Vänsterns felaktiga verklighetsbild av tillståndet på arbetsmarknaden

Som politiker får man mycket mail, allt från vanliga hederliga medborgare som ställer frågor eller är oroade, lobbygrupper som vill påverka till regelrätta rättshaverister. Ett vanligt återkommande inslag är vänsterväljare som sett mig i en debatt och som känner ett tvingande behov av att maila mig och förklara (generellt i inte allt för sofistikerade ordalag) att jag är dum (i ordets absolut med vida mening). I undantagsfallet motiverar de sin ståndpunkt. 

I veckan fick jag ett sådant mail som på ett mycket kärnfullt sätt sammanfattar den socialdemokratiska bilden av tillståndet i Sverige efter 8 år av Alliansstyre. Såhär skrev vederbörande:

"På 8 år gick Sverige från ett stort budgetöverskott till ett stort budgetunderskott, från en arbetslöshet på ca 6 % till en arbetslöshet på ca 8 %. Ni införde en bortre parantes i sjukförsäkringen, som tvingade svårt sjuka människor från sjukpenning till försörjningsstöd. Ni förstörde a-kassan, så att arbetslösa får gå från hus och hem och bli bidragstagare och för att få försörjning tvingas de sälja allt för att få en kommunal allmosa." 

Såhär ser verkligheten ut:

Angående arbetslösheten

1. För det första var arbetslösheten 7,1% under högkonjunkturåret 2006. Att många S-debattörer hävdar siffran 6% beror på att man tidigare mätte arbetslösheten för åldersgruppen 16-64. 2007 ändrades detta till 15-74 år för att anpassa oss till EU-standarden (vilket Persson vägrade göra i syfte att dölja arbetslösheten). Se Tab1 i detta Excel-dokument från SCB.

2. Sedan 2006 har 150 tusen personer gått från förtidspension till att vara tillbaka på arbetsmarknaden. Samma sak gäller motsvarande 60 tusen personer som var långtidssjukskrivna. Många har haft svårt att också komma tillbaka i arbete. Att arbetslösheten ökat är alltså bara ett lek med ord och siffror. Det var inte så att samma människor hade jobb före 2006.

3. Sverige har sedan 2006 varit det land i västvärlden som per capita tagit emot I SÄRKLASS flest invandrare. Sedan årtionden vet vi att det tar tid för nyetablerade att ta sig in på arbetsmarknaden. Att arbetslösheten ökat är alltså bara ett lek med ord och siffror. Det var inte så att samma människor hade jobb före 2006.

4. Sedan rekordåret 2006 har världen lidit av den värsta ekonomiska krisen på 70 år. Det är fullständigt orimligt att påstå att detta inte skulle sätta några spår alls i en exportberoende ekonomi som Sverige.  

5. Sverige hade förra mandatperioden den näst bästa sysselsättningsökningen i hela västvärlden. Bara Island som hade en kraftig återhämtning sedan sin systemkollaps var bättre. Räknar man antalet nya jobb per nya invånare i arbetsför ålder (det blir inte fler jobb av att det föds fler barn eller att det blir fler pensionärer) var Sverige i särklass bäst med 9,2 nya jobb per ny person på arbetsmarknaden.

6. Sedan 1984 har antalet jobb totalt ökat med 500 tusen varav 360 tusen tillkom mellan 06 och 14. Det är ingen slump!

Summa summarum: Persson dolde arbetslösheten genom förtidspension och sjukskrivningar. Alliansen förde människor tillbaka till arbetsmarknaden vilket ökade arbetslösheten utan att människor förlorade jobb. Snarare skapades det rekordmånga jobb. Arbetslösheten skulle lätt kunna halveras om de som blev förlorade sin förtidspension fick tillbaka den. Tycker någon att det är rimligt? Arbetslösheten blev närmast ett irrelevant mått under Perssons tid vid makten.

Angående den bortre parentesen i sjukförsäkringen

Mellan 98-06 ökade förtidspensionerna och sjukskrivningarna med 400%. Vad var det för epidemi som drabbade Sverige? Sverige, med en av världens friskaste befolkningar var världens mest sjukskrivna. Det fanns enorma regionala skillnader. Försäkringskassan prövade automatiska alla som var arbetslösa mer än 1 år för förtidspension. Som exempel tog det 100 dagar längre tid för ett brutet ben att läka i Jämtland än i Stockholm. Istället för att människor som inte kunde fortsätta på sitt jobb prövades huruvida de kunde jobba i någon annan bransch förtidspensionerade de. 

De som var allvarligt sjuka i cancer eller dylikt var undantagna från den bortre tidsgränsen (även om det var några år av juridiska osäkerheter pga försäkringskassans tolkning av lagen, men detta är tillrättalagt nu). Frågan man måste ställa sig är vad är det för sjukdomar som man kan vara sjukskriven i under längre än 2,5 år utan att man bör förtidspensioneras och som inte är undantagna enligt dagens regelverk?

