Därför ändrar vi den finanspolitiska inriktning!

De senaste veckornas politiska debatt har varit något förvirrad sedan regeringen inför vårpropositionen aviserat en nya finanspolitisk inriktningen. Kritiken kommer både utifrån men även bland egna väljare och företrädare som inte riktigt hänger med i svängarna. Motiven är som följande:

Journalister, en rad politiska aktörer till höger om  den politiska mitten och såklart oppositionen har förklarat detta att det är frågan om taktiseranden inför valet. Beskrivningen är att Alliansen nu försöker rädda det som räddas kan och genom "triangulering" värja sig mot kritiken från Svenska folket att skattesänkningar blivit för omfattande samt att andelen privata aktörer i välfärden blivit för stor. Även några av de egna företrädarna och väljarna i allmänhet har köpt denna beskrivning och klagar nu på att vi svikit våra ideal (ironiskt nog verkar samma människor samtidigt klaga högljut på den enda tidigare föreslagna bidragssänkningen som regeringen sedermera drog tillbaka).

Mest förvirrad är trots allt oppositionen över den snabba omställningen. I förra veckan hade jag en debatt med vänsterpartisten Jacob Johnson där han ordagrant sa följande:

”Hurgår det för Sverige? Svaret på den frågan beror väl på vem man frågar, och detberor väl också på hur man räknar. Anders Borg räknade senast med attunderskottet i de offentliga finanserna 2014 kommer att bli 1,9 procent av bnp,motsvarande 70 miljarder kronor. Även om han brukar säga att det går bra förSverige så börjar han låta lite bekymrad, och han pratar inte längre om hur manska använda reformutrymmet.”

Efter dagens utskott sa sossarnas vice ordf. i Skatteutskottet, Leif Jacobsson att han trodde jag visslade på internationalen och sedan raljant antydda att moderaterna nu kopierar dem. 
 

Stimulera i dåliga tider

Den stora mittenfåran av ekonomisk teori är tydlig med att efterfrågan bör stimuleras i lågkonjunktur. Keynsianism skriker då insitnktivt många på högerkanten! Den mer precisa tolkningen av vad ”stimulanser” innebär i detta hänseende är dock mer invecklat än att hela diskussionen låter sig sammanfattas genom att referera till en ekonom som för nästan 100 år sedan menade att regeringar i tuffa tider ska göra som Napoleon: ”Jag ska ge jobb åt mina mannar genom att låta dem gräva gropar och sedan gräva igen dem”.

Snarare än att bygga upp tillfälliga artificiella ekonomiska projekt handlar det förenklat beskrivet om två saker:

1. Att inte låta sjunkande skatteintäkter pga. konjunkturläget förorsaka neddragningar av den offentliga konsumtion. Uppfattningen att staten rent allmänt ska göra väsentligt mycket mindre är en helt annan fråga som inte har med konjunkturpolitik att göra och som bör avhandlas i en separat ordning. Om staten alltså spenderade 900 miljarder förra året men att årets intäkter bara uppgår till 850 miljarder pga. en lågkonjunktur bör man - med förutsättning att offentliga finanser är stabila - tillåta sig att avstå från tillfälliga besparingar.

2. Strukturellt riktiga reformer för att stärka efterfrågan. Detta handlar främst om skattesänkningar: att göra arbete, företagande, utbildning osv. mer lönsamt men även vissa typer av bidragsförstärkningar för t.ex. pensionärer i form av höjt bostadstillägg.

Syftet är alltså att när lågkonjunkturen kommer och skatteintäkterna minskar ska inte ekonomin strypas ännu mer av att politiken drar ned på välfärden och/eller höjer skatten. Tvärtom är motivet att hålla igång och lite lätt elda på ekonomin. Jacob Johnsson(v) hade med andra ord fått allt om bakfoten. Observera återigen att detta inte är samma sak som att på klassisk Keynesiansk maner massiva bygga ut tillfälliga statliga utgifter på gud vet vad. Jag tror det var Hayek som sa att ”Ingenting är så permanent som tillfälliga stimulanser”. Samma stimulanser bör vara permanenta strukturförändringar. En restriktion är alltså att när konjunkturen vänder så ska ekonomin balanseras tillbaka utan att man tvingas drar tillbaka skattesänkningarna. Människor ska veta att satsningarna är permanenta förstärkningar. Tillfälliga skattesänkningar ger t.ex. väldigt liten effekt på hushållens konsumtion (vilket t.ex. George W. Bush prövade innan han avgick).

