"Decemberöverenskommelsen" utifrån ett konstitutionellt perspektiv

Då kritik har riktats mot att mitt tidigare inlägg var "spelteoretiskt" och inte politiskt substantiell, har jag nu formulerat problemet utifrån ett konsitutionellt perspektiv för att mer principiellt belysa konsekvenserna av alternativet till "decemberöverenskommelsen". 

Länder med proportionella val har antingen skydd för minoritetsstyre, styrs uteslutande från eller problem. 

Olika valsystem har sina respektive fördelar och nackdelar. I länder med enmansvalkretsar som i Storbritannien är det svårare för minoriteter att göra sig hörda eftersom "the winner takes it all" i varje valkrets. I länder med proportionella val däremot - som Sverige - kan åsiktsminoriteter å andra sidan få ett oproportionerligt stort genomslag (som MP haft relativt stort inflytande de senaste 20 åren trots ett genomsnittligt väljarstöd på 5%). 

Fördelarna med enmansvalkretsar är tydligt ansvarsutkrävande, tydliga alternativ i politiken och (oftast) effektiva regeringar. 

Fördelen med proportionella val är att det finns en stor flora av åsiktsalternativ i politiken att välja mellan. Den stora nackdelen är att det lätt kan bli omöjligt att styra ett land med 10 partier som alla utifrån sina väljares preferenser lovat guld (som S och V), gröna skogar (som MP) eller en vit jul (som SD). Eftersom man inte gärna kan både höja bidragen, sänka skatterna och balansera budgeten resulterar det i landet blir politiskt handlingsförlamat. Ingen får majoritet och landet kan inte styras.

För att hantera detta har vi blockpolitiken. Så har det sett ut i nästan alla Europeiska länder med proportionella val. I vissa länder och framförallt under senare decennier har detta uppluckrats tillföljd av populistiska rörelser, som SD i Sverige eller Bebbe Grillos 5 stjärnor rörelse. Då får man endera av 3 demokratimodeller:

1. "Mittenrikets förbannelse"

Med detta åsyftar jag en modell där oavsett vad man röstar på så får man i grunden samma sak: eftersom inget block/parti får egen majoritet måste man ständigt hitta nya regeringskoalitioner utifrån minsta gemensamma nämnare för att få ihop majoritet. Detta gör att i princip varje regering blir likadan innehållsmässigt. Ingen förändring av betydelse åstadkoms. Inga relevanta samhällsproblem korrigeras. Oavsett hur väljarna röstar får man konsensusregeringar som är relativt sett handlingsförlamade. Detta skapar enligt ett demokratiskt underskott och mängder med andra problem. Det finns i realiteten inga alternativ, regeringar blir inte handlingskraftiga och det blir ett otydligt ansvarsutkrävande (vem är ansvarig för den förda politiken). Inte minst öppnar det upp för populistiska krafter.

2. Kaos

Kaos med ständigt skiftandes regeringar och en osammanhängande budgetpolitik. Till exempel att ett block vinner relativ majoritet, bildar regering, förlorar budgetomröstningen, avgår, ersätts med ett svagt mindre block, som året efter förlorar sin budget, avgår, det första blocket träder åter till, lägger sin budget, förlorar osv. Effekten av detta skapar misstro till systemet, omöjliggör styrande av landet och skadar ekonomin. Kaos.

3. Negativ parlamentarism med skydd för minoritetsregeringar

Detta innebär att det går att styra trots att man saknar stöd av en majoritet. Tanken bakom detta är att skapa en demokratimodell som förenar de proportionella systemets fördelar med åsiktsmässig valfrihet utan att behöva drabbas av problemet med svaga regeringar, dåligt ansvarsutkrävande och inga reella val. Svagheten i detta system är att det går relativt enkelt att manipulera om man vill skapa kaos. 

Sverige har det sistnämnda systemet och har länge fått det att fungera väldigt bra. När nu SD valde att haverera processen skapades en konstitutionell kris. Då finns valet att antingen slå vakt om rådande ordning eller i grunden låta den brytas upp.