Angående "Ni förstörde a-kassan, så att arbetslösa får gå från hus och hem och bli

bidragstagare och för att få försörjning tvingas de sälja allt för att få en kommunal allmosa"

Taket sänktes under de första 100 dagarna med motsvarandes 3000 kr efter skatt. Den som menar att detta medförde att människor tvingades från hus och hem bör ta en verklighetscheck. Ingen som tjänade mer än 23.000 kr fick heller någon sänkt a-kassa (utöver de 3000 kr) eftersom de slog i taket. I det fall någon inte klarade av att försörja sig finns också försörjningsstöd. Lagstiftningen ändrades också för att så att fler kunde få del av det. Eftersom man före 2006 automatiskt prövades för förtidspension efter 1 år av arbetslöshet och då fick en ersättning som var ÄNNU lägre än A-kassan, är det svårt att motivera att det var särskilt många som de fakta fick sänkt ersättning.

Alliansen förlorade inte valet p.g.a. SD:s framfart utan på att "mittenväljarna" gick till de rödgröna

Det finns en allmänna föreställning om att Alliansen förlorade valet p.g.a. tappet till SD. Detta är dock i stora delar en myt. Även om Alliansen behållit precis varje väljare som lämnade för SD hade ändå Stefan Löfven(S) sannolikt blivit statsminister genom att de rödgröna vann slaget om ”mittenväljarna”.

För att göra en bra analys kring hur Alliansen ska resa sig inför valet 2018 är det viktigt att ha en klar bild av vad som gick fel 2014. Hos många finns en föreställning att förlusten bottnar i ett stort tapp till SD. Det är lätt att bedras av valresultatet: 

• Alliansen -9,9%
• SD +7,2%
• De rödgröna +-0 (+3 inkl F!)

Slutsatsen att väljarna i huvudsak gick direkt från Alliansen till SD. Visst skedde detta i stor utsträckning, men väljarströmmarna är väsentligt mer komplexa än så (till att börja med kan det vara värt att reflektera över självklarheten i att förstagångsväljarna per definition inte röstade 2010 och sistagångsväljarna då på samma sätt inte röstade nu, vilket påverkar flödena). Jag har noggrant studerat vallokalsundersökningen Valu och SCB:s opinionsmätningar och uppskattat väljarflödena. Min slutsats är att Alliansen tappade 4%-5%-enheter till de rödgröna och (i mycket ringa mängd) till F!, samt 4%-enheter till SD. Mycket förenklat kan man säga att flödena ungefärligen ser ut som följande:

Då Alliansen totalt samlade ihop 39,4% och de rödgröna 43,6%, d.v.s. 4,2% mer, hade det alltså inte räckt med att behålla väljarna som gick till SD för att stoppa en rödgrön valseger.

Hade Alliansen därmed hållit kvar 2,2%-enheter av mittenväljarna som bytte block till de rödgröna skulle en tredje mandatperiod varit säkrad. Självklart hade det varit bra om väljarflödet till SD också kunnat begränsas, men poängen här är att det centrala trots allt borde varit att hålla kvar åtminstone 2,2% mittenväljare. Utöver att vara vägen till valseger är de sannolikt mer lätthanterligt än att stoppa 4% väljare som köpt SD:s populistiska och missnöjespolitiska framfart. Vi vet dessutom att en mycket stor andel av SD:s väljare fattade beslut om partival långt före valet. Mittenväljarna var mer osäkra.

Jag försöker nu inte bortförklara problemen med svensk migrationspolitisk. Däremot måste man hålla sig till fakta när man gör sina politiska analyser av vad som gick snett. Slutsatsen blir då att den centrala konfliktlinjen i Svensk politik står alltjämt mellan höger och vänster. Här ligger utmaningen i att ha bättre och tydligare besked kring hur jobben kan bli fler och att hantera den frågan som sannolikt var den främsta orsaken till att Alliansen förlorade valet: vinst i välfärd. Min grundläggande syn gällande det sistnämnda kan ni läsa här.

Den som vill sehur jag kom fram till ovanstående siffror kan ta del av mina uträkningar här. 

Hur jag räknat fram väljarströmmarna mellan 2010 och 2014

Jag har granskat väljarflödena mellan de två senaste riksdagsvalen genom att mer ingående titta på vallokalsundersökningen Valu och SCB:s opinionsmätningar. Såhär har jag räknat. 

Till att börja med är det viktigt att påtala att detta är uppskattningar och ingen exakt sanning, men den ger ändå en tydlig bild av hur väljarflödena ser ut.

