Bemötande av kritik mot Alliansens försvarspolitik

Sedan ett par år tillbaka har försvarsdebattörer på nätet och även i konventionella medier drivit tesen att Alliansen genomfört kraftiga neddragningar och så gott som avvecklat det Svenska försvaret.

 

I ett par omgångar har jag gett mig in i debatten med ståndpunkten att det är en felaktig bild av verkligheten. Nu senast häromdagen. Genast blev jag påhoppad av en rad debattörer, däribland Skipper. Tyvärr har det genomgående temat vara att komma med osakliga personangrepp, haka upp sig på detaljer och flytta fokus från huvudsak till bisak (som att försöka göra diskussionen till en tävling om vem som besitter mest teknisk kunskap om hur många plan, pansarvagnar och båtar försvaret har) istället för att debattera sakfrågan. Med detta inlägg vill jag bemöta hans argumentation.

 

1. Skönt att vi är överens om att Alliansen inte gjort nämnvärda besparingar på försvaret!

Det är glädjande att Skipper nu bytt fot och erkänner att Alliansens åtta år vid makten inte inneburit drakoniska försvarsneddragningar, utan att anslagen legat still så när som på knappa 700 miljoner, dvs. 1,6% av försvarsanslagen efter hänsyn tagits till inflation. I mitt föregående inlägg kan ni se en sammanställning av jämförelserna mellan anslagen för budgetåret 2006 och 2014.

 

I ett försök att legitimera att han tidigare försökt ge sken av att så ändå vore fallet anför han nu istället argumentationen: ” Det stora problemet var att vi var många som lurades till att rösta på det vi alla trodde var Sveriges mest försvarsvänliga parti.” Frågan då är var han fått denna föreställning ifrån? Menar han att det var ett vallöfte från Moderaterna och Alliansen att genomföra kraftiga förstärkningar av försvarsbudgeten inför valet 2006?

- Med all respekt Skipper, men du kan inte först strunta i att ta reda på vart partierna står i försvarsfrågan och sedan beklaga dig på partiet du röstade på för att de inte levde upp till dina felaktigt uppställda förväntningar. Det är minst sagt märkligt.

 

Nåväl, det är skönt att vi nu åtminstone är överens om att Alliansen INTE raserat försvaret och att försvarsanslagen legat så gott som still såhär långt under vår tid vid makten! Jag känner verkligen att jag nu äntligen fått viss upprättelse för Skippers många tidigare påhopp.

 

2. Vad borde debatten handla om

Nåväl, när vi nu är överens om att Alliansregeringens försvarsreform inte handlar om drakoniska neddragningar på försvaret vilket alltså felaktigt förespeglas, kan vi förhoppningsvis föra debatten vidare till att handla om hur försvaret bäst bör organiseras givet tillgängliga resurser. Visst, jag förstår att Skipper mfl. säkert gärna hade dubblerat, tripplat eller säkert helst önskat ännu mer resurser till försvaret. Detta är dock en helt annan debatt. Jag förstår att de blandas ihop av retoriska skäl. Onekligen är det svårt att gå från utgångspunkten ”Alliansen raserar försvaret” till ”Alliansen utökar inte försvaret” med bibehållen indignation. Inte minst då något sådant vallöfte aldrig utställts.

 

Vad finns då kvar av kritiken? Bortsett från dels de som felaktigt tror att vi genomfört omfattande besparingar, dels romantiserande dagdrömmande om en återgång till 60-talets 37 brigader uppfattar jag att kritiken i huvudsak riktar in sig mot omställningen från ett värnpliktsförsvar till ett yrkesförsvar.

 

Låt oss då se frågan utifrån premissen ”bästa möjliga pang för pengarna”, alltså hur hushåller vi bäst med de resurser försvaret har, reda ut varför försvarsreformen var korrekt.

 

3. Alliansens försvarsreform: vad vi de facto gjort

För att kort sammanfatta vad vi gjort: materielanslagen har skurits ned med 2,9 miljarder kr. I jämförelse med vår omvärld har våra anslag till försvarsmateriel varit synnerligen hög. Före 2007 låg de runt 43-44% beroende på hur man räknar. Idag ligger de på mellan 36-38% av anslagen. BlandNATO-länderna är det Turkiet som ligger i topp med 28,6%.  Av dessa har i vilket fall 1,9 kr miljarder överförts till förbandsverksamheten och 0,4 till verksamheter kopplade till FRA. Nettobesparingen som jag talade om ovan är alltså knappa 700 miljoner och har således drabbat materielanslagen.