Att tvinga S och MP till mitten nu får som resultat att de göra samma sak mot Alliansen när vi vinner. Överblickar man inte de långsiktiga effekterna av detta missar man att vi då rör oss i rask takt rör vi oss mot modellen "mittens rikes förbannelse". Eller kaos. 

Om nu människor vill ha "mittenrikets förbannelse" bör man åtminstone vara tydlig med detta. Den kritik som nu hörs är bara emotionellt upprört och dogmatiskt förenklad.

Vissa menar nu att man kunde göra en överenskommelse med de rödgröna som man gjort men ändå gå till nyval. Detta är ett mycket naivt scenario. Av flera skäl:

i) Löfven hade ALDRIG gått med på detta. S linje var nyval eller en uppgörelse. Inte nyval och uppgörelse. Varför skulle han äventyra sin relativa majoritet som han vann för bara några månader sedan, eventuellt förlora och anpassa sig till detta? Varför skulle han ge Alliansen en ny chans i förtid? Mycket kan man säga om Löfven men om man tar honom för en idiot som gladeligen förhandlar bort sin egen makt så bör man omvärdera om det verkligen är han som är den med informationshanteringsproblem.

ii) Nyval är i grunden något mycket ovanligt och icke önskvärt eftersom det rubbar balansen i hela systemet. Det skulle driva landet mot kaos-scenariot. Antag att Alliansen vinner. Hur tror ni S gräsrötter hade känt sig då? Vad tror ni omdömet om Löfven hade blivit? De hade kastar ut honom med huvudet före och sannolikt överenskommelsen likaså. 

iii) Även om Löfven låtit sig luras. Om socialdemokratin helt plötsligt blivit en högborg av ödmjukhet och självinsikt. Att de inte längre hade haft inställningen att de har en gudomlig rätt till makten och helgat överenskommelsen. Hade Alliansen kunnat vinna? Med samma politik som i höstas fast med merparten av valmanifestet redan genomfört (alltså med ännu färre förslag och vilja)? Trots att opinionen knappt rört på sig? Trots att samhällsdebatten snudd på bara handlar om migration och Alliansen inte är mogna att ge trovärdiga besked? Utan ledarskapet Reinfeldt/Borg som sannolikt var den enda orsaken till att M inte dök under 20% gränsen? Utan att det nya ledarskapet fått en chans att sätta sin prägel och vinna ett eget mandat? Det hade varit en total KATASTROF!!! Snälla, ge mig goda argument för motsatsen! 

Därför är "Decemberuppgörelsen" det minst dåliga alternativet

"Decemberuppgörelsen" mellan Alliansen och regeringen var knappast optimal men det minst dåliga alternativet. Att just analysera konsekvenserna av alternativen är centralt för att förstå detta. Politik är en evigt pågående schackmatch, inte ett barslagsmål utan konsekvenser. 

Den överenskommelse som nu slutits mellan regeringen och Alliansen har väckt en hel del arga reaktioner på högerkanten. Hur kan moderaterna passivt acceptera socialism? 

Låt oss då påminnas om att att varje handling har konsekvenser. Det är lätt att säga att man kategoriskt ska bekämpa allt man inte gillar, men frågan är vad det får för effekter i steg 2. För 1 år sedan bröt de rödgröna och SD ut och stoppade en av beståndsdelarna i dåvarande Alliansregeringens budget. Detta fick han bittert ångra för 3 veckor sedan. Vi vet alla hur det är att göra något som känns bra nu men som man ångrar bittert imorgon. Alliansens agerande nu kommer givetvis att påverka förutsättningarna för framtiden.

Därför är det viktigt att man ser bortom oneliners som "ni stödjer socialism" och analyserar utfallet av alternativa ageranden.

Givet hur det politiska landskapet nu ser ut, dvs att inget block kommer få egen majoritet det närmaste åren kan jag övergripande se 5 olika scenarion (oavsett om det blir nyval eller ej) utöver de som nu utspelar sig:

1. Den finska modellen: en regering som (efter mer eller mindre politiskt kaos) styr från den absoluta mitten (oavsett om statsministern heter Stefan, Anna eller något annat).