Hur har jag då gjort mina uppskattningar? Låt oss börja med att konstatera två självklarheter: förstagångsväljarna och sistagångsväljarna från 2010 har inte rört sig till eller från något parti. Därför måste vi först avgöra hur många av respektive partiers valresultat som är förstagångsväljare för att sedan avgöra vilka som rört sig vart.

Valet 2014 hade enligt SCB 442.346 förstagångsväljare. Under samma period beviljades också 126.072 personer svenskt medborgarskap. Totalt rör det sig om nästa 570 tusen nya väljare som saknade rösträtt 2010. Då valmanskåren 2014 utgjordes av 7.330.432 personer motsvarar dessa nya väljare 7,8%-enheter. Om vi antar att valdeltagandet för dessa är ungefärligen den samma för dessa personer som för genomsnittet (antagligen är det något lägre, men poängen här är inte att få exakta siffror utan som sagt uppskattningar). Enligt Valu fördelades deras röster enligt mittenkolumnen nedan, vilket ger en fördelning av samma 7,8%-enheter som den högra tabellen visar.

	%-fördelning av ej röstberättigade 2010	%-enheter 1:a gångsväljare
V	9%	0,7%
S	20%	1,6%
MP	15%	1,2%
C	7%	0,5%
FP	7%	0,5%
KD	4%	0,3%
M	18%	1,4%
SD	8%	0,6%
FI	10%	0,8%
Övr	2%	0,2%

Om vi subtraherar andelen nya väljare från valresultatet får vi hur många procentenheter som utgörs av ”gamla” väljare, d.v.s. de som också röstade i valet 2010.

	%-enheter 1:a gångsväljare	Valresultat	"Gamla" väljare
V	0,7%	5,7%	5,0%
S	1,6%	31,0%	29,4%
MP	1,2%	6,9%	5,7%
C	0,5%	6,1%	5,6%
FP	0,5%	5,4%	4,9%
KD	0,3%	4,6%	4,3%
M	1,4%	23,3%	21,9%
SD	0,6%	12,9%	12,3%
FI	0,8%	3,1%	2,3%
Övr	0,2%	1,0%	0,8%

Återigen enligt Valu fördelade sig dessa ”gamla” väljare enligt följande. Tabellen ska alltså tolkas så att V förlorade 14% av sina tidigare väljare från valet 2010 till S, men vann 6% av S väljare från 2010.

	Partival i riksdagsvalet 2014
Partival 2010	V	S	MP	C	FP	KD	M	SD	FI	Övr	Summa
V	57%	14%	5%	1%	0%	0%	0%	2%	20%	1%	100%
S	6%	78%	4%	1%	1%	0%	2%	5%	3%	0%	100%
MP	10%	13%	50%	2%	1%	1%	3%	1%	19%	1%	101%
C	1%	7%	7%	55%	7%	6%	12%	3%	2%	1%	101%
FP	1%	11%	4%	11%	43%	5%	17%	5%	3%	1%	101%
KD	1%	7%	4%	6%	6%	58%	13%	4%	1%	0%	100%
M	1%	8%	3%	6%	7%	4%	63%	8%	1%	0%	101%
SD	1%	13%	0%	0%	1%	1%	3%	79%	1%	1%	100%
FI	9%	6%	9%	0%	1%	0%	2%	2%	69%	2%	100%
Övr	9%	12%	7%	6%	3%	1%	2%	9%	9%	42%	100%

Vad jag sedan gjorde var att låta Excel räkna ut hur många procentenheter detta motsvarar i samtliga flöden. Om V som fick 5,6% i valet 2010, förlorade 14% till S innebär det 0,8%-enheter. S, som istället fick 30,7% 2010 och förlorade 6% till V förlorade därmed å sin sida 1,8%. Efter jag gjort denna kalkyl summerade jag hur många procentenheter detta blev för respektive parti. Eftersom alla väljare som röstade 2010 inte röstade 2014 innebär det att denna summering blir för hög. Därför räknade jag istället ut hur %-enheterna fördelade sig och multiplicerade det med andelen ”gamla” väljare som respektive parti fick (alltså det vi räknade ut tidigare). Om vi återigen tar V som exempel summerade den första uträkningen till 6,4%. Eftersom 1,8%-enheter kom från S motsvarar det 29% av V:s ”gamla” väljare. Totalt var denna kategori uppskattad till 5%, vilket alltså innebär att uppskattningsvis 1,4%-enheter väljare lämnade S för V 2014 (29% av 5%).