Spara i goda tider

För att klara av att tackla dåliga tider utan att rasera offentliga finanser är det närmast självklart att man omvänt måste spara under bättre tider. Hur bör då detta ske? Första utgångspunkten är att detta görs genom att finanspolitiken är neutral, d.v.s. att ekonomin växer och genererar överskott som kan läggas på hög. I extrema fall om lågkonjunkturen varit extra långvarig kan det innebära utgiftsminskningar och skattehöjningar för att stabilisera offentliga finanser. Går det riktigt bra för ekonomin till den grad att den riskeras överhettas bör dock även detta övervägas. Det handlar återigen inte om att dra tillbaka tidigare genomförda skattesänkningar som fungerat som tillfälliga stimulanser. Tvärtom bör man i det läget på motsvarande sätt genomföra strukturellt riktiga skattehöjningar och besparingar. Inte minst skall eventuella reformer finansieras. Det innebär att ytterligare skattesänkningar eller välfärdssatsningar blir statsfinansiellt neutrala, alltså att de inte innebär att staten går back ens i det korta perspektivet.

Varför då inte bara utgiftsminskningar? Återigen därför att moderaterna är ett pragmatiskt parti och samarbetar med koalitionspartners som har svårt att hantera att enbart utgifterna skulle minska. Att göra sig omöjliga, spräcka Alliansen och i förlängningen förlora valet är inte rätt väg framåt. Personligen hade jag sluppit skattehöjningar, men verkligheten är vad den är.

Ständig förbättring

Tanken är alltså att genom konjunkturcyklerna sänka tillväxt-skadliga skatter i dåliga tider och höja inte-så-tillväxtskadliga skatter i goda tider. Genom att göra så kan man successivt förbättra ekonomins funktionssätt. Därmed kommer skattetrycket totalt sett kunna sänkas över tiden och situationen på arbetsmarknaden förbättras.

Behov av att nå överskott

Nu befinner vi oss i en ovanlig situation i bemärkelsen att vi genomlidit en långvarig lågkonjunktur som börjat tära på offentliga finanser. Vi har haft den värsta globala ekonomiska krisen sedan 2:a världskriget. Istället för en vanliga konjunkturcykel på 5 år där vi har 2-3 år av goda tider och ungefär lika många av dåliga har vi nu sett 6 år av närmast kaos. Om finanspolitiken inte är neutral, dvs. att alla prognostiserade överskott går till att ”spara i ladorna”, kommer Sverige inte att nå överskottsmålet. Som bilden nedan visar kommer vi alltså fram till 2018 inte att ha pengar över för skattesänkningar eller välfärdssatsningar med mindre än att de återföljs av motsvarande skattehöjningar och/eller utgiftsminskningar. Just därför är det detta vi föreslår. Det är alltså ingen ideologisk helomvändning eller politiskt taktiserande, utan helt enkelt en politiskt korrekt inriktning. Moderaterna är ett pragmatiskt frihetsparti som har en tydlig ideologisk riktning. Vi tänker dock inte agera oansvarsfullt för att skynda igenom att föra samhället mer i den riktningen som vi vill.

 

Frågan kvarstår dock: om vi går mot mer normala tider bör vi inte återgå till en mer normal finanspolitik och därmed motivera en mer expansiv linje än ”krona för krona finansiering”? Kan vi då inte strunta i detta med anledning av att statsskulden ändå är så låg? Nej! Detta av flera skäl. Inte minst därför att statstkulden den inte är så låg som antyds.