2. Den Italienska modellen: totalt kaosartad situation med ständigt skiftande majoriteter (till exempel att  Alliansen och de rödgröna turas om att varannat år få igenom budget och regering 

3. Alliansen bildar nu direkt en "minoritet-minoritet" regering som SD inte fäller 

4. Alliansen vinner ett nyval och bildar en regering som SD inte fäller 

Scenario 1

I det fall ett misstroendevotum riktats mot Löfven eller nyval utlyses med utgången att det parlamentariska läget består, är det uppenbart att Sverige inte kan regeras under nuvarande premisser. Ett tänkbart utfall av detta är att tillräckligt många partier tvingas in mot mitten för att bilda eller i olika grad stödja en utpräglat mitten-regering som åtnjuter majoritetsstöd. Det absolut mest sannolika då är att Alliansen splittras, troligen genom att Jan Björklund ersätts av Birgitta Ohlsson. Detta vore en fullständig katastrof som sannolikt skulle återge S sitt forna maktmonopol. Strukturellt skulle det föra Sverige långt mer vänsterut än att Löfven får rimligt fria tyglar i 3 år. Att Alliansen förblir intakt är den i särklass viktigaste garanten mot vänsterpolitik i det långa loppet. 

En annan variant är att Alliansen tvingar S+MP styr med en politik strax till vänster om Alliansens budget. Fördelen här är att vi undviker skattehöjningar. Nackdelen är att Alliansen blir aktivt uppbundna i att nå överenskommelser över blockgränserna. Detta är kanske det värsta av alla scenariot för Alliansen genom att det placerar SD i rollen som den enda facto oppositionen. Det blir också svårt för Alliansen att leverera en trovärdig samhällskritik om man en dag gör upp med regeringen för att en annan leverera en tuff oppositionspolitik.

Scenario 2

Även om det hade varit sensationellt roligt att fälla Löfven i ett misstroendevotum och på nytt bilda en Alliansregering hade glädjen varit kortvarit. Till maj för att vara exakt, då SD hade fällt den nya regeringens vårproposition och Sverige pånytt dragits in i politisk kaos. Kanske hade Löfven då kommit tillbaka. Kanske hade det dröjt till i höst och att de rödgrönas budget antas för 2016. Detta hade varit det i särklass sämsta alternativet för Sverige. Det hade skadat tilltron till systemet och ökat spelutrymmet för SD något oerhört. M hade helt förlorat sin nyvunna glans av att vara ett ansvarstagande statsbärande parti. Italien vars politik präglas av detta är ett av de sämst fungerande länderna i Europa såväl politiskt som ekonomiskt. Endast populistiska partier och människor med rättshaveristiska tendenser (som inte kan tänka bortom "ska Alliansen släppa igenom socialism") skulle föredrar detta. 

Scenarion 3

Ett alternativ är att rikta ett misstroendevotum mot Löfven och sedan bilda en Alliansregering som inte fälls av SD. För att åstadkomma detta är det uppenbart att ett sådant drag kräver en distinkt positionsförflyttning i frågan om migrationspolitiken. Detta då SD klargjort att man avser fälla varje regering som inte tillmötesgår dem. Oavsett vad man tycker om detta vore det ett enormt svek mot vad vi sa i valrörelsen. Att bryta ett sådant förtroende kommer sent glömmas. Av principiella och taktiska skäl bör svenska folket i så fall få tycka till om detta. Då är det enda rimliga att framtvinga nyval och tydligt deklarera att detta är avsikten.  Därtill skulle en sådan regering bli otroligt kraftlös. I varje konfliktsfråga med de rödgröna skulle man tvingas ha aktivt stöd av SD. Detta är något helt annat än vad som gällde förra mandatperioden och skulle antingen slita sönder Alliansen eller framtvinga ett mer aktivt samarbete med SD. Det sannolika är att både och inträffar.  Inte minst hade en sådan regering haft ett extremt litet handlingsutrymme. Särskilt med tanke på att vårt valmanifest redan avverkats. Alliansen är i stort behov av att förnya sin politik och har visar sig vara ganska dåliga på detta i majoritet. Alliansen skulle högst sannolikt drabbas av fullständig politisk utmattning inför valet 2018. Vi är i behov av att förnya vår politik och har uppvisat tveksam förmåga till detta i majoritet. 