Det innebär att vi får följande fördelning (där inget nämnvärt väljarflöde över 0,05%-enheter förekommer har ingen siffra skrivits ut):

	Partival i riksdagsvalet 2014
Partival 2010	V	S	MP	C	FP	KD	M	SD	FI	Övr
V		0,8%	0,2%					0,1%	0,6%	0,1%
S	1,4%		1,0%	0,2%	0,2%		0,6%	2,0%	0,5%
MP	0,6%	0,9%		0,1%			0,2%	0,1%	0,7%	0,1%
C		0,4%	0,4%		0,3%	0,3%	0,8%	0,3%	0,1%	0,1%
FP		0,8%	0,2%	0,6%		0,3%	1,2%	0,5%	0,1%	0,1%
KD		0,4%	0,2%	0,3%	0,3%		0,7%	0,3%
M	0,2%	2,3%	0,7%	1,4%	1,6%	1,0%		3,1%	0,2%
SD		0,7%					0,2%			0,1%
FI
Övr	0,1%	0,1%						0,1%		0,5%

Sedan är det bara att räkna ut nettoflödet, alltså i fallet V och S subtrahera de 1,4%-enheter som gick från S till V med de 0,8%-enheterna som gick motsatt väg. Alltså var nettoflödet från S till V 0,7%. Summerat får vi följande nettoflöden (en positiv siffra indikerar att det första partiet tar väljare från det andra och vice versa).

V	S	0,7%		C	FP	0,3%
V	MP	0,3%		C	KD	0,0%
V	FI	-0,6%		C	M	0,7%
V	M	0,2%		C	SD	-0,3%
V	SD	-0,1%		C	FI	-0,1%
S	MP	-0,1%		C	Övr	-0,1%
S	C	0,2%		FP	KD	0,0%
S	FP	0,5%		FP	M	0,4%
S	KD	0,4%		FP	SD	-0,5%
S	M	1,7%		FP	FI	-0,1%
S	SD	-1,3%		FP	Övr	-0,1%
S	FI	-0,5%		KD	M	0,3%
S	Övr	0,1%		KD	SD	-0,3%
MP	C	0,3%		M	SD	-3,0%
MP	FP	0,2%		M	FI	-0,2%
MP	KD	0,2%
MP	M	0,5%
MP	SD	-0,1%
MP	FI	-0,7%
MP	Övr	-0,1%

Vi kan då dra slutsatsen att Alliansens väljare 2014 ungefärligen ser ut som följande:

·         Väljare som röstade på Alliansen 2010: 34,9%

·         Väljare som röstade på de rödgröna 2010: 1,4%

·         Väljare som röstade på SD 2010: 0,2%

·         Förstagångsväljare: 2,6%

För de rödgröna såg det ut som följande:

·         Väljare som röstade på de rödgröna 2010: 33,5%

·         Väljare som röstade på Alliansen 2010: 5,7%

·         Väljare som röstade på SD 2010: 0,7%

·         Förstagångsväljare: 3,2%

Totalt kan vi summera nettoflödena enligt följande

Väljare i %-enheter som gick från:

·         Från Alliansen till de rödgröna: 4,3%-enheter

·         Från Alliansen till SD: 4%-enheter

·         Från Alliansen till F!: 0,3%-enheter

·         Från de rödgröna till SD: 1,5%

·         Från de rödgröna till F!: 1,8%

Tittar vi istället på SCB:s undersökning från i maj 2014 var resultatet då:

	Stöd enligt mätningen	Valresultat 2014	Skillnad
C	5%	6,1%	1,2%
FP	5%	5,4%	0,1%
M	23%	23,3%	0,6%
KD	4%	4,6%	0,7%
S	35%	31,0%	-4,3%
V	8%	5,7%	-2,3%
MP	8%	6,9%	-1,1%
SD	8%	12,9%	4,8%
övr	4%	3,1%

Tittar vi på sida 9 och 10 där man kan se hur väljarflödena ser ut var resultatet då:¨

	SCB maj 14	Valu	Diff
Alliansen till Rödgröna	-6,8%	-4,3%	2,5%
Alliansen till SD	-2,5%	-4,0%	-1,5%
Alliansen till F!	-1,0%	-0,3%	0,7%
Rödgröna till SD	0,0%	-1,5%	-1,5%
Rödgröna till F!	-0,6%	-1,8%	-1,2%

Jämför vi denna mätning med Valu och det faktiska valresultatet kan vi snabbt konstatera att stödet för S var kraftigt överdrivet och SD:s på motsvarande sätt kraftigt underdrivet. Alliansen låg dock sämre till i mätningen än vad valresultatet sedan landade i och V och MP var båda överskattade. Därför är det rimliga att anta att Alliansen mellan maj 2014 och valet hämtade tillbaka väljare från de rödgröna och F!, att de rödgröna förlorade väljare till F! och båda blocken förlorade till SD. Därmed blir trenderna i båda mätningarna likartade, d.v.s. att Alliansen tappade runt 4% till SD, mellan 4-5% till de rödgröna och F! samt att de rödgröna förlorade runt 2% till SD respektive F!