Då kritik har riktats mot att mitt tidigare inlägg var "spelteoretiskt" och inte politiskt substantiell, har jag nu formulerat problemet utifrån ett konsitutionellt perspektiv för att mer principiellt belysa konsekvenserna av alternativet till "decemberöverenskommelsen".
Länder med proportionella val har antingen skydd för minoritetsstyre, styrs uteslutande från eller problem.
Olika valsystem har sina respektive fördelar och nackdelar. I länder med enmansvalkretsar som i Storbritannien är det svårare för minoriteter att göra sig hörda eftersom "the winner takes it all" i varje valkrets. I länder med proportionella val däremot - som Sverige - kan åsiktsminoriteter å andra sidan få ett oproportionerligt stort genomslag (som MP haft relativt stort inflytande de senaste 20 åren trots ett genomsnittligt väljarstöd på 5%).
Fördelarna med enmansvalkretsar är tydligt ansvarsutkrävande, tydliga alternativ i politiken och (oftast) effektiva regeringar.
Fördelen med proportionella val är att det finns en stor flora av åsiktsalternativ i politiken att välja mellan. Den stora nackdelen är att det lätt kan bli omöjligt att styra ett land med 10 partier som alla utifrån sina väljares preferenser lovat guld (som S och V), gröna skogar (som MP) eller en vit jul (som SD). Eftersom man inte gärna kan både höja bidragen, sänka skatterna och balansera budgeten resulterar det i landet blir politiskt handlingsförlamat. Ingen får majoritet och landet kan inte styras.
För att hantera detta har vi blockpolitiken. Så har det sett ut i nästan alla Europeiska länder med proportionella val. I vissa länder och framförallt under senare decennier har detta uppluckrats tillföljd av populistiska rörelser, som SD i Sverige eller Bebbe Grillos 5 stjärnor rörelse. Då får man endera av 3 demokratimodeller:
1. "Mittenrikets förbannelse"
Med detta åsyftar jag en modell där oavsett vad man röstar på så får man i grunden samma sak: eftersom inget block/parti får egen majoritet måste man ständigt hitta nya regeringskoalitioner utifrån minsta gemensamma nämnare för att få ihop majoritet. Detta gör att i princip varje regering blir likadan innehållsmässigt. Ingen förändring av betydelse åstadkoms. Inga relevanta samhällsproblem korrigeras. Oavsett hur väljarna röstar får man konsensusregeringar som är relativt sett handlingsförlamade. Detta skapar enligt ett demokratiskt underskott och mängder med andra problem. Det finns i realiteten inga alternativ, regeringar blir inte handlingskraftiga och det blir ett otydligt ansvarsutkrävande (vem är ansvarig för den förda politiken). Inte minst öppnar det upp för populistiska krafter.
2. Kaos
Kaos med ständigt skiftandes regeringar och en osammanhängande budgetpolitik. Till exempel att ett block vinner relativ majoritet, bildar regering, förlorar budgetomröstningen, avgår, ersätts med ett svagt mindre block, som året efter förlorar sin budget, avgår, det första blocket träder åter till, lägger sin budget, förlorar osv. Effekten av detta skapar misstro till systemet, omöjliggör styrande av landet och skadar ekonomin. Kaos.
3. Negativ parlamentarism med skydd för minoritetsregeringar
Detta innebär att det går att styra trots att man saknar stöd av en majoritet. Tanken bakom detta är att skapa en demokratimodell som förenar de proportionella systemets fördelar med åsiktsmässig valfrihet utan att behöva drabbas av problemet med svaga regeringar, dåligt ansvarsutkrävande och inga reella val. Svagheten i detta system är att det går relativt enkelt att manipulera om man vill skapa kaos.
Sverige har det sistnämnda systemet och har länge fått det att fungera väldigt bra. När nu SD valde att haverera processen skapades en konstitutionell kris. Då finns valet att antingen slå vakt om rådande ordning eller i grunden låta den brytas upp.
Att tvinga S och MP till mitten nu får som resultat att de göra samma sak mot Alliansen när vi vinner. Överblickar man inte de långsiktiga effekterna av detta missar man att vi då rör oss i rask takt rör vi oss mot modellen "mittens rikes förbannelse". Eller kaos.
Om nu människor vill ha "mittenrikets förbannelse" bör man åtminstone vara tydlig med detta. Den kritik som nu hörs är bara emotionellt upprört och dogmatiskt förenklad.
Vissa menar nu att man kunde göra en överenskommelse med de rödgröna som man gjort men ändå gå till nyval. Detta är ett mycket naivt scenario. Av flera skäl:
i) Löfven hade ALDRIG gått med på detta. S linje var nyval eller en uppgörelse. Inte nyval och uppgörelse. Varför skulle han äventyra sin relativa majoritet som han vann för bara några månader sedan, eventuellt förlora och anpassa sig till detta? Varför skulle han ge Alliansen en ny chans i förtid? Mycket kan man säga om Löfven men om man tar honom för en idiot som gladeligen förhandlar bort sin egen makt så bör man omvärdera om det verkligen är han som är den med informationshanteringsproblem.
ii) Nyval är i grunden något mycket ovanligt och icke önskvärt eftersom det rubbar balansen i hela systemet. Det skulle driva landet mot kaos-scenariot. Antag att Alliansen vinner. Hur tror ni S gräsrötter hade känt sig då? Vad tror ni omdömet om Löfven hade blivit? De hade kastar ut honom med huvudet före och sannolikt överenskommelsen likaså.
iii) Även om Löfven låtit sig luras. Om socialdemokratin helt plötsligt blivit en högborg av ödmjukhet och självinsikt. Att de inte längre hade haft inställningen att de har en gudomlig rätt till makten och helgat överenskommelsen. Hade Alliansen kunnat vinna? Med samma politik som i höstas fast med merparten av valmanifestet redan genomfört (alltså med ännu färre förslag och vilja)? Trots att opinionen knappt rört på sig? Trots att samhällsdebatten snudd på bara handlar om migration och Alliansen inte är mogna att ge trovärdiga besked? Utan ledarskapet Reinfeldt/Borg som sannolikt var den enda orsaken till att M inte dök under 20% gränsen? Utan att det nya ledarskapet fått en chans att sätta sin prägel och vinna ett eget mandat? Det hade varit en total KATASTROF!!! Snälla, ge mig goda argument för motsatsen!