Denna metod att förhålla sig till invandrarkritiska populistpartier tycks dessutom ge dem ännu större spelyta. I Danmark är Dansk folkparti nu största parti i mätningarna trots år av att tillmötesgå deras politik. Jag inser att det finns gott om tyckare på högerkanten som inte vill lyssna till detta, men inse åtminstone att det är djupt tveksamt att säga en sak i valet och sedan göra något helt annorlunda. 

Scenario 4

Då kommer vi slutligen till valet att just framtvinga nyval, vinna över SVMP och bilda en regering som SD inte fäller. 

Jag skriver vinna över SVMP därför att det rimligen annars skulle krävas ett mer direkt samarbete med SD för att kunna bilda regering trots att Alliansen förlorar mot de rödgröna för andra gången på 6 månader. Det skulle svärta ned Alliansen något oerhört att förlora och fortsätta regera under samma förutsättningar som i scenario 3. 

Om Alliansen vinner? Till att börja med betraktar jag detta som ett mycket osannolikt scenario. Det sannolika utfallet av en valrörelse hade varit att M minskar ännu mer. I inledningen av den ordinarie valrörelsen var vi påväg under 20-strecket. Att vi landade på dryga 23% är sannolikt till stor del tack vare den enormt starka stöd som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har som personer. Vad som hänt sedan dess är att samma personer försvunnit och en ny ledning inte hunnit förankra ett eget personligt mandat. Det byggs inte på 3 månader.

Trots en höst av kaos har opinionen rört på sig mycket lite. Det är dags att förstå att svenska folket är trötta på oss. Vi har misslyckats och måste vinna förtroende på nytt. 

Alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet är i behov av tid i opposition för att förnya sin politik. Tror man att detta kan göras på 3 månader och samtidigt behålla trovärdigheten som ett dugligt regerlingsalternativ så har man informationshanteringsproblem. Att vara dåligt förberedd och med en dåligt förankrad politik är alltså inte vägen till framgång här.

Därtill skulle Alliansen utöver att bli större än SVMP också behöva säkerställa att vår budget för 2016 går igenom, det vill säga säkra att SD inte fäller oss. Vi kan vara säker på att de rödgröna gör ALLT för att skjuta Alliansen i sank i detta läge. Genom att avisera en ompositionering före valet skulle svek-problemet i scenario 3 kunna kringgås.

Om vi bortser från själva sakfrågan, vad är det då som ska hända? Att flera SD väljare återgår till M? Antag att sensationella 4,2% kommer tillbaka. Det är vad som krävs för att spela jämt med vad de rödgröna fick i valet och nu har i opinionen. Därtill kan vi räkna med att F! tappar 2 av sina 3%. För att lyckas med att bli större än de rödgröna kommer det inte att räcka med SD-röster, vi måste locka tillbaka S och MP väljare som övergivit oss. Problemet är att dessa "mitten-väljare" lockas av MOTSATSEN till vad de före detta SD-väljarna lockas av. Och då har vi inte ens börjat diskutera själva sakfrågan. Vad är det som ska föreslås? Som hela Alliansen kan ställa upp på och som föranleder att SD inte fäller budgeten? Hägglunds utspel? SDs tillförordnade partiledare sa uttryckligen att "Detta förändrar inget". Problemet är återigen att Alliansen saknar svar här för att möta detta, inte minst förs inte migrationsdebatten på våra villkor. Detta är inga bra förutsättningar. Alls. Alliansen är helt enkelt inte redo att hantera situationen. Sannolikt hade valet dessutom handlat om just migrationsfrågan vilket otvetydigt gynnat SD (och sannolikt MP om Alliansen positionerar sig med en mer restriktiv linje). För att inte hamna i en omöjlig spagat att tillmötesgå såväl fd SD- som mittenväljare behövs andra svar och en annan spelplan. För detta behövs tid. Den sannolika utgången är alltså att SD ökar och de rödgröna befäster sin seger.