Vi har numera förbundit oss till en EU-överenskommelse om att förpliktiga oss till att ganska aggressivt amortera vår statsskuld i det fall den hamnar över 66%. Visst, vi ligger idag på strax under 40% vilket borde ge oss dryga 26% att spela med? Låt oss då minnas att vi kom synnerligen lindrigt undan från finanskrisen. Det går snabbt när det kraschar. Larv kanske någon säger och påpekar det orimliga i att två omfattande finanskriser följer efter varandra på rad. Detta är förvisso sant, även om åtskilliga länder i Europa skjutit en stor del av problemen på framtid. Frågan är dock vad som skulle hända om bostadsbubblan sprack rejält i Sverige? Jag håller personligen inte det för särskilt sannolikt (även om jag ett par gånger i veckan av privatekonomiska skäl har magsår över den eventuella risken för detta).

Icke desto mindre kan vi inte slösar bort vår statsfinansiella ”pole position”! I det läge att bubblan spricker, tar med sig någon eller några av de Svenska storbankerna och därmed omöjliggöra ytterligare stimulanser. Den Svenska statsskulden är i jämförelse låg, men inte tillräckligt låg för att säkerställa framtida adekvata skyddsvallar.

 

Är vi verkligen påväg mot bättre tider?

"Arbetslösheten är trots allt relativt hög och vi har deflation, hur kan ni ropa hej och tala om bättre tider?"

Som jag nämnde ovan befinner vi oss i ett udda läge vilket ansträngt offentliga finanser. Dessutom pekar åtskilliga tecknen mot att vi går mot bättre tider. Åtminstone tider där hot om ekonomisk kollaps av Euro-zonen inte tillhör vardagen. Portugal, Irland, Island har framgångsrikt emittera statspapper. Italien, Spanien och Frankrike har kunnat ropa faran över, åtminstone gällande hoten om systemkollaps. Även Grekland har stabiliseras. Vi går kort och gott mot mer normala tider. Inte minst är tillväxtsiffrorna och de långa räntorna som väger in marknadens förväntningar högre än för 2-3 år sedan.

Men arbetslösheten och inflationen då?

Först bör man komma ihåg en sak: Alliansens arbetsutbudsstimulerande reformer har utökat arbetskraften med mer än 300 tusen personer. De som är arbetslösa idag är alltså inte i huvudsak de som var arbetslösa för 8 år sedan, utan det är i stor utsträckning personer som tidigare var förtidspensionerade, sjukskrivna, levde på försörjningsstöd o.s.v. Många står inför utmaningar som delvis ligger bortom vad konjunkturstimulanser kan ge. Jag försöker härmed inte säga att de inte spelar roll eller att samma människor är dömda till evigt arbetslöshet. Absolut inte, 200 tusen fler har fått jobb sedan 2006! Jag försöker endast nyansera diskussionen kring huruvida arbetslösheten verkligen är hög i jämförelse med t.ex. 2006. Skulle regeringen bara för att taktisera inför valet ge tillbaka förtidspensioner (sjuk- och aktivitetsstöd) åt alla de nu arbetslösa som tidigare hade samma stöd, skulle arbetslösheten nästintill halvera över natten. Helt plötsligt skulle de som idag motiverar en mer expansiv finanspolitik med sin egen logik kräva det omvända.

Frågan om den höga arbetslösheten, inflationen eller rättare sagt deflationen och den än så länge svaga tillväxten bör hanteras på mer konventionellt sätt: genom penningpolitiken.

Penning- och finanspolitik på tvärs med varandra

Jag tror att det är i studielitteraturen till grundkursen i makroekonomi (på SU) där de illustrerar med det (ny)klassiska exemplet från när Clinton blevpresident hur penning- och finanspolitik i vissa situationer kan och bör verka i olika riktningar . Efter flera år av sjunkande arbetslöshet ökade den förhållandevis skarpt när Clinton tillträdde. Inflationens och tillväxtens utveckling var i jämförelse med tiden efter mitten på sextiotalet likaså låg och allt talade för en expansiv finanspolitik.

Samtidigt hade statsskulden ökat markant sedan 70-talet. Vägen fram som just kommit att bli ett föregångsexempel är hur å ena sidan Bill Clinton och Newt Gingrich tillsammans vände underskott till överskott samtidigt som Alan Greenspan å andra sidan genom en expansiv penningpolitik adresserade frågorna om arbetslösheten och tillväxten.