 

4. Problembilden när Alliansen tog över

Det tidigare Svenska invasionsförsvaret var inriktat på att landet skulle försvaras med väldigt många 19 åringar. När anslagen drogs ner i början av millennieskiftet blev tanken på ett fungerande värnpliktsförsvar alltmer obsolet. Knappt en 10-del av alla män i mönstringsålder gjorde värnplikten (osäker på vad denna siffra exakt är). Min bild – som i och för sig i just detta avseende är uteslutande anekdotisk och byggd på egna samtal med försvarsanställda – var att detta i sig lamslog försvaret. Försvarets verksamhet riktade in sig på att år efter år snurra runt värnpliktsmaskineriet istället för att satsa på ett försvar som faktiskt kunde användas till något. En full mobilisering av det dåvarande invasionsförsvaret uppgavs vara 2 år. Sverige var inte heller skickat att snabbt kunna delta i internationella insatser. Därtill läckte Försvaret som ett såll. Situationen för yrkesofficerarna var endimentionellt inriktad på en karriärstege som i realiteten syftade till att bli byråkrat istället för Soldat. Otillräckligt många stannade kvar i förbandsverksamheten, vilket förstärkte det faktum att försvaret inte var praktiskt användbart. Snarare en papperstiger. Principerna för materialanskaffning var vansinniga och föreföll mer handla om ett förtäckt försvarsindustristöd där nyanskaffning av försvarssystem prioriterade före uppgradering av befintliga system och ännu ej färdigställda system prioriterades framför redan färdigutvecklade, vilket medförde att det tog enorm tid från beställning till leverans. Som ni kan läsa ovan var och är alltjämt materialanslagen orimligt höga i jämförelse med vår omvärld.

 

5. Ett användbart försvar

Före Alliansens försvarsreform var försvaret alltså knappt användbart. Vår ambition var att komma åt ovanstående problembild genom att bygga en grundläggande försvarsorganisation kring en fungerande yrkesarmé med ändamålsenlig utrustning som kan mobiliseras inom en vecka. Övertaligt materiel om inte behövdes för insats- eller utbildningsbehoven skulle avvecklas. Att lägga pengar på att underhålla vapensystem som man saknade ett behov för är ett rent slöseri.

 

Med andra ord: ryggraden i den Svenska försvarsförmågan måste vara ett modernt försvar som kan sättas in per omgående och faktiskt delta i krig. När ryssland nu moderniserar sitt försvar måste vi göra samma sak. Då kan vi inte ha ett värnpliktsförsvar dimensionerad för en väsentligt högre budget, som inte är ändamålsenlig för dagens behov och som dessutom är en dålig grund att stå på i det läge Sverige måste rusta upp.

 

6. På en punkt instämmer jag i kritiken

Kommunikationen från Moderaterna har under processen inte varit helt tydlig och stringent.

 

Kontrasten mot Allinsens arbetsmarknads och skattepolitik är tydlig. Budskapet där har inte gått att ta miste på: det lönar sig inte (och framförallt har inte lönat sig) tillräckligt att jobba, vilket gör att människor av olika skäl fastnat i bidragssystem som tar resurser från välfärden. Därför måste skatterna sänkas och bidragen sänkas för att stärka drivkrafterna för jobb.

 

Tråkigt nog kan vi inte säga samma sak gällande försvarspolitiken. Istället för att var tydlig med våra avsikter har vi försökt oss på konststycket att samtidigt som en omfattande omorganisation genomförs samtidigt dra ner på anslagen (om än ytterst marginellt på 1,6% dvs knappa 700 mkr) och förespegla att vi därmed satsat på försvaret.

 

 

Jag är bestämt av uppfattningen att jag hellre haft dagens försvar än det som fanns före 2006 vid ett militärt angrepp. Nu är Försvarsmakten mer funktionell med en grundstomme som går att bygga vidare på. Less is more i någon mening.

