga garantier och lån som utställts till banksektorn. Även om få inte delar uppfattningen att det funnits och alltjämt finns strukturella problem med ett oansvarigt risktagande bland stora delar av Europas banker vilka därmed äventyrar det finansiella systemet och i förlängningen statsfinanserna, är lösningen inte en FTT. Här har i stället internationella organ som OECD berömt den svenska regeringens åtgärder med höjda kapitaltäckningskrav, inrättande av en stabilitetsfond till vilken bankerna betalar avgifter och ett tydligt system med statligt övertagande av illa skötta banker (i motsats till flertalets EU-länders lösning att skicka kravlösa blankocheckar till konkursmässiga banker).

Utgångspunkten för den svenska regeringens skattepolitik är att åtgärder måste vara samhällsekonomiskt effektiva, inte att i första hand göra ansvarslösa men kortsiktigt väljarvänliga utfall mot en impopulär finanssektor. Europa är dessutom inte i en situation där vi är bortskämda med hög tillväxt och goda ekonomiska framtidsutsikter. Läget är som bekant det diametralt motsatta. Att försämra unionens samlade konkurrenskraft är fel väg att gå.

Schellekens påstår också felaktigt att skatten behövs för att ”EU:s medlemsländer måste hitta nya inkomstkällor för att kunna stärka sina statsfinanser”. I nuläget ser dock förslaget ut att fungera som ett substitut för de deltagande medlemsstaternas EU-avgift. Skuldtyngda stater som Grekland, Portugal, Irland och Italien kommer med andra ord inte att se röken av pengarna som FTT:n inbringar. I stället kommer de användas för att bekosta jordbrukssubventioner och strukturfondens EU-bidrag. Utsatta medlemsländer kommer istället se sina övriga skatteintäkter minska när BNP faller tillföljd av den finansiella transaktionsskatten.

Den europeiska unionen behöver en nystart i ekonomisk bemärkelse. Vi behöver ökad konkurrenskraft och effektiva reformer som stärker tillväxt och sysselsättningen. EU behöver framtidstro! En skatt på finansiella transaktioner kommer innebära motsatsen och att en rad medlemsstater fortsätter i gamla hjulspår och i en felaktig tro på att det går att åstadkomma en vändning utan tuffa men nödvändiga strukturreformer. Att kommissionen inte heller talar klarspråk om den finansiella transaktionsskattens effekter och syften är ytterliggare ett exempel på att stora delar av EU alltjämt saknat insikt om vari problemen ligger – trots djup och långvarig ekonomisk kris. Detta är oroväckande.

söndag 27 januari 2013

Upplopp är förståligt i förtryckande, korrupta diktaturer. Inte i Sverige.

Möjligen är det jag som börjar bli gammal, men jag tycker denna text av två tjejer som deltog i "instagram-upploppen" i Göteborg för någon månad sedan är otroligt provocerande. Aldrig i historien har människan haft det så bra och haft sådana möjligheter och valfrihet som idag. Ändå tar de sig friheten att delta i upplopp, förstöra och skrämma upp omgivningen. Sedan ska det vara synd om dem när samhället och polisen reagera. Självklart kan man som utomstående inte avgöra huruvida polisen agerade korrekt eller inte i just denna situation, men vad hade man förväntat sig? Att sedan skylla ifrån sig med att ingen bryr sig är bara ren bortskämdhet. Att försök göra det till en generationsfråga balanserar på gränsen till det patetiska. 99,99% av alla ungdomar delar inte i några upplopp. Väx upp och ta ansvar för era liv!

En bild säger mer än 1000 ord: http://www.drunktiki.com/wp-content/plugins/imageExtractor/thumb/400x220-why-people-riot-338x500.png

http://mobil.aftonbladet.se/kultur/article16131454.ab?partner=wwwredirect

torsdag 24 januari 2013

Lögner behövs inte i försvaret för en human och öppen migrationspolitik


Frågan om migration är numera en av de mest diskuterade politiska frågorna. Det är också en av de mest polariserande. Från båda ”sidor” haglar anklagelser mot meningsmotståndarna. Min uppfattning är att Sverige – liksom idag - bör vara ett land med en öppen men kontrollerad invandring. Vi bör bevara vår nuvarande generösa arbetskraftinvandring och bör alltjämt ur ett humanistiskt perspektiv vara ett land med ett generös flyktingmottagande. Även om jag har rad synpunkter på hur systemet kan förbättras är jag för den grundläggande inriktningen på Svensk migrationspolitik. Det går samtidigt inte att förneka att svensk invandringspolitik resulterat i en rad samhällsproblem som vi inte bör blunda för, men min åsikt är att detta inte beror på invandringen som sådan utan på mottagandet och de svenska systemet för hur man hanterar problemen. Att det fram tills för några år sedan enbart gick att komma till Sverige som asylsökande samt att man då belades med arbetsförbud - i kombination med en generösa bidragspolitik - ligger i roten till problemet. Att människor kommer till Sverige från olika kulturer är däremot något som jag anser berikar Sverige. Däremot måste debatten föras på ett seriöst sätt med korrekta argument. Bara för att man brinner starkt för öppna gränser, alla människors lika värde o.s.v. går det inte att ljuga ihop fakta och argument som inte stämmer. Därför tycker jag dagens DN debatt av Tino Sanandaji (http://www.dn.se/debatt/oserios-debattbok-bakom-forslaget-om-fri-invandring) är ett positivt inslag i debatten. Jag har inte läst debattboken han refererar till och är inte i position att utvärdera vad som är och inte är sakmässigt korrekt. Jag är dock trygg i min argumentation för en generös arbetskrafts- och asylinvandring och tycker – liksom i alla andra debatter - att man bör hålla sig till sakmässigt korrekta påståenden. Klarar man inte av att försvara sin politik med hederliga argument ska man omvärdera sin ståndpunkt – allt annat kommer bara att alienera väljarna.