Dagens scenario

Kvar står alltså den uppgörelse som idag nåddes. Låt mig säga att jag inte tycker den är optimal. Att lägga ner min röst för att låta Löfven höja skatten känns inge vidare alls. Förhoppningsvis ska det inte behöva gå så. Att Alliansen lägger en gemensam budget för 2016 är långtifrån givet. Hur som helst hade problemet eventuellt kunnat hanteras genom att ändra propositionsordningen så att alla förslag ställd emot varandra samtidigt. Eller ännu bättre att SD inte förstört voteringsprocessen. I valrörelsen var Alliansen dessutom tydliga med budskapet att största block ska regera landet. Det var bla därför vi lade ner våra röster vid statsministervalet. 

Att få tillstånd långsiktiga spelregler för hur landet ska regeras i opposition är dessutom vad vi kämpat för i år. Det är trist nu när de rödgröna blir större men desto roligare om Alliansen blir största block 2018. Långsiktigt är detta tveklöst bäst. Inte minst tar det bort det enorma fokus på SD. 

Att säga att man inte kan bedriva oppositionspolitik under dessa förutsättningar är larv. En konstruktiv opposition handlar om att opinionsbilda för sina förslag, inte att torpedera allt annat. 

Summa summarum

De alternativa scenarion till den uppgörelse man nu slutit är väldigt dystra. För den som vill att Alliansen ska samarbeta med SD är givetvis svaret enklare. Detta är dock i min världen helt uteslutande. Då talar vi om att M skulle vara ett helt annat parti än vi är. Det går helt och fullt emot mina värderingar. Alla de som röstar på SD är inte rasister, men SD själva är det (hur man kan förneka det är häpnadsväckande). Om inte annat måste man rimligen förstå att det är omöjligt att få med hela Alliansen på detta. Då är det ärligt talat bättre att alla som har sådana åsikter helt enkelt ansluter sig till SD fult ut. 

Nu har Alliansen chansen att förnya sin politik i opposition, adressera migrationsfrågan på egna villkor och styra efter 2018 i det fall Alliansen blir större än de rödgröna. Sedan vill huvuddelen av svenska folket att politiken tar ansvar och fungerar.

Varför regeringens budget föll

På vems ansvar ligger det att regeringen inte fick igenom sin budget? Liksom Magdalena Andersson (s) själv uttryckt det för ett år sedan när de rödgröna med stöd av SD bröt ut delar av den dåvarande regeringens skattepolitik ur budgeten så är det inte oppositions arbete att bära samma ansvar. Frågan är då om detta innebär att oppositionen helt saknar ansvar?

I det nya politiska läge Sverige befinner sig i är det uppenbart att svaret på den frågan är nej. Slutsatsen av detta kan dock inte vara att det ska ankomma på Alliansen att bana vägen för en budget som det tidigare kommunistiska partiet förhandlat fram.

Å ena sidan har vi idag ett politiskt landskap där det råder bred konsensus kring bärande frågor. Att reformer ska finansieras krona för krona i syfte att återföra offentliga finanser i balans är ett sådant exempel. Detta är centralt därför att det stänger möjligheten till ett reformutrymme under minst de kommande 4 åren. På samma sätt finns det en enighet kring 10 miljarder i skattehöjningar och utgiftsminskningar samt att dessa ska användas för att stärka välfärdens kärna.

Å andra sidan finns en mycket tydlig konfliktlinje kring ett antal frågor. Att lägga ned Bromma flygplats och stoppa Förbifarten, liksom idéen att omfattande skattehöjningar på jobb och företagande ska finansiera utbyggnader av bidragssystemen och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Med detta som orubbliga ingångsvärden finns det inget att förhandla om. Löfven har upprepat talat om samarbetsvilja men initierat förslag som skapat konflikt och dessutom visat kompromisslöshet kring dem. Han säger en sak men gör i realiteten motsatsen. Det är därför vi befinner oss i den situation vi nu gör.

Om det fanns en genuin vilja till samförstånd och att trygga offentliga finanser och satsningar på välfärdens kärna hade Löfven varit beredd att lägga bidragshöjningar och direkt tillväxtdödande åtgärder på framtiden i utbyte mot ett passivt accepterande av att regeringen sitter kvar. Möjligheten finns fortfarande.