Sverige befinner sig nu i ett läge som påminner om detta, om än inte med samma allvarsgrad.

 

Vägen fram

Summa summarum: regering och riksdag bör framgent föra en icke expansiv finanspolitik samtidigt som riksbanken alltjämt bör fortsätta med en expansiv penningpolitik.

Jag skriver alltjämt därför att man måste vara en otroligt historielös för att påstå att den svenska räntan nu är hög. Visst, andra länder har en än mer expansiv penningpolitik, men Sverige ligger också generellt bättre till än de flesta. Visst, vi har fortfarande en relativt hög arbetslöshet som ligger runt EU-genomsnittet, men som jag redogjorde ovan är detta alltså mer en orsak av strukturella förändringar av arbetsmarknadens funktionssätt än konjunktureffekter.

Hur var det med den förestående bostadsbubblan?

Låt mig ännu en gång påtala att jag inte tror att det blir någon bubbla. Våra välkapitaliserade banker kommer alltjämt vara behjälpliga i att förse bolånekunder med förmånliga lån och den låga byggtakten samt reglerade hyresmarknaden kommer begränsa utbudet. Åtminstone i det korta och medellånga perspektivet. Jag försöker härmed inte vifta bort problemet. Tvärtom ser jag den ökade skuldsättningen hos hushållen som Sveriges ekonomiskt sett mest allvarsamma problem vilket jag även påtalat vid flertalet tillfällen, tex på SvD Brännpunkt. Detta bör dock inte lösas medels penningpolitiken. När penningpolitik blir ett verktyg för att korrigera för allmänpolitiska misslyckanden slutar det illa (som i USA under upptakten till finanskrisen). Penningpolitiken ska fokusera på inflationen och indirekt tillväxten!

Hur löser vi då bostadsproblemen? Givetvis bör vi fortsätta arbetet med att reformera bostadsmarknaden: underlätta andrahandsuthyrningen ytterligare, inför fri hyressättning för nybyggen (utvidga regelverket för presumtionshyror), villkora infrastruktursatsningar till kommuner och regioner med att det byggs bostäder, minska regelbördan genom PBL, slopa kommunala särkrav, minska överklagandemöjligheterna, påföra kommuner viten för långa ledtider m.m. Allt detta är på gång och kommer genomföras nästa mandatperiod om Alliansen vinner valet. Därutöver bör vi successivt minska och allra helst fasa ut ränteavdragen, släppa hyressättningen fri för nya hyresgäster m.m. Givetvis beklagar även jag mig över att detta inte skett tidigare och att det är först i mitten av denna mandatperiod som arbetet tilltagit. Att gråta över spilld mjölk tjänar dock inget till.

Jobb eller bidrag?

Jag har precis kommit tillbaka till kontoret efter att ha talat arbetsmarknadspolitik på en moderatutbildning och värmer nu upp inför Agendadebatten - sannolikt på samma huvudtema - mellan Reinfeldt och Löfven.

Valets kommer handla om huruvida det går bra för Sverige med den nuvarande inriktningen eller om vi ska återgå till den tidigare socialdemokratiska politiken? Jag säger den tidigare socialdemokratiska politiken därför att Lövfen och Socialdemokraterna föreslår exakt samma sak som Persson och Sahlin efter honom: att höja skatterna på arbete för att kraftfullt bygga ut bidragen. Även om de försöker ge sken av att det är välfärden de satsar på gick 60% i deras senaste budget bidrag. Därtill hade de inte täckning för de resterande 40%.

Som stöd för sin linje kommer i vilket fall s hävda att arbetslösheten ökat. Det har den! Samtidigt har utanförskapet (antalet människor som lever på bidrag) minskat från dryga 1 miljon till knappt 800 tusen. Hur kan bidragen minska samtidigt som arbetslösheten går upp något?