 

Istället borde vi varit tydliga med att hänga upp hela försvaret på att massproducera värnpliktiga istället för att satsa på en kvalitativ yrkesarmé är ohållbart. Att det är orimligt att vi toppar listan när det kommer till att använda sina försvarsanslag till att köpa in och underhålla vapen. Dels då försvaret inte är operationellt, dels då invasionshotet helt enkelt inte är vad det var.

 

7. Förtydligande

Jag hatar inte försvaret!

 

Några av de politiker i historien som jag beundrar mest, t.ex. Whinston Churchil eller Ronald Reagan tvekade inte att rusta och använda sina länders respektive militära makt för att besegra ondskans imperium som återfanns både i Nazityskland och Sovjet. Därtill har samtliga män i min familj sedan min farfars-farfar varit militärer utom jag, min bror och vår kusin. Min pappa är reservmajor i det Svenska försvaret och tjänstgjort utomlands i flera omgångar. Jag är mycket stolt över den familjehistorien.

 

Däremot är jag inte militärromantiserande. För mig är försvaret ett medel för att tjäna ett visst syfte: att försvara vår frihet. I det läge något sådant hot inte finns, om Ryssland och tillräckligt stora delar av världen skulle bli demokratiskt och antalet krig minskar drastiskt är jag öppen för att ytterliggare kraftigt beskära försvarets anslag. Sker däremot den omvända förändringen att hotbilden försämras – och jag håller helt öppet för att så mycket väl kan bli fallet beroende på utvecklingen i Ryssland och kanske t.o.m. Kina – är jag beredd att verka för att ställa om och använda styrkan i Svensk ekonomi till att kraftigt rusta upp vårt försvar.

 

 

8. Mina frågor till Skipper och co:

 

Tråkigt nog verkar som sagt försvarsentusiasterna vara mer intresserad av personangrepp mot mig och mitt parti istället för att diskutera frågan seriöst. Det var exakt samma sak när jag gav mig in i debatten för ett år sedan och försvarade Fredrik Reinfeldt när han blev nämnda människors måltavla.

 

I ett försök att få tillstånd en relevant försvarsdebatt tänkte jag istället ställa några frågor med anledning av vad jag skrivit och hoppas att Skipper eller andra försvarsdebattörer plockar upp handsken:

 

1. Är det rimligt att Sveriges försvarsmaterielanslag som andel av den totala försvarsbudgeten ska vara nästan 70% högre än USAs?

 

2. Är det rimligt att försvaret givet de resurser som idag spenderas ska fokusera på att utbilda så många 19 åringar som möjligt framför att ha ett operativt fungerande försvar som kan mobiliseras på kort tid och faktiskt användas till något?

 

3. Bedömer ni att framtidens krigsföring kommer vara sådan att man bör prioritera kvantitet (återigen att utbilda så många 19 åriga värnpliktiga som möjligt) framför att ha ett försvar som i sin kärna består av professionella utbildade soldater och kompetenta soldater? Gör i så fall hela västvärlden fel i att ställa om till en yrkesarmé?

 

4. Givet att anslagen är oförändrade, anser ni att försvaret så som det såg ut före Alliansregeringen, som så gott som inte kunde användas till något men som var baserat på värnplikt är att föredra framför målbilden med en välutbildad och välutrustat yrkesarme som kan mobiliserar på kort tid? Menar ni på allvar att dagens lösning är ett sämre sätt att använda pengarna på?

 

5. Tycker ni det är bra med den tidigare ordningen där den naturliga karriärtrappan handlade om att som officer sluta som byråkrat och sikta på en livstidsanställning istället för att som det Amerikanska försvaret prioritera att ha en operativt fungerande försvarsförmåga utan att behöva en lång tidsperiod för att mobilisera?

 

6. Hur stor försvarsbudget bör vi ha och hur skall eventuella satsningar finansieras? Skattehöjningar, nedskärningar i välfärden, andra besparingar?

Alliansens försvarsreform var rätt

I förrgår skrev jag på Facebook att Alliansens besparingar på försvaret endast uppgått till 2,6% av försvarsanslagen. Jag tar tillbaka det, den korrekta siffran är 1,6%, dvs. mindre än 700 miljoner kr efter justering för inflation.