Rätt att se över skyddet för de som drabbas av oseriösa byggare


Jag är sälland långsint, men det kommer dröja många år innan jag förlåter Villägarnas riksförbund för att de startade en massiv kampanj mot att alliansen inte sänkte boendeskatterna tillräckligt i samband med att vi avvecklade fastighetsskatten (som innebar 8 miljarder i uteblivna skatteintäkter). Gång på gång visar de dessutom visat att de är en utpräglad särintresserörelse som tar lite eller inget allmänintresse, t.ex. när de nu senast närmast dogmatiskt försvarar ränteavdragen trots hushållens oroväckande skuldsättning.
 
har de dock en viktig poäng, även om jag inte delar deras slutsats. Många konsumenter står maktlösa mot byggföretag som inte lever upp till sina åtaganden. Det är ingen slump att det finns TV-prg som byggfällan och fuskbyggarna. Personligen har jag många vänner och har pratat med tonvis med människor som haft problem med hantverkare vid renoveringar. Konsumentskyddet måste stärkas när man inte lever upp till sina kontraktsmässiga åtaganden. Villaägarna föreslår nu att man gör rättsprocesser billigare för att fler ska våga processa. Det är inte rätt lösning. För det första riskerar det att få motsatt effekt, d.v.s. att byggare blir snabbare med att hota med rättsprocesser och vanligt folk som inte är insatt i regelverket betalar i rädsla för vad en rättegång kan innebära. För det andra blir det svårmotiverat varför just en typ av civilrättsliga rättegångar ska subventioneras av staten. Istället måste lagen skärpas liksom granskningen av branschen. Branschens ”självreglering” är tyvärr så gott som fullständigt icke fungerande. T.ex. bör en granskningsnämnd tillsättas som kan utställa varningar och i förlängningen ge verksamhetsförbud mot att jobba i branschen för de aktörer som inte sköter sig.

 


Att vara "pro Israelisk" rättfärdigar inte stöd till extremism

Vad är det med Israel som får sunda liberala/konservativa människor i västvärlden att fullständigt tappa sitt moraliska kompas? Hur kan man som sekulär vän av frihet och humanism glädjas åt att 60 av Knessets 120 parlamentsledamöter efter valet igår tillhör mer eller mindre religiösa ultranationalister? Bland dessa hittar vi åsiktsyttringar som: regelrätt könssegregering och kvinnoförtryck, fortsatt automatisk bidragsförsörjning för ortodoxa judar som inte vill jobba utan endast studera Torah-rullarna, undantag från värnplikt för samma grupp, förbud mot homosexualitet, fördrivning av samtliga Palestinier från såväl Västbanken som Gazaremsan, fråntagande av Israeliskt medborgarskap för etniska araber och grupper som inte anses "judiska nog" etc. Kort och gott politiska rörelser som får SD att framstå som snällistiska folkpartister av Bengt Westerberg snitt. Den som på något sätt stödjer denna typer av åsikter bara för att de yttras i Israelisk politik har ingen eller synnerligen begränsad moralisk trovärdighet i andra sammanhang. Samtidigt finns det partier med mer eller mindre sekulära, frihetliga och västerländska värderingar (Yesh Atid 19 mandat, Hatnuah 6, Laubor 15, Kadima 2, Meretz 6) som tillsammans med de tre Arabiska partierna i Knesset (med 12 mandat; deras viktigaste frågor att nå en fred med Palestinierna och åstadkomma lika juridiska rättigheter för alla Isreals medborgare oavsett etnicitet) representerar en lika stor del av Israels medborgare, men har svårare att samarbeta med varandra. Hur kan man tycka att den enda "proisraeliska" linjen och det enda sättet att vara "en vän av Israel" är att stödja ultranatinalister? Halva befolkningen tycker precis tvärt om! Jag kan spontant bara se två förklaringar till detta: även en alldeles för stor grupp sekulär kristen i väst är när det väl kommer till kritan religiös extremism som rättfärdigar denna galenskap med att "judarna är guds utvalda folk" (eller liknande bs) och att alla ens övriga åsikter måste sättas på undantag med hänvisning till tolkningar av bibeln. Alternativt är man så dogmatisk i sitt hat mot den folkgrupp som kallas palestinier att normal västerländsk frihetlig och sekulär liberalism/socialliberalism/konservatism måste avvisas för att den som politisk rörelse i Israel inte vill fördriva palestinierna/hålla dem statslösa tills mänsklighetens undergång. Hur kan man tro eller tycka att det är en linje som långsiktigt gynnar Israel? Obama hade helt rätt när han sa att samma ingångsvärden skadar Israels egenintresse. Personligen drar jag samma slutsats som i svensk politik: religion och hat mot vissa etniciteter hör inte hemma i modern politik! Vi får nu hoppas att Likud tvingas samarbeta med någon av de civiliserade partierna för att kunna bilda en rimligt stabil regering.