Förenklat hänger det ihop på följande sätt:

300 tusen personer som tidigare inte ens sökte jobb utan befann sig i utanförskap som sjukskriven, förtidspensionera o.s.v. har idag tagit sig tillbaka till arbetsmarknaden. 200 av dem har fått jobb och 100 tusen söker fortfarande (vilket gör att arbetslösheten ökat). Det är en enorm förbättring som saknar motsvarighet under de senaste 25 åren i snart sagt hela västvärlden. Därtill har det inträffat under en tid då världsekonomin drabbats av den största krisen sedan 2:a världskriget.

Det är långtifrån tillräckligt, men när har en regering i Sverige eller någon annanstans i västvärlden åstadkommit något liknande? Framförallt, hur kan man motivera givet detta, givet forskning och givet sunt förnuft att kraftfullt höja skatterna på det som skapar arbete för att höja bidragen?

Rätt eller fel av regeringen att dra tillbaka förslaget om att sänka studiebidrag?

Jag har försvarat det ursprungliga förslaget vid åtskilliga tillfällen (facebook och blogginlägg) och därför har jag (redan) fått mail på temat ”Vad ska du nu säga du som försvarat förslaget som Bagdad Bob?”. Såhär ser jag på saken:

Jag har byggt min argumentation på nedanstående logik och att huvudsaken för moderaterna som ett pragmatisk mitten-högerparti under nästa mandatperiod bör vara:

A)     Att det överordnade målet att nå överskott i de offentliga finanserna uppnås

B)      Att alla reformer därför måste finansieras (krona för krona)

C)      Att vi måste genomföra satsningar på grundskolan

D)     Att syftet med våra förslag på skattehöjningar och besparingar till 100% bygger på att kunna förena ovanstående, alltså så att A+B+C=SANT

E)      Att de skattehöjningar och besparingar vi genomför är strukturellt riktiga

Exakt vad E består av är en bisak, ett medlet för att nå målen. Gällande själva studiebidragssänkningen har jag sagt följande:

1.       Att det faktum att fribeloppet och studiemedlet totalt sett höjs samt att skatterna sänkts motiverar bidragssänkningen

2.       Att jag ur ett ideologiskt perspektiv dessutom tycker att bidragsminskningen i sig är korrekt (för att jag är frihetligt höger och snål med bidrag).

3.       Att jag icke desto mindre hellre prioriterat andra besparingar

Om regeringen anser att A-E kan uppfyllas utan studiebidragsminskningen så fine. Det gör inte att jag tycker att det ideologiskt är riktigt att dra tillbaka sänkningen, men det är inte så att det nu är mitt förstfödde barn som offras. Det finns en maaaaaaassa saker som jag varit med och beslutat om under årens lopp som jag inte anser är ideologiskt riktiga. Som pragmatiker har jag inga problem med att acceptera - tvärtom jag tycker det är riktigt! Det centrala är att den huvudsakliga samhällsinriktningen är korrekt. Helst hade jag sett att besparingen fanns kvar men det är fortfarande en bisak.

Ur ett rent taktiskt perspektiv är dock jag delad. Om det är så att regeringen lägger fram ett annat förslag som skapar tydlig konflikt med sossarna tror jag att det kan vara korrekt att dra tillbaka förslaget. Då menar jag alltså en besparing som är riktig och så pass kontroversiell att Löfven skulle sparka bakut, men inte för kontroversiellt för att stora väljargrupper skulle vända oss ryggen. Som jag skrivit tidigare skulle detta sätta oss i en situation som innebär att sossarna får väldigt svårt att matcha våra välfärdssatsningar. Hamnar vi inte i ett sådant läge, utan att s mer eller mindre köper samtliga våra besparingar och därmed kan satsa lika mycket på skolan som vi så är vårt utgångsläge sämre. Speciellt tråkigt tycker jag det vore om tillbakadragandet bara är en eftergift för särintressen (i detta fall studenter).