 

Efter lite noggrannare granskning här jag kunnat konstatera dels att anslagsfördelningen i Statsbudgeten förändrats sedan 2006, vilket medför att man måste amstränga sig lite mer än att bara jämföra anslagen till ”6 Försvar och Samhällets Krisberedskap” för de respektive åren. Dels att det är rimligt att särredovisa de faktiska försvarsanslagen och anslagen till samhällets allmänna krisberedskap. Jag redogör mer ingående för detta under rubriken ”Anslagsförändringar mellan budgetåret 2006 och 2014”.

 

Att kritisera den förda försvarspolitiken i relation till rådande hotbild, eller kritisera ledande politiker för hur de kommunicerar är en sak. Att påstå att Alliansen skulle ha raserat försvaret är något helt annat. Rent larv för att tala klarspråk.

 

Alliansens försvarsreformer har handlat om att ställa om ett omodernt invasionsförsvar byggt på värnplikt till ett modernare insatsförsvar baserat på ett yrkesförsvar. Detta har finansierats genom att flytta kostnader för materiel till personal. Jag vill därtill bestämt minnas att Sverige dessutom hade en väldigt hög andel av sin försvarsbudget designerad till materiel, vilket motiverar en kostandsharmonisering mot omvärlden. Vågar dock inte säga detta för säkert utan ber om att få återkomma efter ytterliggare research.

 

Har detta varit bra?

Min bestämda uppfattning är ja och vill anföra två argument för detta:

 

1. Vi kan inte försvara Sverige med väldigt många 19 åringar

Ska Sverige försvaras måste vi ha ett professionellt och högteknologiskt försvar - även i ett framtida hypotetiskt scenario där en Ryskt invasion/anfall utgör ett reellt hot så som under kalla kriget (vilket det inte gör idag). Framtida Svenska är inte miljontals värnplikta med gevär. Vi behöver kompetenta utbildade soldater med bra utrustning. Det tog USA en månad och 11 dagar att krossa den Irakiska armen trots att Saddam hade nästan 400.000 man. Det tog dem EN dag att köra ut Serbien ur Kosovo. Då Ryssland moderniserar sitt försvar måste vi göra samma sak för att i framtiden kunna stå pall.

 

Visst, sedan kan man argumentera för att Irak–kriget ännu inte vunnits och att gerilla krigsföreing is the-way-to-go och att alla vuxna män (och kvinnor?) därför måste beväpnas och utbildas. Allvarligt talat, att införskaffa några miljoner kulsprutor och handgranater samt utbilda människor i att använda dem är inte 20 års projekt. I det fall att hotbilden förändras bör självfallet värnplikten återinföras, vapen produceras och distribueras som före 90-talet. Detta måste dock vara en klart sekundär del av vår försvarsförmåga även i ett sådant scenario. Utgångspunkten måste vara att det framtida Svenska försvaret ska kunna säkerställa att första och sista gången ryska soldater befann sig ovälkommet i Sverige stannar vid 1809.

 

Ryggraden i det framtida Svenska försvaret måste vara högteknologiskt och professionellt. Därför är denna omställning nödvändig. 

 

2. Det Svenska försvaret måste kunna vara brukbart för internationella insatser.

Hotbilden idag är inte sådan att ett angrepp är förestående. Däremot finns ett klart behov av ett insatsförsvar för internationella uppdrag. Även ur detta hänseende är en omställning från ett värnplikts försvar till ett yrkesförsvar nödvändig. Nuförtiden deltar Svenska soldater i riktiga krig, inte bara övar. Det är positivt för vår försvarsförmåga. Detta var inte i närheten av möjligt på samma sätt för 7 år sedan.

 

Kan vi inte göra både och?

Jag och försvarsberedningen ser inte det behovet av att behålla ett fullskaligt invasionsförsvar givet dagens hotbilden. Kring detta råder än så länge parlamentarisk majoritet. Självklart måste vi ständigt utvärdera hotbilden och vara beredda att bygga ut (alt avveckla ytterliggare*) våra reguljära försvarsförbanden för att anpassa vår försvarsförmåga.

