Självkritik: Alliansen har inte förmått förklara varför vi inte fäller Löfven. Alternativen är hur som helst ännu sämre.

Dags för självkritisk!

Jag inser att försvaret för att inte fälla regeringen har varit för abstrakt och teoretisk. Inte minst har jag själv i för hög utsträckning fastnat i att försöka gå till botten med hur det parlamentariska regelverket bör fungera. Alliansens väljare vill veta varför vi inte gör allt för att stoppa Löfvens politik. 

Låt oss därför gå till kärnan av frågan, för att stoppa det som nu händer finns 4 alternativ:

1. Samarbeta med S
2. Upprepade nyval tills en majoritet formeras i riksdagen
3. Samarbeta med SD
4. Avsätta Löfven och föreslå en teknokratregering

Samtliga alternativ är dåliga, this is why:

Om S+Alliansen

Att samarbeta med S för att hålla V borta från budgetförhandlingarna är ett tänkbart alternativ, inte minst mot bakgrund av att Löfven knappt gjorde annat än att försöka locka Alliansen till samarbete i höstas. Jag är dock synnerligen tveksam till att förhandla och rösta för en halvsocialistisk bidragspolitik för att få lite mindre av den varan. Med den logiken borde vi dessutom samarbetat med S under hela efterkrigstiden. I utbyte mot liiiite mindre socialism. S har en vision för samhället som går på tvärs med Moderaternas. Jag vill inte sälja min själ och aktivt rösta för socialism. Om det finns kritik mot oss för att vi inte gör allt för att stoppa Löfven nu, förstå kritiken mot oss när vi röstar för skattehöjningar för att finansiera A-kassehöjningar. Att i brist på handlingsalternativ passivt inte agera är väsensskilt mot att aktivt kollaborera med det som är fel. 

Den som tror att S är beredd att offra MP eller regera med en Alliansbudget (typ) på vår ”nåder” lever i Underlandet. Att som t.ex. Tove Lifvendal tro att bara man får Löfven att ”söka stöd för sin politik genom att hitta en riksdagsmajoritet för sina förslag” är häpnadsväckande naivt. Löfven har en politik som han vill genomföra och anser sig ha vunnit valet. Varför skulle han låta sig tas som gisslan och ta ansvar för något halvmesyr han inte tror på? Om något visade han allvar i detta när han tillkallade till extraval.

Om nyval

Det absolut mest skadliga mot ett lands ekonomi är politisk instabilitet som skulle följa av upprepade nyval. För den som lever i en annan föreställningsvärld kan läsa detta forskningspapper från Harvard som slutleder att:

"Political instability reduces growth. This finding is very robust: it has been obtained in a model in which several other economic determinants and “regional” factors affecting growth and political stability are accounted for. Democracies do not appear to show a different growth performance than non-democracies. Also, the occurrence of a government change increases the likelihood of subsequent changes, suggesting that political instability tends to be persistent."

Konsekvenserna för jobb och företagande än t.o.m. Löfvens politik. Dessutom har ingenting hänt före valet och Alliansen står – helt ärligt – utan en slagkraftig politik. Att spela rysk roulett med Sveriges ekonomi tänker jag inte göra – än så länge åtminstone.

Om SD+Alliansen

Eftersom S+V+MP>Alliansen krävs att SD backar upp Alliansen i VARJE votering. Det är något fundamentalt annorlunda mot förra mandatperioden där vi bara förlorade när det rödgröna gick ihop med SD. SD står dessutom till vänster om S i den ekonomiska politiken. Idag var det SD och V som angrep regeringen från vänster gällande a-kassefrågan. I den frågan som är absolut viktigast för M, dvs arbetslinjen är de en värre fiende än S. SD har en fundamentalt annan vision för Sverige än Alliansen med ett monokulturellt samhälle som mål. Att göra sig fullt beroende av ett parti som står i så fundamental motsats till den egna visionen för Sverige är som att ingå regeringssamarbete med V. Moderaterna har förvisso kritik mot den förda migrationspolitiken, särskilt mot anhöriginvandringen, men det har vi inte våra Alliansvänner med oss på. Alliansen+SD är helt enkelt inte förenligt. Vi var också tydliga före valet att ett SD samarbete inte är aktuellt. Vi står vid vårt ord.

Om en teknokratregering

Av alla alternativ utöver det nuvarande är alternativet med en teknokratregering det som faktiskt är rimligt - alltså att bana vägen för en regering bestående av opolitiska tjänstemän. T.ex. skulle den här herren Per Hall kunna bli statsminister i egenskap av rättschef på Statsrådsberedningen. Calmfors finansminister, någon ambassadör utrikesminister o.s.v. Mandatet skulle ENBART vara att genomföra riksdagens beslut. Det är inte första gången detta hänt i Sverige.Louis de Geer d.y. och Oscar von Sydow var statsministrar efter demokratin infördes därför att det inte gick att bilda en politisk majoritet.

Jag utesluter inte att detta skulle kunna bli ett tänkbart scenario under mandatperioden. PROBLEMET är att en sådan lösning kan bli allt annat än en tillfällig lösning. Ska Sverige ha teknokratregeringar under de kommande decennierna om inget block får majoritet? Alliansen vill inte genomföra socialism. De rödgröna vill till varje pris genomföra socialism. SD vill till varje pris ha ett monokulturellt Sverige, ingen annan vill ha ett monokulturellt Sverige. Sannolikt skulle detta övergå till vad jag tidigare argumenterat för som ”mittenrikets förbannelse”, dvs. att den demokratiska legitimiteten blir så svag att det bildas en samlingsregering som är lika handlingsförlamad som en teknokratregering. 

Vad Alliansen bör göra

Samtliga alternativ är usla och i förhållande till dem föredrar jag att gå i opposition, presentera OCH rösta för min egen politik (vilket vi alltså kommer göra). Det kommer kunna stoppa de värsta avarterna. Är det så att ministrar struntar i riksdagens beslut bör vi rikta misstroendevotum mot dem. Gör regeringen det systematiskt kan vi överväga en teknokratregering. Annars måste det centrala vara att utveckla och opinionsbilda för en ny Allianspolitik.