Därför sänker vi studieBIDRAGET

Jag har under söndagen svarat på en rad mail med frågor om varför vi föreslår att studiebidraget ska sänkas (studiemedlet totalt sätt höjs dock genom högre studielån). Som jag skrivit tidigare handlar det inte om att vi vill jävlas med studenter, utan det är en del av en större helhet byggd på tre steg:

1) Det som enligt min och moderaternas uppfattning är den mest prioriterade saken för nästa år är att göra grundskolan 10 årig och införa fler undervisningstimmar i matematik. Resultaten i den Svenska skolan försämre trots att vi har get skolan mer pengar och fått den att fokusera mer på kunskap. Jämfört med övriga västvärlden börjar svenska elever skolan sent, vid 6-7 års ålder mot 5-6 år i övriga Europa världen. Det är en viktig förklaring till att vi halkar efter omvärlden. Att göra detta kostar 9 miljarder kronor och är en nödvändig framtidsinvestering.

2. Under de senaste åren när världsekonomin drabbats av den värsta krisen sedan andra världskriget, har Sverige tack vare att vi har EU:s starkaste statsfinanser kunnat spendera pengar på att hålla igång ekonomin. När andra tvingats spara har vi kunnat stimulera ekonomin vilket gjort att Sverige klarat krisen bättre än alla andra EU-länder. Nu börjar läget i världsekonomin blir bättre. Det innebär också att vi måste slå om och spara för ha resurser att tackla nästa gång det blir lågkonjunktur (så att vi inte drabbas då som Grekland gjort nu). Det innebär att varje satsning måste finansieras, dvs. för varje krona som vi vill satsa på t.ex. välfärden måste vi spara en krona på något annat eller höja skatterna.

3. För att kunna betala ovanstående satsning som jag redogjorde för i punkt 1 och samtidigt klara av att spara pengar som jag förklarade i punkt 2 föreslår vi en blandning av skattehöjningar och besparingar. Att göra detta är en svår avvägning. Höjer vi skatterna på sådant som skadar ekonomin kommer färre människor att få jobb och det hela kan sluta med att vi får in ännu mindre pengar. Då kan vi varken satsa på skolan ELLER spara pengar för att tackla nästa kris. En av besparingarna är att vi sänker studiebidraget med 300 kr i månaden. Det är jättetråkigt, men man måste komma ihåg att alla besparingar som vi gör kommer att drabba någon. Det finns inga pengar man kan ta utan att det finns någon som tycker att det är dåligt. Av alla förslag vi diskuterat tycker vi minskat studiebidrag är mest rimlig av av följande skäl:

A) Under 8 år sedan Moderaterna kom till makten har vi sänkt skatten för de som arbetar (utan att välfärden drabbats). I genomsnitt har alla som jobbar fått 1500 kr mer i månaden. Då är det också rimligt - när samhället behöver satsa på skolan - att den som utbildar sig, får ett bra jobb och nu tjänar mer pengar också tar ett större ekonomiskt ansvar för sin utbildning. Jobbar man extra behöver man inte ens ta extra lån tack vare skattesänkningen som vi gjorde nu i år.

B) Studenterna har fått kraftigt förbättrad ekonomi de senaste åren. Studielånen har höjts och gränsen för hur mycket pengar du kan tjäna samtidigt som du går på studiebidrag har höjts kraftigt.

C) Vi kan enkelt kompenserar studenterna genom att höja studielånet. Det gör vi nu med 1300 kr per månad. På så sätt så kan alltså en student få 1000 kr MER i månaden med vårt förslag om han eller hon vill. Om man vill ha exakt samma levnadsstandard som i dag och alltså tar 300 kr mer i studielån så blir det som mest 300 kr i månaden under 9 månader i 6 år (längre får man inte ha studiemedel). Det är som mest 16.200 kr under studietiden. Enbart tack vare de skattesänkningar som vi gjort kan man betala tillbaka det på mindre än ett år när man väl får ett jobb.
D) Det är inte rimligt att vi sparar på välfärden, på vården, på gamla och svaga o.s.v. för att betala denna satsning. Någonstans måste pengarna komma från och givet ovanstående är detta rimligt.

Debatten med Timbro fortsätter

På SvD Brännpunk, ett inlägg på SvD:s ledarblog samt en Twitter- och Facebook-debatt har jag debatterat moderaternas påstådda visionslöshet med Timbro, några av deras nitiska anhängare och SvD:s ledarskribent Maria Ludvigsson.