 

Basen för Svensk försvarspolitik måste vara ett kompetens och professionellt yrkesförsvar och en stark ekonomi så att om hotbilden förändras så ska Ryssen veta att vi per omgående kan ställa om, börja utöka numerären i den stående armen, återinföra värnplikten och köpa försvarssystem för 1000 miljarder på några år.

 

*Oj, förlåt, nu var jag provokativt optimistisk att ens teoretisera om att utvecklingen i Ukraina, Arabvärlden m.m för eller senare kan drabba Putin och sann demokrati också kan komma till Ryssland.

 
 

Budgetförändringar mellan budgetåret 2006 och 2014

 

Jag har kunnat spåra följande förändringar (rätta mig gärna om jag har fel):

 

Förbandsverksamhet:

Anslagen till ”Förbandsverksamhet, beredskap och fredsfrämjande truppinsat” är nu indelat i två poster: ”Förbandsverksamhet och beredskap” samt ”Försvarsmaktens insatser internationellt”. För 2006 var anslagen 23,7 miljarder kr i dagens penningvärde (21,4 miljarder kr 2006). Idag ligger de på 25,6 miljader kr, dvs nästan 2 miljarder kr MER – en ökning på nästan 8%.

 

Försvarsmateriel

Posterna n ”Materiel, anläggningar samt forskning och teknikutveckling”, ”Totalförsvarets forskningsinstitut” Internationella materielsamarbeten, industrifrågor” består numera av följande: ”Anskaffning av materiel och anläggningar”, ”Vidmakthållande, avveckling m.m. av materiel och anläggningar”, ”Forskning och teknikutveckling”, ”Försvarsexportmyndigheten”, ”Totalförsvarets forskningsinstitut” samt ”Internationella materielsamarbeten, industrifrågor m.m.”. Där har anslagen minskat med 15% d.v.s. 2,9 miljarder kr i dagens penningvärde från 19,4 till 16,5 miljarder kr. 

 

Personalförsörjning

Kostnaderna för utbildning och rekrytering av försvarets personal har tidigare fördelat sig över anslagen till Pliktverket samt Försvarshögskolan. Idag är de utslagna över anslagen till Totalförsvarets rekryteringsmyndighet, två separata anslag till Försvarshögskolan samt ett separat anslag för kostnader för Officersutbildningen. Här har anslagen inflationsjusterat minskat med 35 miljoner kr.

 

FRA och övriga nämnder

Kostnaderna kopplade till FRA har ökat med nästan 75%, från inflatiosnjusterade 510 till 880 miljoner kr. Av dessa går ca 260 miljoner kr till Försvarsunderrättelsedomstolen och Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet, samt övriga försvarsrelaterade nämnder.

 

Krisberedskap

Samhällets krisberedskap är - och har så långt tillbaka jag kunnat söka varit bokförda – varit bokförda under Försvarsanslagen, eller rättare sagt är de båda kategoriserade under anslag 6 till ”Försvars och Samhällets krisberedskap”. Där har i vilket fall Myndigheten för samhällsskydd och beredskap tagit över uppgifterna som de tidigare anslagsposterna ”Styrelsen för psykologiskt försvar”, ”Samhällets skydd mot olyckor”, ”Krisberedskapsmyndigheten” samt ”Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom totalförsvar” avsåg att finansiera. Även ersättningen till SOS Alarm som tidigare låg under anslagen för  22.Kommunikationer, Statens strålskyddsinstitut och Kärnkraftsinspektion från 19. Regional utveckling samt Elsäkerhetsverket från 24. Näringsliv har flyttats hit. Totalt har anslagen till samhällets krisberedskap minskat med 582 miljoner från nästan 4,6 till knappa 4 miljarder kr.

 

Dolda besparingar

Slutligen ett ord om att försvaret tvingats ”ge tillbaka” upp till 2,5 miljard kronor till finansdepartementet. I det fall att pengar inte spenderas återförs de till finansen. Så är det med alla myndigheter. Försvaret kommer dock som jag förstår det att kunna nyttja en del av detta även framgent. Att Försvaret äntligen börjat gå med överskott och inte ständiga underskott är något positivt. Att kostnaderna kommer variera beroende på vilka internationella insatser riksdagen beslutar om är dessutom ganska självklart.