Löfven - den nya Juholt eller nya Persson?

Stefan Lövfen har nu i ett tal - fyllt med mer klyschor än Håkan Juholt – lovat att ha som målsättning att Sverige ska ha Europas lägsta arbetslöshet. Självklart är det alltid bra med mål och ambitioner, men frågan är hur de tänkte nå dit? Studerar man frågan närmare och analyserar deras politik (som nästan oavkortat handlar om att höja bidragen och höja skatterna) blir slutsatsen nästan oundvikligen att det är en återgång till tidigare års mass-förtidspensioneringspolitik som man bedrev under Göran Perssons tid vid makten.   

Lägst sammanvägd arbetslöshet i EU för 2012 hade Österrike på 4,3%. För att nå samma nivå innebär det en sänkning med 4% vilket motsvarar ca 200.000 personer. Enligt Konjunkturinstitutet kommer därutöver 100.000 fler personer att ta sig ut på arbetsmarknaden fram till 2018 i slutet av nästa mandatperiod då han vid ett eventuellt maktskifte ska utkrävas ansvar för den förda poltiken. Sammantaget måste Löfven alltså förse 300.000 fler människor med jobb under 4 år.

Detta är 50% fler jobb än vad som nu ligger i Konjunkturinstitutets prognoser. Givet hur svag den internationella konjunkturen är, ter sig därför Löfvens löfte som fullständigt orealistiskt och oseriöst med mindre än att något radikalt skulle inträffa. Frågan är då, vad denna radikala omläggning av politiken skulle vara som skulle kunna frambringar en sådan radikalt bättre fungerande arbetsmarknad. Låt oss studera de bärande delarna av socialdemokratins politik och de utspel som gjorts:

1. Kraftigt höjd a-kassa för högre inkomstgrupper (d.v.s. höjt tak i a-kassan så att de som tidigare tjänat mycket pengar får högre bidrag vid arbetslöshet). En arbetslös börsmäklare skulle då få mer i bidrag för att inte jobba än en servitris som sliter 40 timmar i veckan på sitt jobb. Forskningen visar entydigt att arbetslösheten ökar om det inte lönar sig att arbeta. Om man trots detta anser att tidigare höginkomsttagare ändå ska få mer i bidrag för att inte arbete finns det inga argument överhuvudtaget, ens teoretiska, som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

2. Borttagen nedtrappning av a-kassan ju längre tid en person är arbetslös. Eftersom det finns en tydlig trend att personer som varit arbetslösa i längre än 6 månader permanenteras i utanförskap trappade Alliansen ner a-kassan efter samma tid för att markera att a-kassan inte är en livstidsförsörjning utan ett omställningsbidrag. Att detta är en korrekt åtgärd har tydlig stöd i forskningen. Om man trots detta anser att bidragen inte ska trappas av utan människor ska kunna gå arbetslösa hur länge som helst på generösa bidrag så finns det även här inga argument överhuvudtaget, ens teoretisk,a som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

3. Borttagen bortre parantes i sjukskrivningen så att man kan vara sjukskriven hur länge som helst oavsett sjukdom. Sverige hade tidigare världens högsta sjukskrivningstal trots att vi är världens friskaste folk. Uppenbart var det något fel i systemet. Det fanns också stora regionala skillnader (ett brutet ben tycktes ta 100 dagar längre tid att läka i Jämtland jämfört med Stockholm). För att en person ska kunna vara sjukskriven längre än ett år krävs särskilda skäl och en allvarlig sjukdom (tex cancer). Detta vill sossarna ta bort. Även om man stödjer detta tycker att man ska kunna vara sjuk hur länge som helst oavsett sjukdom så finns det även här inga argument överhuvudtaget, ens teoretisk,a som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

4. Införandet av en km skatter för att göra transporter dyrare. Därmed kommer priset på mjölk, blodpudding och alla andra varor bli dyrare. Även om man stödjer detta så finns det även här inga argument överhuvudtaget, ens teoretiska, som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

5. Dubblerandet av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Ungdomsarbetslösheten är hög i Sverige. Samtidigt är kostanden för att anställa ungdomar som t.ex. praktikanter synnerligen hög (i motsats till vad det är i de länder där ungdomsarbetslösheten är låg). Alliansen försöker genom trepartsamtal mellan regeringen, näringslivet och facken minska kostnaderna för att anställa unga praktikanter. Om man nu trots detta ändå vill dubbla skatten på att anställa unga så finns det även här inga argument överhuvudtaget, ens teoretiska, som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

6. Göra gymnasieskolan obligatorisk. Bara någon enstaka procent väljer bort gymnasieskolan. Att tro att det skulle minska arbetslösheten genom att tvinga skoltrötta elever att plugga är larv. Även om man ändå vill göra det så finns det även här inga argument överhuvudtaget, ens teoretiska, som belägger att arbetslösheten i så fall skulle sjunka av samma åtgärd.

7. Inrätta ett innovationsråd. Politiker, fack, forskare och näringsliv ska ha lite möten. Ska det skapa 300.000 jobb?

Nu har jag om möjligt missat något bärande inslag i sossarnas politik och i så fall uppskattar jag om någon upplyser mig om vad det skulle vara så ska jag kommentera det. Frågan är hurusom, vilka åtgärder åtgärder det är som sossarna vill genomföra som dramatiskt kommer förändra arbetsmarknaden till det bättre? Höjda skatter och höjda bidrag kanske är ideologiskt viktiga för sossarna, men det skapar sannerligen inga jobb. Slutsatsen blir därför att deras motiv är att återgå till den tidigare politiken: att förtidspensionera människor an mass för att sopa människor under mattan och därigenom nå målet. Bortsett från att det kommer kosta offantliga summor och äventyra tillväxt och välfärd så är det perverst.