I ett (tycker jag själv åtminstone) pedagogiskt exempel försöker jag reda ut hur ”Timbro högern” blandar ihop korten:

”För att analysera och förstå politik i ett bredare och djupare sammanhang måste man åtminstone ta tre olika perspektiv i beaktande: ideologi, realpolitik och retorik. Inte minst måste man förstå hur de hänger samman för att kunna dra bra slutsatser. En politisk teoretiker liknade detta som att resa. Ideologi handlar om vart du vill, realpolitiken om vilken väg du tar och retoriken vilket färdmedel du väljer. Ingen semesterplanerare har problem med att skilja på destination, resväg och färdmedel, men i den politiska diskursen blandas perspektiven ofta ihop.”

Vidare citerade jag moderaternas idéprogram där det är tydligt framgår att partiet alltjämt är ett frihetligt parti som arbetar för att öka individens och stärka marknadsekonomin:

”Moderaterna antog 2011 ett nytt idéprogram. I det inledande stycket återfinns följande formulering: ”Människan besitter en inre förmåga att utvecklas och bara genom frihet kan denna förmåga komma till sin rätt. Därför är frihet vårt viktigaste värde”. Lite längre ner står ”Vi har sedan länge förpliktat oss att fortsätta bygga Sverige på frihetlig och marknadsekonomisk grund, i öppenhet och samarbete med vår omvärld”. Samma anda genomsyrar hela dokumentet.”

Därefter citerade jag besluten från moderaternas senaste stämma där vår kommande framtidsinriktning slogs fast:

”Hälften av inriktningsbesluten för den ekonomiska politiken handlade om följande: sänkta skatter för låg och medelinkomsttagare i syfte att stärka drivkrafterna för arbete, att höja brytpunkten för statlig inkomstskatt, sänka bolagsskatten, omprövade nivåerna i ägarskatterna, sänkt skatt för pensionärer, ytterligare skattesänkningar för pensionärer som stannar kvar på arbetsmarknaden, avvecklad värnskatt med mera.”

Kan det bli mer tydligt? Går det att påstå att moderaterna utraderat de ideologiska skillnaderna i Svensk politik vilket Timbros Maria Sahlen påstod på Brännpunkt?

 

Hon påpekar då att vi inte visar detta i praktisk handling. Fine, vi gör en annan och mer verklighetsnära och pragmatisk bedömning av de praktiska förutsättningarna av vad vi klarar av att göra 2015. Detta har dock inget med ideologi och visioner att göra. Hur svarar hon?

 

Såhär går alltså debatten:

Timbro: moderaterna har utraderat ideologin!

Fredrik: näe, titta här vad vi tycker, plus allt vi gjort de senaste på 8 år.
Timbro: ytterliggare skattesänkningar får ju dröja.
Fredrik: vi gör pragmatiska anpassningar till verkligheten för budgetåret 2015. Vad ni föreslår är inte genomförbart då det skulle splittra Alliansen och därmed leda till valförlust. Let´s agree to disagree om detta, men sluta larva er om att vi saknar idéer och visioner...
Timbro: Jo, ni föreslår ju bara skattehöjningar!
Fredrik: ….

Antingen menar Timbro alltså att ideologi-realpolitik-retorik är en och samma sak, eller så har de fastnat i ett cirkelresonemang. Det är just pga detta som jag sällan deltar i Twitter-debatter.

Jag påtalar sedan att ingen hade blivit mer lycklig än jag om Timbro hade bidragit konstruktivt i den fortsatta förnyelsen av Alliansen med att presentera genomförbara reformer och opinonsbilda för dem. T.ex. kunde de lobba mot övriga alliansen att släppa regionalstöd och ”Matlandet Sverige”-projekt. På detta svarar man:

 

Då avslutar jag denna debatt med att säga följande:

 

Jag har inge problem att tåla högerkritik Marcus Uvell. Jag tycker bara att det är tråkigt att Sverige saknar en intellektuell frihetlig tankesmedja som på ett konstruktivt sätt kan bidra till en framtida reformpolitik och opinonsbilda för den. Jag trodde Timbro var en sådan. My bad.